Traditionella bokslut återspeglar på ett rätt sätt verkligheten.

Det utkast till rekommendation om s k nukostnadsredovisning som FARs redovisningskommitté lade fram hösten 1980 har medfört en del debatt. Olika åsikter har förts fram, huvudsakligen gällande den tekniska modellen som kommittén valt för inflationsjusteringarna. Det kan samtidigt konstateras att den allmänna reaktionen från företagens sida är en ökad grad av tveksamhet och osäkerhet inför hela problematiken kring inflationsredovisning. Allt färre företag lämnar uppgifter om inflationseffekter i sin årsredovisning. På senaste tiden har även publicerats uppgifter om att vissa större företag är beredda att i sin interna redovisning gå ifrån tidigare principer innefattande någon form av inflationsjusteringar.

FARs redovisningskommitté har själva konstaterat att utkastet inte avsatt märkbara spår i 1980 års bokslut. Man tror emellertid inte att detta beror på utformningen av rekommendationen utan snarare på ”osäkerheten i företagen om värdet av denna information, osäkerhet om styrkan i årsredovisningsläsarnas önskemål om sådan information och kanske inte minst på osäkerhet om hur siffrorna kommer att användas eller tolkas av finansieringsanalytiker och börskommentatorer”. Detta uttalande från kommittén (Balans 10/1981) torde ganska exakt återge den allmänna reaktionen inom företagen. Jag tror emellertid i motsats till kommittén att det just är den alltmer ökade komplexiteten i beräkningarna som i avgörande grad har medverkat till att skapa den negativa reaktionen. Det torde vara ytterligt få personer på företagsledarnivå som överhuvud har förmåga och tid att sätta sig in i problematiken och förstå vad det hela går ut på. Jag tror heller inte att särskilt många redovisningsmänniskor längre hänger med. Det blir några experter på akademisk nivå som för debatten, långt över huvudet på alla som arbetar med redovisning och ekonomi inom företagen.

Min avsikt med denna artikel är inte att ytterligare debattera det framförda förslaget till nukostnadsredovisning i olika tekniska detaljer utan i stället att gå mer på djupet och försöka få fram kritiska värderingar om de grundläggande syftemål och motiv, som ligger bakom teorierna kring inflationsredovisning. Det har från flera håll i debatten påpekats avsaknaden av en klarläggande diskussion härom. Det är självklart inte möjligt att inom ramen för en tidskriftsartikel ge en uttömmande framställning, men jag skall försöka göra en bedömning av några av de väsentligaste och oftast förekommande argumenten, som förs fram om behovet av inflationsjusteringar i redovisningen.

TEORIUTVECKLINGEN – EN LÅNG HISTORIA OM MOTSÄTTNINGAR MELLAN TEORI OCH PRAKTIK

Inflationsredovisning har en förhållandevis lång historia bakom sig. Redan på 20-talet fördes tankar fram av redovisningsteoretiker, främst i Tyskland, och teorierna kom på ett tidigt stadium in i den högre undervisningen i företagsekonomi. Det kan därför idag konstateras att många generationer av akademiskt utbildade ekonomer har blivit helt genomsyrade av föreställningen om nödvändigheten av inflationsjusteringar i boksluten för att undvika vilseledande information. Som ett slags axiom utgår man därvid från att traditionell redovisning med värderingar på grundval av historiska kostnader i avgörande grad ger felaktigt beslutsunderlag, när prisförändringar sker genom inflation eller av andra orsaker.

Teorierna så som de framställs i akademiska läroböcker är emellertid en sak, en helt annan sak är verkligheten ute i företagen. Allmänt sett har intresset för inflationsredovisning hos praktiskt verksamma ekonomer och administratörer inte alls stått i paritet med det utrymme ämnet tilldelats i undervisningen. Ofta har funnits ett ganska stort aktivt motstånd, vilket man bl a kunnat utläsa av en del debattartiklar från USA. Det finns inom många områden en motsättning mellan teori och praktik. Denna motsättning kanske är särskilt svår att komma tillrätta med inom företagsekonomin, som i första hand handlar om ekonomi på ett praktiskt plan, men där undervisning och läroboksförfattande övervägande sköts av teoretiker utan större praktisk erfarenhet. Detta är inte menat som ett nedsättande omdöme om våra ofta skickliga pedagoger och akademiska läromästare utan som ett konstaterande av ett faktiskt problem, som jag tror inte minst de akademiska lärarna själva är medvetna om. Det är samtidigt en förklaring till varför teorier kan växa fram och leva vidare trots avsaknaden av realism och praktiskt värde för företagens ekonomiska handlande.

Vad jag nu menar är att det finns ett stort behov av en klarläggande diskussion om riktigheten av de grundläggande teser eller postulat, som man i läroböckerna utgår ifrån, när man dömer ut s k ”traditionell” redovisning som vilseledande under inflationstider.

Med utgångspunkt från såväl internationella som svenska företagsekonomiska standardverk på redovisningsområdet skall jag i det följande försöka att kritiskt bedöma just sådana grundläggande postulat, d v s obevisade påståenden som är avgörande när man diskuterar behovet av inflationsjusteringar i boksluten.

PENNINGENS ROLL ÄR INTE ATT FUNGERA SOM MÅTTSTOCK

Jag börjar med den kände USA-professorn W A Paton, som i sin lärobok Advanced accounting (med första upplagan från 1941) har en ganska ingående framställning om problemen med fluktuerande priser. Hans utgångspunkt är därvid det skiftande värdet av dollarn. Följande kan citeras ur läroboken ifråga: ”The yardstick employed by accountants in his effort to record and interpret the financial affairs of the business enterprise is the dollar (or other monetary unit) and unfortunately this yardstick is not a stable, unchanging quantum as are the standard units used in physical measurement. – This means that the data resulting form the use of conventional accounting procedures and rules of valuation may be subject to serious limitation as expressions of true costs and may furnish no evidence whatever of certain important types of gain and loss”.

Samma slags argument återfinns i den i Sverige på sin tid välkända skriften Kostnadsberäkning och kostnadsredovisning inom mekanisk verkstadsindustri med särskild hänsyn till penningvärdevariationer, författad av tekn dr Ragnar Liljeblad på ASEA. Den utkom 1952. Han säger där: ”De (=konventionella vinstdefinitioner) grundar sig mer eller mindre på fiktionen om penningen som en definitionsmässigt oföränderlig värdenormal. De ekonomiska slutsatser, som grundas på sådana antagen, blir naturligtvis i våra dagar alldeles missledande. Förfaringssättet är lika förkastligt som det vore att försöka uppställa fysikaliska lagar eller tekniska beräkningar på grundval av mätningar utförda med godtyckligt varierande måttnormaler”. Exakt samma slags argumentering har också framförts nyligen i en artikel i denna tidskrift av arkitekt Ingvar Ekemark under rubriken Att redovisa med enhetliga mått (Balans 8/81).

Enligt ovan återgivet synsätt är penningen en måttstock, vars uppgift är att mäta fysiska storheter av något slag. När kvantiteten av vissa varor motsvarande viss penningsumma varierar, så menar man att boksluten och den ekonomiska redovisningen blir vilseledande. Men denna analogi, där man jämför penningen med fysiska måttenheter såsom meter eller kilogram, måste betecknas som helt felaktig och vilseledande. Penningen fungerar inte och är inte avsedd att fungera som måttstock. En dollar eller en krona eller vad det nu är för myntenhet är en storhet i sig, med vars hjälp man köper eller säljer varor och tjänster. Kronor kan därvid på ett meningsfullt sätt läggas till kronor likgiltigt vilka slags varor det gäller. Pengar äger man (i sedlar, banktillgodohavanden eller fordringsbevis), men det går ju inte att säga att man äger ett antal meter, liter eller kilogram.

Penningen som måttstock måste därför betecknas som en helt falsk analogi. Det är inte penningens uppgift att på något sätt mäta omfattningen av ett företags fysiska verksamhet. Tvärtom är det så att företagets fysiska verksamhet har som mål att få penningströmmarna att balansera, d v s penningströmmen in måste bli minst lika stor som penningströmmen ut. Det är detta som är de avgörande realiteterna när det gäller ett företags ekonomi. Om sedan penningströmmarnas storlek inte direkt korresponderar mot varuströmmarnas volym så kan det störa vissa jämförelser, men detta är ingenting som skall läggas bokföringen till last. Bokföringens helt avgörande roll är att registrera betalningsströmmar. Försöker man förändra denna roll till något annat, såsom att ge uttryck för fysiska storheter, så förbättrar man inte utan fördärvar man bokslutens informationsvärde.

BOKSLUT MÅSTE BEDÖMAS SOM EN HELHET

Det här sagda hindrar naturligtvis inte att man även kan utnyttja bokföringens siffror för att få upplysning om t ex volymutvecklingen av ett företags försäljning, vilket sker genom att justera försäljningsbeloppet för perioden enligt bokföringen med någon form av prisindex. Vad jag syftar på i min kritik är vinstberäkningsmetoder och redovisningen av finansiell ställning. Om man i dessa sammanhang försöker avlägsna sig från betalningsströmmarna, så riskerar man att förstöra informationsvärdet. Det är emellertid viktigt att man då ser redovisningen i hela sitt sammanhang. Det går inte att ensidigt diskutera vinstberäkningsmetoder utan att ta hänsyn till sambandet mellan resultaträkning och balansräkning. Det går inte heller att enbart inrikta uppmärksamheten på tillgångssidan i balansen utan att samtidigt också beakta skuldsidan.

Vad jag här senast sagt vill jag åskådliggöra mot bakgrund av ett resonemang som återfinns i Oskar Silléns kända lärobok i balanslära, som ursprungligen hette Nyare balansvärderingsprinciper, i senare upplagor med Nils Västhagen som medförfattare utan beteckningen ”nyare”. I ett kapitel under rubriken ”Årsbalanser under tider av växlande penningvärde” diskuterar författaren hur balansräkningens poster påverkas olika genom penningvärdeutvecklingen och säger: ”Detta innebär att de olika balansposterna äro uttryckta i olika värdemätare ungefär som om man satte svenska kronor framför en, finska mark för en annan, pesetas för en tredje och sedan summerade dessa heterogena värdebelopp. För att bringa reda i dessa förhållanden (i senare upplagor ändrat till: För att man skall kunna bedöma, om det egna kapitalet har kvar sin ursprungliga köpkraft) är det uppenbarligen nödvändigt att uttrycka samtliga balansposter i ett och samma penningvärde”.

Detta resonemang låter i och för sig lika bestickande som det tidigare resonemanget om penningen som en måttstock, men är inte desto mindre lika felaktigt. Balansräkningens poster måste ses i sammanhang med varandra, d v s tillsammans skall alla posterna ge en bild av företagets finansiella ställning. Det är alltså inte fråga om att vissa poster på tillgångssidan skall rätt återge tillgångarnas aktuella marknadsvärde eller som sägs i senare upplagor, att skuldsidan skall ge en bild av det egna kapitalets allmänna köpkraft. Ett företags aktuella finansiella ställning har kommit fram genom betalningsströmmarna bakåt i tiden. Balansens uppgift är att redovisa hur det kapital, som arbetar i företaget, är anskaffat och hur det är använt. Lägger man då i redovisningen in omvärderingar i förhållande till de verkliga betalningsströmmarna, kan man visserligen få en bättre samstämmighet i värderingen på tillgångssidan men samtidigt förstör man bilden av den finansiella ställningen som ett resultat av betalningsströmmarna bakåt i tiden.

