Ändra skattelagstiftningen så att bokslutsdispositionerna endast redovisas i deklarationen. De kan då plockas bort ur resultaträkningen och de obeskattade reserverna kan föras över till eget kapital.
Detta är ett sätt av flera att ge årsredovisningsläsaren korrekt information om resultatet före dispositioner men efter skatt, säger Hans Edenhammar vid SPAREV som också ifrågasätter om latent skatt skall beräknas och uppmanar till diskussion om olika sätt att periodisera skattekostnader.
De flesta industriländerna har en vinstbaserad bolagsbeskattning. Eftersom det skattemässiga vinstbegreppet ofta avviker från det redovisningsmässiga uppkommer problemet hur dessa avvikelser skall hanteras i redovisningen. I Sverige är dessa avvikelser, avsättningar till lagerreserv, resultatutjämningsfond, överavskrivningar på maskiner och inventarier, avsättningar till investeringsfond etc – ovanligt stora. Skattelagstiftning kräver att dessa dispositioner skall tas in i bokföringen vilket snedvrider redovisningen. Svensk redovisningspraxis har successivt vridit sig ur skattelagstiftningens förlamande grepp genom att särredovisa dessa skattemässiga dispositioner under särskild rubrik långt ner i resultaträkningen. I balansräkningen redovisas de under rubriken obeskattade reserver. Även om denna utveckling ännu inte är fullbordad – det är fortfarande många företag som inte redovisar överavskrivningar öppet, konsultföretagens reserver i pågående arbeten är oftast dolda – så har vi kommit en bra bit på väg.
Ett problem med denna lösning är att den avviker från de lösningar som valts i de andra länderna. I USA redovisas hälften av de obeskattade reserverna (”timing differences”) som eget kapital och hälften som latent skatteskuld (”deferred tax”) i balansräkningen. I resultaträkningen redovisas förändringen av den latenta skatteskulden som skattekostnad. Å andra sidan uppgår reserverna inte till så stora belopp som i Sverige. I England gör man som i USA med undantag för att man som latent skatteskuld bara tar upp så mycket som man anser sig behöva betala under de närmaste tre åren. Det blir normalt inte så mycket. I de anglosaxiska länderna finns alltså de skattemässiga dispositionerna inte med i redovisningen. De redovisas bara till skattemyndigheterna. I Danmark gör man på motsvarande sätt. Norge är också inne på samma linje.
Den svenska lösningen är svår att förstå
Det finns också en rad andra olägenheter med den svenska lösningen. Den är svårbegriplig för vanligt folk. Det gäller ibland också för ekonomer. Vi får två sorters eget kapital, beskattat och obeskattat. Vi överlåter åt årsredovisningsläsaren att bedöma hur han skall bära sig åt då de skall summeras. Vi har motsvarande problem i resultaträkningen. Årets nettovinst längst ner är en skäligen ointressant siffra. Den intressanta resultatsiffran finns i stället någonstans i mitten men eftersom den är före skatt måste den justeras om man vill veta det verkliga resultatet efter skatt. Den skall då justeras med en skattekostnad där oenigheten bland experterna är stor om hur den skall beräknas. Förslagen varierar från den skattekostnad som står längre ner i resultaträkningen (”betald skatt”) i genomsnitt mellan 10 och 15 % av vinsten före dispositioner – och en schablonskatt som kan uppgå till 60 % av vinsten. Dessa pedagogiska problem är besvärande.
Lösningen medför också besvärliga problem för koncernredovisningen och gör denna onödigt komplicerad. Vid förvärv av företag med obeskattade reserver är det nödvändigt att ta ställning till hur stor andel av de obeskattade reserverna som är skatteskuld och hur mycket som är eget kapital. (Se FARs rekommendation nr 11 om koncernredovisning.) Vid minoritetsintressen särredovisas vanligen bara minoritetens andel i det beskattade egna kapitalet trots att logiken borde kräva att även andel i obeskattat eget kapital togs med. Men då får man problemet med latent skatt om man nu inte vill redovisa minoritetsintresset i två poster. Motsvarande problem föreligger vid beräkningen av minoritetens andel i koncernresultatet. Skall beräkningen ske på basis av resultatet före eller efter dispositioner? Om minoritetsintresset särskiljs före dispositioner måste resten av resultaträkningen, dispositioner och skatt ”klyvas”, d v s bara majoritetens andel av dessa intäkts- och kostnadsposter tas med. Detta är naturligtvis inte omöjligt men ökar inte redovisningens begriplighet.
En annan konsekvens har blivit att man kommit att använda resultatet före dispositioner och skatt som det centrala resultatmåttet. Detta har nu börjat bli ifrågasatt. I Fortias årsredovisning för 1982 diskuteras detta och andra problem rörande redovisning av skatt ingående. Just frågan om att vinsten borde beräknas efter skatt har föranlett en aktivering av Näringslivets börskommitté, som skall diskutera dels hur resultaträkningen bör utformas så att resultatet före dispositioner men efter skatt klart framgår, dels om hänsyn skall tas till latent skatt och hur det i så fall skall ske.
