Omräkning av utländska dotterbolags redovisningar

”Dagskurs-metod” Och ”monetary-nonmonetary-metod” är två metoder för omräkning av utländska dotterbolags redovisningar vilkas tillämpning och konsekvenser exemplifieras i denna artikel.

Det exempel som här skall presenteras och kommenteras har jag utarbetat på uppdrag av FARs redovisningskommitté. Det får dock icke uppfattas som uttryck för kommitténs åsikter i fråga om lösningen av olika detaljfrågor. Framförallt har kommittén ännu icke haft anledning att ta ställning till diverse tekniska frågor som måste lösas om i framtiden i rekommendationen i koncernredovisningsfrågor även ”current rate method”, här kallad ”dagskursmetoden”, skulle upptagas som en rekommenderad omräkningsmetod.

Såsom framgått av meddelande i BALANS nr 9 i år har det icke ännu ansetts finnas anledning att ändra på det i redovisningsrekommendation nr 11 om koncernredovisning ingående avsnittet (5) om omräkning. I detta avsnitt, som betecknas som ”förslag”, rekommenderas och beskrivs ”monetary-nonmonetary method” (i engelskspråkig litteratur kallad ”temporal method”), ”MNM-metoden”. Den slutliga utformningen av en internationell rekommendation på området bör först avvaktas innan någon ändring görs.

IASC har under våren 1982 utsänt en exposure draft till en internationell standard behandlande valutakursfrågor. I fråga om omräkning av utländska dotterbolag ansluter sig detta utkast ganska nära till FAS 52, Foreign Currency Translation, den amerikanska standarden av 1981, varför det icke är osannolikt att den slutliga internationella lösningen kommer att ansluta sig till den amerikanska.

Enligt denna skall, kortfattat uttryckt, redovisningen för vissa dotterbolag omräknas enligt dagskursmetoden, för andra dotterbolag enligt MNM-metoden. Till den förra gruppen hör dotterbolag som i det väsentliga bedriver verksamhet fristående från moderbolaget, till den senare sådana bolag – typfallet är försäljningsbolag – som kan ses som en integrerad del av moderbolagets rörelse. MNM-metoden skall också användas för alla dotterbolag i länder med mycket stark inflation (IASC-utkastet har här en något annan lösning, som dock ger ett i väsentliga hänseenden likartat slutresultat).

Det är denna utveckling och det förhållandet att ett antal svenska företag under de senaste åren gått över från MNM-metoden till dagskursmetoden, i vissa fall utan att göra konsekvenserna härav helt klara för sig, som gjort det önskvärt att demonstrera metoderna med ett exempel, som kan klargöra olikheterna mellan MNM- och dagskursmetoden i en rad avseenden.

DE TVÅ METODERNA

Motiven för MNM-, dagskurs- och den från USA kommande blandmetoden skall här icke diskuteras (se f ö tidigare artiklar i BALANS). Den sistnämnda metoden har f ö redan hunnit bli mycket diskuterad och kritiserad, både på praktiska och teoretiska grunder. (För undvikande av missförstånd vill jag deklarera, att jag personligen endast har sympati för en ren MNM-metod.)

För förståelse av exemplet är det dock viktigt att ha helt klart för sig några grundläggande olikheter mellan metoderna.

MNM-metoden bygger på den grundtanken att koncernens redovisning skall bli densamma som om dotterbolagen legat i moderbolagslandet. Härav kommer kravet att icke-monetära poster skall omräknas till investeringskurs, så att anskaffningskostnaden upptas till sitt ursprungliga värde i moderbolagets valuta.

Omräkningsdifferensen avser uteslutande kursdifferensen på de monetära posterna i dotterbolaget, varför den liksom moderbolagets kursdifferenser skall föras till resultatet. (Om man släpper på förbudet att taga fram icke-realiserade kursvinster – vilket är den internationella linjen och torde bli den svenska – skall även dessa gå direkt till resultatet.)

Dagskursmetoden innebär att tillgångar och skulder i dotterbolagets balans omräknas till balansdagskurs och posterna i resultaträkningen till genomsnittskurs för året (i IASCs utkast tillåtes alternativet balansdagskurs även för resultaträkningen, jfr nedan). Man ser vid denna metod på dotterbolaget som en fristående enhet, vars verksamhet bedrivs i en främmande valuta, och vari moderbolaget har en nettoinvestering, vars värde ändras när kursen på den utländska valutan ändras. Omräkningsdifferensen (”translation adjustment”) är här helt enkelt effekten av att nettoinvesteringen omräknats till annan kurs vid årets slut än vid dess början. Är differensen positiv, är det fråga om en orealiserad värdestegring som ej får föras till resultatet, och i konsekvens härmed förs ej heller det orealiserade värdefallet vid kurssänkning till resultatet. I stället förs omräkningsdifferenserna direkt till eget kapital, där de, åtminstone enligt FAS 52, bildar en särskild post. (Till denna post förs också i koncernredovisningen sådan kursvinst eller förlust på skuld i den utländska valutan, som moderbolaget tagit upp för att finansiera nettoinvesteringen i dotterbolaget. Från eventuell sådan omföring bortses i exemplet nedan.)

EXEMPLETS FÖRUTSÄTTNINGAR

Exemplet avser ett dotterbolag i ett land med en valuta kallad peso.

Siffermaterialet är valt så, att det någorlunda kan passa, vare sig dotterbolaget är ”fristående” eller ”’integrerat med moderbolaget”.

Bolaget studeras för år 5. Det startades i början av år 1, då moderbolaget satsade ett aktiekapital av 1.600 pesos (här och i fortsättningen är alla belopp i tusental av resp valuta).

Anläggningstillgångar anskaffades i början av år 1 för 1.500 pesos. Nästa anskaffning sker under år 5 för 300 pesos (i genomsnitt köpta vid mitten av året). Avskrivningstid 10 år (och full årsavskrivning under anskaffningsåret).

Vid ingången av år 5 och under detta år har bolaget monetära tillgångar endast i pesos. På skuldsidan finns däremot dels pesos-lån och andra pesos-skulder, dels ett lån på USD 100, dels skuld i SEK till svenska moderbolaget för levererade varor.

Lagret omsättes två gånger per år och kan sålunda i genomsnitt antas vara anskaffat vid andra halvårets mitt. Varorna antas vara upptagna till anskaffningskostnad (ej överstigande verkligt värde).

Utdelning till moderbolaget betalas med 100 pesos vid mitten av år 5. Ingen kupongskatt e dyl uttas på denna utdelning.

I dotterbolagets land krävs ej avsättning till bundna fonder. (Vissa problem med uppdelningen på bundet och fritt eget kapital diskuteras separat längre fram.)

Då obeskattade reserver är ovanliga i utlandet, har några sådana inte inlagts i exemplet.

Kursutveckling på pesos:

Kursutveckling på USD:

Inga terminsaffärer i valutor har gjorts som påverkar omräkningarna i exemplet.

Exemplet avser alltså ett fall, där dotterbolagets valuta fallit i förhållande till svenska kronan. Läsaren bör vara uppmärksam på att om förhållandet varit det motsatta, vilket är fallet i förhållande till många länder detta år med svensk devalvering, kurs- och omräkningsdifferenser i stort sett fått motsatta förtecken.

OMRÄKNING ENLIGT MNM-METODEN

Omräkningen av balansräkningarna år 4 och 5 visas i figur 1, av resultaträkningen år 5 i figur 2. Valet av omräkningskurser kräver ingen kommentar, jag kan hänvisa till avsnitt 5 i FARs redovisningsrekommendation nr 11.

Figur 1

Omräkning av balansräkningar enligt monetary-nonmonetary-metod (MNM)

Figur 2

Omräkning av resultaträkning år 5 enligt monetary-nonmonetary-metod (MNM)

Observera att koncernmässigt ingen kursförlust redovisas på det interna mellanhavandet i SEK, trots att dotterbolaget visat en sådan kursförlust. (Om mellanhavandet mellan moder och dotterbolag förts, i pesos i stället för kronor, hade moderbolaget redovisat kursförlust på detta, men det hade kompenserats av att dotterbolagets exponering i monetära tillgångar i pesos hade minskat.)