ASSI – ETT SKOLEXEMPEL PÅ RISKERNA MED UPPSKRIVNINGSVINSTER

Enligt FARs utkast till rekommendation föreslår man att orealiserade värdestegringar räknas in i såväl årsresultat som i det egna kapitalet i balansräkningen. Som ett belysande exempel på de vådliga konsekvenserna härav vill jag ta fram ASSIs årsredovisning för 1980. ASSI är ett av de ganska få företag, som försökt följa FARs rekommendationer om nukostnadsredovisning. Efter att ha gjort uppskrivningar av sina anläggningsvärden till dagens kostnadsläge får man naturligtvis en helt annan bild av företaget än vid traditionell redovisning baserad på anskaffningsvärden. Men är denna annorlunda bild verkligen sanningsenlig?

I kommentarerna säger företaget: ”Vid jämförelse mellan nukostnadsbaserad och traditionell balansräkning för ASSI för 1980 framkommer följande:

  • ökningen av värdet på anläggningstillgångar blir betydande och uppgår till 61 %

  • det egna kapitalet (inkl 100 % av obeskattade och beskattade reserver) ökar med 2086 mkr

  • soliditeten blir 46 % i stället för 25 %.

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att den traditionella redovisningen dåligt belyser verklig värdestegring på anläggningar. I ASSIs fall har det egna kapitalet väsentligen behållit sin köpkraft genom att värdet på anläggningarna stigit”.

Ovanstående kommentarer om företagets finansiella ställning står i bjärt kontrast till verkligheten, som innebär att företaget behöver ett tillskott av friska pengar på kanske en och en halv miljard kronor. Lönsamheten är dålig trots låga anläggningsvärden och därav följande låga avskrivningar och räntor, jämfört med om investeringar skett till dagens priser. Att i detta sammanhang tala om att ”traditionell redovisning dåligt belyser verklig värdestegring” är onekligen ganska malplacerat. Med så dålig lönsamhet som i ASSIs fall är det självklart helt vilseledande att överhuvud räkna med någon värdestegring på anläggningarna.

Nu hör dock inte en diskussion om tillgångarnas aktuella värde ihop med en bedömning av ett företags finansiella ställning. Återigen måste fastslås att det är betalningsströmmar och ingenting annat som återspeglas i bokföring och bokslut och som konstituerar informationsvärdet också i balansräkningen. Att ASSI behöver kapitaltillskott på en och en halv miljard kronor beror självfallet på att betalningsströmmarna varit i obalans under en längre tid så att likviditeten eller betalningsberedskapen är i fara. Likviditet är som alla praktiskt verksamma ekonomer känner till en synnerligen central fråga för ett företag. Det är ytterst i kassaställningen som ett företags resultat på lång sikt får sitt uttryck. Därför måste med naturnödvändighet andra företagsekonomiska begrepp såsom vinst, soliditet och räntabilitet definieras så att sambandet mellan betalningsströmmarna framkommer. Det är bl a detta fundamentala sammanhang som jag menar att teorierna om behovet av inflationsjusteringar förbiser.

NATIONALEKONOMI OCH FÖRETAGSEKONOMI MÅSTE HÅLLAS ISÄR

Man möter i företagsekonomiska läroböcker och liknande sammanhang ofta resonemang och argumentation som utgår från det nationalekonomiska begreppet penningvärde. Sålunda har den stora stridsfrågan inom inflationsredovisningen varit om justeringarna av boksluten skall ske med utgångspunkt från prisförändringarna i det enskilda företaget eller med utgångspunkt från ett allmänt inflations eller penningvärdeindex. Beträffande nationalekonomiska begrepp av detta slag måste man göra klart för sig att det gäller rent statistiskt beräknade genomsnittstal på mycket hög aggregationsnivå. Inflation är ju ingenting annat än ett genomsnitt i ett visst land av alla prisförändringar, beräknat på ett representativt urval av varor och tjänster. Att skapa begrepp av detta slag för analyser och beslut på det samhällsekonomiska området är säkert nödvändigt, men man måste alltid hantera dessa begrepp med en mycket stor försiktighet. Med tanke just på begreppsapparatens karaktär är det många i våra dagar som ser med stor skepsis på hela den vetenskap, som benämns nationalekonomi. Gunnar Myrdal är en av dem och han vill något drastiskt beteckna nationalekonomin som en 300 år gammal soptunna av okontrollerbara uppfattningar och obevisade påståenden. Det kan sägas att alla dessa termer, som nationalekonomerna rör sig med, är mystifikationer, statistiska illusioner. De har en så hög aggregationsnivå, är så genomsnittliga och abstrakta att vi mer eller mindre glömmer bort att de handlar om den verkliga världen med dess verkliga människor som tillverkar verkliga skor, odlar verklig potatis etc (citerat från en artikel i Affärsekonomi Management 1/1981).