Det är bra att Näringslivets börskommitté har tagit detta initiativ. De tycks närmast vara ute efter en lösning som snabbt kan genomföras i de börsnoterade företagen. Jag tror tiden är mogen att diskutera en generell lösning som kan tillämpas på alla företag. För att få igång en diskussion tänker jag i denna artikel diskutera vilka alternativ jag kan se.
Släpp kopplingen redovisning – beskattning
En möjlig lösning är att som i England och USA med flera länder släppa skattelagstiftningens krav att lagerreserven, resultatutjämningsfonder, investeringsfonder etc skall tas in i bokföringen. Det borde från kontrollsynpunkt vara tillräckligt att bokslutsdispositionerna redovisas i deklarationen. Klarar man detta utomlands borde det väl gå också i Sverige. Vi har ju dessutom redan idag diverse avvikelser mellan redovisad och beskattningsbar vinst som enbart tas upp i deklarationen (Annellavdrag, forskningsavdrag, förlustavdrag etc). Att behandla bokslutsdispositionerna på samma sätt skulle knappast vara att införa någon ny princip.
Med en sådan ändring av skattelagstiftningen skulle bokslutsdispositionerna helt sonika kunna plockas bort ur resultaträkningen och de obeskattade reserverna föras över till det egna kapitalet.
För årsredovisningsläsaren är information om de obeskattade reserverna f a av intresse för bedömning av skattesituationen. Kunskap om i vilken utsträckning de obeskattade reserverna är utnyttjade möjliggör prognoser om de framtida skattekostnaderna vid olika antaganden om vinstutvecklingen. Självfallet är det också av intresse vid bedömningar av nedläggnings- eller likvidationsvärden. Men det är ju inget som hindrar att den information om bokslutsdispositioner och obeskattade reserver som lämnas i resultat- och balansräkning idag i stället lämnas i not. Kanske skulle denna information i så fall kunna ges en mer kortfattad och njutbar form än idag.
Med en sådan resultat- och balansräkning borde spärrmedelsbetalningarna i samband med avsättningar till investeringsfond betraktas som skattebetalningar (med villkorlig återbetalningsrätt). Detta föreslog professor Sven-Erik Johansson för många år sedan. Erhållandet av spärrmedel betraktas på motsvarande sätt som en skattereduktion.
Om de obeskattade reserverna skall flyttas in under rubriken eget kapital uppkommer frågan om de skall betraktas som fritt eller bundet kapital. Från redovisningssynpunkt skulle det naturligtvis vara enklast om de skulle kunna betraktas som fritt eget kapital. Men till en del är detta en skattepolitisk fråga. Det är möjligt att en sådan lösning skulle medföra ett visst skattebortfall i de företag som idag måste skatta fram vinstmedel för att klara utdelningen. Det torde knappast vara fråga om mer väsentliga belopp. Bolagsbeskattningen skulle få en mer renodlad karaktär av vinstbeskattning och inte som nu en blandning av vinstskatt och utdelningsskatt (och fastighetsskatt).
För de seriösa företagen har jag svårt att se några större problem med att räkna in de obeskattade reserverna i fritt eget kapital. För de mindre seriösa finns det naturligtvis risk för att t ex lagerreserven delas ut och att det sedan inte finns pengar kvar att betala motsvarande bolagsskatt med. Men det finns ju återvinningsregler. Vidare skall ju revisorerna se till att utdelning inte sker med så stort belopp att borgenärerna inkl det allmänna blir lidande. Och de riktigt skrupelfria överträder ju redan nuvarande regler.
Dispositionsräkning
Om den förra lösningen betraktas som alltför långtgående kan jag tänka mig att i stället flytta bokslutsdispositionerna till en särskild dispositionsräkning av anglosaxisk modell. Denna dispositionsräkning skall visa utdelningsbara medel. Med utgångspunkt från förra årets utdelningsbara medel görs avdrag för vinstdisposition enligt senaste bolagsstämma, avsättningar till reservfond och utdelning. Därefter sker tillägg för årets vinst före dispositioner men efter skatt. Därefter dras beslutade avsättningar till obeskattade reserver ifrån. Kvar blir de vinstmedel som står till bolagsstämmans disposition.
Med denna lösning skulle de obeskattade reserverna redovisas som bundet eget kapital. De trivs säkert ganska bra tillsammans med det obeskattade egna kapital som redan idag redovisas under bundet eget kapital. Jag tänker på de uppskrivningar av anläggningstillgångar som finns i uppskrivningsfond eller i aktiekapital.
Fördelen med dispositionsräkningsmodellen är att obeskattade reserver ej blir utdelningsbara. Nackdelen är att årsredovisningen även fortsättningsvis belamras med information som de flesta årsredovisningsläsare är ointresserade av. Den kommer också att avvika från internationell praxis. Det kan nämnas att OECD fattat beslut om att rekommendera medlemsstaterna att frikoppla redovisning och beskattning.
Latent skatt?
