Associationsrätt: Utdelningsbelopp skall inkludera skatt på utdelad egendom

Om utdelning av ett sakvärde medför skatteplikt för det utdelade företaget bör skattekostnaden knytas till utdelningstransaktionen.

Detta hävdar Gösta Kedner, docent vid Lunds universitet, som i artikeln tar upp möjliga skatteeffekter vid utdelning av sakvärden.

Även om aktieutdelningen i de allra flesta fall sker i reda pengar, möter det aktiebolagsrättsligt inga hinder, att den utgörs av sakvärden, t ex av varulager, maskiner och inventarier eller fastigheter. Enighet härom råder i lagförarbeten och litteratur (jfr prop 1975:103 Aktiebolagslag m m, del B, s 475, Rhode, K, Aktiebolagsrätt (1981), s 74, Kedner, G & Roos, CM, Aktiebolagslagen 11 (1982), s 190.)

Värdering av sakvärden

I skatterätten finns inte någon uttrycklig författningsbestämmelse om beskattning av utdelade sakvärden. I praxis behandlas emellertid sådan utdelning som utdelning i vanlig ordning.

Utdelning av ett sakvärde medför emellertid en omedelbar komplikation. Sakvärdet är i motsats till ett penningbelopp föremål för värdering oberoende av om det är en omsättnings- eller anläggningstillgång, materiell eller immateriell tillgång. Detta förhållande väcker frågan, vilka aktiebolagsrättsliga och skattemässiga effekter utdelningen medför, när den utdelade tillgångens marknadsvärde är högre än dess bokförda värde, vilket ju leder till en förtäckt vinstutdelning.

Förtäckt vinstutdelning som är en skatterättslig term regleras inte direkt av ABL. Men har emellertid i rättspraxis följt grundprincipen, att den inte strider mot utbetalningsförbudet enligt 12:1 st 1 ABL, om den hålls inom ramen för utdelningsbart belopp. Till den del den förtäckta utdelningen går utöver denna gräns likställs den med olovlig vinstutdelning och medför samma påföljder som denna.

Ett sakvärde blir från skatterättslig synpunkt förtäckt utdelning till den del dess marknadsvärde överstiger den utdelade tillgångens bokförda värde. Förtäckt utdelning beskattas principiellt som öppen utdelning oberoende av vilken form den har. Förtäckt utdelning innebär, att ägarna för att hindra den dubbelbeskattning, som gäller för vinster från aktiebolag och ekonomiska föreningar, under olika former och i regel utan bolagsstämmobeslut direkt tar ut vinstmedel ur företaget. Förutom den förtäckta vinstutdelning som behandlas här kan sådan ha formen av oskäligt hög lön eller pension, felaktig hyressättning eller ränteberäkning, förvärv eller försäljning av tillgångar till över- eller underpris etc.

De enda författare som intresserat sig för de aktiebolagsrättsliga och skattemässiga effekterna av utdelning av sakvärden är Knut Rodhe (Aktiebolagsrätt, s 101), Harry Margulies & Carl Martin Roos (Balans 1981:8, s 26 ff) samt Torsten Sandström (Balans 1982:2, s 25 ff).

En tillgång kan i balansräkningen vara undervärderad av tre orsaker:

• tillgången är av försiktighets- eller konsolideringsskäl upptagen lägre än högsta tillåtna värde

• tillgången är anskaffad sedan någon tid tillbaka och är på balansdagen lågt värderad beroende på penningvärdeförsämring

• tillgången är nedskriven av skattemässiga skäl.

Givetvis kan en kombination av alternativen ovan ligga bakom en låg värdering. I första och tredje fallet är undervärderingen avsiktlig, medan den i andra fallet uppkommer utan medverkan av den bokföringsskyldige.

BFL anger i 14–17 §§ det högsta tillåtna bokföringsvärdet för olika slag av tillgångar. Så snart en tillgång värderas lägre än detta värde föreligger undervärdering. Det belopp varmed undervärdering sker kallas här med en neutral term redovisningsreserv. Benämningen dold reserv är numera missvisande, sedan BFL och ABL i betydande utsträckning kräver öppen reservredovisning. Inte heller termen obeskattad reserv är gångbar, eftersom undervärdering i vissa fall inte är skattemässigt avdragsgill.

Skatteeffekter vid utdelning av sakvärden

Närmast redogörs kortfattat för möjliga skatteeffekter vid utdelning av sakvärden. Som typexempel väljs utdelning av varulager, fastighet och aktier. Det utdelade företaget förutsätts alltid vara ett dotterföretag.

Varulager liksom maskiner och inventarier hör till den tillgångskategori, som vid försäljning beskattas efter rörelsereglerna. Utdelning av sådan tillgång beskattas som en försäljning hos de utdelande dotterföretaget enligt 28 § KL.

Fastigheter däremot representerar en tillgångskategori, som vid avyttring blir föremål för realisationsvinstbeskattning. I KL finns emellertid inte någon bestämmelse om skatteplikt för eventuell realisationsvinst, när en fastighet lämnas som utdelning. Inte heller följer av praxis att förtäckt realisationsvinst beskattas hos ett utdelande aktiebolag (jfr SOU 1963:52 s 195 f).

Utdelning av aktier som är realisationsvinstegendom leder inte till beskattning av utdelande företag. Detta framgår bl a av förhandsbeskedet RSV/FB Dt 1980:6.

Den utdelningsberättigade är i samtliga tre fall skattskyldig för erhållen utdelning under inkomst av kapital. När som här mottagaren av utdelningen är ett moderbolag, sker emellertid inte någon beskattning.

Netto- eller bruttometod

Framställningen i detta avsnitt avser att belysa de synsätt som Rodhe, Margulies & Roos och Sandström har, på utdelning av sakvärden. De här gjorda sifferexemplen och tillämpad terminologi skiljer sig från vad som använts av Margulies & Roos. Avvikelserna är emellertid inte större än att det fullt klart framgår, vad de båda författarna avser.

Problemen kan sammanfattas:

• är det tillräckligt att den utdelade tillgångens bokförda värde ryms inom beloppet för utdelningsbar vinst enligt fastställd balansräkning (nettometod)?

• måste den utdelade tillgångens marknadsvärde rymmas inom beloppet för utdelningsbar vinst enligt fastställd balansräkning (bruttometod)?

• uppkommer genom utdelningen av tillgångens skattskyldighet för utdelande dotterföretag och inkräktar i så fall denna på den tillgång som skall rymmas inom beloppet för utdelningsbar vinst enligt fastställd balansräkning?

Dessa frågeställningar aktualiseras här i anslutning till ett antal alternativa sifferexempel.

Nollalternativ

Alternativet avser utdelning av tillgångar, som inte är undervärderade i balansräkningen och vilkas marknadsvärden sammanfaller med de bokförda värdena.

Tillgångarna antas vara av två slag. Ett varulager som värderats efter lägsta värdets princip och bokförts utan redovisningsreserv samt en mindre fastighet bokförd till anskaffningsvärdet minskat med avskrivningar enligt plan.

Tillgångarnas sammanlagda bokförda värden motsvaras av en lika stor utdelningsbar vinst (se figur 1).

Utdelningen förutsättes här liksom vid följande alternativ inte strida mot försiktighetsregeln enligt 12:2 st 2 ABL.

Tillgångarna kan delas ut, eftersom såväl bokförda värdena som marknadsvärdena ryms inom utdelningsbara medel och dotterföretaget genom utdelningen inte åsamkas någon beskattningsbar inkomst. Nollalternativet är följaktligen jämförbart med kontantutdelningsfallet (se alternativ 1).

Kan det vara tillåtet att dela ut varulagret och fastigheten utan att råka i konflikt med begränsningsregeln i 12:2 st 1 ABL? Beskattningskonsekvenserna undersöks först (se figur 2).

Den naturliga lösningen vore då att minska summan av utdelade sakvärden och skatt till högst 74.000. Detta kan uppnås exempelvis genom att en något mindre del av varulagret delades ut. Om liksom tidigare redovisningsreserven är 40 %, skulle det utdelningsbara beloppet motsvaras av: (se figur 3).

