– Det är dags att luckra upp revisorernas tystnadsplikt.
– Det är ett framsteg att vi fått kravet på kvalificerad revision i alla aktiebolag, men nu måste reformarbetet gå vidare.
– En revisor skall inte utan vidare få utses av dem han skall granska. Det är fler än företagen som måste få ut något av revisionen.
Det var några av de brandfacklor, som riksdagsmannen Bengt Silfverstrand (s) kastade in när etiska krav på revisorn diskuterades på FAR-dagarna.
– Det är bra att vi får en lagbestämmelse om kvalificerade revisorer i samtliga aktiebolag. Det är ett sätt att bekämpa den ekonomiska brottsligheten, men jag hyser trots allt fler farhågor i sammanhanget, betonade länsåklagaren Bo Skarinder.
– Kommer bestämmelserna att fungera i praktiken? Och hur gör man med företag som struntar i reglerna och hur reagerar myndigheterna? En fräck företagare kan uppge att han anlitar en revisor utan att ens vidtala revisorn i fråga. Den här lagbestämmelsen kan leda till en ny situation för er revisorer, trodde Bo Skarinder.
Ulf Gometz, FARs avgående ordförande, pekade i sitt inlägg på behovet av att hålla fast vid tystnadsplikten.
MÅSTE VETA ALLT
– Jag har sympati för målet med att i detta fall lätta på tystnadsplikten, men det finns orsaker att behålla den. Varför finns tystnadsplikten? Jo, därför att vi revisorer skall få veta allt. De flesta grupper tycks vara positiva till tystnadsplikten, bara de själva kan få tillgång till uppgifterna! Ägarna tycker att tystnadsplikten är bra, bara de själva får veta allt. Det tycker samhällets företrädare också, och det menar bankerna och facket.
– Vi kan inte säga nej till så kallade dåliga uppdrag. Vi måste verka också i svarta, grå och fula bolag. Men att revisorer ställer upp där får naturligtvis inte ses som att vi är tvivelaktiga yrkesmän, underströk Ulf Gometz.
I BAKGRUNDEN
Bo Fridman, ordförande i FARs regelkommitté, varnade för att de traditionella revisorsuppgifterna kommer i bakgrunden, om man skall låta kåren bli något av samhällets förlängda arm in i företagen.
– De nya uppgifterna kan komma i konflikt med de gamla. Yrkets utveckling får inte gå i en sådan utveckling att de traditionella uppgifterna försvåras.
– Till en del måste nog revisorn vara samhällets förlängda arm. Det är självklart att han eller hon inte skall medverka till något brottsligt i företagen, och upptäcker revisorn något olagligt skall han också tala om det för företagaren. Hjälper inte det får väl revisorn avgå, menade Hans Werthén, Industriförbundets ordförande.
FYRA HUVUDGRUPPER
Riksskatteverkets Olle Roos pekade på att det finns fyra huvudgrupper inom skattefusket. Den första gruppen vill skattefuska men kan inte. Grupp två varken kan eller vill. Tredje gruppen kan men vill inte. Den fjärde gruppen både kan och vill skattefuska.
– Den här fjärde gruppen växer. Här är det företagens revisorer som har de allra bästa förutsättningarna att komma åt skattebrottslingarna, menade Olle Roos. Här finns de ovilliga klienterna, som egentligen inte vill veta av er. Då måste ni stöttas ytterligare för att kunna klara ert jobb. Att som Hans Werthén föreslår bara avgå i det läget gör inte att vi får någon ordning och reda på problemen.
ANNAN INSTÄLLNING
– För några år sedan förekom påståenden om att revisorer lämnade råd till ekonomiska brottslingar. Nu är inställningen en annan. Man diskuterar istället hur revisorerna kan användas i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Jag är inte så säker på, menade Urban Engerstedt på Kommerskollegium, att det är så negativt att tumma på tystnadsplikten. Jag tror många gånger det kan vara en fördel för revisorerna att stöttas på det sättet.
SKATTESYSTEMETS FEL
– Roten till hela problemet ligger i skattesystemet, replikerade Hans Werthén. Romarna hade en skattepolis, men det hjälpte inte stort. Dessa skattepoliser tog emot bestickningarna, och snart fick man sätta till en skattepolis, som övervakade skattepolisen. Det är väl knappast så vi vill ha det i Sverige. Avsikten med att bekämpa de ekonomiska brotten är att skatterna skall komma in till samhället, men nu har det hela gått så långt att man börjat diskutera möjligheten att införa en utgiftsdeklaration. Snart skall vi väl tvingas visa hur vi köpt vår tandborste! Målet måste istället vara att få ner de direkta skatterna och istället höja de indirekta, fastslog Hans Werthén.
INGET ANGIVERI
Ingen av debattdeltagarna var beredd att göra de svenska revisorerna till angivare.
Bengt Silfverstrand uttryckte sig så här:
– Vad jag efterlyser är definitivt inget angiveri. Vad jag vill ha är enbart förebyggande insatser. Som det nu är har vi fått en snedvriden konkurrens mellan seriösa företag och företag som inte är seriösa.
– Det skulle vara fel att ålägga företagsrevisorerna rollen som skatterevisor. Men, menade Bo Skarinder, jag har svårt att förstå varför revisorn skall ha absolut tystnadsplikt. Skall han tjäna den seriösa företagsamheten borde inte tystnadsplikten behövas.
SAMMA TANKEGÅNG
Urban Engerstedt var inne på samma tankegång:
– Det är inte rätt att tala om angiveri. Det vore att revisorerna gjorde sig själva en otjänst. Vad det rör sig om är bara att revisorerna skall få mer råg i ryggen.
Men Hans Werthén hade inte mycket till övers för resonemanget:
– Skall revisorn bli biträdande landsfiskal?
Bengt Silfverstrand svarade:
– Nej, han skall inte bli biträdande landsfiskal. Men han skall inte heller vara som stinsen som hade semester och satt på perrongen och sade ”Nu gick det ett tåg och det struntar jag i”. Det är ju inte särskilt radikala åtgärder vi diskuterar.
Men Ulf Gometz uppskattade inte jämförelsen med stinsen:
– Tro inte att vi sitter och låter tågen gå! Det är många fel som upptäcks genom vår revision, förmodligen betydligt fler än vad som upptäcks genom skatterevisionen.
Sören Karlsson