Vilka överväganden har legat till grund för innehållet i rekommendationsutkastet om redovisning av aktier och andelar?

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Rekommendationen är utformad på ungefär samma sätt som FARs övriga redovisningsrekommendationer, vilket bl a innebär att den är ganska kortfattad. Inom Redovisningskommittén är vi av den uppfattningen att rekommendationer bör vara så korta som möjligt. Allmänna synpunkter och påståenden som av en läsare uppfattas som självklarheter bör därför ej finnas med. Istället bör innehållet begränsas till sådana områden där lagstiftning saknas eller där oklarhet kan råda om hur lagen skall tolkas. Avsikten är att rekommendationerna skall vara ett praktiskt hjälpmedel för redovisningsfolk av olika slag.

Tidigare har Föreningens rekommendationer i allmänhet utformats på så sätt att efter en kort inledning följer ”överväganden” och sist ”rekommendation”. Rekommendationen utgör då närmast en sammanfattning av vad som behandlats under övervägandeavsnittet. I rekommendationsutkastet om materiella anläggningstillgångar slog vi ihop ”överväganden” och ”rekommendationen” till ett enda avsnitt. Anledningen härtill var att vi hade stora svårigheter att avgöra vad som borde ingå i rekommendationsavsnittet. Det blev antingen alldeles för långt eller så kortfattat att det blev vilseledande.

Även vid utarbetandet av den nu aktuella rekommendationen har vi kommit till uppfattningen att ett särskilt rekommendationsavsnitt knappast fyller någon funktion. Rekommendationen är ju så koncentrerad att behov av en sammanfattning knappast föreligger. Härigenom vinner man den fördelen att läsaren slipper läsa på två ställen (dels i ”överväganden” dels i ”rekommendationen”) för att vara säker på att han inte missat någon synpunkt på det problem han vill undersöka.

Det inledande avsnittet i rekommendationen har blivit ganska tungt med hänvisningar till en mängd lagparagrafer, anvisningar och rekommendationer. Man kan givetvis ifrågasätta om en sådan inledning är nödvändig men vi har nog kommit till den uppfattningen att det kan vara praktiskt att ha alla lagregler och andra bestämmelser som berör ämnesområdet samlade på ett enda ställe.

KONVERTIBLA SKULDEBREV

Vid utbyte av konvertibla skuldebrev mot aktier är minst två olika redovisningssätt tänkbara. Antingen låter man de i utbyte erhållna aktierna överta skuldebrevens bokförda värde eller anser man att anskaffningspriset för aktierna utgöres av dessas verkliga värde, d v s börsvärdet vid konverteringstidpunkten. Vid det sistnämnda redovisningssättet uppkommer en realisationsvinst eller förlust motsvarande skillnaden mellan marknadsvärdet av det aktierna och skuldebrevens bokförda värde. Denna vinst/förlust bör givetvis påverka årets resultat.

Redovisningskommittén har i utkastet förordat den sistnämnda redovisningen, innebärande att konverteringen skall ses som ett nyförvärv, varvid anskaffningsvärdet utgörs av börsvärdet vid inlösetidpunkten. Vid valet mellan de två metoderna har vi bl a påverkats av att den föreslagna redovisningen helt överensstämmer med den skattemässiga behandlingen. Enligt skattepraxis utlöser ju konvertering realisationsvinstbeskattning.

LÄGSTA VÄRDETS PRINCIP

En besvärlig fråga är om lägsta värdets princip skall tillämpas aktieslag för aktieslag eller kollektivt för hela portföljen. Frågan har behandlats i FARs rekommendation om varulagervärdering, i vilken följande citat från propositionen om bokföringslagen intagits.

”Lagtexten ger uttryck för grundprincipen att varje enskild tillgång skall värderas för sig. Därav följer emellertid inte att en kollektiv värdering inte är tillåten när det gäller en homogen varugrupp som framstår som en enhet. Här måste en värdering efter genomsnittspriser eller andra kollektiva principer ofta förekomma av praktiska skäl. Olika varugrupper bör däremot inte få föras ihop vid värderingen. Ett sänkt värde på ett varuslag får således ej kvittas mot ett högt värde på en annan varugrupp. Detta skulle strida mot den försiktighetsprincip som skall vara vägledande för värderingen.”

Uttalandet kan knappast betecknas som glasklart. I varulagerrekommendationen har ej heller gjorts något försök till tolkning. I fråga om aktier har vi emellertid dristat oss att hävda en bestämd uppfattning, nämligen att värderingen kan göras kollektivt om de olika aktieposterna är att betrakta som en enhet (portfölj). Det är enligt vår mening att driva försiktighetsprincipen alltför långt att ej acceptera en kvittning av orealiserade vinster och förluster i en aktieportfölj. Stöd för vår uppfattning kan man bl a finna i den amerikanska rekommendationen angående Certain Marketabel Securities (FAS 12).

En annan omdiskuterad fråga i samband med lägsta värdets princip är om det är verkliga värdet (börsvärdet) på balansdagen som skall gälla eller om man har rätt respektive skyldighet att beakta värdeförändringar mellan balansdagen och tidpunkten för bokslutets upprättande. Vår uppfattning är att man bör hålla sig strikt till läget på balansdagen. Härigenom uppnår man den stora fördelen att bokslutets utformning ej blir beroende av vid vilken tidpunkt det upprättas. Värdeförändringar efter balansdagen skall således ej beaktas vid värderingen men skall däremot anges i förvaltningsberättelsen om de är väsentliga.

GOD REDOVISNINGSSED

I utkastet hänvisar vi till Bokföringsnämndens anvisning nr 9, som bl a rekommenderar att även börsvärdet av innehavda börsaktier skall redovisas i noten till balansposten. Det är vår bedömning att denna anvisning är ganska förbisedd, varför vi i rekommendationen velat göra lite reklam för den och därför framhållit att god redovisningssed innebär att denna uppgift lämnas. Eftersom bokföringslagen föreskriver att god redovisningssed skall följas har vi därmed också sagt att det är ett lagligt krav att uppgiften lämnas. Frågan är om vi därmed har gått för långt.

Man kommer då in på den stora och outforskade frågan om vad som menas med god redovisningssed och hur denna uppkommer. Massor av obesvarade frågor inställer sig. Några exempel:

  • Blir BFNs anvisningar god redovisningssed och därmed obligatoriska i och med att de utkommer, först efter att de varit publicerade några år eller först när de blivit accepterade av flertalet företag?

  • Är kraven olika för stora respektive små företag, även om någon åtskillnad ej gjorts i den anvisning eller rekommendation som behandlar frågan?

  • Vad betyder ”bör” respektive ”skall” i en anvisning eller rekommendation?

  • I vad mån skall internationell praxis (t ex standards från IASC) beaktas när det gäller att avgöra vad som är god redovisningssed?

  • Vilken status har FARs utkast och förslag till rekommendationer i jämförelse med de definitiva rekommendationerna?

Alla som sysslar med redovisning har väl vissa uppfattningar i de här frågorna men uppfattningarna är nog ganska dunkla och också högst varierande. Det vore därför önskvärt att området ”god redovisningssed” blev föremål för en omfattande forskning och debatt.

Redovisningskommittén har i alla fall gett ett litet bidrag till denna debatt genom att sticka ut hakan i rekommendationen och påstå att om BFN redan i juni 1978 föreskrev att börsvärdet bör anges så är uppgiften numera obligatorisk.

FIFU, SIFU ELLER VAD?

Hur skall anskaffningskostnaden för de sålda aktierna beräknas när delförsäljningar sker från en aktiepost som förvärvats vid olika tillfällen? Gällande skatterätt innebär att säljarna har valrätt när det gäller att avgöra vilka aktier som skall anses ha sålts. Inom kommittén övervägde vi att föreslå att samma valrätt även skulle gälla redovisningsmässigt. Det är ju onekligen praktiskt om den skattemässiga och redovisningsmässiga behandlingen kan samordnas. Vi fann emellertid att metoden saknade logik samt kunde resultera i att företagen genom ”lämpliga” val förskönade resultatbilden.

Sedan den skatterättsliga metoden avvisats återstår att ta ställning till om FIFU, SIFU eller genomsnittsmetoden skall tillämpas. Att FIFU föreskrivs för varulager är ganska naturligt, då metoden i normalfallet speglar det verkliga varuflödet. Man vill ju först bli av med de äldsta varorna så att de inte hinner ruttna eller rosta eller bära sig illa åt på annat sätt. I fråga om aktier saknas detta motiv för FIFU. Redovisningskommittén anser i stället att genomsnittsmetoden bäst speglar resultatet av en delförsäljning och rekommenderar därför denna metod. Någon självklar lösning finns inte och det skall bli intressant att se om FAR-ledamöterna delar vår uppfattning.

REDOVISNING VID FÖRSÄLJNING

Praxis är mycket oenhetlig när det gäller redovisning av dels vinster och förluster vid försäljning av börsnoterade aktier dels nedskrivning av dylika aktier. I rekommendationsutkastet föreslås för sådana börsnoterade omsättningsaktier, som närmast har karaktär av likviditetsreserv, samt för investmentföretags och liknande företags innehav av börsnoterade aktier att vinster/förluster vid försäljning samt nedskrivningar skall redovisas på samma plats i resultaträkningen under rubriken ”Finansiella intäkter och kostnader”.

