Vinstutdelning är olovlig om utdelad egendoms realvärde överstiger redovisad vinst.

I Balans 8/81 s 26ff diskuterar Harry Margulies och Carl Martin Roos de civil- och skatterättsliga konsekvenserna av överföring av dolda reserver till ägare i aktiebolag. En viktig slutsats är att ABL innehåller begränsningar i rätten att utdela vinst, men att inom denna gräns tillåts egendomsöverföring ske med hänsyn till egendomens bokförda värde (nettometoden i författarnas terminologi) även om denna understiger egendomens realvärde (bruttometoden). Jag delar inte författarnas bedömning på denna punkt. Min mening är att ABL motsäger deras lösning. Låt mig förklara.

ABL kan sägas bygga på motsättningen mellan det enskilda och totalkapitalets intressen. Det enskilda kapitalet, aktieägarna i ett särskilt bolag, önskar naturligt nog förfoga över sin egendom på ett effektivt och lönsamt sätt. ABL ger också ägarna stor frihet att bestämma hur bolaget skall skötas och förmögenheten förökas. Totalkapitalet representerar däremot de svenska företagarnas gemensamma intressen. Även totalkapitalet önskar att de enskilda bolagens förmögenheter ökar. Detta förutsätter köp av arbetskraft och andra produktionsmedel samt försäljning av de färdiga varorna. Viktigt för varuomsättningen är att ingångna förbindelser infrias. Totalkapitalet kräver alltså skydd mot att enskilda kapital förfogar över sin egendom på ett sådant sätt att risk uppkommer för att ingångna förbindelser inte infrias. Det är mot denna bakgrund som det successivt utbyggda kapital- eller borgenärsskyddet i ABL skall ses.

VEDERLAGSPRINCIPEN

I ABL finns således en lång rad regler som syftar till att skydda bolagsborgenärerna från att medel utbetalas från bolaget till utomstående (aktieägare eller annan). Flera lagrum tecknar en gemensam regel, som kan kallas vederlagsprincipen. Denna omfattar alla prestationer från bolagets sida och meningen är att prestationerna skall följas av motprestationer, dvs att bolaget skall ha vederlag för de utbetalningar eller egendomsöverföringar som sker. Principen framträder t ex i form av förbud mot rättshandlingar som till nackdel för bolaget ger utomstående (ägare eller annan) otillbörlig fördel, 8:13 och 9:16. Uttrycket ”otillbörlig” tyder dock på att viss disproportion mellan bolagets prestation och vederlaget tolereras.

Vederlagsprincipen framgår även av ABLs skadeståndsregler, som anger att bl a styrelseledamot och VD skall ersätta den skada man vållar bolaget, aktieägare eller borgenär, 15:1 ABL. Även om lagtexten säger att all skada skall ersättas – dvs skillnaden mellan vederlagets och prestationens värden – hindrar antagligen inte heller skadeståndsreglerna att vederlaget blir mindre än bolagets prestation. Först om styrelseledamot eller VD bort inse disproportionen och denna utgör en väsentlig skada för bolaget kan ersättningsskyldighet uppkomma. Detta följer av oaktsamhetskravet i 15:1. Flera av dessa bevisproblem försvinner dock vid vederlagsfria utbetalningar/egendomsöverföringar från bolag till utomstående. Här finns dessutom en särskild lagregel i 12:6 ABL, som också kan ses som ett uttryck för vederlagsprincipen. I 12:6 begränsas möjligheterna för bolag att utdela gåvor. En tvingande förutsättning är att gåvan sker till allmännyttigt eller liknande ändamål. En annan är att gåvans värde skall stå i rimlig proportion till syftet ifråga.

Vederlagsprincipen syftar alltså till att i görligaste mån förhindra uppenbart skadliga utbetalningar/egendomsöverföringar från bolag till utomstående, oavsett om mottagaren är aktieägare eller inte. Beträffande transaktioner med aktieägarna är naturligtvis risken som störst för att borgenärerna trampas på tårna. I ABL har staten sökt åstadkomma en lämplig avvägning mellan det enskilda kapitalets krav på vinstutdelning och totalkapitalets krav på att ingångna förbindelser infrias. Här intar begreppet vinstutdelning en central position.