Det finns i och för sig inget behov av att i omräkningen av balansräkningen föra in ”ackumulerad omräkningsdifferens” som särskild post under fria reserver, så som skett i figur 1. Jag har här gjort det dels för att visa varför de positiva fria reserverna i pesos kunnat bli ett negativt belopp i kronor, dels därför att det i praktiken är en vanlig teknik att hålla omräkningsdifferensen skild från omräknade belopp i dotterbolagets egen balansräkning.

Det intressantaste är omräkningsdifferensen för året. Detta belopp (SEK 130) framkommer som ett saldo i balansräkningen efter omräkning. I resultaträkningen skall den sammanföras med dotterbolagets egen kursdifferens (se figur 4). Som visas i not 4 till figur 2 är det först genom att slå samman dotterbolagets kursdifferens och omräkningsdifferensen till ett belopp (SEK -275) som man får fram den faktiska koncernmässiga kursförlusten, räknad i SEK, på koncernens valutaexponering i pesos och dollar. Detta visar:

1. att omräkningsdifferensen bör tas till resultatet utan att den, om den är positiv, skall behöva visas vara en ”realiserad” kursvinst,

2. att det egentligen ej finns skäl att, som oftast sker, i den publicerade koncernredovisningen visa ”omräkningsdifferenser” som ett separat element i resultatet vid MNM, skilt från andra kursdifferenser.

I praktiken förekommer ofta en i förhållande till figur 1 och 2 ”förenklad omräkning” av lager och lagerförbrukning. Till detta återkommer vi i en exkurs längre fram i artikeln.

OMRÄKNING ENLIGT DAGSKURSMETOD

Omräkningen av balansräkningarna och resultaträkningen visas i figur 3 resp figur 4.

Figur 3

Omräkning av balansräkningar enligt dagskursmetod

Figur 4

Jämförelse mellan resultaträkningarna år 5 vid de två metoderna

Då någon fullständig enighet om detaljerna i tillämpningen av en dagskursmetod ej föreligger, vare sig i Sverige eller internationellt, har för exemplets konstruktion ett val fått ske mellan olika alternativ som diskuterats eller rekommenderats. Vägledande har därvid varit FAS 52 och det av IASC publicerade rekommendationsutkastet (Exposure Draft 23). När dessa haft olika lösningar, har valts det omräkningsförfarande som synts ha de mest vägande motiven för sig. (Valet är författarens och återspeglar ej någon uttryckt preferens inom FARs redovisningskommitté.)

För exemplet gäller därför följande omräkningsregler:

1. Alla tillgångar och skulder omräknas till resp balansdags kurs.

2. Den kursdifferens, som uppkommer genom att nettotillgångarna vid årets början omräknas till olika kurser vid årets början och slut, förs direkt till eget kapital som ”omräkningsdifferens” (”translation adjustment”).

3. Eget kapital vid årets början omräknas vid årets slut till samma kurs som vid årets början. Tillskjutet kapital bibehåller härigenom ursprunglig investeringskurs. (Det är enligt min mening viktigt att ”förvärvat eget kapital” bibehålls vid oförändrade kurser, eftersom eljest redovisning enligt förvärvsmetoden förlorar all stadga.) Detta överensstämmer med FAS 52 och synes ej strida mot IASC-utkastet.

4. Resultaträkningens alla poster omräknas till genomsnittskurs för året. (Detta stämmer med FAS 52, medan IASC-utkastet alternativt godkänner omräkning till kursen vid årets slut.) Kursdifferensen mellan nettovinsten omräknad till genomsnittskurs och till utgående balansdagskurs förs till eget kapital som ”omräkningsdifferens”.

