Traditionella bokslut återspeglar på ett rätt sätt verkligheten.

I föregående artikel (i Balans 4/82) gjorde jag en kritisk genomgång av de motiv för inflationsredovisning, som huvudsakligen har sin utgångspunkt i nationalekonomiska tänkesätt. Det rörde sig bl a om begreppen penningvärde och real vinst, som jag menade inte har med verkligheten på företagsnivå att göra. Jag fortsätter i denna artikel med att i första hand granska det framträdande argument för inflationsredovisning, som tar sikte på kapacitetsbevarandet.

KAPACITETSBEVARANDET – ett gammalt argument med delvis felaktiga förutsättningar

Det är det stigande kapitalbehovet i företagen vid inflation som har varit motivet bakom teorierna att vinstberäkningen skall ha som riktpunkt ett bevarande av företagets kapacitet. Vad man exakt menat med kapacitet har ofta varit något oklart, men i allmänhet är det fråga om kapacitet i fysisk bemärkelse, d v s verksamheten skall kunna fortgå i oförändrad omfattning med oförändrade insatser av resurser. Detta argument för inflationsredovisning fördes fram mycket tidigt, redan Schmidts Organische Tageswertbilanz från 20-talet hade denna utgångspunkt. Bland praktiskt arbetande ekonomer och företagsledningar torde också detta synsätt vara mycket allmänt omfattat. Till detta har bidragit att det är förhållandevis enkelt att begripa och knyter an till företagets finansiella verklighet. Jämfört härmed är teorierna med utgångspunkt från allmän penningvärdeutveckling betydligt mer svårbegripliga och abstrakta. För t ex Ragnar Liljeblad enligt hans tidigare citerade skrift från 50-talet var en vinstdefinition grundad på kapacitetstänkande någonting närmast självklart. Andra definitioner dömdes ut som olämpliga eller ofta grovt missledande.

Mot bakgrund av hela detta synsätt blev det helt naturligt att anse att avskrivningarnas funktion var att finansiera återanskaffningen. Kostnadsbelastningen i resultaträkningen borde ske på grundval av återanskaffningsvärden såväl för avskrivningarna som för varuförbrukningen. I annat fall riskerade man att kapitalet urholkades och att företaget inte kunde bevara sin kapacitet.

Det anförda resonemanget med knytning till företagets finansiella planering har kommit att utnyttjas mest i relationen till aktieägarna genom att man satt begreppet ”utdelningsbar vinst” i centrum. Från aktieplacerarnas synvinkel har man också ansett att det är detta vinstbegrepp som bör bilda underlag för framtidsinriktade bedömningar av aktiekurserna.

Det kan konstateras att begreppet ”utdelningsbar vinst” liksom kapacitetstänkandet i samband härmed egentligen inte så mycket rör sig om principer för vinstberäkning som principer för vinstdisposition. Det är med andra ord fråga om hur stor del av intjänade vinster som bör kvarhållas för att tillgodose det ökade kapitalbehovet. Visserligen talar man också om fiktiva vinster som om problemet enbart gällde att eliminera dessa, men karaktären av vinstreserveringar är ändock uppenbar vid bokslutstillfällena.

I Oskar Silléns lärobok Nyare balansvärderingsprinciper finns genom samtliga upplagor en redogörelse för vinstberäkningsmetoder vid växlande priser, där kapacitetstänkandet bildar utgångspunkten. Schmidts Organische Tageswertbilanz genomgås ganska utförligt och i anknytning härtill ger författaren en personlig kommentar. Han framhåller där att dessa tankar inte enbart får uppfattas som ”teoretiska fantasier” utan att de förtjänar ett ingående studium från affärspraktikens sida. En beskrivning följer sedan av de lagervärderingsprinciper som tillämpades av Tobaksmonopolet under första världskrigets inflationsperiod samt också ASEAs bokföringsteknik med särskilt prisfluktuationskonto för råvaror. Man bibringar i boken uppfattningen att det var lagervärderingsprinciperna vid boksluten som räddade Tobaksbolaget under krisåren på 20-talet. Dess chef Oskar Wallenberg har genom åren fått många lovord för sin framsynthet när det gäller inflationsredovisning och hans namn figurerar i debatten ända in i våra dagar.

