Vad är en omräkningsdifferens?

Det är tveksamt om svenska bolag skall acceptera FAS 52 och redovisa omräkningsdifferensen direkt mot det egna kapitalet.

Det torde väl inte ha undgått läsarna av Balans att FAS 52 utgiven av FASB, förutom för troligen framför allt försäljningsbolag, kräver att omräkningsdifferenser, alltså kursdifferenser som uppkommer vid omräkning av utländska bolags redovisningar, skall föras direkt mot det egna kapitalet. Däremot skall kursdifferenser på omvärdering av fordringar och skulder i utländsk valuta, både sådana bokförda i moder- och dotterbolag, föras över resultaträkningen.

Jag skall här inte beröra filosofin bakom att föra omräkningsdifferenser direkt mot det egna kapitalet utan den fråga som jag ställer mig är om det är helt otvetydigt vad en omräkningsdifferens verkligen är. Genom ett mycket förenklat exempel skall jag försöka exemplifiera den osäkerhet som kan uppkomma vid bestämmandet av vad man skall räkna som en omräkningsdifferens.

EXEMPEL I

I exempel I förutsätter vi följande:

a) En kurs på 1 pund = 10 kronor, vilket ger följande balansräkningar vid räkenskapsårets ingång för ett moderbolag (M), som är beläget i Sverige, dess engelska dotterbolag (D) samt för koncernen (K), omfattande M och D (se figur 1).

Figur 1

b) Pundet försvagas mot svenska kronan. Vid räkenskapsårets utgång har vi kursen 1 pund = 8 kronor (vi förutsätter att pundets försvagning har skett vid början av räkenskapsåret), vilket ger följande balansräkningar (se figur 2).

Figur 2

På grund av försvagningen av den brittiska valutan har en omräkningsförlust på 2.000 kronor uppstått. Eftersom vår koncern redovisar enligt FAS 52 påverkar dock denna förlust gudskelov ej årets vinst.

EXEMPEL II

Vad händer då om vi beslutar oss för att redovisa vår fordran i vårt engelska dotterbolag (D), istället för i moderbolaget, och samtidigt ökar aktiekapitalet i D? Detta framgår av exempel II.

a) Vi förutsätter samma kurs som i exempel 1 vid räkenskapsårets ingång, nämligen 1 pund = 10 kronor, vilket ger följande balansräkningar (se figur 3).

Figur 3

b) I likhet med i exempel 1 försvagas pundet mot svenska kronan. Vid räkenskapsårets utgång har vi alltså kursen 1 pund = 8 kronor vilket ger följande balansräkningar (se figur 4).

Figur 4

Vår koncern har alltså drabbats av en omräkningsförlust på 8.000 kronor som vi i enlighet med FAS 52 för direkt mot det egna kapitalet. Samtidigt har D redovisat en orealiserad kursvinst på 6.000 kronor som vi, också i enlighet med FAS 52, redovisar över resultaträkningen. Det bör observeras att någon skattekostnad ej har redovisats för den orealiserade kursvinsten. Huruvida någon sådan uppkommer är beroende på de lokala förhållandena i det landet där den monetära tillgången redovisas.

Om man jämför koncernbalansräkningarna i exempel I b och II b så finner man att samtliga tillgångs- och skuldposter uppgår till samma belopp samt att det egna kapitalet visserligen i båda fallen uppgår till samma belopp, men att i exempel I en omräkningsförlust på 2.000 kronor har förts direkt mot det egna kapitalet, medan i exempel II det egna kapitalet har drabbats av en omräkningsförlust på 8.000 kronor medan resultaträkningen innehåller en orealiserad kursvinst på 6.000 kronor (vilken får intäktföras enligt FAS 52 medan FARs förslag till rekommendation om fordringar och skulder i utländsk valuta i princip säger att en orealiserad kursvinst av denna typ enbart får avräknas mot orealiserade kursförluster).

VAD ÄR OMRÄKNINGSFÖRLUSTEN?

Den fråga jag ställer mig nu är: vad är omräkningsförlusten? 2.000 kronor som i exempel I eller 8.000 kronor som i exempel II. Enligt min bedömning är 2.000 kronor det korrekta beloppet. Fordran, som ju i exempel II är orsaken till både den orealiserade kursvinsten i D på 6.000 kronor samt ökningen i omräkningsförlust med samma belopp, är uttryckt i svenska kronor och från koncernsynpunkt kan därför någon omräkningsförlust och orealiserad kursvinst ej redovisas för denna tillgång. De svårigheter som både redovisningsfolk, revisorer och andra intressenter kommer att få (och för den skull redan har) med att analysera och identifiera situationer som den ovanstående, samt de uppenbara manipuleringsmöjligheterna, gör att jag ställer mig mycket tveksam till att svenska bolag okritiskt skall anamma filosofin i FAS 52 och börja redovisa omräkningsdifferenser direkt mot det egna kapitalet.

Den ovan skisserade situationen – att en tillgång i ett dotterbolag som är betalbar i moderbolagets valuta leder till orealiserad kursvinst på dotterbolagsnivå, vilken återföres på koncernnivå som en omräkningsdifferens – uppkommer också om man har tillgångar i dotterbolaget i en tredje valuta, vilken valuta står oförändrad mot moderbolagets rapporteringsvaluta, medan dotterbolagets redovisningsvaluta devalveras mot moderbolagets rapporteringsvaluta.

I detta sammanhang skulle jag också vilja beröra en annan effekt av FAS 52, som man bör se upp med. Ett av de stora problemen med FAS 8 var ju att om den främmande valutan gick upp (vilket ju borde vara bra för ett vinstgivande bolag eftersom det kunde sälja sina produkter till högre priser) så visades ofta en omräkningsförlust genom att det utländska dotterbolaget hade en monetär nettoskuld. På lång sikt togs ju denna omräkningsförlust igen genom högre vinster på grund av att avskrivningarna och varukostnaden omräknades till historisk kurs istället för till samma kurs som försäljningen. Om man följer FAS 52 uppstår inte fenomenet att omräkningsförluster uppkommer då en främmande valuta stärks, då ju FAS 52 kräver att alla tillgångar och skulder omräknas till bokslutskurs och en uppskrivning av den främmande valutan följaktligen resulterar i en omräkningsvinst. Effekten om man följer FAS 52 av att en främmande valuta stärks blir ju dock att denna omräkningsvinst ej får föras över resultaträkningen medan däremot resultaträkningen drabbas av högre avskrivningar och varukostnad än under FAS 8. På lång sikt uppkommer alltså effekten när en främmande valuta stärks att FAS 8 ger en högre nettovinst än FAS 52. Denna differens är naturligtvis ännu större på vinstnivån efter avskrivningar och varukostnad men före omräkningsdifferenser.

Carl-Erik Bohlin, auktoriserad revisor, Price Waterhouse HB