Punkt c leder till att omräkningsdifferensen i enlighet med FAS 52 kommer fram som en separat post, vilket icke skulle ske om egna kapitalets poster var för sig omräknades till balansdagskurs. Enligt FAS 52 är det önskvärt att hålla dotterbolagets ackumulerade omräkningsdifferens renodlad. När dotterbolaget avvecklas, skall nämligen enligt FAS 52 denna omräkningsdifferens ingå i realisationsresultatet. På detta sätt är det meningen att på lång sikt upprätthålla kongruensprincipen, mot vilken ju dagskursmetoden bryter på kort sikt genom att (orealiserade) vinster och förluster förs till det egna kapitalet utan att passera resultaträkningen.

Omräkningsdifferensen i exemplet analyseras i not 2 till figur 3.

VISSA JÄMFÖRELSER MELLAN METODERNA

A) MNM-metoden ger total kontinuitet i koncernens kapitalredovisning, eftersom alla resultat passerar resultaträkningen. Vid dagskursmetoden bryts mot kongruensprincipen, vilket också medför att i redovisningen av förändringarna i det egna kapitalets poster tillkommer en post ”Årets omräkningsdifferens”, som saknas vid MNM-metoden. Enligt FAS 52 kan man också få en post ”Avförd omräkningsdifferens avseende sålda dotterbolag” eller liknande.

B) Vid delårsredovisning ger MNM-metoden icke upphov till några särskilda tekniska problem. Man använder för varje delårsperiod dess faktiska slutkurs resp genomsnittskurs, och de olika delårens resultat summeras riktigt till helårets. Förhållandet mellan delårs- och helårsrapportering ger ej heller vid dagskursmetod anledning till problem, om resultaträkningen omräknas till genomsnittskurs för resp period. Skulle man däremot omräkna helårsresultatet till utgående balansdagskurs får man ingen kontinuitet mellan delårsresultat, omräknade efter delårets slutkurs, och helårsresultatet, i vilket delårets resultat ingår till en annan kurs. (Att vid delårsrapportering använda en prognosticerad slutkurs för helåret är icke redovisning utan gissning.)

Det skall också antecknas att kursförändringar kan få en förhållandevis större genomslagskraft på resultatet under korta perioder vid MNM-metod än vid dagskursmetod.

C) Vid upprättande av finansieringsanalys ger MNM-metoden total kontinuitet och problemfrihet. Däremot måste vid dagskursmetoden separat beräknas uppgifter om investeringar i anläggningar och aktier (samt försäljningar av sådana tillgångar i förekommande fall). Investeringarna (och försäljningarna) kan anges i genomsnittskursen för året eller i utgående balansdagens kurs. I figur 5, som visar de från dotterbolaget kommande beloppen i koncernens finansieringsanalys enligt båda metoderna, har genomsnittskursen valts för investeringarnas omräkning i analogi med omräkningen av resultaträkningen. Dessutom måste i finansieringsanalysen inläggas en omräkningsdifferens, vars beräkning visas i figur 5.

Figur 5

Finansieringsanalyser

De belopp i koncernens finansieringsanalys, som kommer från dotterbolaget i exemplet är följande.

D) Om man utgår från att olika valutors kurser ändras i förhållande till varandra ungefärligen i takt med olikheterna i inflationstakt, ger MNM-metoden möjlighet att i en enda etapp nukostnadsomräkna koncernredovisningen med användande av indices för enbart moderbolagslandet, utan att alltför stora fel uppstår. Vid dagskursmetoden måste däremot varje lands dotterbolag omräknas för sig.

E) Vid båda metoderna kan det inträffa att ett positivt belopp för fritt eget kapital (eller detta + bundna reserver) i dotterbolagets balans efter omräkning (och inkl omräkningsdifferens) blir negativt i kronor eller tvärtom, dvs negativt blir positivt. Detta skall dock icke ses som överraskande utan är en effekt av att vissa kapitalposter låses till investeringskurs, främst aktiekapitalet. (Därför gäller det vid dagskursmetod endast om, som i vårt exempel, det tillskjutna kapitalet omräknas till investeringskurs.) Här uppstår frågor om vad som skall redovisas som fritt och bundet kapital enligt svenska ABL. Dessa frågor skall behandlas i nästa avsnitt.

