Begränsa Bokföringsnämndens aktiviteter till ett väldefinierat område.
Låt FAR engagera sig i en mer aktiv, öppen och framför allt synlig debatt med industri, statsmakter och press. Det skulle vara en fördel för normskapandet i svenska redovisningssammanhang, hävdar Ronald Hathorn – chartered accountant hos Price Waterhouse – i ett styggt försök att rensa luften en smula.
Sportextra
Snart börjar elitserieslutspelen i Sveriges minst kända sport – Hink. Namnet är en översättning av engelska ”Buckets”. Historien berättar, att namnet som sporten fick under 1800-talet i Sheffield (”United står vi annars gör vi det på onsdagar”), beror på en missuppfattning av spelarnas ivriga rop ”Book it” under spelets gång. Sportens internationella kommitté försöker nu att införa det mer salongsfähiga, men något färglösa namnet ”standards”.
Deltagande lag i slutspelet är (med hemmaplan):
Villa
The house on the hill
Hackorna
Trädgårdsmästarens skjul bakom The House of Lords
Änglarna
F n Bunkern, skall snart återvända till det ärorika garagetaket på Holy Ghost Island
Drakarna
The great white open space (Spaltarna)
Bollkalles tips är:
Villa
är det enda proffslaget i slutspelet – i gamet överhuvudtaget. Ojämförligt största tekniska resurser – alltid välinövad taktik – en säker etta.
Hackorna
yngsta sektionen i Svea IK, ”klubben som gör allt” – frågan är ”kan dom”? Lider av Sveas välkända problem ”för många hövdingar, för få indianer”, samt klubbens dåliga ekonomi. Ryktas att endast ishockey blir kvar till nästa säsong. Ett frågetecken.
Änglarna
äldsta laget i serien – var med och grundade förbundet 1895. Gör comeback vart trettionde år, nu på tillbakagång. Det enda rena amatörlaget i slutspelet. Chansen denna gång minimal.
Drakarna
jokern i spelet. Egentligen inget lag, hellre en samling individualister som kan överraska.
Näringslivets börskommitté – ett lag som fortfarande saknar ett folkligt namn – förlorade slutspelsplats på målskillnad – väntas tillbaka nästa säsong.
Spara en tanke för forna tidernas giganter, akademikerna, som nuförtiden spelar i en av blåbärsdivisionerna.
Hur går det till?
Frågan – hur går normskapande i redovisningssammanhang till? – är en fråga, som ställs i många länder. Svaren är olika beroende på en rad faktorer, traditioner, den relativa styrkan hos revisorsorganisationerna, industriförbunden, skattemyndigheterna o s v. Lagstiftaren har också sitt att säga – åtminstone i ett europeiskt scenario. I USA är det egentligen enbart SEC som spelar statens/lagstiftarens roll, men deras aktivitet som sådan växlar mycket med de skiftande politiska vindarna.
Svensk lagstiftning har länge täckt vissa aspekter av redovisning, under senare tid kanske mer med tonvikt på upplysningar. Varje ny omgång lagar är mer detaljerad än föregående men brasklappen ”enligt god redovisningssed” sitter kvar. I det långa loppet måste trenden innebära en harmonisering – frivillig eller påtvungen – med EGs direktiv men under alla förutsättningar kan lagstiftningen inte sträcka sig längre än till att lämna en stillbild av minimikraven en gång per årtionde. Praxis är en relativt friväxande planta, som inte får pressas ihjäl i ett stort herbarium som Sveriges Rikes Lag.
Till allt detta har hänsyn tagits när 1975 års lagstiftning kom till – men hur fungerar det tilltänkta maskineriet?
Det nya i det hela – förutom en mycket större allmän medvetenhet om bokföringens/redovisningens betydelse – var tillkomsten av Bokföringsnämnden. Ett av nämndens syften var ”att utveckla god redovisningssed” men naturligtvis var det aldrig fråga om någon sorts ensamrätt – nämndens uppgift var närmast att förklara och sprida de goda nyheterna samt fungera som en referensinstans än att själv bedriva fristående utvecklingsprojekt.
Uppenbarligen fanns, och fortfarande finns, ett behov av någon sorts organ som kan förklara och exemplifiera ”vad Bökmark betyder för Dig”. Tyvärr blev lösningen minst en smula överdimensionerad – i själva verket ett alltför typiskt exempel på hur nya statliga organ kommer till.
