Är det lämpligt och görligt att undervisa i redovisning vid universitetet?

Redovisningsutbildningen vid universiteten kritiseras och man hävdar bl a att eleverna inte får tillräckliga praktiska specialkunskaper. Men universiteten kan inte minska på den grundläggande utbildningen och en förbättring kan endast uppnås med större resurser.

I Lund avslogs 1905 ett förslag att införa bokföring som ämne vid universitetet bl a med motiveringen att det inte ”kan anses lämpligt eller görligt att vid universitetet eller med dess medel och i dess lärosalar anordna alla möjliga för det praktiska livet nyttiga ’undervisningskurser’”. Sedermera har som bekant bokföring och annan redovisning införts som ämne vid alla svenska universitet och högskolor som har samhällsvetenskaplig undervisning på sitt program, och dessutom bl a vid de tekniska högskolorna. I min egenskap av kursansvarig lärare för den grundläggande redovisningskursen vid Göteborgs universitet har jag emellertid vid upprepade tillfällen haft anledning undra över om detta var ett riktigt steg eller om kanske rent av den som avstyrkte 1905 års förslag vid Lunds Universitet hade rätt i sitt påstående att det varken var ”lämpligt” eller ”görligt” att anordna redovisningskurser vid universitetet.

Anledningen till dessa pessimistiska tankegångar är den kritik som från olika håll och allt mer frekvent riktas mot den undervisning i bokföring och redovisning som meddelas vid olika universitet och högskolor. Vad jag kan förstå gäller denna kritik inte enbart förhållandena i Göteborg utan i minst lika hög grad andra lärosäten, men den svider naturligtvis särskilt mycket här, eftersom vi gärna vill betrakta oss som arvtagare till Handelshögskolan och förvaltare av den starka redovisningstradition som ter Vehn på sin tid grundlade.

KRITIKENS INNEHÅLL

Den kritik som – inte minst från revisorshåll – framförts mot de nyutexaminerades kunskaper i bokföring och redovisning innebär i korthet att de studenter som lämnar oss saknar såväl grundläggande insikt i den dubbla bokföringens teknik och sambandet mellan resultaträkning och balansräkning som mer praktisk kunskap om olika sätt att samordna kronologisk, systematisk och sidoordnad redovisning samt olika kontroll och avstämningsmöjligheter i alternativa samlingsplaner. Av och till ifrågasätts också den avvägning som i kursplanen gjorts mellan sådana, som man menar, mer grundläggande baskunskaper och vad som anses vara sofistikerade metoder och modeller för lösandet av olika, för det stora flertalet företag, infrekventa redovisningsproblem.

Denna typ av kritik är i och för sig inte någon nyhet och jag minns att den i varje fall förekom när jag själv var student i början av 60-talet. Rent subjektivt känns det emellertid som om dels de kritiska rösterna blivit allt mer högljudda dels kritiken kommit allt oftare på senare år. För den som är kursansvarig på en redovisningskurs ligger det därför nära till hands att fundera över den och dess tänkbara orsaker.

ORSAKERNA

Utan att på något sätt försöka komma med bortförklaringar kan man då konstatera att en del av kritiken sannolikt hänger samman med att det i första hand är revisorer och andra redovisningsexperter som engagerar sig i och kritiserar redovisningsutbildningen. Det kan därför tänkas att en och annan glömmer bort att det de kritiserar inte är en utbildningslinje i redovisning utan den allmänna ekonomlinjen eller någon av dess varianter inom vilken redovisningen bara är ett av många konkurrerande delområden av ämnet företagsekonomi som på linjen i sin tur konkurrerar med nationalekonomi, rättsvetenskap och flera andra ämnen. Hur de tre studieåren som ekonomutbildningen omfattar skall fördelas på de olika ämnena avgörs högt över huvudena på oss lärare, vilket naturligtvis inte hindrar att vi, liksom våra kritiker, ibland tycker att det kan finnas anledning diskutera den avvägning som gjorts i de nu gällande undervisningsplanerna.

TRATT-TEKNIKEN

Om man emellertid tar fördelningen inom linjen mellan olika ämnen och ämnesområden för given finns det ett antal redovisningskurser inom dels grundutbildningen dels påbyggnadsutbildningen att spela med och frågan hur dessa skall disponeras kan i stor utsträckning påverkas av oss undervisande lärare. Eftersom alla studenter oavsett specialintresse skall läsa grundutbildningskurserna och det finns större och större möjlighet till specialisering allt eftersom studierna fortsätter, förefaller det rimligt att för varje student organisera studierna som en ”tratt” så att den första kursen får förmedla en bred, grundläggande kunskap om löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning, som kan vara nyttig för alla studenter oavsett deras senare val av specialinriktning, medan sådan kunskap som i första hand är relevant för redovisningsexperter får komma i senare kurser, det vill säga på vad som populärt kallas B- och C-nivå.