Såväl Rodhe som Margulies & Roos utgår från något andra förutsättningar än här, varför deras syn på den aktiebolagsrättsliga sidan lämnas i anslutning till nästa härför anpassade alternativ. Beträffande beskattningen av det utdelade varulagret säger emellertid Margulies & Roos, att skattekostnaden måste beaktas, när man bestämmer vad som kan utdelas. De anser att det finns ett behov att antingen minska utdelningen med värden motsvarande skattekostnaden eller att återskapa skattekostnaden i nästa balansräkning (se alternativ 2).

Skattekonsekvensen av dotterföretagets varuutdelning skulle bli: 0,6 (54.000 – 24.000) = 18.000. Den förtäckta realisationsvinsten för fastigheten, 20.000, beskattas ju inte hos det utdelande bolaget. Slutsatsen blir, att man liksom vid föregående alternativ måste jämka de utdelade sakvärdena, så att dessa tillsammans med beräknad skatt inte överstiger det utdelningsbara beloppet.

Rodhe har följande inställning till utdelningsproblemet:

”Om ett aktiebolag gör en öppen vinstutdelning, vilken verkställes genom utbetalning av kontanter, påverkar detta automatiskt nästa balansräkning. Bolagets nettobehållning kommer att vara minskad med det utdelade beloppet, och den för utdelning tillgängliga vinsten enligt denna balansräkning kommer att vara i motsvarande mån mindre, jämfört med om ingen utdelning skett.

Förtäckt vinstutdelning

Om en förtäckt vinstutdelning skall vara lovlig, måste det finnas utdelningsbara vinstmedel, som kan tagas i anspråk för detta ändamål. Men är det sörjt för att vinstmedel verkligen tages i anspråk på sådant sätt, att den förtäckta utdelningen påverkar nästa balansräkning på samma sätt som om utdelningen skett öppet? Ett exempel skall visa, att den nyss angivna mekanismen inte alltid fungerar så vid förtäckt vinstutdelning.

Antag att bolaget har en tillgång, värd 75 tkr men bokförd till ett värde av 50 tkr. Antag vidare att bolaget säljer denna tillgång till aktieägaren för 50 tkr och att köpeskillingen betalas kontant. Denna transaktion innebär en förtäckt utdelning av 25 tkr. Någon minskning av bolagets bokförda nettobehållning uppstår emellertid inte, och transaktionen minskar inte automatiskt den i nästa balansräkning för utdelning tillgängliga vinsten.

En korrekt tillämpning av aktiebolagslagens grundtanke kräver, att den dolda reserv, som försvunnit genom den förtäckta vinstutdelningen, i nästa balansräkning återskapas genom att någon annan tillgång nedskrives med motsvarande belopp. Om detta inte iakttages, kan samma vinst utdelas flera gånger.

Det nu angivna kravet blir emellertid aktuellt först vid upprättande av den första balansräkningen, som följer efter den förtäckta vinstutdelningen. Det har intet med själva utdelningen att göra, och denna kan inte bli olovlig av den anledningen att balansräkningen sedermera upprättas i strid med detta krav.”

Margulies & Roos använder beteckningen nettometod för det synsätt på utdelning av sakvärden, som här representeras av alternativ 2. Nettometoden innebär således, att man anser det tillräckligt, att den utdelade tillgångens bokförda värde ryms inom beloppet för utdelningsbar vinst, sedan eventuella skattekostnader beaktats.

Margulies & Roos anser i motsats till Rodhe, att nettometoden bör kunna användas, då den utdelade tillgången är bokförd med redovisningsreserv. Författarna säger angående Rodhes uppfattning, att ramen för fortsatt vinstutdelning inte blir korrekt, om redovisningsreserver har delats ut (s 31):

”Svagheten i detta resonemang kommer bäst fram när det sägs att samma vinstmedel inte får utdelas två gånger. Något sådant kan det nämligen inte bli tal om, eftersom den dolda reserv som utdelas inte inkräktar på den ram som anges av utdelningsbara medel i balansräkningen. Vad som utdelas är ju den orealiserade vinst, som svarar mot reserven. Den dolda reserven har ju redan delats ut ihop med tillgången och kan därför inte delas ut en gång till. Det finns därför ingen anledning att vidta några åtgärder för att eliminera utrymme för vinstutdelning genom olika bokföringstransaktioner.

