Tillväxtkapital och Tillväxtinvest

Verksamhetsområden och huvudmannaskap

Utredningen betonar, att ”Tillväxtinvest” skall ägna sin huvudsakliga verksamhet åt de mindre och medelstora företagen. Några precisa gränser vill man emellertid inte ställa upp utan föreslår, att man skall arbeta med en ganska vid ram. I princip skall Tillväxtinvest kunna engagera sig i samtliga företag utom de som är börsnoterade på AI-och AII-listorna.

Utredningen föreslår efter olika överväganden, att ”Tillväxtinvest” i första hand bör ägas av privata finansiärer utan statligt delägande. Det statliga engagemanget bör ske i andra former än direkt ägande. Man vill emellertid inte införa några begränsningar som omöjliggör för staten att starta egna SBIC-företag.

Bolagsform

Även om utredningen räknar med att aktiebolaget skall bli den vanligaste företagsformen för ”Tillväxtinvest”, diskuterar man också kommanditbolagsformen som ett tänkbart alternativ. Det skulle kunna ske så att investmentbolag och andra typer av finansbolag, med gott anseende, går in som komplementärer i ett kommanditbolag med andra finansiärer som medbolagsmän. Även om det under uppbyggnadsskedet kan synas vara en fördel med valmöjligheter mellan bolagsformerna, finns det anledning att uttrycka en viss tveksamhet mot andra bolagsformer än aktiebolaget med dess klara regelsystem.

Former för finansieringsverksamheten

Utredningen diskuterar inte i detalj hur ”Tillväxtinvests” finansieringsverksamhet skall utformas. Man slår fast, att det är betydelsefullt att man får ett brett register av finansieringsformer att arbeta med. Det kan handla om aktier av olika slag, vinstandelslån, andelar i kommandit- eller handelsbolag, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt liksom andelar i patenträttigheter.

Man understryker emellertid att ”Tillväxtinvest” inte skall ägna sig åt sedvanlig utlåningsverksamhet. På det området anser man att det redan finns tillräckligt med kreditinstitut. Ett nära samarbete mellan dessa institut och ”Tillväxtinvest” bör dock äga rum.

En viktig princip markerar utredningen i fråga om delägarskapsengagemangen, där endast minoritetsdelägande bör komma ifråga. Syftet skall vara att hjälpa etablerade företag med kapitaltillförsel, inte att ta över verksamhetsansvaret. När det gäller majoritetsägande finns redan ett betydande antal investmentbolag som har både förmåga och vilja att lyfta av ägarengagemang från företagare.

Det finns anledning att se positivt på den huvudinriktning som utredningen vill ge ”Tillväxtinvest”, nämligen satsning på riskkapitalförsörjning utan konkurrens med den konventionella kreditmarknaden och utan ambitioner att gå utöver minoritelsengagemang, när kapitalplaceringen sker på ägarbasis. Genom en sådan inriktning skapas möjligheten att åstadkomma ett komplement till befintliga institutioner. Men även om denna ambition är lovvärd, finns det orsak att uttala en viss tveksamhet till de praktiska utsikterna att uppnå den önskade volymen i verksamheten. Inte minst erfarenheterna från Svetab Regionalinvest och Företagskapital visar, att det inte finns så många företagsobjekt som kan uppfylla de placeringskriterier som ett ”Tillväxtinvestbolag” behöver uppställa.

Tillväxtinvests egen finansiering

Utredningen diskuterar med utgångspunkt från det amerikanska SBIC-systemets finansiering olika alternativ för att lösa ”Tillväxtinvests” finansiering och närmast då statens roll. Utredningen kommer fram till att det alternativ man vill förorda är att statens engagemang utformas så att staten förbinder sig att ställa garantier som motsvarar storleken av ”Tillväxtinvests” eget kapital. Kreditgarantier utöver detta belopp skall kunna vara möjliga men de bör avgöras efter förhandlingar mellan staten och varje enskilt ”Tillväxtinvest”.

Ifråga om det egna kapitalet i ”Tillväxtinvestbolagen”, anser man att det är rimligt att kraven anpassas till en kapitalnivå som överensstämmer med vad som föreslås gälla som lägsta krav för inregistrering på fondbörsen, nämligen 4 miljoner kr i eget kapital och två miljoner i aktiekapital.

