Näringsförbud nämns nu i flera sammanhang som sanktion vid upprepade skatteöverträdelser och konkurser. Tycker Du att detta är ett bra sätt att bekämpa ekonomisk brottslighet?
Inget allmänt misstroende
Stig Engqvist, REVEKO AB, Stockholm: Enligt propositionen är det klarlagt att det förekommer ett missbruk av konkursinstitutet. Missbruket innebär att näringsidkaren förfar grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosätter vad som åligger honom i hans näringsverksamhet. Vid den typ av förfarande som det här är fråga om anser jag det vara rimligt att näringsfriheten får vika. Starka rättvisekrav talar för att åtgärder sätts in mot gäldenärer som genom konkursinstitutet bereder sig otillbörliga förmåner på enskildas eller samhällets bekostnad.
Näringsförbudet får emellertid inte ses som en isolerad företeelse utan som ett av medlen att komma till rätta med ekonomiska oegentligheter. Det aviserade förslaget om utökat krav på auktoriserade eller godkända revisorer i aktiebolag anser jag vara ett steg i rätt riktning.
Det sagda får emellertid inte skymma det faktum att de skilda åtgärder som sätts in mot den ekonomiska brottsligheten inte utgör ett misstroende mot näringsidkare i allmänhet utan endast mot det fåtal näringsidkare som beter sig illojalt mot enskilda och mot samhället.
Större preventiv effekt
Kjell Persson, Kjell Persson Revisionsbyrå AB, Stockholm: ”Så skall det ock ske vid tidens ände: Änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan” Matteus 13 kap 49–50 verserna (med speciell hälsning till länsåklagaren Brynolf Wendt apropå intervjun i radions program Paraplyet lördagen den 1 maj 1982, kl 12.05 angående ekonomisk brottslighet).
Omfattningen av den ekonomiska brottsligheten innebär svårigheter för alla dem som seriöst arbetar med ekonomiska företagsfrågor. Därtill kommer de samhällsekonomiska och sociala konsekvenserna. Ett sunt men samtidigt aktivt näringsliv är grunden för välfärdssamhällets vidareutveckling. Utgångspunkten bör därför vara att principen om rådande näringsfrihet skall upprätthållas. En grundförutsättning är då att näringslivets egna etiska normer iakttas i olika sammanhang. För att komma till rätta med missförhållandena bör emellertid effektiva regler finnas som definitivt avskiljer den, som planerar en brottslig affärsverksamhet, från möjligheten att fortsätta med en för näringslivet i övrigt destruktiv verksamhet. Därmed skapas sundare konkurrensförhållanden.
Olika alternativa lösningar kan naturligtvis diskuteras i valet av den metod som i det särskilda fallet är mest lämplig som motåtgärd från samhällets sida. Jag finner här en inskränkning i principen om näringsfrihet ofrånkomlig. Näringsförbudet kan i dessa fall vara ett bra och effektivt sätt att tillgripa. Ett sådant förbud är motiverat av hänsyn till exempelvis borgenärernas, de anställdas eller samhällets intressen. Dessutom torde en ökad tillämpning av förbudsregeln åstadkomma en större preventiv effekt. Det är dock viktigt att slå fast att ett näringsförbud skall grundas på individuell prövning i det enskilda fallet. Regelsystemet kan eljest ge negativa effekter för lojala och seriösa näringsidkare. Ett generellt verkande regelsystem, som gör det möjligt att meddela näringsförbud oavsett att näringsidkare i det speciella fallet kan lastas för klandervärda förfaranden är förvisso också rättsstötande.
Möjligheten att här införa en dispensregel är inget bra alternativ.
Risk för bulvanförhållanden
Sune Carlsson, Öhrlings Revisionsbyrå AB, Stockholm: Jag tycker att man så långt som möjligt bör undvika att tillgripa näringsförbud som en kapitulation i vår fria marknadsekonomi.
De allra flesta företagarna i Sverige är enligt min mening angelägna att göra rätt för sig. Ambitionsnivån när det gäller att uppfylla lagar och förordningar är generellt sett imponerande. Att det förhåller sig på det viset är egentligen egendomligt med tanke på att företagandets villkor stadigt försämrats med stigande skatter och avgifter och ökande administrativa pålagor som drabbar de mindre företagen hårdast. Att vara företagare i Sverige har låg ”status” och ger oftast låg utdelning.