Brutto- eller nettometod

Mot den ovan redovisade vinstutdelningsmodellen ställer Margulies & Roos en bruttometod, som svarar mot Rodhes krav på åtgärder, när en redovisningsreserv finns i den utdelade tillgången. Här är alltså frågeställningen, om den utdelade tillgångens marknadsvärde måste rymmas inom utdelningsbara medel. Situationen visas nedan (se alternativ 3).

Margulies & Roos hävdar, att konsekvenserna av bruttometoden blir något egendomliga, om man tänker sig att egendomen säljs, innan utdelning sker. Författarna har svårt att se det rationella i att en aktieägare kan köpa in tillgångar och sedan få tillbaka köpeskillingen såsom utdelning men inte få tillgången utdelad till sig direkt. Man reserverar sig emellertid för realisationsvinstbeskattning av fastigheten och inkomstbeskattning av varorna vid den tänkta försäljningen (s 30).

Margulies & Roos gör en grundlig utvärdering av brutto- respektive nettometoden. De påpekar först, att intet av alternativen har direkt stöd i lag eller förarbeten. ändå söker författarna validera vardera metoden genom att sätta dess operationella effekter i relation till övergripande rättsliga, redovisningsmässiga och fiskala normer. Förfarandet ger inget övertygande utslag för någondera metods överlägsenhet. Därför avslutar Margulies & Roos utvärderingen genom att enligt vedertagen juridisk metod söka fastställa vilken av de båda beräkningsmetoderna, som är mest ändamålsenlig. Bruttometoden tar inte hänsyn till att dolda reserver avspeglas i orealiserade vinster på balansräkningens passivsida, vilka realiseras i och med utdelningen. Nettometoden tar hänsyn till dessa redovisningsmässiga egenskaper hos de dolda reserverna och är följaktligen också den enklaste och mest ändamålsenliga att tillämpa. Författarna avslutar med att uttrycka som sin mening, att övervägande skäl talar för användning av nettometoden vid utdelning av tillgångar med dolda övervärden.

Sandström ansluter sig till Rodhes uppfattning, att marknadsvärdet (realvärdet) måste motsvaras av utdelningsbara medel.

Anskaffningsvärdemetod

Såväl Rodhe som Margulies & Roos utgår från, att varken civilrätt eller praxis ger någon direkt ledning, vad gäller valet mellan netto- eller bruttometod vid utdelning av sakvärde med redovisningsreserv.

Jag vill hävda uppfattningen att

– BFLs värderingsregler ger tillräcklig vägledning vid utdelning av sakvärden med redovisningsreserv

– varken netto- eller bruttometod för utdelning svarar mot BFLs värderingsregler.

Den teori som utvecklas utgår således från BFLs värderingsföreskrifter, vilka traditionellt sammanfattas under begreppet anskaffningsvärdeprincipen. Det här förespråkade synsättet kallas därför för anskaffningsvärdemetod.

När Rodhe talar om” ...den dolda reserv, som försvunnit genom den förtäckta vinstutdelningen ...” (s 101), avser han uppenbarligen skillnaden mellan tillgångens marknadsvärde och bokförda värde. Margulies & Roos lägger samma innebörd i begreppet dold reserv. Tillvägagångssättet innebär en påtaglig förenkling av verkligheten och överensstämmer varken med BFL eller praxis. Genom schabloniseringen av begreppet går man dessutom miste om viktiga analysmöjligheter.

114 § st 3 BFL sägs ”Om varulager upptages till lägre värde än det i första stycket medgivna högsta värdet, skall skillnaden upptagas som lagerreserv.” Lagerreserv är ett exempel på vad som ibland oegentligt kallas dold reserv i företagsekonomiskt språkbruk.

Motsvarande definition för anläggningstillgång finns inte i BFL men en analog tolkning är möjlig och tillämpas regelmässigt i praxis. Om en avskrivningsbar anläggningstillgång tas upp till lägre värde än det enligt BFL medgivna högsta värdet, utgörs skillnaden av anläggningsreserv (= ackumulerade överavskrivningar) (se figur 4).

Marknadsvärdet inbegriper således förutom bokfört värde och eventuell redovisningsreserv (”dold reserv”) också som regel en vinstkomponent.

