Likvidationsplikt och kontrollbalansräkning

En kontrollbalansräkning skall innehålla en realistisk värdering av tillgångar och skulder. En överdriven försiktighet som leder till en onödig avveckling av bolaget torde vara i strid mot styrelsens vårdnadsplikt.

Få bestämmelser i aktiebolagslagen aktualiseras så ofta i revisorns praktik som reglerna om tvångslikvidation på grund av förbrukat aktiekapital (13 kap 2 § ABL). En anledning härtill är att krisproblematiken så ofta i dessa tider gör sig påmind. En annan och sannolikt lika viktig anledning är att bestämmelserna är eller uppfattas som komplicerade och svårtolkade. Det är fråga om regler så formulerade i lagen att juridik och praktisk företagsekonomi möts på ett särskilt iögonfallande sätt: tolkningen kräver kunskap på båda områdena eller samarbete jurist/ekonom. För den ”vanliga” styrelseledamoten blir problematiken inte lättbegripligare genom den begreppsförbistring som råder i press och viss litteratur. Ord som konkursmässig, likvidationsskyldig, ”bankrutt”, insufficient, insolvent, illikvid, på obestånd etc blandas tämligen vårdslöst och betraktas ofta som synonyma begrepp.

Mot denna bakgrund var det väl motiverat av bokföringsnämndens kanslichef Boris Carlsson och auktoriserade revisorn Claes Holmberg att i Balans 8/1982 ta upp frågorna kring likvidationsbalansräkning eller – som det numera kallas – kontrollbalansräkning till behandling. Artikeln pekar på punkter där missuppfattningar och osäkerhet föreligger. Något slutgiltigt, vägledande standardverk på området för vetgiriga och osäkra styrelseledamöter, revisorer och jurister är artikeln dock långtifrån. Den utges heller inte av författarna för att vara det, eftersom den i huvudsak endast refererar resultatet av en enkät och konstaterar att de tillfrågade tyckt si eller så i värderingsfrågor mm.

På grund av författarnas ställning (i BFN) finns emellertid en risk för att i artikeln oemotsagda enkätbesked verkligen blir betraktade som besked och det vore enligt vår uppfattning olyckligt. Artikeln avslutas med konstaterandet att BFN ”följer utvecklingen och söker fånga upp erfarenheterna av praxis”. Vi tolkar det som ett erbjudande att delta i debatten och då vi polemiserar mot en del av innehållet i den ovannämnda artikeln i Balans 8/1982 gör vi det i konstruktivt syfte.

LAGEN

Den centrala bestämmelsen på det område som här behandlas finns i 13 kap 2 § ABL. Eftersom Carlsson/Holmbergs artikel innehåller ett referat av regelverket med laghänvisningar avstår vi från att söka lämna någon täckande redogörelse i detta avseende.

BEGREPPSDEFINITIONERNA EN GÅNG TILL

Skillnaden mellan likviditetsbegreppen å ena sidan och ställningsbegreppen å den andra har i olika sammanhang framhållits (t ex av Björn Edgren i Balans 7/1979 och Carlsson/Holmberg i Balans 8/1982). Trots detta kommenteras begreppen även här; dels därför att problemens komplexitet ofta leder till missförstånd, dels av praktiska skäl för att underlätta för läsaren att följa den fortsatta framställningen.

Av de ovan som exempel på begreppsförbistringen i litteraturen nämnda uttrycken är följande att betrakta som legala begrepp i den meningen att de antingen förekommer direkt i lagen eller inte alltför sällan i lagkommentarer:

Begreppen inom klammer S har med Ställning (tillgångar ./. skulder) att göra; begreppen inom klammer B har med Betalningsförmåga (tillgängliga betalningsmedel/skulder) att göra. Obestånd och insolvens är synonyma.

För företagsledningar (styrelse och VD), revisorer m fl är det viktigt

• att beakta både S-problematiken och B-problematiken;

• att skilja på ställningsproblematiken (S), som lagregleras i aktiebolagslagen, å ena sidan och betalningsförmågeproblematiken (B), som lagregleras i konkurslag och brottsbalk, å den andra.

Försummelse från företagsledningens sida att iaktta reglerna i (S)tällningsavseende (om kapitalförbrukning) leder till personligt betalningsansvar; försummelse att beakta obeståndsreglerna (B) kan leda till straffansvar.

Samtidigt som skillnaden mellan en likvidationssituation och en obeståndssituation således framhålles bör det också sägas att (S)tällningsproblematiken och obeståndsproblematiken

(B) givetvis inte heller saknar samband: mycket ofta föreligger insufficiens (skulderna större än tillgångarna) samtidigt som insolvens (brist på betalningsmedel). En långvarig och ökande ekonomisk insufficiens leder alltid förr eller senare till insolvens och insufficiensen ingår därför ofta bland obeståndsindicierna.

Det är vår uppfattning – baserad på praktisk erfarenhet; ej på statistik –

• att obestånd oftast inträder före likvidationsskyldighet

• att VD och styrelse ofta först uppmärksammar och med exempelvis revisorerna tar upp de komplicerade frågorna kring kontrollbalansräkning och tvångslikvidation (S-problematiken) medan man förbiser obeståndsbedömningen (B), som kan kräva snabba åtgärder. I det senare fallet är det fråga om en prognos; obestånd kan föreligga utan att någon skuld förfallit.

Revisorns första fråga, då oron för kapitalförbrukning aktualiseras av en företagsledning blir därför ofta: Hur ser likviditetsprognosen ut?

Det är nödvändigt att ha begreppsdefinitionerna och förekomsten av två regelverk – det ena om (S)tällningsproblematiken och det andra om (B)etalningsproblematiken – klara som bakgrund för en diskussion om avsikten med kontrollbalansräkningsreglerna.

KONTROLLBALANSRÄKNING – VARNINGSSIGNAL?

”Bestämmelserna i 13 kap 2 § aktiebolagslagen, ABL, beträffande tvångslikvidation syftar till att ge varningssignaler i krissituationer”, säger Carlsson/Holmberg i inledningen till sin artikel. Det är möjligt att det förhåller sig så men det kan i så fall icke vara fråga om tidiga krissignaler. Befarar man att två tredjedelar av aktiekapitalet gått förlorat bör åtskilliga varningslampor ha blinkat länge och så förhåller det sig också i praktiken.

Den varningssignal bestämmelserna om kontrollbalansräkning kan sägas ge betyder för företagsledningen att den negativa utvecklingen nu gått så långt att det finns anledning att noga pröva förutsättningarna för fortsatt drift. Man brukar i sammanhanget särskilt tala om ”borgenärsskyddet” men prövningen görs enligt vår uppfattning under hänsynstagande till alla intressenterna i företaget, dvs även ägare, anställda och samhälle. (Med ett vidgat borgenärsbegrepp torde de två sistnämnda grupperna kunna inrymmas under detta.) Denna avsikt med bestämmelserna gör det alldeles klart att värderingarna i kontrollbalansräkningen måste göras under förutsättningen av fortsatt drift. Det är också denna tolkning som lett till att man alltmer lämnar beteckningen ”likvidationsbalansräkning” för den sakligt mer korrekta ”kontrollbalansräkning”.

FORTSATT DRIFT FÖRUTSÄTTES!

Carlsson/Holmberg gör i sin artikel först samma tolkning: förutsättningen fortsatt drift (going concern) gäller. Senare i artikeln svävar de emellertid på målet i en diskussion om lagtextens ord ”ekonomisk grund”. Detta är enligt vår uppfattning onödigt, olyckligt och ägnat att ytterligare öka förvirringen på området. Skulle ”ekonomisk grund” förutsätta – som antydes i artikeln – exempelvis viss likviditet mm vid värderingen av tillgångar är man ju inne på en ren obeståndsbedömning.

TVÅNGSLIKVIDATIONSREGLERNA PRAKTISKT VERKNINGSLÖSA?

Bestämmelserna om tvångslikvidation torde, som Carlsson/Holmberg påpekar, från början ha byggt på tanken att företagsavveckling skall ske medan viss handlingsfrihet ännu finns och innan borgenärernas rätt naggats i kanten (skydd för det bundna kapitalet). Sett mot den bakgrunden kan bestämmelserna i 1975 års aktiebolagslag – med rätt att uppskjuta definitiva likvidationsåtgärder upp till ett och ett halvt år[1] – te sig huvudlösa. Därtill kommer att nedsättning av aktiekapitalet kan ske, vilket gör det möjligt att ”framskjuta” tvångslikvidationsgränsen till 16.667 kronor (= 1/3 av minimiaktiekapitalet 50.000 kronor). Vad har egentligen lagstiftaren tänkt på?

Förarbeten och kommentarer ger mycket liten ledning. Såvitt vi kan bedöma har han (lagstiftaren) särskilt beaktat följande två omständigheter:

1. Intressenterna i företaget – inte minst de anställda – kan lida skada icke endast om avveckling sker för sent utan också om den pga restriktiva lagbestämmelser sker för tidigt, dvs medan reella överlevnadsmöjligheter finns.

2. Med den komplettering som regelsystemet ifråga om obestånd ger kan reglerna för tvångslikvidation göras relativt liberala (flertalet länder saknar helt vår typ av tvångslikvidationsregler).

Det kan förefalla som om lagstiftaren nu har kommit på andra tankar. Regeringen har nämligen i proposition 1982/83:139 (i mars 1983) föreslagit

att skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning skall inträda när mer än halva aktiekapitalet gått förlorat,

att tidsfristen för bolagsstämmans beslut om likvidation maximerats till åtta månader från det att frågan hänskjutits till stämman samt

att hela(tidigare halva) aktiekapitalet skall täckas för att likvidationshotet skall undanröjas.

Av motiven framgår emellertid att huvudskälet till de föreslagna ändringarna är avsikten att försvåra den ekonomiska brottsligheten. De ovannämnda argumenten (1 och 2) för relativt liberala tvångslikvidationsregler torde därför kvarstå, även om reglerna av annat skäl (ekonomisk brottslighet) skärpts.

VÄRDERING I KONTROLLBALANSRÄKNING

Vår tolkning av reglerna i 13 kap 2 § ABL om kontrollbalansräkning innebär således att värderingen av tillgångar och skulder alltid skall göras under förutsättning av fortsatt drift. Tolkningen av lagstiftarens avsikt med bestämmelserna innebär också en skyldighet för styrelsen att sträva efter en realistisk värdering – en överdrivet försiktig värdering ”för att vara på säkra sidan” är i detta sammanhang ingen dygd. Visserligen talar lagen på denna punkt endast om att underlåtenhet att fullgöra åliggandet (att upprätta kontrollbalansräkning etc) innebär ”solidariskt ansvar för bolagets uppkommande förbindelser”. Att genom uppenbart överdriven försiktighet vid upprättande av kontrollbalansräkning åstadkomma en onödig avveckling av bolaget och därmed värdeförstörelse torde emellertid vara i strid med styrelsens allmänna vårdnadsplikt och därmed också kunna leda till skadeståndsansvar.

De speciella värderingsgrunderna för kontrollbalansräkning har i 13 kap 2 § ABL följande lydelse:

”Vid beräkningen av det egna kapitalets storlek tillägges inom linjen en post utvisande den ökning av tillgångarnas sammanlagda värde som skulle följa, om de redovisades till försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnaderna. Beträffande sådana anläggningstillgångar, som undergår fortlöpande värdeminskning, gäller dock att de upptages till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och nedskrivningar, om därigenom erhålles ett högre värde.”

Kontrollbalansräkningen skall alltså göras med utgångspunkt från en ”årsbalansräkning”, d v s en balansräkning med årsbokslutets värderingsregler som grund. Mot denna bakgrund kan följande allmänna regel fastställas:

Då en årsbalansräkning och en kontrollbalansräkning upprättas vid samma tidpunkt skall, om båda är korrekt gjorda, kontrollbalansräkningen alltid visa minst samma eller i allmänhet bättre ställning än årsbalansräkningen. Detta följer av att bokförings- och aktiebolagslag bygger på försiktighetsprincipen medan i kontrollbalansräkning exempelvis orealiserade vinster skall tagas upp vid beräkningen av verkligt värde (nettoförsäljningsvärde).

På en punkt ger enkätsvaren (oemotsagda) i Carlsson/Holmbergs artikel enligt vår uppfattning ett direkt felaktigt besked. De tillfrågade visade stor skepsis att medge ”reaktivering” av tidigare avskrivna poster och avvisade ”bestämt” möjligheterna att aktivera i och för sig balansgilla tillgångar som tidigare inte redovisats i balansräkningen. En sådan uppfattning strider ju direkt mot lagens syfte: att utröna förutsättningarna för fortsatt drift! Skulle ett företag som under flera år lagt betydande utvecklingskostnader på en produkt som helt nyligen färdigställts – kanske patenterats – och har ett synnerligen betydande exploateringsvärde av formella skäl tvingas gå i likvidation därför att utvecklingskostnaderna tidigare ej aktiverats?

Frågeställningen är vanlig och svaret har ofta stor praktisk betydelse vid upprättande av kontrollbalansräkningar. Lagtexten är dessutom svårtolkad på denna punkt. För den fortsatta diskussionen gör vi följande indelning av de poster, för vilka särskilt ofta osäkerhet råder:

1. Treårsinventarier, d v s anläggningstillgångar som omkostnadsförts vid förvärvet. Som exempel härpå kan nämnas handverktyg och formverktyg.

2. Organisationskostnader, d v s utgifter för forskning och utveckling, marknadsundersökningar och liknande som med stöd av 17 § andra stycket BFL får tas upp som anläggningstillgång.

3. Pensionsskulder.

4. Lån i utländsk valuta.

TREÅRSINVENTARIER

De under A. upptagna tillgångarna utgör anläggningstillgångar. Att de på grund av gällande skatteregler i allmänhet omkostnadsförs saknar härvidlag betydelse. Det torde därför inte råda någon tvekan om att omkostnadsförda tillgångar av denna typ kan upptagas som tillgång i en kontrollbalansräkning om ett försäljningsvärde kan påvisas. Vi anser emellertid att de bör kunna medtagas i kontrollbalansräkningen även om ett försäljningsvärde ej kan påvisas. Så är ju t ex ofta fallet för formverktyg, vilka inte sällan representerar betydande värden i vissa tillverkande företag. I dessa fall bör tillgångarna upptas i kontrollbalansräkningen till ett beräknat planenligt restvärde.

Vår uppfattning bygger på följande – i vårt tycke naturliga – grundförutsättning: Likvidationsskyldigheten för ett företag skall ej styras av huruvida företaget valt den ena eller andra redovisningsprincipen i sin ordinarie redovisning. Detta innebär i sin tur att kontrollbalansräkningarna för två identiskt lika företag skall utvisa exakt lika stort eget kapital för båda företagen även om bolagens ordinarie balansräkningar, (årsbokslut) på grund av olika redovisningsprinciper, utvisar helt olika ställningar.

ORGANISATIONSKOSTNADER

Om kostnader av denna typ med stöd av 17 § andra stycket BFL på ett korrekt sätt upptagits som tillgång i den ordinarie redovisningen får de givetvis upptas som tillgång även i en kontrollbalansräkning. Det torde också vara odiskutabelt att sådana kostnader får upptas som tillgång i en kontrollbalansräkning även om de ej aktiverats i den ordinarie redovisningen i de fall kostnaderna resulterat i en tillgång för vilket ett försäljningsvärde kan påvisas. Så t ex kan forskningskostnader resultera i ett patent eller en ny produkt, för vilka tillverknings- eller försäljningsrätten är säljbar. Vidare kan omkostnadsförda utgifter som nedlägges på en hyrd lokal resultera i en säljbar tillgång i form av hyresrätt. I kontrollbalansräkningen får då som tillgång upptas försäljningsvärdet av patentet, tillverkningsrätten eller hyresrätten trots att anskaffningskostnaden för dessa tillgångar omkostnadsförts i den ordinarie redovisningen.

Däremot torde det vara mer tveksamt hur man skall ställa sig i det synnerligen vanliga fallet att ett företag mycket väl skulle ha kunnat aktivera t ex forskningskostnader eller kostnader för marknadsundersökningar i sin ordinarie redovisning trots att någon säljbar tillgång i form av patent eller dylikt inte tillskapats, men valt att istället omkostnadsföra dessa utgifter. Lagtexten i 13 kap 2 § ABL, som talar om att ”anläggningstillgångar, som undergår fortlöpande värdeminskning upptages till anskaffningsvärdet minskat med erforderliga avskrivningar och nedskrivningar, om därigenom erhålles ett högre värde”, motsäger inte att det skulle vara tillåtet att i dessa fall göra en omprövning av den i årsboksluten tillämpade principen och i kontrollbalansräkningen uppta organisationskostnader som tillgång värderad till ett planenligt restvärde. En annan tolkning skulle kunna vara att lagtextens uttryck ”anläggningstillgångar, som undergår fortlöpande värdeminskning”, enbart syftar på materiella anläggningstillgångar. Vi kan dock ej finna att texten i 15 och 17 § BFL ger stöd för den senare tolkningen.

Det är naturligtvis möjligt och kanske t o m troligt att lagstiftaren inte själv vet riktigt vad han menat på denna punkt. För vår egen del anser vi att grundregeln att alla företag skall behandlas lika i kontrollbalansräkningen oberoende av tillämpade redovisningsprinciper i den ordinarie redovisningen bör följas även i den här situationen. Detta innebär således att sådana utgifter som kostnadsförts i tidigare års årsbokslut men som bolaget skulle ha kunnat aktivera med stöd av 17 § BFL mycket väl kan tas upp i en kontrollbalansräkning till planenligt restvärde.

Det ligger i sakens natur att såväl styrelser som revisorer måste iaktta stor restriktivitet när det gäller att utnyttja denna möjlighet. Meningen är naturligtvis inte att man varje gång en kontrollbalansräkning skall upprättas skall behöva kamma igenom de fyra senaste årens kostnadskonton för att se om möjligen något skulle ha kunnat aktiveras. Möjligheten bör begränsas till de uppenbara fallen.

PENSIONSSKULDER OCH KURSFÖRLUSTER PÅ LÅN

Beträffande de ovan under C. och D. upptagna posterna, nämligen pensionsskulder och lån i utländsk valuta, torde följande regel vara allmänt accepterad (se bl a Blix i Balans 6/79):

Om en pensionsskuld ej redovisats som skuld i årsbokslutet utan endast upptagits ”inom linjen” får samma redovisningssätt tillämpas i kontrollbalansräkningen. Om en kursförlust på lån i utländsk valuta i årsbokslutet periodiserats över lånets återstående löptid får motsvarande periodisering göras i en kontrollbalansräkning.

Hur ställer det sig däremot om bolaget i sitt årsbokslut har skuldfört hela pensionsskulden respektive kostnadsfört hela kursförlusten på lånet? Kan bolaget även i detta fall i kontrollbalansräkningen underlåta att redovisa pensionsskulden respektive periodisera kursförlusten?

De speciella värderingsreglerna i 13 kap 2 § ABL för kontrollbalansräkning pekar endast på möjligheten att justera de redovisade tillgångsvärdena. Någon motsvarande justeringsmöjlighet för skulderna har ej intagits i lagen, vilket således skulle kunna innebära att den i årsbokslutet företagna värderingen av skulderna också måste följas i kontrollbalansräkningen. En dylik tolkning stämmer med lagens bokstav men knappast med dess anda. Det kan ej vara rimligt att ett företags skyldighet att träda i likvidation skall hänga på huruvida företaget t ex valt att i årsboksluten periodisera kursförluster på lån eller ej. Vi vill därför som vår uppfattning hävda att i kontrollbalansräkningen ej behöver medtagas de skulder som företaget i enlighet med god redovisningssed skulle ha kunnat underlåta att redovisa som skuld i årsbokslutet samt att den i årsbokslutet faktiskt tillämpade redovisningen härvid saknar betydelse.

CARLSSON/HOLMBERGS EXEMPEL PÅ KONTROLLBALANSRÄKNING

Avslutningsvis vill vi kort beröra det exempel på kontrollbalansräkning, som Carlsson/Holmberg intagit i sin artikel i Balans 8/82. I exemplet hävdade VD att maskinparken och fastigheten borde värderas upp med 650 med hänsyn till att nyanskaffningsvärdet översteg planenligt restvärde med detta belopp. Styrelsen gjorde emellertid en försiktigare bedömning och värderade upp dessa tillgångar i kontrollbalansräkningen med 150. Grunden för uppvärderingen framgår ej av kommentarerna.

Vi anser att exemplet är olyckligt valt. Läsaren kan lätt bibringas den uppfattningen – vilket säkert inte varit författarnas mening – att nyanskaffningsvärdet kan vara vägledande för värderingen i kontrollbalansräkningen. Så är givetvis inte fallet. De två värden som är tänkbara i en kontrollbalansräkning för anläggningstillgångar är antingen försäljningsvärdet med avdrag för försäljningskostnader eller planenligt restvärde.

Ulf Gometz, auktoriserad revisor, Hagströms Revisionsbyrå AB

Lennart Huldén, auktoriserad revisor, Hagströms Revisionsbyrå AB