Om företagaren är framgångsrik drabbas han först av världens högsta marginalskatter och sedan av den allmänna avundsjukan. Går företaget dåligt så att det måste inskränka verksamheten eller läggas ner hörs ofta rop på företagarens samhällsansvar. Skall företagaren gå fri från kritik skall han hålla sig bland genomsnittet och inte avvika alltför mycket åt någotdera hållet.
Ett fåtal företagare som utnyttjar leverantörer och andra borgenärer genom systematiska konkurser och annan ekonomisk brottslighet förstör för de många seriösa företagarna. Att tillgripa näringsförbud för dessa relativt få avvikande företagare är enligt min uppfattning ofta att tillgripa mer våld än nödvändigt. Visst bygger nästan all handel på förtroende och tillit mellan kund och leverantör men man behöver ju inte lämna krediter till fullständigt okända eller illa beryktade företagare. Med de väl utvecklade upplysningssystem som finns i Sverige går det relativt lätt att skaffa fram information som inte minst kronofogdemyndigheten levererar. Utvecklande av sådan information och snabbare agerande för att minska krediterna till försumliga betalare måste följas upp med större resurser för att indrivningsärenden skall kunna behandlas inom rimligare tidsrymder än nu. Detta gäller även privata fordringsägare och det allmänna som har att bevaka att skatter och avgifter betalas. Ett förbud skulle kunna innebära att man förlitade sig på en myndighetsövervakning och därför kanske leda till att den egna uppmärksamheten minskades.
Näringsförbud skapar risker för bulvanförhållanden och löser inte problemet med de oseriösa företagarna i bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten.
Svårt finna effektiva alternativ
Edward Waller, Hagströms Revisionsbyrå AB, Göteborg: Det är givet att den ekonomiska brottsligheten måste bekämpas och att detta måste ske på flera fronter. Eftersom all företagsamhet är förenad med och skall innehålla ett risktagande är det viktigt att åtgärder mot ekonomisk brottslighet inte träffar seriös företagsamhet. Jag är ingen vän av förbudsregler men just i detta fall är det svårt att finna effektiva alternativ. Jag kan därför tänka mig näringsförbud som en rimlig åtgärd förutsatt att reglerna inte hämmar den företagsamhet vi är i behov av och vill ha.
Angriper inte roten till det onda
Per Strandin, Sillén & Jacobsson AB, Stockholm: Nej, det tycker jag inte. Syftet med straffpåföljder är i första hand preventivt. Påföljder för ekonomisk brottslighet finns redan i tillräcklig omfattning. Om dessa inte är tillräckliga ur preventivt syfte måste orsakerna sökas på annat håll. Jag tror de väsentligaste orsakerna ligger i för högt skattetryck, för höga marginalskatter, en stor byråkrati i allmänhet och en skattebyråkrati i synnerhet. Denna byråkrati underlättar ekonomisk brottslighet genom dels ett virrvarr av regler (framför allt inom skatteområdet) dels också tröga och tidsödande administrativa rutiner. Tyvärr har den allmänna beteckningen ekonomisk brottslighet kommit att i dagligt tal innebära skattebedrägeri. Det är kanske inte så underligt egentligen med tanke på hur lönande skattebrott ter sig.
När det gäller näringsförbud vid konkurs finns redan lagstiftat om möjligheten att förlänga näringsförbudet efter konkursens avslutande. Eftersom man här kan skönja skattemyndigheternas fåfänga försök att hindra skattebedrägerier med administrativa påföljder kan man misstänka att riskerna ökar för ”justitiemord”. Vem skall utdöma näringsförbud i fem år eller mer, genom att i alla enskilda fall dra gränserna mellan ekonomisk oförmåga, ekonomiskt oförstånd och ekonomisk brottslighet? Vad sedan gäller ”upprepade skatteöverträdelser” finns mig veterligen ingen beskrivning av när, var eller hur sådana brott skulle medföra näringsförbud för vem. Med det regelsystem vi idag har att stångas med finns små möjligheter för ”experter” och inga som helst möjligheter för varje enskild medborgare att klara ut vad som är en överträdelse.
Jag betraktar sanktionen ”näringsförbud” som ett sätt för politiker och skattemyndigheter att visa att man gör kraftfulla insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Detta är dock helt missriktade insatser eftersom man inte angriper roten till det onda (se ovan). Man borde naturligtvis göra brotten mindre lönande genom att minska skattetrycket och framförallt ”avbyråkratisera” och effektivisera de administrativa rutinerna.
De lämnade svaren är de tillfrågades personliga åsikter.