Vid närmare eftertanke bör det emellertid stå ganska klart att det inte var balansvärderingsprinciperna som bidrog till att klara Tobaksbolagets finansiella ställning utan prissättningen. Det väsentliga är självfallet att skapa vinster som kan bidra till en erforderlig självfinansiering. Här var Tobaksmonopolet i den lyckliga belägenheten att man kunde i sina priser ta ut återanskaffningsvärden på råvaruköpen och på så sätt skapa extraordinära vinster. På vilket sätt sedan dessa skapade vinster fonderades i företaget är en fråga av sekundär betydelse. På den tiden och ända fram till 60-talet förhöll det sig emellertid så att teorierna om nödvändigheten av prisjusteringar i boksluten vid inflation i stor utsträckning användes som argument för att skapa dolda reserver. Vinsterna undanhölls på så sätt från beskattning. Silléns lärobok innehöll i sina tidigare upplagor en ganska klar plädering för dolda reserver liksom också för metoden att låta avskrivningarnas storlek vara beroende av årsvinsten. Numera är ju sådana förfaranden inte längre accepterade. I stället hävdar man att företagen vid sidan av de traditionella boksluten också skall beräkna den ”verkliga” vinsten, d v s det vinstbelopp som kvarstår sedan tillräckliga reserveringar gjorts med tanke på bibehållen kapacitet.

Teorierna som tagit sikte på att vinstberäkningen skall sörja för att ett företag bevarar sin kapacitet har från början varit behäftade med ett avgörande fel. Man har nämligen förutsatt att det ökade kapitalbehov som prisstegringarna orsakade skulle i sin helhet finansieras med kvarhållna vinstmedel. Man bortsåg med andra ord från det främmande kapitalets roll vid finansieringen. Ett företags kapacitet är i verkligheten en funktion av såväl eget som främmande kapital.

Insikten om detta grundläggande förbiseende blev inte mer allmänt spridd förrän i samband med Hyde-rapporten i England 1977. Denna kom som väsentlig nyhet med en ”gearing adjustment”, på svenska ”skuldandelsjustering”, för att begränsa storleken på kvarhållna vinstmedel till ett belopp som gav företaget en oförändrad andel eget kapital i balansen. Det kan inte annat än betecknas som en stor gåta, hur under 50 års teoriutveckling man så helt lyckats gå förbi det elementärt viktiga förhållandet, att ett företags kapacitet byggs upp inte enbart av eget utan också av främmande kapital. Samtidigt kan det ses som ett bevis för de lösa och föga genomtänkta grunder, som teorierna ofta vilat på.

ENGELSKA REKOMMENDATIONER TAR SIKTE PÅ KAPACITETSBEVARANDET

Den engelska utvecklingen på inflationsredovisningens område fick FARt i och med att ett utkast benämnt ED 8 publicerades 1973. I detta utkast rekommenderades ett allmänt detaljhandelsindex som bas för inflationsjusteringarna. Stark kritik framfördes mot detta förslag, vilket resulterade i en helomvändning. Den långa rad av förslag som därefter sett dagens ljus, har genomgående inneburit omräkningar på grundval av prisförändringarna i det enskilda företaget. Riktpunkten har varit att få fram utdelningsbar vinst vid oförändrad kapacitet.

Den senaste versionen av rekommendationerna, publicerad 1980 under benämningen SSAP 1 6, är ett konsekvent uttryck för detta tänkande. En nyhet i detta förslag är att man med varulager jämställt monetära poster ingående i begreppet ”working capital”, d v s i första hand kundfordringar och leverantörskulder men också ett normalt belopp för likvida medel. Dessa poster ingår därför ej heller vid beräkningen av gearing adjustment. Generella indextal förekommer överhuvud inte i beräkningsmodellen liksom inte heller begreppet ”holding gains”.