När det gäller revisorer och andra redovisningsexperter måste man dessutom hålla i minnet att oavsett hur undervisningen läggs upp kan deras utbildning rimligtvis aldrig vara avslutad när de avlägger examen, utan att den måste kompletteras med olika typer av ”lärlingsutbildning” där skolbokskunskapen kompletteras med all den praktiska färdighet som är nödvändig för den som vill syssla med redovisning och revision som sitt yrke.

För en redovisningsstudent skulle då utbildningen kunna illustreras av följande figur. (Se figur 1.)

Figur 1.

I anslutning till figuren kan många viktiga principfrågor diskuteras. En sådan fråga är om den mest effektiva lösningen på det totala utbildningsproblemet är att lägga all ”lärlingsutbildning” efter examen så som sker nu eller om det vore bättre att varva den med den teoretiska utbildningen. En annan principfråga gäller vem som skall förmedla vad av den mer praktiska specialkunskapen. En del av den kritik som framförts tyder på att den fördelning av stoffet som i nuläget görs mellan skola och lärlingsutbildning t ex när det gäller olika detaljregler i FARs rekommendationer och BFNs anvisningar) skulle behöva diskuteras och att måhända en annan fördelning skulle kunna ge en mer effektiv utbildning. En tredje fråga – som liksom de andra i sig innesluter en rad detaljfrågor – gäller undervisningsstoffets fördelning på de olika redovisningskurserna.

VAR? OCH NÄR?

Att de nämnda principfrågorna och alla större och mindre detaljproblem som följer i deras fotspår inte är lättlösta framgår med all önskvärd tydlighet och om vi som ett praktiskt exempel tar den i det föregående nämnda kritik av de nyutexaminerades bristande kunskaper om samlingsplanen och om kontroll och avstämningsmöjligheter i alternativa samlingsplaner. Eftersom den översiktliga information om dessa frågor som nu ges i den grundläggande revisionskursen inte tycks vara tillfyllest måste övervägas om den ytterligare kunskap om detta problemområde som yrkesverksamma revisorer och eventuellt också andra redovisningsexperter behöver är så ”praktisk” att den bäst hör hemma i lärlingsutbildningen eller så ”teoretisk” att vi bör undervisa om den vid universitetet. Om dessa överväganden leder fram till slutsatsen att området bör behandlas i undervisningen uppstår sedan frågan om detta är sådan grundläggande baskunskap som alla ekonomer, oavsett specialinriktning, måste ha med sig i bagaget eller om det snarare rör sig om kunskap som i första hand är relevant för redovisningsexperter och som därför bör behandlas senare i utbildningen och – hädiska tanke – kanske rent av så sent och på ett så avancerat stadium som i den så kallade C-kursen.

Historiska och andra bindningar gör emellertid att det inte är osannolikt att detta och andra problemområden hänskjuts till den grundläggande redovisningskursen och att därefter denna kurs får ännu större svårigheter att förmedla de grundläggande kunskaper om bokföring och redovisning som alla torde vara överens om hör hemma där och som kursen, enligt vad de kritiska rösterna gör gällande, redan i nuläget misslyckas med att förmedla.

RESURSERNA PER STUDENT

Vad gör en kursansvarig lärare i en sådan situation. Jo, han eller hon utnyttjar naturligtvis den förmåga till ekonomiskt rationell problemlösning, som ekonomutbildningen gör anspråk på att lära ut och rationaliserar och mekaniserar driften. Och det är i så fall inte första gången som denna utväg väljs. På grund av att resurstilldelningen per student, så som Sten Jönsson påpekade i en larmrapport här i Balans redan 1978, successivt minskats samtidigt som ämnesområdet växt, har denna rationaliseringsprocess inom ekonomutbildningen steg för steg drivits så långt att merparten av den lärarledda undervisningen rationaliserats bort och ersatts med olika former av självstudier.

När man ser sådana utvecklingstendenser går tanken gärna till ”den gamla goda tiden”. Om man emellertid förlägger denna rosaskimrande epok tillräckligt långt tillbaka i tiden och dessutom försöker vara ärlig i sin bedömning måste man nog konstatera att det, åtminstone på sina håll, har funnits möjligheter att effektivisera undervisningen och göra rationaliseringsvinster. Frågan är bara om denna effektiviseringsprocess kan drivas hur långt som helst och om det i så fall är möjligt att gå vidare på den inslagna vägen och så småningom komma fram till den helt föreläsnings- och lektionsfria ekonomutbildningen där studenterna vid varje kursstart erhåller ett paket med litteraturanvisningar samt pedagogiska övningsexempel med bifogade ”rätta” lösningar och sedan inte behöver återvända förrän till tentamen.