En central erfarenhet från det amerikanska SBIC-systemet är att en förhållandevis lång tidsrymd förflyter innan ett ”Tillväxtinvestmentbolag” (i USA SBIC) får så stora löpande intäkter, att det kan bära de löpande kostnaderna för räntor och administration. Man har därför anledning överväga på vilka grunder som staten skall ställa kapital till förfogande. Det kan vara realistiskt att räkna med att man måste göra vissa specialkonstruktioner enligt vilka staten under ett antal år arbetar med en låg räntedebitering eller ingen räntedebitering alls för att eventuellt under senare perioder bli kompenserad.

Skattefrågor

Utredningen betonar i sin diskussion av de skattemässiga aspekterna på ”Tillväxtinvest”-systemet den avgörande betydelse som särskilda skattemässiga fördelar haft för framgången hos det amerikanska SBIC-systemet. Utredningen framhåller också som sin bestämda uppfattning, att en ändring av de svenska beskattningsreglerna är nödvändig för att ”Tillväxtinvest” skall komma att lyckas. Också erfarenheter från andra länder sägs bekräfta denna uppfattning.

Utredningens synpunkter och behovet av särskilda skattemässiga anpassningar kan sammanfattas enligt följande:

• Lindring av dubbelbeskattningen

  • i ett annat sammanhang i betänkandet har utredningen diskuterat och framhållit betydelsen av ett generellt slopande av dubbelbeskattningen; utredningens ståndpunkt är att man bör inventera om det inom ramen för gällande bestämmelser är möjligt att finna en uppläggning som skulle kunna vara lämplig för ”Tillväxtinvest”; man berör också den s k Annell-lagen som ju är tillämplig för ”Tillväxtinvest”.

• Rätt till avdrag för placeringar som görs i ett ”Tillväxtinvest”

  • utredningen har särskilt betonat vikten av möjligheter till förlustavdrag för dem som riskerar pengar i produktiva satsningar; den här frågan anser man hänger nära samman med behovet av att skapa särskilda incitament för finansiärer i ”Tillväxtinvest”; utredningen pekar på en förhållandevis enkel metod som innebär att avdrag tillåts för de placeringar som sker i ett ”Tillväxtinvest”; vad gäller formerna för avdragsrätt finner man det lämpligt att anknyta till de lagar som medger särskilda avdrag i samband med investeringar och föreslår konkret, att ett avdrag om 25 procent beräknat på anskaffningsvärdet av aktier eller andelar i ”Tillväxtinvest” skall kunna medges; det föreslagna avdraget fördelas över flera år och maximeras till högst tio procent per år; förslagen om rätt till avdrag avses bli tidsbegränsade och reglerna kunna omprövas efter en längre tidrymd.

• Lagen om skattereduktion för aktieutdelning som ger särskilda skattemässiga fördelar för aktieägare i börsnoterade företag

  • dessa regler föreslås utvidgas till att gälla alla svenska aktiebolag och härmed gälla också för alla ”Tillväxtinvest”, som drivs som aktiebolag.

• Lindring för förmögenhetsbeskattningen av förmögenhet i företag

  • utredningen föreslår att samma regler som gäller för beräkning av förmögenhetsvärdet av i rörelsen nedlagd förmögenhet (f n nedsättning av substansvärdet till 30 procent och enligt Företagsskattekommitténs förslag undantag från förmögenhetsbeskattning för arbetande kapital i mindre och medelstora företag) skall tillämpas på de medel som en skattskyldig satsar i ett ”Tillväxtinvest”.

• Realisationsvinstbeskattningen

  • utredningen är inte beredd att föreslå några särskilda lättnader för den som avyttrar aktier eller andelar i ett ”Tillväxtinvest”.

Med undantag för förslaget om en särskild generell avdragsrätt för medel som investerats i ett ”Tillväxtinvest” föreslår således inte utredningen några specialvillkor för ”Tillväxtinvest”.

STU-utredningen som kommenteras längre fram i artikeln innebär på vissa punkter mera långtgående konkreta förslag om bl a skattemässiga förändringar.

Tillsyn

Utredningen vill inte föreslå någon detaljreglering av ”Tillväxtinvestverksamheten” utan menar, att den praktiska tillämpningen får successivt leda till att regler utformas. Tillsynen bör emellertid handhas av någon statlig myndighet och man finner det lämpligt – efter att ha dragit parallell med finansbolagen och fondbolagen – att Bankinspektionen ges denna uppgift. Det kan noteras, att STU-utredningen föreslår tillskapandet av en särskild delegation med förankring i departementet.

Förväntat antal Tillväxtinvest

Utredningen kommer efter en försiktig uppskattning fram till att man under det inledande skedet kan räkna med ett tjugotal ”Tillväxtinvest”.

Om man sätter som mål att varje ”Tillväxtinvest” skall göra placeringar i åtminstone något tiotal företag (väsentligt med hänsyn till behovet av riskspridning, att antalet placeringar inte blir alltför få) innebär detta att uppemot 200 företag inom en inte alltför lång tidrymd berörs av ”Tillväxtinvestsystemet”.

I STU-utredningen sägs, att varje år startar ett femtiotal företag som kan vara investeringsobjekt för ”Tillväxtinvest”. Härtill kan enligt STU-utredningen vid en grov uppskattning läggas mellan 500 och 1 000 existerande företag som skulle hänföras till målgruppen för ”Tillväxtinvestverksamheten”. Viss tveksamhet kan uttryckas för bedömningen av realismen i utredningens volymuppgifter för ”Tillväxtinvest”. Kraven på incitament för både investerarna och företagarna är kanske högre än vad utredningen utgått ifrån. Av stor betydelse för framgången för ”Tillväxtinvest” blir, hur investerarna och företagarna kommer att se på det nya systemet. Representerar det något nytt, som man anser ger fördelar av olika slag – och som man därför vill pröva och är beredd att göra vissa anpassningar till i sitt gamla sätt att fungera?

Venture Capital-verksamheten i USA

I STU-utredningens rapport redovisas fakta och analys avseende venture capital inkl SBIC i USA. Redogörelsen bygger på ingående och omsorgsfulla studier av ett omfattande material kombinerat med besök hos företag och institutioner.

Erfarenheterna av SBIC-systemet i USA är mycket positiva. Väsentligt att notera för bedömning av en kommande svensk variant är, som framhålls i STU-utredningen, dels att det tagit lång tid att finna lämpliga former för verksamheten, dels att de investeringar som investmentbolagen gör måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Det handlar om en mix av goda satsningar och vad som skulle kunna benämnas som direkta felplaceringar. Det enskilda investmentbolagets framgång kan endast bedömas utifrån ett mera långsiktigt totalresultat av de placeringar som man gjort.

Förutsättningar för Tillväxtinvest

Under ovanstående rubrik kommenteras och analyseras i STU-utredningen placeringsmöjligheter, vad som krävs för att systemet skall nå acceptans hos företagarna och de troliga kraven hos investerarna för att engagera sig.

Utredningen anser att man initialt bör ha måttliga förväntningar på ett TI-system och att regler och villkor måste vara attraktiva för företagen. Framgången kommer också att bero på huruvida man lyckas informera om och skapa förtroende för systemet.

När det gäller intresset hos investerarna spelar det en avgörande roll om man kan skapa en marknad, där aktier kan säljas till priser som kapitalplacerarna upplever som rimliga med hänsyn till den risk som man tar. Förslagen i Tillväxtkapital-utredningen dels om en utökning av handeln på Stockholms Fondbörs dels om tillskapandet av en svensk motsvarighet till den amerikanska s k ”OTC”-listan har därför en central betydelse.

Skattetekniska frågor

STU-utredningen tar upp vissa anpassningar i skattereglerna som man anser vara väsentliga för att Tillväxtinvestsystemet skall kunna lyckas.

I likhet med Tillväxtkapital-utredningen betonar man vikten av att dubbelbeskattningen lindras. STU-utredningen föreslår att man inför en provisorisk ordning som ansluter till reglerna om sk Annell-avdrag.

Denna provisoriska ordning skulle utformas så att alla bolag som normalt kan utnyttja avdragsrätten årligen får göra avdrag med ett belopp som motsvarar högst 10 % av bolagets aktiekapital och maximeras till 400 000 kr. En utdelning av obeskattade medel motsvarande 10 % av ett aktiekapital på högst 4 milj kr skulle härmed vara möjlig.

En väsentlig punkt är också förslaget om att Tilläggsinvest-innehav av aktier i portföljföretag skall anses utgöra organisationsaktier och att mottagen aktieutdelning härmed är skattefri samt att portföljföretaget får göra Annellavdrag på denna del av utdelningen.

En intressant idé är förslaget om att realisationsvinster på aktier som inom viss tid investeras i andra aktier inte skulle skattebeläggas – dvs införande av samma princip som gäller för fastighetsförsäljning.

STU-utredningen för vidare fram samma idé som Tillväxtkapitalutredningen, nämligen att enskild person eller enskilda bolag i sin inkomstdeklaration får göra avdrag med viss procent av det kapital som satsas i aktier eller andelar i ”Tillväxtinvest”. STU-utredningen föreslår emellertid, att avdraget utökas till 50 % (mot 25 % i Tillväxtkapitalutredningen) och att avdraget kan fördelas på fem år.