När det gäller själva det centrala med justeringarna, nämligen att fastställa beloppet för utdelningsbar vinst, så finner man när man tar del av rekommendationerna mer i detalj, att den ansvariga kommittén varit ganska klar på det begränsade värde som denna beräkning i verkligheten har när det gäller att bestämma ett företags praktiska utdelningspolitik. Följande kan citeras: ”When determining distribution policy consideration must be given to factors not reflected in profit, such as capital expenditure plans, changes in volume of working capital, the effect of funding requirements of changes in production methods and efficiency, liquidity and financial arrangement.”

Efter detta viktiga klarläggande har jag svårt att förstå hur man kan hävda att nukostnadsberäkningar ger underlag för att beräkna utdelningsbar vinst. De anförda faktorer som ett företag har att ta hänsyn till utöver vinsten är uttryckta i nominella termer. Det måste då vara det naturliga och i praktiken enda riktiga att utgå från den traditionellt redovisade vinsten i nominella termer. Det borde ytterligare påpekas, att beräkningen av skuldandelsjusteringen bygger på ett mycket statiskt tänkesätt när det gäller ett företags finansiering. Företagets aktuella soliditetsställning kan vara god eller mindre god. I senare fallet är det självfallet rimligt att utgå från att den utdelningsbara vinsten borde bli mindre. Precis tvärtom blir emellertid resultatet av beräkningsprinciperna i SSAP 16. Ju större andelen främmande kapital är i balansen, desto större blir skuldandelsjusteringen och desto större också den utdelningsbara vinsten.

I USA ÄR OSÄKERHETEN STOR OM RÄTT METOD FÖR INFLATIONSJUSTERINGAR

Det har sedan gammalt i USA varit en utbredd åsikt att inflationsjusteringar lämpligast bör ske på grundval av officiellt publicerade indextal utvisande den allmänna penningvärdeutvecklingen (konsumtionsprisindex). I motsats härtill har emellertid SEC, som är ett regeringsorgan, sedan början av 70-talet föreskrivit att de större företagen skall publicera vinstberäkningar enligt nukostnads-/återanskaffningskostnadsmetoden. Detta gällde fram till 1979, då FASB, den nya oberoende organisationen för utveckling av redovisningsstandards, publicerade sina rekommendationer, som var resultatet av ett mångårigt utredningsarbete. Det mycket anmärkningsvärda med dessa rekommendationer är att den ansvariga kommittén inte lyckades ena sig i valet mellan allmän inflationsindex eller specifika prisförändringar för företaget. Man ålägger därför företagen att publicera inflationsjusteringar efter båda metoderna. Det gäller dock endast de allra största företagen och rekommendationerna är, det betonas starkt, utgivna på försök och skall prövas under några år för att ge erfarenheter.

Det är ganska givet, att de amerikanska rekommendationerna med dessa förutsättningar måste bli mycket komplexa och svårfattliga. FASB-rapporten betecknas som ”a formidable document” och kritiken är på sina håll ganska hård. Bland annat påpekas den mycket besvärliga sits som läsare av årsredovisningar hamnar i när de skall välja mellan tre olika vinstbegrepp. Vad är riktigt när inte ens experterna kan ha en någorlunda enig uppfattning?

Kritiska synpunkter som väl sammanfaller med vad jag här och i andra sammanhang har framfört har jag funnit i en artikel i tidskriften Financial executive februari 1981 där utgångspunkten är begreppet utdelningsbar vinst. Författaren menar att det överhuvud inte kan vara meningsfullt för ett företag att inrikta sig på oförändrad kapacitet, när omvärlden kräver ständiga förändringar. Ett fel hos nukostnadsmetoden måste också vara, att man endast räknar med framtida kostnadsstegringar men inte tar hänsyn till framtida höjningar av försäljningspriserna. Slutligen påpekas också det viktiga förhållandet, att de amerikanska rekommendationerna inte alls tar hänsyn till det främmande kapitalets roll i ett företags finansiering. Om man gör en jämförelse med den engelska beräkningsmodellen så saknar man därför begreppet ”gearing adjustment”. Däremot har man lagt in ”holding gains” beräknade på grundval av ett allmänt inflationsindex. Detta måste enligt mitt sätt att se vara inkonsekvent, eftersom nukostnadsmetoden utgår från de specifika prisförändringarna i det enskilda företaget.

