Prisbildning i höginflationsländer – Ett brasilianskt exempel

1. Vinst

Avkastningskravet kan specificeras på ett antal olika sätt. Som exempel kan anges resultat före eller efter skatt i relation till:

1) fakturering

2) totalt arbetande kapital

3) det egna kapitalet.

Det är inte minst viktigt att se till att det verkligen är ett aktuellt värde på det arbetande kapitalet eller det egna kapitalet (se kommentaren ”Kalkylmässiga avskrivningar”) som utgör basen för relationen.

2. Kalkylmässiga räntor

Bestämningen av den räntesats som bör gälla i en kalkyl av detta slag kan kompliceras något av vilken bas som skall antas riktig. Exempelvis:

1. Man kan påstå att normal bankränta skall gälla för denna typ av kalkyl.

   – Är det en medelkostnad eller en marginalkostnad på toppen man menar?

   – Menar man en räntesats i hårdvaluta eller en räntesats i lokal valuta översatt till hårdvaluta?

2. Hänsyn skall tas till att företaget alltid förfogar över ett visst ”fritt” kapital, leverantörs- och skatteskulder, skulder till moderbolaget etc.

   – Hur skall det egna kapitalet bedömas?

   – Vilka vikter skall sättas på s k fritt kapital – lån – och eget kapital? Skall olika räntesatser tillämpas?

3. Är räntekostnaden satt i jämförelse med alternativa placeringar? I så fall vilka?

3. Kalkylmässiga avskrivningar

Priskalkylen påverkas relativt mycket av hur anläggningstillgångarna korrigeras.

I Brasilien baserar man naturligtvis bokföringen på:

1. historiskt nominellt belopp, men sedan översätts detta till

2. ett antal basbelopp baserade på månadens värde och avsedda att utgöra bas för korrigering periodvis.

Utanför den normala bokföringsrutinen översätts anskaffningsvärdena under 1 till:

3. svenska kronor eller någon annan suk hårdvaluta enligt månadens genomsnittskurs för att utgöra underlag för bokslutet i svenska kronor enligt ”monetary nonmonetary” metoden.

För att hitta någon form av realvärde korrigeras värdet under pkt 3 med:

4. ett svenskt kostnadsindex som skall anses relaterat till denna typ av anläggningar eller mer generellt med exempelvis ”Skandias försäkringsindex”. Resultatet är ändå oftast en undervärdering.

4–5. Fasta försäljnings- och administrationsomkostnader

Översättningen av verkliga kostnader är normalt sett inte speciellt besvärlig, men underlagets, i lokal valuta, tillförlitlighet vad beträffar fördelning per produktgrupp bör nog diskuteras ingående. Det är inte ovanligt att stora åsiktsskillnader kan råda om hur detta skall göras, exempelvis schablonmässigt per volym, utnyttjad kapacitet i produktionen, subjektiv analys av de större produktgrupperna etc. Det är knappast ovanligt att uppskattningen av kostnadsutvecklingen framåt är något osäker.

6. Fasta tillverkningsomkostnader

Hänsyn bör tas till att genomsnittskostnaden, som översätts från bokföringen i lokal valuta till hårdvaluta, översätts på så korta perioder som möjligt (månadsvis) för en tidsperiod tillräckligt lång för att utjämna periodiseringsproblem i bokföringsunderlaget.

Naturligtvis bör fördelningsnycklar, som används för att nå de produktiva kostnadsställena prövas omsorgsfullt, då ju stora skillnader per produktgrupp annars kan erhållas.

7. Direkta försäljningssärkostnader

Normalt sett bör det knappast vara några större problem med denna punkt. Om bokföringsunderlag används för översättning till hårdvaluta bör man komma ihåg att sociala avgifter på provisioner kan falla under ”Fasta försäljningsomkostnader” liksom också sådana speciella skatter som räknas på faktureringen; i Brasilien tuex PIS (Programa de Integracao Social) = 0,75 på faktureringsvärdet inklusive ”momsen” (=ICM).

8. Kostnad för sålda varor

Som tidigare sagts, skall någon form av återanskaffningskostnad i hårdvaluta medräknas. Hur man i praktiken skall gå tillväga måste vara en avvägning mellan vad som är teoretiskt riktigt och praktiskt möjligt.