Andras erfarenheter
Järnladyn i England är notorisk för sin vana att driva på alla sina policies, nästan in absurdum – men hon har faktiskt haft en hel rad ljusa idéer. Två år tillbaka var en av dem den stora QUANGO-slakten. QUANGO betyder Quasi National Government Organisation, en samlingsbeteckning för allsköns halvofficiella nämnder, styrelser, grupper mm var och en bemannad med sin egen lilla skara av värdiga samhällsfigurer som i hundratal bedrev behjärtansvärda samhällstillvända ”for the greater good” aktiviteter. Flertalet försvann. Sorgen idag är nästan ohörbar. Varför? Därför att det nästan alltid redan fanns en helkompetent yrkesgrupp som kunde ta hand om problemområdet ifråga – utan samhällets superstruktur. U-länder saknar infrastruktur – vi har superstruktur. Skillnaden är att innan vi sjunker kapsejsar vi.
Den svenska motsvarigheten till QUANGO heter – till alla Swedenwatchers stora munterhet – ORGASM. En förkortning av ”organisationernas SM”, den årliga tävlingen om vems organisation som sitter i flest nämnder/styrelser/utredningar. Min, Din, hans/hennes, förhoppningsvis inte deras? SAF och LO sitter som permanenta medlemmar i säkerhetsrådet – förlåt, elitserien. Tänk om det var lika roligt som i engelska fotbollen – fritidsfiskarna avancerar från division 4 till division 1 sedan rocksångaren Jerry Williams tog hand om dem ...
Allvarligt talat, i dessa dagar av nypuritanism, ”The moral backlash”, är det inte nödvändigt att se över den alltför utbredda floran av offentliga uppvisningar av ... ni vet vad?
Jag föreslår inte att nämndens aktiviteter helt försvinner – bara att de begränsas till ett väldefinierat område. Varför inte till bokföring? Och lämna redovisning till FAR?
Cirkulärens baksidor
Två reflexioner angående överdimensionering och vad det kan leda till. De här punkterna har verkligen retat mig, annars en – som jag tror – mycket lugn natur:
Baksidan av BFNs cirkulär visar nämndens sammansättning – 13 hövdingar och en stackars indian. Och vilka hövdingar! Vad har t ex fackliga representanter att göra i ett sådant sammanhang? Dubbel lön för dubbelbokföring? Eller för att se till att det blir flera – eller är det mindre – röda siffror? Man får intrycket att de fackliga representanterna tror att de får betydligt bättre information direkt från företag än från årsredovisningar – samt kanske föredrar att ha det så. Har de då något verkligt intresse för att få bättre redovisning för sin egen skulle t ex. av att sitta kvar?
Det är faktiskt sant men ändå otroligt att nämnden på engelska kallar sig ”The Swedish Accounting Standards Board”.
Man visste inte om man skulle dö av skratt eller fasa första gången man hörde det; lyckligtvis återger kvaliteten på det engelskspråkiga materialet som SFASB ger ut med kuslig precision det amatörmässiga i det hela. Eventuell vänlig mottagning hos the FASB i Stamford inrymmes väl i amerikansk artighet. Här kommer de svenska kockarna! Allvarligt talat, det här med att kalla sig för SASB är totalt och groteskt missvisande.
Vad borde det heta på engelska?
– The Bookkeeping Board – Bokstavligen
– The Accounting Board – Helst inte
– The Board of Prime Entry – Om man vill ha ett namn ”med anor”. Varför inte?
– The Accounting Interpretations Board
Heja FAR – ut på spåret
Å FARs sida: vad man nu gärna skulle se är en mer aktiv, öppen och framförallt synlig debatt med nutidens ständer – industri, statsmakterna, pressen. Detta för att förebygga vad som hände i USA – APBn hörde föralldel av sig inom AICPAs medlemskap men i dagens samhälle – med undantag av Iran – går det inte att lagstifta genom att säga ”prästerskapet tycker ...”. Resultatet i USA blev FASB – en tung organisation med en medelstor landstingsbudget som egentligen har löst ett mindre antal större vardagliga problem än APB gjorde i sin tid.
Den svenska lösningen jag skulle föredra är att FAR ses ute bland folket, inte enbart för att försvara sitt revir – däremot skall BFN definitivt hålla sig till sitt lilla reservat (kanske var det inte så dumt med trädgårdsmästarens vad-de-nu-är) – men främst därför att ingen annan grupp har den kompetensen, det förutsättningslösa intresset o s v av normskapande som finns hos revisorskåren.
Ronald Hathorn, chartered accountant hos Price Waterhouse