Om emellertid avsikten inte är att sälja tillgången utan att dela ut den, saknar marknadsvärdet betydelse från värderings- och redovisningssynpunkt. Tillgångens värde för företaget är dess anskaffningsvärde = högsta tillåtna värde enligt BFL (se figur 5).

Det förutsätts nu, att utdelning av ett sakvärde leder till:

1. Ett realiserat bokfört värde samt en realiserad obeskattad/beskattad redovisningsreserv i tillgången

2. En orealiserad vinst i tillgången. Vidare förutsätts att:

3. Den utdelade tillgångens bokförda värde och redovisningsreserv skall motsvaras av utdelningsbara medel

4. Den utdelade tillgångens värde utöver högsta tillåtna balansvärde – den orealiserade vinsten – inte behöver motsvaras av utdelningsbara medel.

I det följande motiveras förutsättningarna för vinstutdelning enligt 14 ovan.

(1) En intäkt realiseras under den redovisningsperiod bakomliggande prestation utförs. En försäljningsintäkt realiseras följaktligen den period tillgången säljs (överlåts) och levereras (Kedner, G & Roos, C M, Aktiebolagslagen 11, s 40 f). Redovisningsmässigt innebär realiserandet dels att försälj ningsintäkten definitivt storleksbestäms, dels att den får tas in i räkenskaperna.

Att dela ut en tillgång är också en slags prestation från företagets sida. Men eftersom utdelningen är en vederlagsfri prestation, förekommer ju inte någon realiserad intäkt i sammanhanget. Utdelningen leder i stället till en förmögenhetsminskning antingen den sker kontant eller i form av ett sakvärde. Slutsatsen blir att utdelningen bör uppfattas som en realiserad kapitalminskning. Den är alltså i detta hänseende inte jämförbar med en försäljning.

All värdering i balansräkningen utgår från den s k anskaffningsvärdeprincipen, vilken har sin grund i 14–17 §§ BFL.

Lägsta värdets princip

Principen innebär, att alla förvärv av tillgångar får redovisas högst till anskaffningsvärdet och alla uppkomna skulder får bokföras lägst till anskaffningsvärdet. Vid värdering av omsättningstillgångar inför bokslutstillfällen skall lägsta värdets princip tillämpas, d v s högsta tillåtna värde är det lägsta av anskaffningsvärdet eller verkliga värdet. Efter anskaffningstidpunkten får anläggningstillgångar värderas högst till anskaffningskostnaden minskad med avskrivningar enligt plan (= företagsekonomiskt betingade avskrivningar). Skulder värderas fortlöpande till anskaffningsvärdet. Om nu både tillgångar och skulder värderas med utgångspunkt från anskaffningsvärdet blir balansräkningens saldo, det egna kapitalet, följaktligen också anskaffningsvärdebaserat.

En logisk slutsats blir, att eftersom tillgångar, skulder och eget kapital tillförs balansräkningen på anskaffningsvärdebasis, bör poster som utgår ur balansräkningen också räknas av efter samma värderingsgrund. När denna värderingsprincip tillämpas på utdelning av tillgång, blir följden att värdet på en realiserad utdelning inte kan vara tillgångens bokförda värde utan dess anskaffningsvärde. Summa bokfört värde och redovisningsreserv (t ex lagerreserv, ackumulerade överavskrivningar) representerar ju anskaffningsvärdet eller dess närmevärde. Det är därför främmande för detta tänkesätt, att det enbart är tillgångens bokförda värde, som delas ut.

Principen om öppen redovisning är numera etablerad genom lag och förarbeten och tillämpad i praxis. Den innebär i det aktuella fallet, att redovisningsreserven bör visas öppet vid utdelningen. Företagets intressenter bör rimligtvis känna till vilket värde, som avhänds företaget genom utdelningen.

(2) Från det utdelande företagets synpunkt kan med den här tillämpade anskaffningsvärdeprincipen det utdelade sakvärdet inte inrymma någon vinstkomponent. Marknadsvärdet överstiger normalt tillgångens anskaffningsvärde men skillnadsbeloppet är inte någon realiserad vinst för utdelande företag. Däremot kan det utdelningsberättigade moderbolaget realisera en vinst vid eventuell försäljning.