Om man alltså riktigt gör klart för sig att fenomenen inflation eller penningvärde är nationalekonomiska begrepp som enbart handlar om ett matematiskt/statistiskt genomsnitt av prisrörelser för vissa utvalda varor, bör den självklara slutsatsen bli, att indextal av detta slag inte kan ha relevans för enskilda företag eller för enskilda personer. Försöker man applicera dessa begrepp på företagsekonomiska eller privatekonomiska sammanhang riskerar man avgjort att komma vilse. Icke desto mindre är det synnerligen vanligt inom företagsekonomisk litteratur att man okritiskt överför sådana nationalekonomiska termer och begrepp till företagsekonomin. På en del håll synes man t ex ha den något underliga föreställningen att inflation existerar och kan ha betydelse för ett företag jämsides med prisförändringar. Därför menar man det är motiverat att prisjusteringar i boksluten sker både med utgångspunkt från specifika prisförändringar i det enskilda företaget och ett allmänt inflationsindex (allmän penningvärdeutveckling). Jag ser en sådan märklig åsikt som uttryck för teoretikernas oklara uppfattning av vad det egentligen är som man är ute efter och vill uppnå.

REAL VINST I ETT FÖRETAG – EN STATISTISK ILLUSION

En nationalekonomisk term, som kommit in i företagsekonomin och där i regel orsakar stor förvirring, är ”real vinst”. Man talar t ex ofta numera om ”avkastning i nominella termer” och ”avkastning i reala termer”. Båda dessa begrepp har man applicerat dels på traditionell redovisning och dels på nukostnadsredovisning. Man får på detta sätt fyra olika begrepp att hålla isär. Vidare talar man också om real avkastning på såväl eget kapital som på totalt kapital i ett företag, vilket ytterligare komplicerar problemet att översätta teorierna till begripligt språk i företagen. – Alla dessa begrepp och termer som skapas på grundval av ett nationalekonomiskt tänkesätt har emellertid enligt min mening ingenting med praktisk företagsekonomi att göra. Ordet real, som betyder verklig, är i sammanhanget onekligen mycket vilseledande. Som jag tidigare varit inne på är begrepp av detta slag att beteckna som statistiska illusioner, som saknar samband med den praktiska verkligheten på företagsnivå.

Nu finns förvisso en särskild förklaring till att det blivit så allmänt accepterat att införa begreppet real vinst också i företagsekonomi. Det gäller de särskilda argument för inflationsredovisning, som sedan gammalt funnits i skattesammanhang. Det talas i läroböcker ofta om att traditionella bokslut riskerar att medföra alltför hög beskattning. Från Silléns Balansvärderingsprinciper hämtas: ”Under tider av allmän prisstegring kommer i regel alltför hög vinst att redovisas varigenom också för höga skatter påföres”. Inte minst i England har företagens intresse för inflationsredovisningen under senare år till stor del dikterats av att man trodde sig på denna väg kunna uppnå skattefrihet för viss konsolidering. Även i Sverige torde på sina håll samma slags motiv vara i hög grad aktuella i anslutning till den pågående utredningen om real beskattning.