TEORIER OM UTDELNINGSBAR VINST HAR OCKSÅ ANHÄNGARE I SVERIGE

I Sverige är det Finansanalytikernas förening, som mycket klart tagit ställning och argumenterat för att företagens årsredovisningar skall lämna uppgift om utdelningsbar vinst. De första rekommendationerna från 1972 representerade ett tänkande, som ganska exakt motsvarade vad Ragnar Liljeblad gav uttryck åt i sin skrift från 1952. Vad man siktade till var alltså att få fram utdelningsbara vinstmedel med bibehållen fysisk kapacitet (förmåga att återanskaffa realtillgångar).

I och med den engelska Hyde-rapporten och den nya insikten att hänsyn också måste tas till det främmande kapitalet, gjordes 1978 en omarbetning av rekommendationerna. Man införde begreppet skuldandelsjustering i stort sett exakt efter modellen i Hyde-rapporten.

Inom företaget Aktiv placering har man under senare år tagit på sig uppgiften att beräkna och publicera sammanställningar för börsföretagen av viktiga data avsedda till hjälp för aktieplacerare. Häri ingår som en väsentlig del vinstberäkningar enligt SFFs rekommendationer. Den senaste publikationen Företagsanalyser 1981 innehåller utan tvekan en myckenhet av värdefull information för inte enbart aktieplacerare utan också för andra, som har intresse av näringslivets utveckling. Vad man emellertid måste starkt ifrågasätta är nyttan i detta sammanhang av de ofta grovt tillyxade beräkningarna av utdelningsbar vinst. För ett stort antal företag är det inte företagen själva som gjort beräkningarna av nuvärdena utan detta har skett genom externa bedömningar. Osäkerheten i dessa beräkningar måste självfallet bli synnerligen stor. Detta förstärker den kritik, som jag från mer principiella utgångspunkter har mot hela betraktelsesättet.

För min del skulle jag anse att en publikation av detta slag skulle få ett betydligt större informationsvärde om man i stället för vinstberäkningar av detta diskutabla slag lämnade en mer fullständig information om företagens finansiella ställning. En vinst kan aldrig förstås på rätt sätt om den inte sätts in i sitt rätta sammanhang, d v s ställs i relation till den finansiella ställningen enligt balansräkningen. Jag har anledning att i detta sammanhang referera till Lennart Låftman, som mycket klarläggande för samma argumentering i ett inlägg i skriften Vinst under rubriken Företagsbedömning på grundval av redovisningsanalys.

FARs FÖRSLAG ÄR NEGATIVT TILL KAPACITETSTÄNKANDET

När det gäller FARs utkast till rekommendationer om nukostnadsberäkning har man i klar motsats till den engelska motsvarigheten och till SFFs inställning tagit avstånd från kapacitetstänkandet. Motiven framgick inte direkt av kommitténs kommentarer i samband med publiceringen av förslaget, men man har senare i ett inlägg av Hans Edenhammar i Balans 1/1981 mer utförligt redogjort härför. De invändningar som där riktas mot ett kapacitetsberoende vinstmått stämmer ganska väl med vad jag själv vid olika tillfällen framfört (tex i debatten i Affärsvärlden för några år sedan). Då det här gäller en ganska fundamental fråga i diskussionen kring inflationsredovisning är det med ganska stor förvåning, som jag i samma artikel ser det påståendet framfört, att jag skulle vara anhängare till teorien, att vinsten skall mäta hur mycket som kan delas ut med oförändrad kapacitet. Knappast något är mig mera främmande. Det är ju ändock just detta synsätt som jag så envist har försökt kritisera. Men likgiltigt vad som ligger bakom misstaget vad gäller mina åsikter är det självklart med stor tillfredsställelse jag nu konstaterar att FARs redovisningskommitté kommit till en realistisk slutsats i denna fråga.

INFLATIONSJUSTERINGAR I DEN INTERNA REDOVISNINGEN ÄR OGENOMFÖRBARA

I de företagsekonomiska läroböckerna betonas ofta att inflationsjusteringar har sitt största värde i företagens interna redovisning som underlag för företagsledningens analyser och beslut. Denna uppfattning framförs också av FARs redovisningskommitté. Argumenteringen i detta avseende har dock i mycket karaktären av obevisade påståenden, som saknar verklighetsbakgrund.

Uppmärksamheten vid inflationsredovisning är i väsentlig grad koncentrerad på ett företags offentliga årsbokslut. Beräkningar av nuvärden förutsätts som regel ske på årsbasis. När det gäller ett företags interna redovisning kan emellertid sägas, att årsbokslutet endast är som toppen på ett isberg. Det är ett slutsteg i en kontinuerlig serie av rapporter som återspeglar verksamheten och dess utveckling. Det flöde av transaktioner, som registreras i bokföringen, får uttryck i ett stort antal kortperiodiska rapporter avseende olika delar och nivåer inom företaget. Det framställs vidare historiska analyser och olika framtidsinriktade kalkyler och budgetberäkningar. Allt detta flöde av rapporter och kalkyler måste nödvändigtvis förenas av en sorts gemensamt språk, vilket representeras av nominella kronor. Bokslutsrapporter måste på ett meningsfullt sätt kunna adderas från lägsta till högsta nivå och periodrapporter måste kunna adderas från dag till vecka till månad och år. Med tanke på alla dessa sammanhang i den interna redovisningen är det svårt att föreställa sig att en företagsledning enbart på högsta företags- eller koncernnivå skall koppla på ett annat tänkande och börja beräkna vinst i ”reala” termer eller på grundval av något kapacitetstänkande. Ty det är i praktiken otänkbart att omforma hela den interna redovisningen på grundval av ett annat språk än nominella kronor. Så mycket mer som det är just flödet av betalningar som återspeglar den företagsekonomiska verkligheten.

Det bör tillfogas att tidigare i princip felaktiga former för inflationsjustering, där man inte tog hänsyn till det främmande kapitalet, var betydligt enklare att införa också i den interna redovisningen än nu aktuella beräkningsmetoder. Enligt den organiska balansläran, som kan sägas låg till grund för Liljeblads framställning från 50-talet om kostnadsredovisning i mekanisk verkstadsindustri, skedde som bekant omvärderingar endast vad gäller avskrivningar och varuförbrukning. Sådana kan utan större praktiska svårigheter genomföras även på avdelnings- eller annan lägre nivå inom ett företag. Problemet uppstår i och med att balansräkningen i sin helhet kommer med i beräkningarna, eftersom i praktiken sådan inte finns på avdelningsnivå. Begrepp som skuldandel eller monetärt kapital kan i praktiken endast användas på företagsnivå, där man har en fullständig finansiell redovisning.

Enligt en artikel av Rolf Rundfelt i Ekonomen 1/1982 har de tre storföretagen ASEA, SKF och SCA beslutat att i sin interna redovisning frångå tidigare metoder med någon form av inflationsjustering. Vad gäller ASEA och SKF kan jag anta, att en anledning till detta beslut är ovan angivna problem med att på ett rätt sätt ta hänsyn till det främmande kapitalet. Detta är alltså inte möjligt annat än för företaget/koncernen som helhet.

AVKASTNINGSBERÄKNINGAR INTE NÅGOT ARGUMENT FÖR NUKOSTNADSREDOVISNING

I ett par artiklar i Balans har Hans Edenhammar och Lars Bertmar fört fram i sak helt nya argument för FARs modell av nukostnadsredovisning. Det hävdas att den egentliga vitsen med nukostnadsredovisningen är att man får en annorlunda fördelning av vinsten över tiden än vid traditionella bokslut. Debattörerna använder sig i sin framställning av exempel hämtade från ett företags interna redovisning, som jag menar är både orealistiska i sina antaganden och dessutom i sak utan bevisvärde.