(3) Det har tidigare här konstaterats att BFLs värderingsregler medför, att bolagets tillgångar, skulder och eget kapital är anskaffningsvärdebaserade.

Vidare har med utgångspunkt härifrån den åsikten förts fram, att det realiserade värdet av en utdelad tillgång är dess anskaffningsvärde. Summa bokfört värde och redovisningsreserv bör därför vid värderingsprincipens tillämpning motsvaras av utdelningsbara medel. Det strider således mot anskaffningsvärdeprincipen att enbart tillgångens bokförda värde kan rymmas inom det utdelningsbara beloppet (nettometoden) liksom att utdelningsbara medel måste finnas för att täcka tillgångens marknadsvärde (bruttometoden).

(4) Den utdelade tillgången har som regel ett marknadsvärde, som överstiger högsta tillåtna värde i balansräkningen enligt anskaffningsvärdeprincipen. Detta övervärde motsvaras i utdelningssammanhang inte av någon realiserad vinst och behöver därför inte motsvaras av utdelningsbara medel. En utdelning av en tillgång har inte till syfte att frigöra vinstmedel i utdelningsobjektet och är i det fallet således inte jämförbar med en försäljning. Gällande beskattningsregel för utdelat varulager ändrar inte på den civilrättsliga värderingssynen. En eventuell förmögenhetsökning tillfaller ju i själva verket den som mottar den utdelade tillgången.

Inledningsvis talades här om att en undervärdering av en tillgång vid fallande penningvärde uppkommer utan medverkan från företagets sida. Ett typexempel kan vara en sedan ett antal år innehavd tomtmark. Om denna delas ut, skall då skillnaden mellan nuvärde och ursprungligt anskaffningsvärde betraktas som en redovisningsreserv och således motsvaras av utdelningsbara medel? Svaret på frågan är nekande. Alla balansräkningens poster är historiska värden och det är dessa som fastställs av bolagsstämman.

Beskattning av utdelat sakvärde

Utdelning av sakvärden kan uppfattas som en strikt civilrättslig fråga, som utesluter skatterättsliga överväganden med avseende på utdelande bolag. Denna uppfattning ger en okomplicerad tillämpning av ABLs utdelningsbegränsningsregel. Med det här hävdade synsättet bör i så fall bokfört värde och eventuell redovisningsreserv motsvaras av utdelningsbara medel.

En annan inställning är att eventuella skatteeffekter måste beaktas i civilrättsliga sammanhang, men att de i den här föreliggande utdelningssituationen inte bör få påverka storleken av det utdelningsbara beloppet. Man ser konsolidering som en fråga för företaget i sin helhet. Rent historiskt har konsolidering visserligen knutits till olika slags värderingsbara tillgångar men syftet har ändå varit att ge företaget som sådant möjlighet att räntefritt låna en latent skuld och undgå den likviditetsavtappning, som följer av beskattning. Denna tankegång finns för övrigt dokumenterad i sådana obeskattade reserver som investeringsfond och liknande fonder och resultatutjämningsfond. Kontentan av denna syn på konsolidering blir att upplösning av en beskattningsbar redovisningsreserv inte har någon skattemässig betydelse för storleken av det utdelningsbara beloppet. Utdelningsförhållandena blir alltså samma här som i föregående fall.

En tredje och sannolikt förhärskande ståndpunkt är att man urskiljer en samling fristående skattesubjekt inom inkomstkällan rörelse etc. I förevarande fall skulle en sådan tolkning innebära, att om utdelning av ett sakvärde medför skatteplikt för det utdelande företaget, bör skattekostnaden knytas till utdelningstransaktionen.

Av här redovisade tre tolkningsmöjligheter i beskattningsfrågan ansluter jag mig till den tredje. I och med att man fattar ett utdelningsbeslut, som medför vissa skattekonsekvenser, bör dessa beaktas redan i det bokslut, som föregår utdelningsåret. Reservation för utdelningsskatten kan tjäna som ett färskt exempel härpå.

Min slutsats är således att det utdelningsbara beloppet minst måste inrymma såväl det utdelade sakvärdets anskaffningsvärde som en beräknad skatt på den utdelade egendomen.

Gösta Kedner, docent vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet.