Valutaomräkningsmetoder – brister och alternativ

”Monetary-nonmonetary” – metoden

”Monetary-nonmonetary” – metoden har kritiserats för att skapa omräkningsresultat som inte ger en sanningsenlig bild av den utländska verksamhetens lönsamhet och det utländska dotterbolagets ekonomiska situation. ”Monetary-nonmonetary” – metoden har ansetts leda till att de redovisade resultaten fluktuerar samt till förvrängning av de redovisade resultatens och bokslutsposternas interna förhållanden. Den huvudsakliga orsaken till dessa s k förvrängda bokslut är att olika bokslutsposter omräknas till olika kurser och de därav föranledda omräkningsdifferenserna inkluderas i räkenskapsårets resultat. Nedanstående exempel illustrerar hur ”monetary-nonmonetary” – metoden förorsakar instabilitet i det redovisade resultatet.

I exempel 1 presenteras en lokalt betingad skuld som ett svenskt dotterbolag i USA innehar under en tidsperiod då skuldbeloppet i dollar är oförändrat. Trots att ingen verksamhet som skulle förändrat skuldens dollarbelopp ägt rum bör vid omräkning av skulden till svenska kronor en kursförlust på 30 Skr redovisas för första kvartalet och en kursvinst på 30 Skr redovisas för andra kvartalet p g a valutakursens instabilitet.

Exempel 1

Svenskt dotterbolag i USA

I exempel 2 presenteras en situation i vilken mången sakkunnig anser att användning av ”monetary-nonmonetary” – metoden leder till ett redovisat resultat som ur ekonomisk synvinkel är totalt missvisande.

Exempel 2

Svenskt dotterbolag i USA

Det redovisade resultatet för det amerikanska dotterbolaget kommer att vara en förlust på 300 Skr. Den redovisade förlusten förorsakas av att skulderna överstiger de monetära tillgångarna – en rätt vanlig situation för nordiska företag. De monetära tillgångarna och skulderna omräknas till den nya högre dollarkursen medan varulagret och i synnerhet anläggningstillgångarna omräknas till den ursprungliga investeringskursen. Speciellt om de icke monetära tillgångarnas gängse värde stigit, vilket är relativt vanligt, är det mycket tvivelaktigt att redovisa en förlust på 300 Skr. Om svenskt kapital användes för grundandet av det amerikanska dotterbolaget var det ur ekonomisk synvinkel tvärtom lönsamt att investera vid en tidpunkt då den svenska kronan hade en starkare ställning i förhållande till den amerikanska dollarn än ett år senare. Skulle dotterbolaget likvideras och tillgångarna säljas vid bokslutstidpunkten och de därvid erhållna dollarbeloppen konverteras till svenska kronor skulle moderbolaget erhålla ett större belopp än vad som ursprungligen investerades. Även om dotterbolaget hade haft verksamhet under året skulle situationen beträffande det missvisande redovisade resultatet inte nämnvärt förändras. Tillämpningen av ”monetary-nonmonetary” – metoden leder till dylika förvrängningar och förvrängningarnas storlek och riktning (vinst/förlust) bestäms huvudsakligen av storleksförhållandet mellan de monetära tillgångarna och de monetära skulderna.

Genom att olika bokslutsposter omräknas till olika kurser kommer relationstal beräknade på basen av det omräknade bokslutet att avvika betydligt från relationstal beräknade på basen av det icke omräknade bokslutet. Om man anser att det är nödvändigt att beräkna relationstal på basen av det omräknade bokslutet måste man ifrågasätta den använda omräkningsmetodens (”monetary-nonmonetary” – metoden) lämplighet för omräkning.

Många anser att ”monetary-nonmonetary” – metodens brister utsätter multinationella och internationella företag inte endast för en ekonomisk risk utan även för en s k redovisningsrisk. Med ekonomisk risk förstås en situation i vilken företagets likviditet och på lång sikt rent av företagets hela existens hotas. Den framtida ekonomiska utvecklingen avgör huruvida en ekonomisk risk leder till en partiell eller total förlust av företagets tillgångar. Ett exempel på en ekonomisk risk är en skuld i främmande valuta.

Om den främmande valutan förstärks i förhållande till den egna valutan och en motsatt utveckling inte är att vänta före skuldens förfallodag kommer företaget att erfara en ekonomisk förlust, dvs ett större belopp av den egna valutan än det som ursprungligen uppskattats eller bokförts kommer att behövas för återbetalning av den utländska skulden.

Med redovisningsrisk förstås en redovisad kursförlust som inte är en förlust i den meningen att företaget skulle erfarit en förlust av kontanta medel eller annan egendom eller skulle komma att erfara en sådan förlust som en direkt följd av den redovisade kursförlusten. Exempel 1 och 2 ovan illustrerar en sådan förlust (vinst). Redovisningsrisken och den redovisade kursförlusten är uteslutande en funktion av den använda redovisningsmetoden, dvs omräkningsmetoden. Risken består i att de redovisade omräkningsförlusterna kan ha en väsentlig inverkan på företagets olika intressenters beslut och därigenom en indirekt inverkan på företagets framtid. Många företag har vidtagit åtgärder för att eliminera eller åtminstone reducera de redovisade omräkningsförlusterna i syfte att undvika spridning av negativ information. Under tidsperioden 1976-01-01–1982-05-14 var de amerikanska företagen tvungna att använda ”the temporal principle of translation” för omräkning. Resultaten från omräkning enligt denna metod sammanfaller oftast med resultaten från omräkning enligt ”monetary-nonmonetary” – metoden. Åtgärder för att gardera sig mot kursförluster ökade betydligt i USA under tidsperioden 1976–1982 jämfört med den närmast föregående tidsperioden under vilken val av omräkningsmetod och val av tidpunkt för redovisning av kursförluster var mer flexibelt. Följande förändringar observerades i de amerikanska företagens verksamhet 1976–1982 jämfört med den närmast föregående tidsperioden:

• sammansättningen av lokala (dollar) skulder och utländska skulder förändrades

• skulder i en valuta byttes ofta ut mot skulder i en annan valuta, t o m mot högre ränta

• företagets ledning och annan personal började offra mer och mer tid på att följa valutakursernas utveckling

• användning av s k valutaexperter ökade

• företagets ledning började märka att företagets valutapolitik började ha en negativ inverkan på beslut inom andra funktionsområden, i synnerhet finansiering och marknadsföring.

”Current rate” – metoden

”Current rate” – metoden har också utsatts för kritik. Genom att alla balansposter (utom eget kapital) omräknas till bokslutsdagens kurs uppstår en omräkningsvinst eller förlust vid omräkning av praktiskt taget varje balanspost eftersom bokslutsdagens kurs skiljer sig från kursen på föregående bokslutsdag. Omräknas resultaträkningens poster till en genomsnittlig kurs under räkenskapsåret uppstår också omräkningsdifferenser p g a att den kurs som används för omräkning av balansräkningens poster avviker från den kurs som används för omräkning av resultaträkningens poster. En redovisning av den slutliga omräkningsdifferensen i räkenskapsårets resultat innebär att det redovisade resultatet kommer att fluktuera p g a valutakursernas instabilitet precis på samma sätt som vid tillämpning av ”monetary-nonmonetary” – metoden. Om en genomsnittlig kurs används för resultaträkningens poster kommer vissa relationstal att förvrängas jämfört med relationstal beräknade på basen av det icke omräknade bokslutet. Redovisas den slutliga omräkningsdifferensen direkt bland eget kapital kommer valutakursernas instabilitet inte att inverka direkt på det redovisade resultatet. Ett dylikt tillvägagångssätt, vilket bl a tillämpas i USA, har dock kritiserats för att bryta emot en av redovisningens s k grundregler, nämligen att all ökning eller minskning av eget kapital förutom aktiekapitalhöjningar eller -sänkningar och dividendutdelning bör ske via resultaträkningen (”all-inclusive income statement concept”).

Köpkraftsparitetskurser – ett alternativ

I kritiken av de nuvarande omräkningsmetoderna glöms det ofta bort att en väsentlig orsak till omräkningsmetodernas brister är den uteslutande användningen av valutakurser för omräkningsändamålet. Valutakurser ger inte nödvändigtvis en riktig bild av det relativa förhållandet mellan olika länders ekonomier. Användning av valutakurser för omräkning har kritiserats för att valutakurserna inte reflekterar köpkraftspariteten mellan olika länder eller förändringar i köpkraftspariteten. Man har ofta kunnat observera väsentliga skillnader mellan valutakursernas utveckling och de viktigaste prisindexens utveckling i olika länder (Scott, 1975). Man har försökt förklara sambandet mellan valutakurser och köpkraftspariteter med hjälp av den s k köpkraftsparitetsteorin. Köpkraftsparitetsteorin tolkas dock på olika sätt. En åsiktsriktning med starkt stöd är den att köpkraftsparitetsteorin är ett försök att förklara eller snarare statistiskt mäta jämviktskursen för en valuta och dess förändringar med hjälp av prisnivåer och prisnivåernas förändringar (Chacholiades, 1978).

Vanligtvis urskiljer man två versioner av köpkraftsparitetsteorin, nämligen den absoluta versionen och den relativa versionen. Enligt den absoluta versionen bestäms valutakursen mellan två länder av förhållandet mellan ländernas allmänna prisnivå oberoende av tidpunkt. Den relativa versionen säger att i jämförelse med en tidsperiod då jämviktskurser gällde ger förändringar i relativa priser (inflation) en antydan om de nödvändiga justeringarna av valutakurserna (Balassa, 1964). Detta kan uttryckas enklare sålunda att den absoluta versionen framhäver att förhållandet mellan två länders allmänna prisnivå och motsvarande valutakurs alltid är i jämvikt medan den relativa versionen framhäver att efter en period av jämvikt följer en period av obalans och prisnivåernas förhållande indikerar den kommande och nödvändiga förändringen i ländernas valutakurs. Enligt den relativa versionen förekommer det m a o en tidsskillnad mellan förändringen i prisnivåernas förhållande och förändringen i motsvarande valutakurs. Valutakursen försenar sig så att säga och på kort sikt är prisnivåförhållandet och valutakursen sällan i balans sinsemellan. På lång sikt borde prisnivåförhållandet och valutakursen uppvisa samma utveckling. Resultaten av empirisk forskning stöder rätt klart uppfattningen att köpkraftspariteten huvudsakligen är en företeelse på lång sikt i den meningen att man kan vänta sig att den överensstämmer med prisnivå- och valutakursdata endast som ett medeltal för flera kvartal eller en ännu längre tidsperiod (Aliber och Stickney, 1975). Orsaken till skillnaderna på kort sikt är valutakursernas instabilitet. En av de viktigaste bidragande orsakerna till valutakursernas instabilitet är den verksamhet som regeringarna i olika länder bedriver. Regeringarna försöker nämligen manipulera och styra valutakurserna i syfte att uppnå kortsiktiga ekonomiska och politiska fördelar.

Om omräkningsfaktorn, dvs valutakurserna, fluktuerar kommer omräkningsresultaten att fluktuera. Ett tänkbart alternativ till den uteslutande användningen av valutakurser för omräkning är användning av köpkraftsparitetskurser. De reflekterar köpkraftsförhållandet och förändringar i köpkraftsförhållandet mellan länder. Köpkraftsparitetskurser kunde användas som historiska kurser eller bokslutsdagskurser precis på samma sätt som valutakurser används i dag. Förutom att en användning av köpkraftsparitetskurser möjligen ger en riktigare bild av det utländska dotterbolagets ekonomiska situation utgör köpkraftsparitetskurser antagligen en mer stabil omräkningsfaktor än valutakurser eftersom köpkraftsparitetskurser fluktuerar mycket mindre. Köpkraftsparitetskursernas stabilitet skulle innebära att omräkningsvinster och förluster förorsakade av omräkningsfaktorns instabilitet skulle förekomma mera sällan och vara av mindre storlek än när man använder valutakurser för omräkningen. Det här kunde leda till en reducering av skyddsåtgärder riktade mot redovisning av omräkningsförluster förorsakade av omräkningsfaktorns instabilitet. Om så vore fallet kunde en följdeffekt vara stabilisering av världens valutamarknad vilket i sin tur skulle främja internationellt handelsutbyte.

Hur bildar man köpkraftsparitetskurser? Ett entydigt svar existerar inte. Köpkraftsparitetsteorin baserar sig på den enkla tankegången att en viss mängd pengar borde kunna köpa samma representativa grupp av varor i olika länder. I teorin borde alla varor omsättas internationellt, vara utan transportkostnader och uppföra sig enligt lagen om ett pris för att köpkraftsparitetsteorin skall fungera (Rodriquez och Carter, 1976). Dessa krav är naturligtvis inte uppfyllda i dagens läge men å andra sidan är det tvivel underkastat om dessa krav måste vara helt och hållet uppfyllda.

Vid bildandet av köpkraftsparitetskurser måste man först etablera en tidsmässig utgångspunkt. En möjlighet härvidlag är att undersöka om det förekommit en tidpunkt vid vilken den ifrågavarande valutakursen och det ifrågavarande köpkraftsparitetsförhållandet varit i balans i förhållande till varandra. Det är dock mycket svårt att avgöra när en sådan tidpunkt förelegat, om överhuvudtaget. Om ingen jämviktstidpunkt existerat kan man gå tillväga sålunda att man först etablerar en representativ varukorg för länderna ifråga varefter varorna i korgen prissätts i de respektive länderna. Vid beräkningen av varukorgens prisnivå i respektive länder kan vikten som läggs vid en vara inte vara densamma i alla länder eftersom konsumtionsmönstret varierar och är beroende av landet ifråga. Till exempel i Frankrike där konsumtionen av vin är stor är priset på vin relativt lågt i jämförelse med de flesta andra länder. Om man skulle lägga samma vikt vid vinet vid beräknandet av prisnivån på Sveriges varukorg som vid beräknandet av prisnivå på Frankrikes varukorg skulle den svenska kronans köpkraft undervärderas jämfört med den franska francens. I empiriskt arbete brukar man använda sig av ett geometriskt medeltal av varans vikt i respektive länder trots att detta medeltal inte har någon bestämd ekonomisk innebörd.

Efter att ha etablerat en utgångsköpkraftsparitetskurs kan kursen efter hand justeras enligt prisindex’ utveckling i respektive länder. Bildandet av utgångs – köpkraftsparitetskursen är m a o ett engångsarbete. Vilket prisindex som lämpar sig bäst för justeringen av köpkraftsparitetskursen är oklart. Exempel på möjliga alternativ är partiprisindex och konsumentprisindex. Båda publiceras månatligen bl a i United Nations Monthly Bulletin of Statistics. Man anser i allmänhet att partiprisindex utgör en bättre representant för industriföretagens prisutveckling än konsumentprisindex eftersom sistnämnda index’ fokus är mer familjekonsumenter än industriföretag.