Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har föreslagit att revisorernas uppgiftsskyldighet skall vidgas. Samtidigt har man lagt fram förslag som utvidgar revisorernas rätt att vägra uttala sig.
När man utökar det straffbara området inskränks polisens möjligheter att få informationer om brottslighet. Detta hävdar Lars Heuman, docent vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, som framhåller att om man straffbelägger revisorns förfarande, t ex viss rådgivning, så kan det medföra att han får rätt att tiga om sina och företagsledningens förehavanden.
Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har föreslagit att revisorerna skall bli skyldiga att lämna uppgifter till polisen. Uppgiftsskyldigheten tar sikte på fall då företagsledningen kan misstänkas för brott. Företagens revisorer skall i princip ha uppgiftsskyldighet beträffande alla bolagsangelägenheter som är av betydelse för polisens utredning. Lagförslaget har kritiserats främst för att revisorerna inte längre skulle kunna fullgöra sina förtroendeuppdrag på ett fullgott sätt.
Revisorns eget intresse av att vägra medverka i polisutredningar har inte diskuterats. I den politiskt färgade debatten har detta väl inte ansetts vara så viktigt. Den processuella lagstiftningen ger revisorerna ett bättre skydd än vad man uppmärksammat.
Enligt kommissionens förslag skall polisförhör kunna hållas med en revisor i de fall han skulle kunna höras som vittne inför domstol redan på förundersökningsstadiet. Domstolsförhör kan äga rum om han vägrar att yttra sig. Till skillnad från polisen kan domstolen tvinga ett vittne att uttala sig genom vitesföreläggande och i sista hand genom hot om häktning. En revisor kan dock ofta inte höras som vittne. Detta gäller alldeles oberoende av att han inte har någon tystnadsplikt till förmån för bolaget.
Part får inte vittna
Enligt rättegångsbalken får en part inte vittna. Vidare gäller att vittne får vägra yttra sig om omständighet ”vars yppande skulle röja att vittnet förövat brottslig eller vanärande handling”. Revisorn behöver inte uttala sig om sådant som skulle visa att han gjort sig skyldig till något brott, t ex en bötesförseelse eller någon form av lindrig brottsmedverkan.
Om revisorns uttalande inför polisen endast kan leda till andra påföljder än straff för honom är det ofta tveksamt om han får vägra yttra sig. Riskerar en auktoriserad revisor endast att ådra sig en disciplinär sanktion måste han nog uttala sig inför polisen. I sådant fall har han ju inte begått något brott. En handling som kan medföra disciplinsanktioner kommer sannolikt inte att bedömas som vanärande. Om revisorn riskerar att ådra sig skadeståndsskyldighet mot företaget kan han troligen endast vägra uttala sig om sina handlingar i de fall då skadeståndsfrågan kommer upp i brottmålsprocessen mot företagsledningen. I egenskap av blivande part i denna process behöver revisorn inte vittna eller uttala sig inför polisen. Däremot blir nog revisorn skyldig att lämna upplysningar om förhållanden som kan leda till att han åläggs personligt skatteansvar för företagets skatt enligt ett särskilt lagförslag.
Kan revisorns uttalanden medföra att han kommer att åläggas näringsförbud anses inte hans handlande som brott, trots att domstolen handlägger sådana påföljder enligt straffprocessuella regler. Revisorn kan då alltså endast vägra yttra sig om hans handlande kan anses vanärande. Att näringsförbudet i sig är vanärande befriar honom inte från uppgiftsskyldighet inför polisen.
Revisorns rätt att tiga
Mot bakgrund av detta kan man fråga sig vilka påföljder som är så allvarliga att en revisor bör ha rätt att tiga inför polisen. Är det rimligt att risken för ett mindre bötesstraff skall medföra rätt att vägra yttra sig, men inte risken för disciplinsanktion, näringsförbud eller betalningsskyldighet avseende mycket stora belopp?
Många gånger måste det vara svårt att bedöma om det föreligger uppgiftsskyldighet för revisorn. På förhand är det svårt att avgöra vilka påföljder han kan ådömas och om dessa kommer att aktualiseras i brottmålsprocessen mot företagsledningen eller i en särskild process. Ofta känner polisen inte till alla faktiska omständigheter. Det är förhörspersonen, och inte polisen eller domstolen, som avgör om situationen är sådan att han har rätt att hålla inne med vissa upplysningar. Reglerna om uppgiftsskyldighet kommer därför ofta att mista sin effektivitet. En revisor som kallas till polisförhör kan nog själv finna någon anledning som berättigar honom att vägra yttra sig. Det är knappast möjligt att efter domstolsförhör kontrollera om revisorn uppsåtligen gjort en oriktig bedömning som kan medföra menedsstraff för att han vägrat uttala sig. Revisorn kan aldrig straffas om han vägrat yttra sig inför polisen med medvetet oriktiga påståenden om han varit berättigad att tiga om vissa förhållanden. Det är inte helt klart om de auktoriserade revisorerna kan ådra sig disciplinära sanktioner i sådana fall.
Revisorns rätt att vägra uttala sig
Samtidigt som kommissionen har ansett det viktigt att lagfästa en omfattande uppgiftsskyldighet för revisorerna har kommissionen framlagt andra förslag som kommer att utvidga revisorernas rätt att vägra uttala sig. När kommissionen vidgar det straffbara området inskränks på motsvarande sätt möjligheterna för polisen att få informationer om brottslighet. Revisorn behöver inte uttala sig om förhållande som visar att han begått brott. Detta har särskild betydelse då man strävar efter att komma åt huvudgärningsmännen, t ex företagsledare som begått allvarliga ekonomiska brott. Om en revisor eller någon annan person kan lämna uppgifter som bidrar till att en sådan person straffas är det värdefullt för de brottsbekämpande myndigheterna. Straffbelägger man revisorns förfarande, t ex viss rådgivning, kan det medföra att han får lätt att tiga om sin och företagsledningens brottsliga förehavanden. Från samhällets synpunkt kan det knappast vara angeläget att straffbelägga mindre allvarliga handlingar med böter, när det är svårt för åklagare att bevisa det lindriga brottet. En sådan strafflagstiftning kommer inte att leda till många fällande domar, men till att polisen tvingas godta mer eller mindre ogrundade påstående om att uppgiftsskyldighet inte föreligger. Ett exempel skall belysa detta.
Kommissionen har föreslagit att det införs bötesstraff för juridiska och ekonomiska rådgivare som av vårdslöshet genom råd eller biträde främjar en straffbelagd handling. Man kan tycka att polismyndigheterna givits ett effektivt vapen att bekämpa ekonomisk brottslighet när en rådgivare kan straffas för att han bort inse att rådet var ägnat att främja en straffbelagd handling. Det uppställs inte krav på att han varit medveten om de konkreta riskerna. I allmänhet kan nog sådan muntlig rådgivning aldrig bevisas och den föreslagna regeln blir då inte effektiv gentemot mindre nogräknade rådgivare. Däremot kan de åberopa straffbestämmelsen till stöd för att de har rätt att vägra uttala sig inför polisen. Regeln får sålunda inte någon kriminalpolitisk betydelse vid denna form av bötesbrottslighet, men en utredningsförsvårande effekt. Kanske finns det anledning för kommissionen att närmare söka överväga de straffrättsliga och processrättsliga sambanden mellan de många olika lagförslagen som läggs fram.
Revisorns dåliga minne
Även om revisorn inte är inblandad i företagsledningens brottslighet har nog polisen inte möjlighet att få tillräckliga och fullständiga upplysningar vid förhör med honom. Om en revisor skall höras om komplicerade företagsekonomiska förhållanden och affärstransaktioner är det naturligt om han glömt det mesta. Polisen har då intresse av att kunna ålägga revisorn att studera olika handlingar och söka rekonstruera händelseförloppet. Ett vittne kan emellertid endast åläggas att utföra sådant förberedelsearbete i mycket begränsad utsträckning. En revisor kan därför i stor utsträckning skylla på sitt dåliga minne om han inte vill uttala sig.
Lars Heuman, docent i processrätt, Juridiska fakulteten, Lunds universitet