I en artikel i nr 2/82 av Balans tar aukt rev Tommy Mårtensson upp frågan om information i årsredovisningarna om vilka principer för intäktsredovisning som tillämpas. I slutet av artikeln behandlas intäktsredovisning vid omfattande och långvariga kontrakt avseende konstruktion och/eller tillverkning av varor enligt kundspecifikationer. Mårtensson nämner särskilt byggnadsentreprenader och leveranser av turn-key typ. Enligt Mårtensson är två i grunden olika principer tänkbara för intäktsredovisningen, nämligen completed-contract resp percent-of-completion-principen. Mårtensson ställer sig undrande till att ett antal företag inte omnämner vilken princip som tillämpats av företaget.
MÅNGA KOMMENTERAR
Efter att ha läst Mårtenssons artikel gick jag igenom de senaste årsredovisningarna för ett 10-tal av våra största byggföretag. Att samtliga använde completed-contracts-principen visste jag redan, men jag ville se i vilken utsträckning detta kommenterades. Ca hälften av företagen angav i not att resultatet hänförde sig till under året avslutade arbeten. I samtliga företag används i resultaträkningen uttrycket ”Resultatavräknad fakturering”. Alla företagen angav förutom ”resultatavräknad omsättning” också ett belopp för ”fakturerad omsättning”, flertalet i resultaträkningen, några i not till resultaträkningen. Alla företagen redovisade i balansräkningen en rubrik för pågående arbeten varunder angavs bruttobelopp för dets ”fakturering”, dels ”nedlagda kostnader”. Samtliga företag angav i not hur pågående arbeten värderats.
Att inte alla företag i not kommenterat principen för intäktsredovisning torde dels bero på att det – som synes ovan – ändå framgår vilken metod som använts, dels av att completed contractmetoden är så helt dominerande – närmast allenarådande – bland svenska byggföretag att man inte känt behov av att påpeka vilken metod som använts. De få gånger vi på SBEF har stött på att någon annan metod använts har det rört sig om små företag och snarast berott på bristande redovisningskunskaper. Man har resultatavräknat arbetena i stort enligt saldona per bokslutsdagen med smärre korrigeringar, men utan någon närmare analys. Vi har då ibland blivit inkopplade därför att företaget gjort misstag också i deklarationen och därför behövt stöd i diskussionen med skattemyndigheten eller därför att företaget gått i konkurs och blivit föremål för utredning rörande bokföringsbrott.
COMPLETED-CONTRACT ENDA PRAKTISKA METODEN
Mårtensson diskuterar också något förutsättningarna för när respektive princip kan få användas. Det är dock svårt att förstå vilken slutsats han egentligen drar av sina överväganden. Först säger han ”Percentage-of-completionsprincipen kan således användas endast då totala intäkter och återstående kostnader kan bedömas med stor säkerhet, vilket i allmänhet ej är möjligt förrän arbetet är i det närmaste färdigställt”. (Min understrykning.) Han fortsätter: ”Företag, vilkas verksamhet till övervägande del utgörs av kontraktsverksamhet, bör dock ha så pass utvecklade kalkyl- och redovisningssystem, så att förutsättningarna för att tillämpa percentage-of-completion principen är för handen på ett betydligt tidigare stadium av kontraktsarbetet”. Eftersom de företag som avses i det andra citatet ovan också svarar för det övervägande antalet kontrakt av här avsedd typ finner jag de båda citaten oförenliga med varandra. Vidare bortser Mårtensson från att fina kalkyl- och redovisningsprinciper aldrig kan förutspå väderlek, risken för överraskningar avseende grundförhållanden, risker för störningar på arbetsplatsen förorsakade av försenade underentreprenörer, framtida löneglidning, risken för tvist med beställaren osv. De stora risker för oförutsedda kostnadsökningar som finns i byggverksamheten och det faktum att vinstmarginalen genomsnittligt är endast ca 1 % gör att det i praktiken endast är completed-contractmetoden som kan bli aktuell.
Bo Darsenius, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen