Finansiella kostnader i ett höginflationsland – Brasilianska problemställningar

Vilka finansieringsformer finns tillgängliga i ett höginflationsland och vilka kostnader medför de?

I tidigare artiklar har jag försökt ge en bild av brasiliansk redovisning, speciella konsolideringsproblem vad gäller svenska kronor och prisbildningsproblem i höginflationsländer.

Eftersom redovisning, prisbildning och finansiella kostnader, för mig, varit de mest betydelsefulla elementen för förståelsen av skillnaden mellan arbetsmiljön i Sverige och Brasilien, skulle alltså de finansiella kostnadernas speciella utformning vara vad som återstår.

Uppställningen skall i huvudsak följa

• de utländska bolagens vanligaste finansieringsformer

• inhemska låneformer i lokal och utländsk valuta

• utländska finansieringsalternativ

• några uppföljningsmetoder användbara för det lokala bolaget och moderbolaget.

DE UTLÄNDSKA BOLAGENS VANLIGASTE FINANSIERINGSFORMER

Utan att göra anspråk på att följande alternativ är en fullständig redogörelse, tror jag dock att de flesta lånetransaktionerna för utländska bolag är

INHEMSKA LÅNEFORMER

UTLÄNDSKA FINANSIERINGSALTERNATIV

NÅGRA UPPFÖLJNINGSMETODER

För att följa bolagets olika lån behövs som alltid en väl genomarbetad kontoplan som tar hänsyn till att:

• balansräkningens kort- och långfristiga lån skall särskilja ursprungliga lånebelopp likaväl som kursvariationer.

• resultaträkningens finansiella kostnader och intäkter skall specificeras avseende

  ränteintäkter (betalda och obetalda)

  räntekostnader (betalda och reserverade)

  uppsättningskostnader för lån

  kurs- och inflationskorrigeringsdifferenser (realiserade och orealiserade).

Det kan vara lämpligt att gruppera kort- och långfristiga lån, likaväl som lån i lokal och utländsk valuta, var för sig för samtliga ovanstående punkter. För exemplifiering se figur 1.

Figur 1

Uppdelning mellan betalda och reserverade kostnader kan underlätta sambandet mellan redovisning och faktiskt gjorda transaktioner. Uppdelningen är nödvändig för att få en vettig ”cash flow”-kontroll, som i sin tur kan vara underlag för likviditetsplanering.

Förutom kalkylmässig kontroll av de olika lånetyperna, som visas längre fram i texten, bör man också använda underlag ur redovisningen för en månatlig kontroll.

Trots att det är vanligt med periodiserings- och konteringsproblem, i synnerhet i ett inledningsskede, så kan ju exempelvis löpande tremånadersvärden användas som utjämnande för att åtminstone nå en ungefärlig storleksordning av samt tendenser för, räntekostnaderna.

Det är enbart en fråga om att ställa kostnader för perioden och låneslaget i förhållande till (IB + UB): 2 för att få genomsnittskostnaden.

Denna enkla uppföljning bör kompletteras med genomsnittliga saldon per bank, uträknade dag för dag på basis av bankernas egna utdrag. Den erhållna proportionen till ”diskonteringen” av ”duplicatas” i genomsnitt ger en relativt bra uppfattning av kompensationsbalansen per bank.

Det är inte att förvånas över om det åtminstone till en början kan vara stora skillnader mellan redovisning och kalkyl. Dels pga kompensationsbalanser, men också pga en viss ”försköning” av de villkor som gäller som underlag till kalkylen. Då finansavdelningen blir varse att jämförelser görs mellan deras tal och redovisningen börjar en anpassning att ske. Förhoppningsvis kommer man närmare verkliga siffror så småningom. Man får också komma ihåg att grafiskt illustrera utvecklingen. Denna uppföljning kan bli mycket intressant.

Nedan finns några exempel på hur räntekostnaden skulle kunna beräknas för olika lånetyper.

Kostnad för ”duplicatas”

Utgångsläget är alltså att bankerna A, B och C har lånat bolaget BRC 100,0 vardera, men kräver 25,0, 30,0 och 35,0 resp i kompensationsbalans.

Kompensationsbalansen är alltså den del av lånet, som skall kvarstå på räntelöst konto under den tid som lånet gäller, dvs fakturans kredittid. Från betalningssynpunkt bör då reduktion ha skett av den del som alltid skall finnas på räntelöst konto.

Företaget får alltså använda 100,0 – kompensationsbalansen = 75,0, 70,0 och 65,0.

Den nominella räntan sätts rakt på årsbasis utan att inkludera I.O.F. (=Imposto sobre Operacoes Financeiras = finansskatt), alltså divideras årsräntan med 12 och finansskatten läggs till, vilket betalas i förskott och skall korrigeras för att jämföras med betalning vid slutet av låneperioden.

Nettovärde–II är vad företaget faktiskt får i handen 69,4, 64,4 och 59,4 av de lånade 100,0.

Månadskostnaden skulle då vara Nettovärde–I 75,0, 70,0 och 65,0 dividerat med Nettovärde–II alltså 8,07, 8,70 och 9,43

Kapitaliserar man dessa får vi p.a.

om en 90 %-ig devalvering antas

Formeln är

(Lokal räntesats / 100 + 1,0) / -1,0 (100,0 + devalveringssats / 100,0)

Till bilden hör ju också att vad som framgår av redovisningen är 99,7 %.

Kostnad för ”Resolution 63”-lån

Exempel med en löptid på 12 månader

Räntesats

(224,65 / 94,0 -1,0) x 100 = 138,99

= 139 % p.a.

Kostnad för ”Resolution 4131” -lån

SAMMANFATTNING

Ovanstående har alltså varit ett försök att ge en översiktsbild av möjliga finansieringsformer och dess kostnader.

Om någon form av rangordning skall göras av dessa alternativ kan man se på kostnaderna i en hårdvaluta enligt formeln under ”Kostnad för duplicatas”.

Det har då förutsatts att alla ”förhandlingsmöjligheter” med moderbolaget redan använts.

1. ”Duplicatas” som utnyttjar som kompensationsbalans de medel som företaget måste ha innestående på räntelösa konton för att klara normala betalningar t ex 5 kalenderdagar.

(99,7 / 100,0) + 1,0) / -1,0 = 5,1 % p.a. (100,0 + 90,0 / 100,0)

2. ”4131” -lån

(123,3 / 100,0 + 1,0) / -1,0 = 17,5 % p.a. (100,0 + 90,0 / 100,0)

3. ”63” -lån

(139,0 / 100,0 + 1,0) / -1,0 = 25,8 % p.a. (100,0 + 90,0 / 100,0)

4. ”Duplicatas” som ökar kompensationsbalansen för att kunna utnyttjas

A.

(153,8 / 100,0 + 1,0) / -1,0 = 33,6 % p.a. (100,0 + 90,0 / 100,0)

B.

(172,1 / 100,0 + 1,0) / -1,0 = 43,2 % p.a. (100,0 + 90,0 / 100,0)

C.

(194,9 / 100,0 + 1,0) / -1,0 = 55,2 % (100,0 + 90,0 / 100,0)

Spridningen kan vara större, den kan vara mindre och bestå av framförallt fler låneformer och räntesatser.

Från svensk redovisningssynpunkt kan det kanske vara intressant att en mera ingående analys måste göras av de finansiella kostnaderna.

De viktigaste skälen till avvikelser är

1. kompensationsbalanser

2. ränte- och skattekostnader betalda i för- eller efterskott, därtill ofta med dålig periodisering

3. felaktiga översättningar från lokal valuta till SEK av faktiska räntekostnader (se Balans 4/82)

Ovanstående felkällor påverkar inte nettoresultatet i SEK vid ”monetary-non-monetary”-metoden, men väl ”current”-metoder av olika slag. I det förra fallet absorberar omräkningsdifferensen felaktigt dessa skillnader och ger företagsledningen ett inte riktigt beslutsunderlag. I de fall företaget har en tung investering i Brasilien kom mer koncernens resultaträkning att ha betydande belopp under fel rubrik, omräkningsdifferenser i stället för finansiella kostnader.

Stig E Lundgren, koncernredovisningschef, Seco Tools AB