För min del menar jag att det är mycket viktigt att göra en klar åtskillnad mellan företagsekonomiska och skattepolitiska argument. Mina invändningar från rent företagsekonomiska utgångspunkter mot inflationsjusteringar i boksluten behöver inte innebära argument emot det berättigade i att staten ger skattekrediter på grundval av det ökade kapitalbehovet i inflationstider. Detta argument har som bekant svensk skattelagstiftning i stort sett accepterat. Det gäller då rent skattepolitiska avgöranden, som inte alls behöver grundas på någon företagsekonomisk teori om ”verklig” vinst. Tyvärr har dock den företagsekonomiska teorin när det gäller vinstberäkningsmetoder i alltför hög grad fått fungera som slagträ i debatten mellan företagen och samhället i beskattningssammanhang. Detta har inte varit lyckligt för teoriutvecklingen som sådan.

”HOLDING GAINS” ÄR INGA VERKLIGA VINSTER

En mycket känd lärobok inom området inflationsredovisning är Edwards & Bell: The theory and measurement of business income, utgiven 1961. Även här hittar man mycket diskutabla för att inte säga uppenbart oriktiga påståenden om brister hos den traditionella redovisningen. Det är mot bakgrund härav som författarna sedan argumenterar för nödvändigheten att göra justeringar för att rätta till effekter av växlande priser.

Symptomatiskt för hela uppläggningen är ett resonemang, som författarna för i bokens inledningskapitel på grundval av beräkningar av reala vinster i ett antal företag. Hur beräkningarna genomförts redogör man inte för. Dessa reala vinster ställs emellertid emot de traditionellt redovisade vinsterna, varefter det kategoriska omdömet ges: traditionella bokslut ger en felaktig bild av verklig vinst. Man talar om ”the price level error, the deviation of accounting data from reality because of the money convention”.

Det är en mycket förrädisk glidning i betydelsen av ordet ”real”, som här kan iakttas. Begreppet ”real vinst” är som tidigare sagts en nationalekonomisk term, en sorts statistisk illusion som saknar konkret anknytning till verkligheten på företagsnivå. Detta hindrar inte författarna från att helt vilseledande utnyttja ordet ”real” i dess egentliga språkliga betydelse och påstå, att traditionell vinstberäkning innebär avsteg från verkligheten. Men sanningen är som jag tidigare sagt precis tvärtom. Det är pengar in och pengar ut, som är verkligheten när det gäller ekonomi och redovisning i ett företag. Det är prisjusterade bokslut som ger fiktiva vinster, d v s vinster som inte finns i sinnevärlden.

Hela framställningen och argumenteringen i boken kan sägas bygga på tre inledande postulat, som begränsar ramen för och värdet av bokföringsdata. Jag kan inte finna annat från mina utgångspunkter än att dessa postulat måste i huvudsak underkännas och avvisas som bevis för behovet av inflationsjusteringar. Jag finner det också märkligt att veterligen ingen debatt förts om dessa grundläggande frågeställningar, utan dessa har mer eller mindre kritiskt accepterats. Det är emellertid på detta sätt som diskussioner alltför ofta förs på inflationsredovisningens område.

Enligt det första av Edwards & Bells postulat ”the money convention”, kritiseras att traditionell bokföring enbart mäter vad som är mätbart i pengar. Bokföringsinformationen blir därmed ofullständig. Samtidigt påstås att denna bokföring för att ge riktig information förutsätter att alla priser är stabila och oförändrade. Enligt vad jag tidigare sagt är det inte penningens uppgift att vara en måttstock, att mäta fysiska storheter. Utgångspunkten är sålunda från början missvisande. Det är pengar som är det reella i ett företags ekonomi och bokföringen skall registrera penningflödet. Prisförändringar är självklart en ofrånkomlig del av ett företags verklighet och att inte traditionell bokföring skulle kunna ge ett riktigt underlag för analys och beslut i sådana fall strider mot all praktisk erfarenhet. En verklig ekonomisk planering i företagen måste i första hand ta hänsyn till betalningsströmmarna och det är just detta som bokföringen ger uttryck för.

Det andra postulatet, ”the realization convention”, innebär en anklagelse mot redovisningsmän att de endast vill räkna som vinst vad som realiserats genom försäljning och inte ta med prisstegringar, som löpande uppstår på varor och anläggningstillgångar.

Man säger: ”no pretense is made of measuring profit as it accrues either in production or as a result of simply holding assets as their prices rise”.

Här möter vi den falska föreställningen om att företagen gör verkliga vinster, s k holding gains, i och med att prisstegringar sker på varor och anläggningar, som utnyttjas i företagets verksamhet. ”Holding gains” är ett begrepp som tydligen vunnit internationell burskap inom företagsekonomin. Mycket förvirring har orsakats härav. Det är emellertid enligt min åsikt helt vilseledande att utan vidare jämställa verkliga i pengar intjänade vinster med internt kalkylerade prisstegringar på anläggningar och varor i lager. Dessa kommer i många fall aldrig att få någon motsvarighet i intjänade vinster utan betyder enbart framtida kostnadsstegringar.

Om man betraktar nukostnadsredovisning som en form av resultatanalys, syftande till en uppdelning av den intjänade vinsten i dels rörelseresultat (operational gains) och dels värdestegringsvinster (holding gains), så är en sådan uppdelning i verkligheten en fiktion. Det förhåller sig inte på det sättet, att den totala vinsten mer eller mindre automatiskt påverkas vid prisstegringar, så att man kan säga att viss del av denna intjänade vinst härstammar från prisstegringar på varor eller anläggningar. Möjligheterna att i de kalkylerade försäljningspriserna räkna in återanskaffningsvärden är självklart beroende av konkurrens, prisavtal med kunderna och mycket annat. Vinstens storlek för ett företag är vidare på ett avgörande sätt beroende av hur detta kan utnyttja sin kapacitet. I kalkyleringen måste varje företag nödvändigtvis ta hänsyn till existensen av fasta kostnader. Begreppet ”holding gains” är i dessa sammanhang en fiktion och saknar reell anknytning till ett företags praktiska verksamhet. Det är genom riktiga kalkyler, d v s priser som är anpassade till vad marknaden tillåter och som ger kostnadstäckning genom högt kapacitetsutnyttjande, som verklig lönsamhet åstadkommes. I sådana sammanhang kan det vara viktigt att genom höjda marginaler på försålda varor ta hänsyn också till kommande prisstegringar och ökat kapitalbehov.

Men det är praktiskt omöjligt att i redovisningen registrera storleken av sådana extraord i nära marginaler, eftersom normal storlek på täckningsbidrag i en produktkalkyl som regel inte går att exakt precisera. Man måste också ha klart för sig att vad man då talar om är något helt artskilt från begreppet ”holding gains”.

Jag vill alltså i strid med Edwards & Bells påstående hävda att de konventioner som styr traditionell bokföring och bokslut uppgjorda på grundval av historiska anskaffningsvärden ger ett sant och riktigt uttryck för företagens verklighet. Om vinsterna varierar mellan åren beroende på att man räknar enbart med realiserade vinster och inte med internt kalkylerade prisstegringar, så är detta också ett uttryck för verkligheten, representerad av pengar in och pengar ut.

KÖPKRAFTSFÖRÄNDRINGAR PÅ MONETÄRA POSTER – EN SIFFERLEK MED FIKTIVA VÄRDEN

De teorier, som har som syfte eller utgångspunkt att justera boksluten för penningvärdeförändringar, gör som regel en uppdelning av balansräkningens poster i icke-monetära tillgångar, d v s varulager och anläggningar, – samt monetära poster, som är alla andra poster på såväl tillgångssidan som skuldsidan. När penningens köpkraft förändras menar man att ett företag gör förluster på sina monetära tillgångar medan vinster uppstår på skulderna.

Som jag tidigare kritiserat är hela detta tänkande inspirerat av en nationalekonomisk föreställningsvärld. Begreppen saknar anknytning till den praktiska verkligheten på företagsnivå. Beräkningar av detta slag kan möjligen genomföras för samhällsekonomin som helhet, men nere på företagsnivå blir begreppen meningslösa. Det faktiska förhållandet är att vinster endast kan uppstå som resultat av betalningsflödet. Att föreställa sig att ett företag gör vinster genom att inneha skulder, vars reala värde minskar genom inflation, är en illusion och ingenting annat.

Jag har anledning att i detta sammanhang hänvisa till en mycket klarläggande artikel i Ekonomen 12/1979 av professor Erik Dahmén med rubriken: Betalar inflationen några skulder. Han menar att åtskilliga felaktiga ekonomiska dispositioner har gjorts beroende på att alltför många okritiska trott att inflationen betalar skulder. Han menar vidare att det blivit en vana eller rättare sagt en ovana, att deflatera låneräntan. Därefter säger han följande: ”Det är nämligen så med denna matematik liksom med annan sådan att då den är säker hänför den sig inte till verkligheten och då den hänför sig till verkligheten är den inte säker. De som skuldsätter sig och investerar i realtillgångar borde aldrig deflatera sina skulder och räntor. Det säkra räntestycket har inte med den verklighet att göra som de har anledning att intressera sig för i sin egenskap av låntagare. I verkligheten kan nämligen skulder och räntor nedbringas endast genom intäkter. Räcker intäkterna inte till, närmare bestämt om bruttoöverskottet är för litet, har skuld- och räntebördan samma innebörd som tidigare och kan därför få sina följder för den skuldsatte oberoende av hur penningvärdet förändras. Denne får då också erfara att han heller inte har någon nytta av att räntorna är avdragsgilla”.

Detta är alltså sagt av en nationalekonom. Företagsekonomer borde ha all anledning att ta dessa ord på allvar och sluta upp med att efterlikna nationalekonomerna i att konstruera statistiska illusioner. Lika litet som ”holding gains” på realtillgångar så är vinster eller förluster på monetärt kapital någon del av verkligheten.

VINSTDEFINITIONER MÅSTE VARA REALISTISKA PÅ FÖRETAGSNIVÅ

Den 1979 utgivna boken med titeln Vinst, som är en sammanställning av artiklar kring begreppet vinst, tillkommen i anslutning till Ekonomdagen detta år, vittnar om den oklarhet som finns kring grundläggande teori inom företagsekonomin. När det just gäller vinstbegreppet menar jag att dessa oklarheter till stor del beror på sammanblandning med nationalekonomernas teorivärld. Rolf Grönstedts litteraturstudie ”Vinstbegreppet historiskt sett” inleds sålunda med en redogörelse för vad Adam Smith, Ricardo, Malthus och Marx ansett om detta begrepp och fortsätter med en rad av moderna nationalekonomiska tänkare. Det är ganska givet, att dessa ofta spekulativa funderingar kring vinstens natur rör sig i en helt annan värld än ett företag gör i sin praktiska affärsverksamhet. Det är enligt mitt synsätt en allvarlig brist inom företagsekonomin att man inte gör klart vilken aggregationsnivå man rör sig på utan ohämmat blandar ihop alla idéer som om man skulle kunna göra en sammanhängande teori av alltsammans. Detta är en orimlighet.

Det är när man inom ekonomin kommer ner till nivån för företagens bokföring och bokslut, som man definitivt måste utesluta de filosofiska spekulationerna. Bokföringens värld är som jag nu sagt många gånger uppfylld av konkreta transaktioner, som gäller betalningar i pengar. Det är denna verklighet som boksluten måste återge. Detta låter kanske självklart i mångas ögon, men ändock tror jag det är just detta faktum som så ofta förbises vid diskussioner om vad bokslut skall ge för information.

(I en följande artikel kommer jag att behandla mer direkt företagsanknutna motiv för inflationsredovisning. Dit hör argument att vinstberäkningen skall syfta till att bevara företagets kapacitet samt vidare frågan om inflationsjusteringar i företagens interna redovisning.)

John Hellman, f d redovisningschef, Kooperativa Förbundet