Redovisning: När och hur skall varulånetransaktioner redovisas?

Eftersom skattemyndigheterna ofta endast hänvisar till godsets belägenhet är redovisningsproblemen i samband med terminsaffärer för komplicerade för att avgöras av dem.

Detta hävdar Sten Hamberg, som i denna artikel belyser frågan om vilken vinst som skall redovisas av de olika parterna vid olika tillfällen oavsett var godset finns.

Utveckla redovisningsprinciperna, uppmanar Sten Hamberg som ser med oro på den utveckling som sker på skatteområdet där glidningen från realekonomi till sakrättsregler kan leda till en väsentlig skillnad mellan redovisning och taxering.

Rolf Rundfelt har i Balans 4/83 tagit upp oljebranschens s k varulån och RSVs tolkning av dessa. Han anser att redovisningen måste frigöra sig från skattelagstiftningen och det är ett krav jag helhjärtat vill instämma i. Det förefaller mig som om vi mer och mer förlorat förmågan till helhetssyn på dessa frågor och börjat nöja oss med snabbt hopsnickrade ad hoc-lösningar i den praktiska tillämpningen. Rundfelts ”oljelån” är ett bra exempel. Jag har i och för sig en annan uppfattning i sakfrågan än Rundfelt men det är inte väsentligt här. Det viktiga är vilka frågor man identifierar och vilka bedömningsgrunder som överhuvudtaget är godtagbara. Rundfelt har pekat på en del ej godtagbara bedömningsgrunder såsom åberopande av sakrättsregler. Jag vill gärna utveckla det här mer i detalj för att illustrera varför frågor om terminsaffärer, hedge accounting och liknande är för svåra för att överlämnas åt skattemyndigheterna att lösa med hänvisning till t ex godsets belägenhet. I det följande skall vi titta på enkla terminsavtal och kombinationer av terminsavtal och försöka se om det är klart vilken vinst som skall redovisas här för olika deltagare, oavsett var godset råkar befinna sig en viss dag.

Leveranstidpunkten avgörande

Vi tänker oss en vanlig säljare, S, och en lika vanlig köpare, K. S har varan och säljer till K för ett pris. Om ”leverans” sker omedelbart har S vinstavräkning – S har gjort allt han skall göra. På samma sätt får K in varan till det priset. I och för sig skulle K före leverans kunna bokföra ej levererad vara och skuld men förmodligen avstår han från bokning till dess ”leverans” skett för att undvika dubbelräkning o dyl. ”Leverans” innebär att S har gjort allt han är tvungen att göra enligt avtalet. K har då fått den prestation man kan vänta av S. ”Leverans” överensstämmer i Sverige ofta med risken för varans fysiska undergång – den s k casusrisken.

Om det nu börjar bli längre och längre tid mellan bindande avtal och leverans, får man ett läge där leveransen och casusrisken kommer senare än det ögonblick då priset ligger fast. S ligger här med sin lagervara till kostnad eller lägre saluvärde och K bidar sin tid och gör ingenting.

Bokslut före leverans

Antag nu att S köpt varan för 100 och sålt den till K för leverans om 90 dagar för 120! Under vänteperioden fram till leveransdagen sjunker priset på varan till 80 eller stiger till 140. Efter 45 dagar kommer bokslutet för både S och K.

Om priset sjunker skulle S kunna skriva ner lagret till 80 och få en förlust på 20. Med visshet om att priset redan är låst till 120 torde detta kanske kunna underlåtas. Däremot tillåts väl ej vinstredovisning om 20. (Intressant blir det om det finns två liknande varor – varav en såld på detta sätt och en osåld till en kostnad om 100 och påräkneligt försäljningspris om 80. Kan man då slå ihop avtalet och påräkneligt försäljningspris 120+80=200 och undvika förlust?) Om marknadspriset går upp till 140 konstaterar K bara att han hade bort vänta men hans ”förlust” om 20 är ju inte en redovisningsfråga.

K, å sin sida, har ett åtagande att köpa för 120. Går marknadspriset ned till 80 har han en förlust på olevererad vara om 40. Går priset upp har han – tills vidare – en orealiserad vinst.

Exemplet visar inte mer än att svensk försiktighetsprincip leder till inkongruens vid prisfall, då K reserverar för förlust utan att S tar upp någon vinst.

Om vi nu utvecklar exemplet till att avse mindre av prisosäkerhet i sig än terminspriser som är en funktion av finanskostnad, kan vi få några ytterligare ojämnheter.

K har varan till 100. Ett konstant ränteläge kräver 20% per år. Försäljning utan egentlig handelsvinst för S ger ett sex månaders terminspris om 110. S och K avtalar till priset 110. Mitt i terminen kommer bokslut för både S och K. Varupriset är stabilt på 100.

S funderar på om han kan eller bör visa en orealiserad försäljningsvinst om 10 eller åtminstone 5 eller om han har en finansiell intäkt om 5. K funderar på om han har en förlust om 10 eller 5 på ej levererade varor eller en finanskostnad på 5. Möjligen bestämmer sig både S och K för att det är likgiltigt vad som bestämde terminspriset – huvudsaken är att terminspriset är ett annat än värdet på bokslutsdagen. Mot detta kan invändas att – vid antagande att terminspriset är en funktion av cost of carry – K lika gärna kunde ha köpt för 100 med ränta 10 betalbart om 6 månader, i vilket fall ”tian” uppenbart hade varit en finansiell intäkt för S och kostnad för K.

Om vi nu vore S med en vara till 100 och erbjöd ett terminspris om 110 kunde vi alltså i princip välja mellan att låta tian ingå i priset (normalfallet) och att särredovisa den som finansiell intäkt (räntefallet). Om vi nu antar att priset rörde sig oroligt upp och ner och vid bokslutsdatum mitt i terminen var 80 eller 120, kan S och K få följande möjliga redovisningseffekter.

Priset är 80

Priset är 120

Täckningsköp

I det enkla exemplet antogs att S hade varan och ville sälja den och att K inte hade någon vara men ville ha en. Om vi nu utvecklar exemplet till att avse det fall att S inte ursprungligen är och förblir varuhavare intill leverans utan själv måste täckningsköpa för leveransen till K, blir det lite svårare. Antag att S träffar samma typ av avtal med K som tidigare men att S, som inte hade någon egen vara, i sin tur träffar ett exakt likadant avtal med sin leverantör S2 så att den faktiska leveransen i framtiden går i två raska hopp S2 till SI till K! Vid bokslutsdatum mitt i terminen fram till leverans har S1 ett läge som realekonomiskt skall vara i perfekt balans – bortsett från kreditrisk. (Det gör det hela meningslöst men han kanske ville höja volymen av transaktioner.) Han är alltså samtidigt K (från S2) och S, dock att han inte har något fysiskt lager. Om priset vid bokslut mitt i terminen gått ned till 80 gäller följande för normalfallet. Han har i sin egenskap av K en förlust om 30 (fast pris på 110, marknadsvärde 80) men samtidigt ett kontraherat utpris på 110 som eliminerar förlusten. Kan – eller måste – S boka upp förlusten på 30 utan att ta vinsten på försäljningen eller kan eller måste han balansera de två transaktionerna mot varandra? Antag att det var två åtskilda partier av varor av samma slag – vara A och vara B – där vara A var inköpt för 110 från 52, inlevererad och låg hemma i lagret utan vidareförsäljning medan vara B, som också köpts för 110 och fallit i värde till 80, ännu ej var levererad men såld på termin till K för 110.

Kan, bör eller måste S boka kumulerade förluster på vara A och B – en ”S förlust” om (20) avseende vara A, som inköpts och ligger kvar och en K-förlust på 30 på vara B som sålts på termin eller skall vi tro att terminsaffären alltid redovisas som neutral – 110 in och 110 ut? Kan S vid dessa beräkningar ta hänsyn till om han tänkt verkställa leverans till K av partiet A, partiet B eller ett parti C, som avses täckningsköpas nästa år?

Möjligheten att välja blir av intresse om varuposterna A och B köpts till olika priser och om S väljer att täckningsköpa varuparti C för leverans till K och förlänger terminen på sin egen inleverans av partiet B.

Den här typen av problem är tämligen uppenbara när det är fullt klart vad A och B kostar på bokslutsdatum, vilket är fallet för våra vanligaste råvaror, värdepapper, valutor o s v. Allt eftersom nya terminsmarknader tillkommer och utvecklas, där terminsavtal ingås som dagligen noterade kontrakt om future med daglig clearing av varianser, blir skillnaden mellan försiktighetsredovisnig och realekonomi allt större jämfört med traditionella marknader där terminsavtal träffades mellan två parter på ad hos bas. Försök till lösningar som till nöds kan fås att stämma med svensk bokföringslagstiftning har förekommit sporadiskt, t ex FARs förslag till valutaredovisning, men läget är oklart. Antag en USD-behållning som inflöt när USD 1=SEK 1! På bokslutsdatum står USD faktiskt i 7.50, behållningen är såld på termin till 7.60 och USD – skulder bokas i 7.50. Kan USD-behållningen tas upp till ett SEK-notvärde om 6 med hänvisning till försiktighet o s v?

Identifikation

En ytterligare komplikation är att det kan vara svårt att identifiera vissa typer av terminsavtal – t ex ”försträckning” av aktier eller olja – och att man inte vet i vilket tempo de olika benen i en sammansatt – ibland t o m helt balanserad – situation skall räknas av. Antag att S köper 100 A-aktier för dagskursen 10.000 av S2 och samtidigt säljer tillbaka dessa aktier till S 2 för leverans sex månader senare för samma belopp 10.000! Efter en månads fysiskt innehav av aktierna säljer han dessa till K för 8.000 eller för 12.000 kr. Efter ytterligare fem månader tvingas han täckningsköpa för att kunna leverera tillbaka 100 aktier till 52. Han täckningsköper för 8.000 eller 12.000 kr. Vilka transaktioner skall paras ihop med vilka i den här rundgången – där man köper från S2(1), säljer på termin till S2(2), säljer med leverans till K(3), täckningsköper (4), levererar till S2(5)?

Man kan säga att S i ”mittentransaktionen” med K säljer faktiskt innehavda aktier som han köpt av S2 för 10.000 och går med vinst eller förlust på benen 1 och 3, varefter han täckningsköper i slutet av terminen för att kunna leverera till S2 och går med vinst eller förlust på benen 2 och 4.

Man kan också eliminera transaktionerna med S2 (1 och 2 och 5) såsom realekonomiskt meningslösa – ”fråga var blott om försträckning” – i vilket fall de enda transaktionerna är 3 och 4.

Man kan också säga att S är fri att välja modell i sin redovisning, i vart fall om S tidigare äger 100 A-aktier.

Skattemässigt gjordes i R 1965 ref 19 den bedömningen att man tog benpar ungefär i den ordning benen kom, d v s köp från S2 och försäljning till K (benen 1 och 3) blev en transaktion och terminsförsäljningen till S2 och täckningsköpet (benen 2 och 4) blev en transaktion. I en punkt 2b av anvisningarna till 35 § KL infördes därefter år 1976 en regel som föreskriver en sammankoppling av ben 3 och 4, d v s försäljningen till K med täckningsköpet, medan det första förvärvet från S2 och den sista leveransen till S2 (benen 1, 2 och 5) bara försvinner – förmodligen därför att ytterbenen oftast presenteras som ”försträckning” av aktier.

Om vi nu gör samma transaktion i 100 fat olja för 10.000 blir det samma typ av problem. S köper olja av S2 för 10.000 och lovar återleverera på termin till priset 10.000. S säljer oljan vidare till K för 8.000 eller 12.000. S täckningsköper olja i slutet av terminen för 8.000 eller 12.000 och återlevererar till S2.