Utgångspunkten för argumenteringen är det förhållandet, som jag tror inte särskilt många egentligen är klart medvetna om att FARs förslag enligt varianten i på längre sikt (d v s sett över en hel investeringsperiod) leder till samma resultat i nominella kronor räknat som vid traditionell redovisning. De högre nukostnadsavskrivningarna och den högre nukostnaden för varuförbrukningen uppvägs på sikt av uppskrivningsvinsterna. Vid periodens slut redovisar man alltså precis samma vinst, ackumulerat för hela perioden, som vid vanliga bokslut. Att så är förhållandet framgår av den tabell, som Hans Edenhammar presenterar i sitt svar på kritik i Balans 1/1981. Problemet vid nukostnadsredovisning rörande sambandet mellan resultaträkning och balansräkning har på detta sätt i teknisk mening lösts, men detta sker genom att man s a s återvänder till utgångspunkten, som är de traditionella bokslutens vinstredovisning.

Onekligen är detta något av en antiklimax, om man relaterar till de vanliga föreställningarna ifråga om inflationsredovisning. Den effekt man alltid syftat till att uppnå är en lägre vinst än vid traditionella bokslut. Det är de fiktiva vinsterna som skall elimineras. Med tanke på de många besvärliga räkneoperationerna, som behöver göras, är man frestad citera vad bonden sa som klippte grisen: ”Mycket väsen för lite ull”. Nukostnadsredovisning i denna version förefaller missa det politiskt sett mest vägande argumentet för inflationsjusteringar: den verkliga vinsten är betydligt lägre än den redovisade.

Det är säkerligen i medvetande om detta förhållande som Hans Edenhammar och Lars Bertmar nu försökt hitta ett annat argument för nukostnadsredovisning. Man utgår därvid från avkastningsberäkningar, d v s resultatet ställt i relation till det använda kapitalet. Man hävdar att en riktig periodisering av avskrivningar och en riktig fördelning av vinsten i tiden uppnås, om den redovisade avkastningen på kapitalet så nära som möjligt stämmer med den avkastning som investeringskalkylen utvisade.

Hela denna argumentering vilar på det antagandet, att avkastningstal har en avgörande vikt vid bedömning av ett företags utveckling och som beslutsunderlag. Så är dock i praktiken inte fallet. Avkastningstal i all ära, de har som andra nyckeltal ett ej oviktigt analysvärde i många sammanhang, men det är fel att tro att sådana procenttal skulle kunna användas – och vara jämförbara – rakt igenom i ett företags hela verksamhet. Detta sammanhänger dels med att kapitalredovisningen som tidigare sagts är ofullständig för avdelningar eller delar inom ett företag och dels med att vinsten för en enskild avdelning inte går att jämföra med vinsten för hela företaget. De allra flesta företag torde i sin redovisning tillämpa någon form av bidragskalkylering, vilket innebär att administrativa och andra gemensamma kostnader inte fördelas ut på de resultatskapande enheterna. Det går därför inte att på det sätt Hans Edenhammar gör jämföra avkastningstal för en enskild avdelning med avkastningstal för företaget som helhet. Ännu mindre går det att jämföra avkastningstal för en enskild investering med företaget som helhet. Investeringskalkyler bygger som bekant på särintäkter och särkostnader och detta resultatbegrepp är något helt annat än företagsvinsten i ett årsbokslut.