F) Denna huvudsakligen rent tekniska jämförelse av metoderna visar ganska klart på en överlägsenhet för MNM-metoden, varemot givetvis måste ställas merarbetet för att taga fram korrekta belopp enligt denna metod. Den pekar också klart på de besvärligheter man får med en blandad metod, där i samma koncernbalans olika dotterbolag omräknas efter olika metoder enligt den amerikanska modellen. Man kan också fråga sig hur man skall göra en sådan blandning begriplig för läsaren.

NÅGRA SYNPUNKTER PÅ UPPDELNINGEN MELLAN BUNDET OCH FRITT EGET KAPITAL I OMRÄKNADE DOTTERBOLAGSBALANSER

Enligt 11 kap 11 § ABL skall koncernbalansräkningen ”utvisa beloppet av fritt eget kapital eller ansamlad förlust i koncernen efter avdrag för internvinster”. Då det, som exemplen på omräkning visar, efter omräkningen kan framkomma en helt annan bild av det egna kapitalet utöver aktiekapitalet (egentligen: utöver det förvärvade kapitalet – i exemplet är aktiekapitalet det enda förvärvade kapitalet) än den som dotterbolaget visar i sin valuta, är det viktigt att de omräknade beloppen sorteras rätt på bundet och fritt eget kapital.

Omräkningsdifferenserna har vid de båda omräkningsmetoderna olika innebörd. Vid MNM-metoden är omräkningsdifferensen en del av resultatet och skall medtagas i detta. (Exemplet visar hur nödvändigt detta är för att kursdifferenserna, sedda ur koncernens synvinkel, skall framkomma med riktigt belopp, jfr not 4 till figur 2.) Vid dagskursmetod däremot är omräkningsdifferenserna förda direkt till eget kapital. I FAS 52 utgår man från att den ackumulerade omräkningsdifferensen (”translation adjustment”) skall redovisas som en helt egen del av det egna kapitalet. Denna post skulle närmast bli vad vi i Sverige kallar en ”bunden reserv” (i förekommande fall en negativ sådan). I Sverige tvingar ABL till ett klart avgörande av om den skall hänföras till bundet eller fritt eget kapital eller delas mellan dessa kategorier, vilket möjligen kan leda till att man i den externa koncernbalansen får avstå från att visa den som separat post. Eftersom det ännu är oklart, om vi kommer att följa USA på denna punkt, utgår jag i fortsättningen från att den externa koncernbalansen icke behöver visa ackumulerad omräkningsdifferens vid dagskursmetoden som separat post.

I svensk praxis torde förekomma högst varierande metoder för uppdelningen mellan bundet och fritt eget kapital i omräknade dotterbolagsbalanser, varav många säkert ger ett helt felaktigt uttryck för det utdelningsbara kapitalet. Till fritt eget kapital bör ju räknas endast det kapital i dotterbolaget, som faktiskt kan utdelas till moderbolaget utan att rörelsen i dotterbolaget behöver avvecklas och utan att moderbolaget på grund av utdelningens storlek behöver skriva ned aktierna. Vad som kan utdelas bestämmes i första hand av dotterbolagets fria egna kapital, räknat i originalvalutan. Om detta tas som utgångspunkt, skulle man – både vid MNM- och dagskursmetod – kunna uppställa följande förslag till modell för uppdelning på bundet och fritt (positivt eller negativt) eget kapital:

1. Bestäm det totala egna kapitalet i dotterbolaget efter omräkning och inkl omräkningsdifferenser.

2. Justera för internvinster, som uppkommit genom försäljning från dotterbolaget.

3. Eliminera (”uppifrån”) det förvärvade egna kapitalet enligt förvärvsanalys och till investeringskurs. (Detta moment är alltså del av elimineringen av interna aktieinnehav.)