Med utgångspunkt i R 1965 ref 19 har S gjort en vinst eller förlust på försäljning till K för 12.000 eller 8.000 minus anskaffningskostnad 10.000 (benen 1 och 3) och därefter en vinst eller förlust på terminsaffären med S2 – försäljningspris 10.000 minus kostnad för täckningsköp 8.000 eller 12.000 (benen 2 och 4). Med utgångspunkt i 2b av anvisningarna till 35 § KL finns endast en transaktion – försäljningen till K minus kostnad för täckningsköpet (benen 3 och 4).

Olja – aktier

Det kan invändas att aktieexemplet inte är rättvisande – olja är en vara och inte en reavinsttillgång – men problemen med att para ihop rätt benpar i transaktionen verkar vara desamma. Som S2 – ursprunglig oljeinnehavare – frågar man sig nu följande: Om S enligt regeln i R 1965 ref 19 anses göra vinst på mittentransaktionen, bör väl också S2 anses dels ha en avslutad affär – sålt olja idag för 10.000 – dels ha ett oavslutat terminsben – köpt olja på termin för 10.000. Om S enligt regeln i 2b av anvisningarna till 35 § KL anses göra vinsten på transaktionen med K först när han täckningsköpt, borde väl den första – och den sista – transaktionen anses lika obefintlig för 52 som för S.

S2 betraktar det första tolkningsalternativet – försäljning av befintlig olja för 10.000 och ingående på en oavslutad terminsaffär – och frågar sig hur detta skall redovisas. Är transaktionen obefintlig – någon reell försäljning med hänsyn till terminsavtalet anses aldrig ha ägt rum? Skall han likväl med hänsyn till försiktighetsprinciper o dyl redovisa terminsavtalet om faktiskt pris går ned under terminspriset?

Om transaktionen – ”lånet” – helt enkelt betraktas som obefintligt – i likhet med vad som numera gäller för ”lånet” vid en blankningsaffär – skall han då fortsatt anses ha ett varulager med fysisk varulagerrisk, trots att efter leverans och fareövergång han inte har någon fysisk risk?

Om vi ytterligare komplicerar situationen därhän att någon sakrättslig besittningsövergång e dyl ej äger rum. Däremot är parterna överens om att oljan är ”levererad” i den meningen att S2 har gjort allt vad på honom ankommer och att faran för oljans fysiska förstöring tills vidare ligger hos S. Kan dessa omständigheter på något sätt vara till hjälp när det gäller frågor om rätt redovisning för S2, S och K och om i vilket tempo vinster och förluster skall anses uppstå vid parternas taxering?

Redovisning och taxering skiljs åt

Något oreflekterat skulle jag personligen vara benägen att se ”oljelån” som en spot-försäljning plus terminsköp med prisfluktuationer mellan marknad och terminspris förda direkt till resultatet. Men den ståndpunkten baseras då på en allmän känsla av att redovisningen blir bäst om man har fullständig market-to-market såväl av finansiella instrument, valutor, registered commodities som av terminsavtal avseende samma nyttigheter. FAR har ett strävsamt arbete framför sig när redovisningsprinciperna på det här området skall moderniseras om man avser att försöka klämma in nya regler inom bokföringslagens ram. Den utveckling som parallellt kan iakttagas på skatteområdet är litet nedslående. Där förefaller pågå en glidning från realekonomi till sakrättsregler – se t ex RK 82 1:1 – vilken fullt utförd skulle kunna leda till en våldsam diskrepans mellan redovisning och taxering. Därför ville jag gärna instämma i Rundfelts sammanfattande vädjan att arbetet med redovisningsprinciper intensifieras och sker utan sidoblickar på de hjälpregler RSV för tillfället väljer att ty sig till.

Sten Hamberg, advokat, H Utterströms advokatbyrå