Den kritik som framförts med de nyutexaminerades kunskaper tyder emellertid på att denna utveckling redan fått märkbara negativa konsekvenser; konsekvenser som kan tänkas bero på många enskilda eller samverkande faktorer. En tänkbar förklaring är naturligtvis att det självstudiematerial som finns inte är tillräckligt pedagogiskt, en annan att redovisningen fastän den ofta nämns som ett typexempel på sådana kvantitativa ämnen som i särskilt hög grad är lämpade för självstudier, ändå innehåller moment som måste behandlas i lärarledd undervisning för att de olika sambanden skall framgå. En tredje möjlig förklaring hänger samman med att självstudierna för redovisningens del huvudsakligen måste ägnas åt genomgång om olika redovisningstekniska exempel och allt eftersom självstudierna ökar får sådana självinstruerande exempel och andra tekniska hjälpmedel större och större betydelse. Denna utveckling kan tänkas leda till att studenterna uppfattar hela situationen som ett tekniskt problem rörande hur man uppnår bästa möjliga tentamensresultat med minsta möjliga resursuppoffring och i en sådan situation går lätt de för verklig inlärning och förståelse så viktiga motivationsfaktorerna förlorade.

FÖRDUBBLING AV UNDERVISNINGSVOLYMEN TESTAD

Eftersom vi vet så lite om orsakerna till den påstådda försämringen av undervisningens kvalitet har det varit mycket intressant att under vårterminen få vara kursansvarig för och som lärare delta i ett stort experiment med i princip fördubbling av undervisningsvolymen. Det gäller den grundläggande redovisningskursen inom ramen för linjen Grundläggande rättsutbildning, som enligt en ny studieplan utsträckts till att omfatta 10 poäng med dubbelt så mycket undervisning som vi för närvarande har på motsvarande 5-poängskurs inom ekonomutbildningen. 10-poängskursen innehåll i stort sett samma stoff som den traditionella 5-poängskursen men på alla moment och i synnerhet på avsnittet med den grundläggande bokföringstekniken, lades mer undervisningstid på färdighetsträning. De båda kurserna avslutades med gemensam tentamen och det visade sig då att juristerna, som alltså hade läst 10-poängskursen, fördelade sig på de tre betygsgraderna Underkänd, Godkänd och Väl godkänd så att ca 10 % blev underkända, knappt 40 % fick betyget Godkänd och drygt 50 % Väl godkänd. För ekonomerna var motsvarande siffror ca 50 % Underkända medan ca 25 % fick betyget Godkänd och 25 % Väl godkänd.

Experimentet omfattade sammanlagt fem undervisningsgrupper varav två från juristutbildningen och tre från ekonomutbildningen och den exakta fördelningen av de olika gruppernas betyg på den gemensamma tentamen som gavs den 22 mars 1982 framgår av följande sammanställning. (Se figur 2.)

Figur 2

Om någon till äventyrs vill komma med invändningen att de stora skillnaderna i tentamensresultaten inte nödvändigtvis måste bero på volymen undervisning utan också kan vara avhängiga av dess kvalitet, dvs vem som undervisat, kan nämnas att de tre grupperna Jurister II och Ekonomer II och III undervisats av samma lärare. Det kan också behöva påpekas att det normalt brukar vara en relativt stor andel av ekonomerna som erhåller betyget Väl godkänd eftersom många ekonomer har någon form av förkunskaper i bokföring och redovisning när de påbörjar sin universitetsutbildning. Av juristerna har emellertid endast ett fåtal sådana förkunskaper.

Eftersom jag själv undervisade på båda kurserna tror jag mig veta att tentamensstatistiken inte bara ger ett mått på hur väl studenterna behärskar de redovisningstekniska problem, som av olika skäl gärna dominerar tentamen, utan att juristerna också i mycket högre grad än sina ekonomikollegor förstod olika samband. Inte minst de frågor som ställdes mot respektive kurs slut tydde på att juristerna uppnått en högre förståelsenivå. Deras frågor hade nämligen oftast karaktären ”Varför gjorde du inte ...?” ”Vad är det för skillnad mellan detta exempel och ...?” respektive ”Vad hade hänt om vi i stället ...?” medan ekonomernas frågor påfallande ofta gällde rent tekniska problem rörande t ex på vilken rad och i vilken kolumn ett visst belopp skulle placeras.

KONSEKVENSER

Anledningen till att man i samband med en omläggning av linjen Grundläggande rättsutbildning valde att lägga resurser på en 10-poängs grundläggande redovisningskurs var att man på basis av erfarenheter trodde sig veta att de studenter som läser juristlinjen skulle vara mer ”humanister” än sina ekonomikollegor. Därför antog man dels att en mindre del av det studentkollektivet hade förkunskaper i bokföring och redovisning dels att kollektivet generellt sett hade aversioner mot och därför svårare för att hantera siffror överhuvudtaget. Hur det verkligen förhåller sig med detta är naturligtvis svårt att på ett godtagbart sätt belägga, men om den subjektiva iakttagelsen är riktig borde man kunna uppnå samma förbättring av ekonomernas studieresultat utan att fördubbla undervisningsvolymen.

Av experimentet kan jag emellertid bara dra en slutsats nämligen den, att om det även i fortsättningen skall vara inte bara ”lämpligt” utan också ”görligt” att vid universitetet bedriva redovisningsundervisning även inom ekonomutbildningen så måste vi med det snaraste få en kraftig förstärkning av våra undervisningsresurser.

Birgitta Jönsson-Lundmark, universitetslektor, Företagsekonomiska Institutionen, Göteborgs universitet