Råmaterialet brukar inte ställa till med så stora problem, om det är tillgängligt på världsmarknaden. Möjligen bör man underbygga de ingående delarna för landad kostnad, som kan ställa till med litet besvär, förutom inte helt klara tullklassificeringar, speciella regler för försäkringar, lagerkostnader, transporter, avgifter (kanske till tullpersonalens fackförening), myndigheternas stämpelkostnader, mäklare (med speciella ”drickspengar”), skillnader mellan officiell kurs och kurs använd för importändamål etc. Det brukar löna sig att låta lokal personal efter hand bygga upp och lämna denna information.

Förädlingskostnaden bör översättas till hårdvaluta för så korta perioder som möjligt. Det är ibland inte helt klart hur man skall komma tillrätta med variationer i kapacitetsutnyttjandet, lagerförändringar och överhuvudtaget de ingående beståndsdelarna i enlighet med lokal lagstiftning.

Kassationsproblem är ju inte något speciellt för en inflationsekonomi, men förtjänar ändå att nämnas, då ju uppföljning inom detta område kanske inte alltid når de ansvariga för prissättningsfrågor.

Människor i moderbolaget bör inte bli förvånade om det kan bli en rejäl avvikelse i förhållande till vad som gäller på mera ”normala”marknader.

”Kostnad för sålda varor” bör förankras till lokala redovisningsregler, alltså så som lagervärdet skall redovisas i lokal valuta.

Kostnad för sålda varor

Naturligtvis har man någon form av ”recept” som bas för produktionen av varan – materialåtgången bör framgå där. Som tidigare sagts, är det ändå förvånande, hur svårt det är att få tillförlitligt, genomarbetat underlag för kassationer att ingå.

Det ingående materialet skall alltså värderas till återanskaffningspris vid den tidpunkt då varan betalats av kunden. (Se figur 4.)

Figur 4

Det är möjligt att låta prislistor gälla för 3-månaders-perioder om kostnadsökningarna håller sig över 5,0 % per månad. Då kan en genomsnittskalkyl för perioden per produkt tas fram.

Direkta förädlingskostnader och fasta tillverkningsomkostnader

För dessa kan, per kostnadsställe, uppskattning ske för kostnad per timme, kg, enhet, etc. (Se figur 5.)

Figur 5

Naturligtvis måste det per produktgrupp finnas översättningsformler mellan de olika typerna av mått i olika steg av processen.

Kalkylmässiga räntor och avskrivningar

Om vi antar att de kalkylmässiga räntorna räknas på

– anläggningar

– lager

– kundfordringar

– leverantörsskulder

och kalkylmässiga avskrivningar på anläggningar kan följande sammanställning ge en uppfattning om variationer i synsätt och deras effekter, som är möjliga.

Lånen för företaget skulle kunna ha följande sammansättning. (Se figur 6.)

Figur 6

Räntorna för USD kan antas betalas halvårsvis i efterskott, detsamma gäller investeringsbankslånet, medan räntekostnaden för fakturorna betalas i förskott och en kompensationsbalans på 35,0 % krävs.

Detta skulle kunna innebära att kostnaden i hårdvaluta rör sig kring, på årsbasis,

Alltså ett vägt genomsnitt på 22,9 %. Detaljer till beräkningsmetodiken skulle kunna utvecklas i en separat artikel.

Vad gäller återanskaffningsvärdena på anläggningstillgångar är det ett väl känt faktum att det bara behövs 10,5 % kostnadsökning i genomsnitt per år under 7 år för att dubblera kostnaden. När den årliga, officiella inflationen överstiger 100 % och devalveringstakten hålls kring 80–90 %, blir kostnadsökningen i någon form av hårdvaluta 5–11 %. Det är inte ovanligt att vissa lokala kostnader för t.ex byggnader kan öka med 150 %, alltså 31–32 % i hårdvaluta.

Om antagandet görs att inflationen är 10 % per år och att det går att förränta också reserver skapade genom avskrivningar med 10 % per år, skulle alltså värdet av avskrivningarna år 10 kunna räknas fram enligt nedan. (Se figur 7.)

Figur 7