När det gäller behandlingen förmögenhetsskattemässigt av aktier i ”Tillväxtinvest” ansluter STU-utredningen till Tillväxtkapital-utredningens hållning och menar, att sådant kapital skall betraktas som arbetande kapital och därmed kunna undantas från förmögenhetsskatt, förutsatt att Skattekommitténs förslag genomförs.

Tillväxtinvests arbetssätt

STU-utredningen understryker, att aktier skall vara den vanligaste placeringsformen för ”Tillväxtinvest”. Placeringen skall också kunna ske i andra former och inte heller vanliga lån liksom borgen bör uteslutas. Liksom Tillväxtkapitalutredningen vill man ha flexibilitet när det gäller ”Tillväxtinvests” arbetssätt. En väsentlig skillnad gentemot Tillväxtkapitalutredningen ligger emellertid i att man anser, att ”Tillväxtinvest” skall få lämna vanliga lån. Den av Tillväxtkapitalutredningen föreslagna begränsningen anser man vara olämplig av flera skäl. Det starkaste skälet är kravet på sådan flexibilitet, att man snabbt skall i olika situationer kunna gå in med kapital för att lösa ett akut problem eller utnyttja en affärsmöjlighet.

Utredningen tar upp problemet för de enskilda ”Tillväxtinvest” att få löpande inkomster för att täcka de löpande utgifterna. Det kommer troligen att handla om en mix av räntor, aktieutdelning och konsultarvoden. I ett senare skede kommer inkomster också genom realiserade vinster på aktieplaceringar. Utredningen framhåller också att ”Tillväxtinvest” renodlat skall äga minoritetsandelar, men att möjlighet bör finnas att öka innehavet för att skydda sina intressen.

Utredningen behandlar ingående frågan om kapitaltillskott och trycker på dels behovet av långsiktig amorteringsfrihet och uppskjutna räntebetalningar, dels problemet med att räntekostnaderna för det kapital som investeras i aktier eller andelar inte kan löpande täckas av redovisningsmässiga intäkter.

Erforderliga speciallösningar kräver emellertid särskilda statliga medel, som ställs till systemets förfogande på speciella grunder.

Vad anser facket?

LO har i sitt svar på Tillväxtutredningen (det ”Nordenfalska betänkandet”) gått till hårt angrepp i ett särskilt avseende. Gunnar Nilsson och Per Olov Edin på LOs utredningsavdelning anser dels att de analytiska delarna av betänkandet har en låg kvalitet och att faktamaterialet är utvalt och sammanställt inte för att allsidigt belysa de grundläggande problemen utan för att bekräfta på förhand givna åsikter och bedömningar.

Enligt LO ligger förklaringen till de påstådda bristerna i utredningen i ”den ensidiga sammansättningen av experter i statliga utredningar, som allvarligt skadat tilltron till sakligheten och opartiskheten i det offentliga utredningsväsendet”.

Också mot STU-promemorian om ”Tillväxtinvest” uttalar LO kritik och menar att det saknas resonemang och analyser av de föreslagna åtgärdernas effekter.

Det är inte mera utredningar som behövs

Som kommentar till de fackliga uttalandena vill jag här bara konstatera att främst STU-promemorian skrivits starkt koncentrerad med begränsningar av faktaskrivningar och analyser. Vid argumenteringen för och emot ett införande av ett SBUC-system och de generella villkor som ett sådant system kräver för att ha utsikter till framgång stöder sig utredningsmännen i hög grad på erfarenheterna i USA och de omfattande utredningar som gjorts i andra länder. Bakom utredningen ligger ett mycket omfattande arbete med att klarlägga dessa erfarenheter. De mindre och medelstora företagens situation har också inte minst på kapitalområdet under de senaste åren blivit föremål för ett omfattande utredande från olika håll, både statliga organ och näringsorganisationer liksom högskolorna. Allt detta utredningsmaterial finns ju publicerat och är tillgängligt för alla. Det är inte mera utredningar och analyser som behövs utan konkreta förslag om förändringar i rambetingelserna – och det är vad de båda här kommenterade utredningarna innehåller. Sedan är det en helt annan sak, att det finns åsiktsskillnader mellan olika intressegrupper om både målen och medlen.

Sven-Erik Johansson, auktoriserad revisor, Tönnerviksgruppen AB