TRE UTBETALNINGSTYPER

Vinstutdelning är den viktigaste av de tre utbetalningstyper som regleras i 12:1 ABL. De två andra är utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet samt utskiftning vid likvidation. I samtliga tre fall rör det sig alltså om utbetalningar/egendomsöverföringar från bolag till ägare. I samtliga fall rör det sig också om transaktioner knutna till aktieinnehav. Av 12:1 framgår tydligt att ABL inte tillåter att ägare från bolaget får gottgörelse för kapitalinsats i annan form än någon av de tre nämnda. Gåvor till aktieägarna omnämns varken i 12:2 eller 12:6, vilket måste uppfattas som ett principförbud mot transaktioner av detta slag. Ett undantag rör gratifikationer o dyl till följd av arbete eller uppdrag i bolagets tjänst. Då är 12:2 inte tillämplig. Det är ju inte fråga om vinstutdelning utan om en gåvotransaktion som saknar direkt samband med aktieinnehavet. Sak samma med lön eller arvode till aktieägare för arbete resp uppdrag i bolagets tjänst. Även här är utbetalningen en motprestation för tjänster som ägaren gjort utan omedelbart samband med aktieinnehavet. Gåvor, lön och arvoden till ägare är alltså inte tillåtna ifall de står i uppenbar disproportion till det vederlag bolaget fått genom utnyttjande av ägarens tjänster. Detta följer av vederlagsprincipen och inte av begreppet vinstutdelning.

BEGRÄNSNING TILL REDOVISAD NETTOVINST

Begreppet vinstutdelning preciseras i ABL på olika sätt för att se till att, i för borgenärerna säkra former, nödvändig kapitalavkastning slussas ut till ägarna. Den viktigaste preciseringen finner vi i 12:2 som säger att den i senast fastställda balansräkning redovisade nettovinsten (med angivna tillägg och avdrag) skall utgöra den yttre ramen kring vad som kan delas ut till aktieägarna. Slussen mellan bolag och ägare i utdelningssammanhang utgörs alltså av det överskott som går att utläsa ur den för allmänheten tillgängliga årsredovisningen. Ägare och fordringsägare kan således jämföra utdelningsbeslutet med närmast tidigare fastställda balansräkning för att avgöra om vinstutdelningen ligger inom den angivna ramen. I framtiden tänkta, planerade eller sannolika överskott skall inte kunna utdelas förrän de redovisats i balansräkning. Sak samma bör gälla potentiella vinster som ännu inte redovisats, men som i princip skulle kunna redovisas genom bolagsbeslut som innebär att det dolda överskottet realiseras och bokförs (t ex genom försäljning av tillgång till högre pris än bokfört värde).

Begreppet vinstutdelning preciseras också genom regler som anger hur beslut om vinstens storlek och överföring till ägarna skall fattas. Såväl storleken som överföringen skall beslutas av bolagets högsta bestämmande organ, stämman, 9:5 resp 12:3. Varken lagtext eller förarbeten förutser några undantag från regeln om stämmans kompetens att besluta om vinstutdelning. Regeln om att stämman skall fatta beslut motiveras kanske främst av hänsynen till minoritetsägare. Men genom att stämmans utdelningsbeslut skall meddelas till offentligt register, ligger det även i borgenärernas intresse att utdelningsbeslut fattas av stämman och inte på annat vis.

GÅVA TILL AKTIEÄGARE

Frågan är nu hur de medelsöverföringar Margulies-Roos diskuterar förhåller sig till vederlagsprincipen resp begreppet vinstutdelning. Författarnas utgångspunkt är att bolaget innehar egendom som i balansräkningen redovisats till lägre värde än det verkliga. Problemet gäller om denna egendom kan överföras till ägarna i situationer då det verkliga värdet är större än den vinst som framgår av senast fastställda balansräkning. Jag bortser nu först från begreppet vinstutdelning och jämför egendomsöverföringen med vederlagsprincipen. Vi kan då snabbt konstatera att bolaget utgivit egendom utan vederlag: Transaktionen måste alltså uppfattas som en gåva till aktieägarna. Stöd för gåvor till aktieägarna saknas som vi sett i ABL, bortsett från sedvanliga gratifikationer till ägare på grund av arbete eller uppdrag i bolagets tjänst. Har gåvobeslutet fattats av styrelsen eller VD uppkommer i princip skyldighet att ersätta bolaget med ett belopp motsvarande det uteblivna vederlaget. Frågan är då hur skadeståndet skall beräknas. Skall skadeståndet bestämmas efter egendomens bokförda eller dess reella värde? Skadeståndsrätten bygger på realvärdeprincipen (Hellner skadeståndsrätt s 245f och 281ff, jfr Nial, Svensk associationsrätt s 216 och KednerRoos II s 353). En annan sak är att realvärdet kan vara svårt att bevisa och att det bokförda värdet då kan få viss betydelse. Men om realvärdet klart överstiger det bokförda är det alltså det förra värdet som skadeståndet skall baseras på.

Förändras bilden om egendomsöverföringen ses som en vinstutdelning? Om överföringsbeslutet fattas av styrelsen eller VD blir det över huvud taget svårt att klassificera transaktionen som vinstutdelning. ABL utgår ju från att stämman är det organ som skall besluta i vinstfrågor. I praktiken lär bristen kunna repareras genom att överföringen i efterhand bekräftas av stämman. Vi antar därför i fortsättningen att utdelningsbeslutet är formellt korrekt.

REALVÄRDET ÄR AVGÖRANDE

Frågan är bara om inte bolaget utdelat ett större belopp än vad ABL medger. Egendomens realvärde – till skillnad från dess bokföringsvärde – överstiger enligt förutsättningarna ovan den vinst som redovisats i senast fastställda balansräkning. Vi står alltså åter inför valet mellan realvärdet, dvs marknadsvärdet och det bokförda värdet. Margulies-Roos talar för en värdering enligt bokföringen och anser inte att olovlig vinstutdelning föreligger i vårt exempel. Jag menar att starka skäl talar för att realvärdet skall vara avgörande och att den del av egendomens värde som överstiger redovisad vinst skall anses utgöra olovlig vinstutdelning. Följande skäl talar för realvärdet.

(1) Syftet med 12:2 ABL får anses vara att peka ut ett absolut maximum för vinstutdelning från aktiebolag. Visserligen utgår 12:2 från en jämförelse med bokförd vinst, men detta betyder inte att egendomsöverföringen från bolaget till ägarna också skall bedömas enligt det värde egendomen åsatts i bokföringen. Hänvisningen till redovisad nettovinst i 12:2 motiveras av att borgenärerna lätt skall kunna se hur mycket vinst som högst kan slussas ut från bolaget till ägarna. Hänvisningen förestavas alltså av borgenärsskyddsintressen. Då 12:2 inte säger något om värderingen av den överförda egendomen ligger det närmast till hands att följa borgenärsskyddslinjen fullt ut och hävda att den överförda egendomen inte skall åsättas det underpris som bokföringen anger (undervärderingen är i sin tur avsedd att skydda borgenärerna) utan upptas till realvärdet, dvs marknadsvärdet. Om 12:2 över huvud taget skall fungera som ett skydd för borgenärerna, måste ägarna vara förhindrade att till sig själva (utan vederlag) föra över dolda realvärden utöver den gräns som redovisad vinst anger.

(2) Som vi sett skall realvärdet läggas till grund för vederlagsprincipen. Enligt min mening saknas skäl för att andra och för borgenärerna oförmånligare, värderingsregler skall gälla vid vinstutdelning enligt 12:2.

BORGENÄRERNAS INTRESSEN CONTRA AKTIEÄGARNAS

Möjligtvis kan kritik riktas mot mitt resonemang för att det inte tar hänsyn till eventuella negativa konsekvenser för ägarna. Till detta vill jag svara följande. För ägarna ogynnsamma skattekonsekvenser kan inte tillåtas påverka aktiebolagsrättsliga lösningar i situationer då borgenärernas intressen är i farozonen. Jag medger dock att min lösning är opraktisk i den mening att den i vissa fall hindrar ägarna att utöver fastställd vinst tillgodogöra sig uppenbart undervärderad egendom. Min lösning utgår dock från att borgenärernas intressen i viktiga situationer aktiebolagsrättsligt måste ta över aktieägarnas, medan Margulies-Roos, enligt min mening, överbetonar det enskilda kapitalets rätt i förhållande till totalkapitalets.

Det är slutligen viktigt att komma ihåg att ABL inte uppställer hinder mot att ägarna tillgodogör sig den egendom man åtrår. Trots att 12:2 närmast utgår från att vinstutdelning skall ske i kontant form utesluts alltså inte i ABLs förarbeten (prop 1975:103 s 475) utdelning av annan egendom. Men inget sägs om hur egendomen i så fall skall värderas, något som lämnat dörren öppen för slutsatser av det slag som Margulies-Roos drar i sin artikel. Som framgått av mitt debattinlägg är det dock troligt att ABL utgår från att vinstutdelning i form av egendomsöverföring enbart kan ske under förutsättning att den överförda egendomen värderas realistiskt. Följande tillvägagångssätt är därför att rekommendera. Bolaget säljer egendomen till aktieägaren till marknadspris. Därefter avstår bolaget, genom stämmobeslut, från en så stor del av köpeskillingen som ryms inom vinsten i närmast tidigare fastställda årsredovisning.

Torsten Sandström, universitetslektor i civilrätt, Juridiska Institutionen Lunds universitet