Det förhåller sig vidare så att nuvärdeskalkyler vid investeringar inte alls förutsätter att resultaten framåt i tiden är jämnt fördelade så att samma procentuella avkastning skulle uppstå varje år. Underlaget för en investeringskalkyl bör tvärtom, såvida kalkylen skall vara realistisk, räkna med att intäkter och resultat varierar mellan olika år under investeringsperioden. Jag vill här hänvisa till min artikel i Balans 1/1981 om investeringskalkylering, som just behandlar detta problem. Om sedan kalkylen utvisar ett genomsnittstal för avkastningen, kan detta rimligtvis inte användas som argument för att kostnadsbelastningen skulle anpassas så att avkastningstalen i boksluten blir utjämnade över tiden på samma sätt som i investeringskalkylen. Mot bakgrund härav kan jag omöjligen acceptera Lars Bertmars påstående att en ”teoretiskt riktig” (!?) avskrivning erhålles om man får avkastningstalet i bokslutet att stämma överens med genomsnittstalet i investeringskalkylen. Jag kan inte finna annat än att hela tankegången är fel från början till slut.

GENOMGÅENDE OREALISTISKA RÄKNEEXEMPEL

Exempel för att bevisa eller förklara olika teorier blir med nödvändighet förenklade och framstår därför ofta mot bakgrund av en sammansatt och komplicerad verklighet i företagen som orealistiska. Så behöver självfallet inte alltid vara fallet. Men just när det gäller inflationsredovisning är det ganska slående, hur förenklade antaganden bidrar till en ganska falsk bevisföring. I exempel som man kan ta del av från läroböcker, kurslitteratur och artiklar finner man genomgående den förutsättningen att inflationen, prisförändringar i det enskilda företaget och vinsten utvecklas på i stort sett samma sätt. Detta gäller också de exempel, som Hans Edenhammar och Lars Bertmar använder i sina artiklar. Verkligheten är ju en annan. Jag förstår egentligen inte varför man inte kan konstruera exempel med mer realistiska antaganden, där den allmänna inflationen är en sak, prisförändringarna i det enskilda företaget en helt annan sak och vinstutvecklingen något som definitivt inte alls hänger samman med varken inflation eller prisförändringarna. Argumenteringen och bevisföringen skulle kanske bli svårare, men den borde avgjort bli mer trovärdig.

Såväl Hans Edenhammar som Lars Bertmar förutsätter i sina exempel att rörelsevinsten skall öka varje år exakt i takt med inflationen. Hans Edenhammar har en motivering för detta antagande, när han gör en definition av vad som menas med realtillgångar. Det sägs i artikeln (Balans 8/1981) att med renodlade realtillgångar förstås investeringar, ”vars resultat (före avskrivningar) helt följer inflationen”. Jag vet inte om en sådan definition har sin rot inom nationalekonomin, men den hör definitivt inte hemma i den företagsekonomiska verkligheten. Det är självfallet priserna på inköpta varor av olika slag som kan följa den allmänna inflationen men sällan gör det mer exakt. Att däremot vinsterna skulle på något mer eller mindre automatiskt sätt följa inflationen måste vara en allvarlig missuppfattning. Det räcker här med att hänvisa till det nu så vanliga fenomenet stagflation. Vinsterna påverkas i avgörande grad av kapacitetsutnyttjandet och detta har som alla känner till genomgående varit lågt i svenskt näringsliv under senare år trots en besvärande hög inflation. Vinstutvecklingen har blivit därefter.

Vad jag här sagt om orealismen i räkneexemplen understryker endast ytterligare att den speciella argumentering som man i artiklarna ifråga för fram som motiv för FARs modell av nukostnadsredovisning saknar bevisvärde.

SAMMANFATTNING

Jag har i min kritiska framställning rörande inflationsredovisning försökt bevisa att själva utgångspunkterna för teorierna väsentligen bygger på missuppfattningar om vad bokföring och traditionella bokslut representerar när det gäller underlag för analyser och beslut i företagen.