4. Kvarvarande belopp kan vara positivt eller negativt.

   a) Om beloppet är positivt hänförs så stor del därav som svarar mot det fria kapitalet i dotterbolaget, omräknat till balansdagskurs, till fritt eget kapital. Den del av det fria egna kapitalet, som icke svarar mot nettoresultatet enligt omräknad resultaträkning, blir då fria reserver. Övrig del av det positiva beloppet hänförs till bundna reserver, eftersom det icke kan utdelas. Kontroll görs slutligen av att vad som hänförts till det fria kapitalet verkligen kan utdelas utan att moderbolaget skulle behöva skriva ned aktierna i dotterbolaget. Denna kontroll är dock normalt icke erforderlig annat än i de fall, då moderbolaget tidigare skrivit upp aktierna i dotterbolaget, jfr sista stycket av ”Tekniska anvisningar” i redovisningsrekommendation 11.

   b) Om beloppet är negativt och dotterbolaget har bundna fonder (utöver vad som eliminerats som förvärvat eget kapital), hänförs först ett belopp svarande mot dessa fonder, omräknade till ”investeringskurs”, till bundna reserver, varigenom det negativa beloppet ökas motsvarande. Det negativa beloppet hänförs till ansamlad förlust (= negativt fritt eget kapital), som uppdelas på årets resultat (enligt omräknad resultaträkning) och balanserad förlust (återstoden). I den mån moderbolaget nedskrivit aktierna i dotterbolaget, kan den ansamlade förlusten, så långt det går, utkvittas mot nedskrivningen.

5. Eventuell minoritetsandel avräknas från de poster som framkommit enligt 4.

Med tillämpande av dessa regler skulle i exemplet (där minoritet saknas och internvinst eller behov av nedskrivning av moderbolagets aktier i dotterbolaget antas icke finnas) följande fördelning ske av det egna kapitalet år 5 (efter eliminering av aktiekapitalet):

Vid MNM-metoden:

Vid dagskursmetoden:

EXKURS: ”FÖRENKLAD OMRÄKNING” VID MNM AV LAGER OCH LAGERFÖRBRUKNING

A) Enl not på s 305 i 1982 års samlingsvolym kan varuförbrukningen vid MNM omräknas till genomsnittskurs för året om

(1) valutakursförändringarna ej är särskilt stora och

(2) lagrets omsättningshastighet är hög.

Om detta tillämpats i exemplet hade ”kostn sålda varor” blivit 3.400 × 0,9 = 3.060, alltså 330 mindre än vid korrekt uträkning.

Exemplet visar knappast en situation, där ”förenklingen” är tillåten. Om förenklingen används här, blir följden att rörelseresultatet förbättras med 330, medan kursdifferenserna (inkl omräkningsdifferensen) försämras med samma belopp (eftersom totalsumman är given).

En möjlighet att använda förenklingen och ändå få slutresultatet approximativt rätt, erhåller man om man tänker på att den nyssnämnda förskjutningen mellan rörelseresultat och kursdifferens faktiskt innebär, att man kommer att behandla lagret som om det vore en monetär tillgång i pesos. Genomsnittslagret i pesos år 5 var 1.700, och då peson fallit 0:20 under året, är den i så fall redovisade ”kursförlusten i lagret” 340. Detta belopp måste sålunda omföras till rörelsekostnad från kursdifferensen, en omföring som i svensk praxis säkert ofta bortglömts.

B) Om man dels använder nyssnämnda ”förenkling”, dels också – som många företag gör – omräknar lager i balansräkningen till dagskurs, får man följande effekt med exemplets siffror:

Ingående lagret blir 1.600, alltså 80 lägre.

Utgående lagret blir 1.440, alltså 90 lägre.

Nettovinsten blir följaktligen sänkt med 10 från 178 till 168.

Genom att göra den erforderliga omföringen av ”kursdifferensen i lager” med 340 får man alltså en rättställning av omräkningsdifferensen (och därmed den totala kursdifferensen) och ”kostnad sålda varor” blir 3.400, dvs den ökade ”försiktigheten” på 10 slår igenom i rörelseresultatet. (Obs, att denna lagervärdering bara är ”försiktig”, om dotterbolagets valuta går ner. Går den upp – som t ex vid en svensk devalvering – är själva lagervärderingen oförsiktig.)

Per V A Hanner, auktoriserad revisor vid REVEKO AB, adjungerad professor och ledamot av FARs redovisningskommitté