Måste man inte ta hänsyn till latent skatt om en sådan här förändring skall göras? I och för sig inte. Enligt båda modellerna ovan kan årsredovisningsläsaren få samma eller bättre information om de skattemässiga dispositionerna som idag. Och jag har svårt att se det som en nackdel att denna information presenteras vid sidan av resultat- och balansräkningarna. Det borde bli lättare för vanligt folk att förstå redovisningen. Den som vill räkna latent skatt skulle alltså få samma möjligheter att göra detta som idag.
Att införa någon form av schablonberäkningar av latent skatteskuld i redovisningen är en helt annan fråga. Frågan om det föreligger en latent skatteskuld i de obeskattade reserverna och hur den i så fall skall beräknas är en komplicerad fråga. Det finns många olika uppfattningar om latent skatt.
Då de obeskattade reserverna upplöses skall de enligt gällande regler tas upp till beskattning. Vid oförändrade skattesatser innebär detta menar många att det föreligger en latent skatteskuld på ungefär halva beloppet. Andra menar därför att eftersom krediten är räntefri skall den inte tas upp till fullt värde utan det skall göras en bedömning av när den behöver betalas. Den skall sedan värderas till nuvärdet av den framtida skattebetalningen. Mot detta invänds att även räntefria krediter skall tas upp till sitt fulla belopp och att fördelen av räntefriheten skall redovisas först i samband med att den realiseras i form av att skattekrediten ger avkastning.
Enligt en tredje uppfattning kommer de obeskattade reserverna inte att behöva upplösas så länge företaget fortsätter sin verksamhet och alltså har ett varulager, maskiner och löner som ger underlag för de obeskattade reserverna. Och det är ett grundläggande antagande i redovisningen, menar dessa, att företaget kommer att fortsätta sin verksamhet (going concern). Det finns alltså ingen skatteskuld därför att skatten aldrig behöver betalas.
I USA har man valt att gå på den linjen att hälften av de obeskattade reserverna anses vara latent skatt. I England anses endast bara latent skatt föreligga i de obeskattade reserver som beräknas bli upplösta under de närmast följande tre åren. I Danmark är det frivilligt om företagen skall räkna med latent skatt. En del gör det men de flesta inte.
Vid företagsanalyser i Sverige räknar man normalt med latent skatt. Det är dock vanligt att t ex reserver i fastigheter och aktier anses förenade med en lägre skatt än den nominella, vanligen 20–30 %. Utan latent skatt blir naturligtvis substansvärdena högre. Men resultatet blir också högre beroende på att skattekostnaden blir lägre. Relationen mellan resultat- och substansvärde behöver alltså inte påverkas. Resultatet per aktie blir normalt högre utan latent skatt. Men normerna för vinstmultiplikatorerna måste naturligtvis också ändras. På motsvarande sätt måste naturligtvis normerna för vad som är en rimlig soliditet sättas högre om beräkningen baseras på eget kapital inklusive hela de obeskattade reserverna än om latent skatt beaktas.
Vad som enligt min mening är speciellt bekymmersamt vid diskussioner om latent skatt i Sverige är att det är så stor skillnad mellan den effektiva och den ”nominella” skattesatsen. Den effektiva skattesatsen i svenskt näringsliv ligger i nivå 15–20 % medan den totala skattesatsen ligger kring 60 %. Om den redovisade skattekostnaden ökas på med 60 % av ökningen av de obeskattade reserverna innebär detta att resultatet sjunker med uppskattningsvis en tredjedel. Man skulle alltså belasta resultatet med en på osäkra grunder beräknad skattekostnad som tar bort en tredjedel av resultatet. Det är att göra ett mycket stort ingrepp i nuvarande redovisningspraxis. Jag ställer mig bl a av detta skäl personligen tveksam till en redovisning av amerikansk modell i Sverige.
Vi saknar en kvalificerad diskussion om olika sätt att periodisera skattekostnaden. Det vore kanske något att bita i för redovisningsforskningen i Sverige att försöka utröna om vi skall ha en latent skatteskuldsredovisning och hur denna i så fall skall utformas för att ge aktieägare och andra intressenter bästa möjliga underlag för sina bedömningar.
Det vore kanske också vettigt att t ex från FARs sida arbeta för att bolagsbeskattningen så småningom ändras så att vi får en rimlig grund för att avgöra om den verkliga skattekostnaden är 15 eller 40 % av resultatet. Det är ju inte alldeles likgiltigt! Den aviserade ändringen att den statliga bolagsskatten sänks från 40 till 32 % mot att lagernedskrivningen minskas från 60 till 50 % är ett steg i rätt riktning. En annan möjlighet är att ge dispositionsmöjligheterna en mer definitiv karaktär. Realbeskattningsutredningens förslag till real vinstbeskattning eller förslaget till vinstdelning ger exempel på skattemässiga vinstbegrepp med sådana definitiva avdrag. De innebär att resultatet får belastas med en inflationskorrigering som inte kan ge upphov till någon latent skatt eftersom avdraget aldrig skall återföras till beskattning. I vinstdelningsförslaget finns också ett årligt avdrag på 6 % av lönesumman som är en definitiv konsolideringsmöjlighet.
Hans Edenhammar, ordförande i FARs redovisningskommitté