De uppfattningar jag här fört fram är för min egen del inte på något sätt nya. Det var ganska tidigt under min aktiva yrkesverksamma tid som jag kom att tänka genom sammanhangen i redovisningen mot bakgrund av de teoretiska lärdomar jag fått och den praktiska verklighet, som jag levde mitt uppe i. Detta ledde mig fram till en helt annan grundsyn på traditionella bokslut än som är genomgående i läroböckerna. Jag publicerade också i en ganska utförlig artikel under rubriken ”Praktiska och teoretiska synpunkter på vinstberäkning vid fluktuerande priser” (Kontorsvärlden 12/1955) mina kritiska åsikter. Denna artikel inrymmer det allra mesta av den argumentering jag fört fram i de här två artiklarna. Teorierna har utvecklats och beräkningsmodellerna förändrats en del sedan dess, men grundfrågorna är i stort sett identiska. Det kan kanske ha en viss betydelse att nämna, att jag i denna artikel från 1955 påpekade just det felaktiga i att inte räkna med det främmande kapitalet när det gäller att bevara ett företags kapacitet. Denna insikt blev som bekant mer allmän först i och med den engelska Hyde-rapporten från år 1977. Jag kritiserade vidare sammanblandningen av vinstberäkning och finansiering genom kapacitetstänkandet och begreppet utdelningsbar vinst. Jag kan inte finna annat än att utvecklingen nu sent omsider har gett mig rätt.

Avslutningsvis kan jag inte motstå lusten att än en gång återknyta till Gunnar Myrdals åsikter om nationalekonomin. Det ligger nära till att beteckna teorierna rörande inflationsredovisning som en – inte 300 år men – mer än 50 år gammal soptunna av okontrollerbara uppfattningar och antaganden. Man har i företagsekonomin fört in begrepp och tänkesätt, som enbart hör hemma i nationalekonomin och därför är helt främmande för verkligheten inom företagen. Obevisade påståenden av de mest skilda slag framställs som vetenskapliga sanningar.

Jag påminner mig också vad jag på sin tid hörde professor Sven Brisman på Handelshögskolan i Stockholm lite elakt säga om nationalekonomin som vetenskap: ”Det är som att i ett mörkt rum utan fönster söka efter en svart katt, som inte finns.” Här har teoretiker under ett halvsekel ansträngt sig att försöka lösa ett problem, som kan sägas inte existerar. Traditionella bokslut är inte vilseledande, vilket man genomgående alltid påstått och fortfarande påstår. Därför är det också uteslutet att ett fortsatt sökande genom nya teoretiska modeller och argument skall ge resultat. Utvecklingen hittills har klart visat att varje nytt försök som görs endast resulterar i ökad förvirring. Alla dessa fruktlösa försök borde ändock ge en allvarlig tankeställare. Det måste finnas en grundläggande orsak till att det visat sig så omöjligt att konstruera praktiskt fungerande modeller för inflationsredovisning. Själv har jag blivit övertygad om att denna orsak är att söka i att teoretikerna inte rätt förstått sambandet mellan bokföring, bokslut och betalningsströmmar.

Om nu traditionella bokslut ger en rättvisande bild av ett företags vinst och finansiella ställning även vid inflation, så är därmed självklart inte sagt att inflationens effekter på företagets ekonomi skall förbigås eller negligeras i årsredovisningar eller andra sammanhang, där analyser görs. Tvärtom. T ex måste nödvändigtvis ett företags vinst ställas i relation till det ökade kapitalbehov, som prisstegringar medför. Men det är inte fråga om att korrigera en missvisande siffra, utan i stället att förklara och kommentera. Detta kan inte ske efter en enhetlig schablon utan måste i stor utsträckning ske verbalt och anpassat efter varje företags förhållanden. En del professionella bokslutsanalytiker kan måhända se detta som en nackdel och här kanske ligger ett betydande problem att få en ny och mer realistisk syn på inflationsredovisning att tränga igenom. Den största och avgörande svårigheten är dock utan tvekan läroböcker och undervisning, där ett felaktigt synsätt på traditionella bokslut ofta grundläggs. Det är inte lätt att se hur en förändring här skall kunna åstadkommas, särskilt som synsättet har en sådan internationell förankring, men inte desto mindre är jag övertygad om att en annan och mer verklighetstrogen inställning till traditionella bokslut måste förr eller senare slå igenom.

John Hellman, f d redovisningschef, Kooperativa Förbundet