Genom att föreskriva att vinster/förluster och nedskrivningar skall redovisas på samma plats i resultaträkningen hoppas vi omöjliggöra en redovisning, som stundom praktiseras av investmentbolag och som innebär följande: Aktier i börsbolag nedskrives av konsolideringsskäl. Nedskrivningen bokföres som bokslutsdisposition. Aktierna säljs senare, varvid vinsten som mätes mot det nedskrivna värdet, redovisas som en finansiell intäkt eller möjligen som en extraordinär intäkt. På detta sätt lyckas man höja resultatet före dispositioner på ett sätt som inte kan anses korrekt.

APPORTEMISSION

Det kan konstateras, att man i svensk praxis vid apportemissioner ofta fastställer emissionskursen till pari eller t ex 120 % av pari, trots att värdet per aktie ligger väsentligt högre. Härigenom blir apportegendomen bokförd till ett felaktigt alltför lågt anskaffningsvärde.

Redovisningskommittén har under mycket lång tid sett på detta förhållande med oblida ögon. Redan i början av 1970-talet publicerade kommittén ett utkast till rekommendation ”Fastställande av emissionskursen vid apportemission och därmed förknippade redovisningsproblem”. Häri föreskrevs att emissionskursen skulle fastställas så att apportegendomens faktiska anskaffningsvärde redovisades.

Rekommendationsutkastet blev starkt kritiserat. Bl a ansåg man att uppbokningen till verkligt värde av apportegendomen, som ofta utgörs av aktier i ett förväntat bolag, kunde leda till ökade skattekostnader, eftersom nedskrivningar, som ju i allmänhet inte är avdragsgilla i skattehänseende, skulle erfordras i större omfattning härigenom.

Kritiken medförde att utkastet, som var ett åtminstone i tekniskt avseende förnämligt aktstycke, hamnade i papperskorgen. Lustigt nog lär knappast någon ha framfört den mest bärande invändningen mot utkastet, nämligen att fastställande av en emissionskurs inte är en redovisningsfråga och därmed heller inte någonting som redovisningskommittén borde lägga sig i.

Fortfarande är emellertid redovisningskommittén av den uppfattningen att det är angeläget att emissionskursen avpassas. så att apportegendomen blir bokförd i ett korrekt anskaffningsvärde. Visa av tidigare erfarenheter har vi dock uttryckt oss ganska försiktigt i det nu föreliggande utkastet.

NEDSKRIVNING

Den i mitt tycke svåraste redovisningsfrågan i samband med aktier är utan tvekan att avgöra när nedskrivning måste göras. Frågan aktualiseras vanligen vid värdering av aktier i dotterbolag. Skall dessa värderas på basis av det redovisade kapitalet eller på basis av avkastningen eller på basis av något annat?

Rekommendationsutkastet förordar att värderingen i första hand görs enligt de principer som vanligen tillämpas vid företagsvärdering. Om denna metod är olämplig, vilket kan vara fallet för utpräglade försäljningsbolag m fl, kan istället en ren substansvärdering ske. Frihet bör finnas att välja mellan dessa metoder. Vi har således avvisat tanken på att föreslå en strikt värderingsmodell, baserad på kapitalet i dotterbolaget, som skall vara giltig i alla sammanhang.

I rekommendationen om materiella anläggningstillgångar sägs att nedskrivning kan underlåtas om det är omöjligt att göra en rimlig sannolikhetsbedömning av den framtida avkastningen. Samma skrivning har intagits i aktierekommendationen men med följande viktiga tillägg: ”om det inte är uppenbart att aktierna är för högt bokförda”. Vi anser att denna begränsning i rätten att underlåta nedskrivning är i hög grad befogad och kommer att föreslå att även rekommendationen om materiella anläggningstillgångar kompletteras härmed.

UPPSKRIVNING

Reglerna gällande uppskrivning samt kvittning mot erforderlig nedskrivning har ingående behandlats i rekommendationen om materiella anläggningstillgångar, i vilken även propositionscitat är intagna. Som framgår av citaten rörande ”särskilda skäl” är uttalandena på den här punkten motstridiga och det är helt omöjligt att utläsa vad lagstiftaren egentligen menar.

Redovisningskommittén anser dock att propositionens uttalanden om A- och B-bolagen ger stöd för en liberal tolkning av kravet på ”särskilda skäl” när det gäller upp- och nedskrivning av aktier i dotterbolag. Bidragande orsak till denna liberala inställning är också att dotterbolagens resultat ju ändå visar sig i koncernens resultaträkning. Så t ex anser vi att investmentföretag i normalfallet bör ha rätt att göra upp- och nedskrivningar av aktier i dotterbolag, då i investmentföretagens affärsidé ligger att man skall kunna kvitta värdenedgång på vissa aktier mot värdeuppgång på andra.

Det bör framhållas att uppskrivning är en bokslutsdisposition, som måste vidtagas i samband med ett årsbokslut och således ej kan göras under löpande år. Detta gäller även om uppskrivningsbeloppet avsättes till en uppskrivningsfond. Detta innebär i sin tur att en fondemission som görs genom uppskrivning av anläggningstillgång, endast kan beslutas på en ordinarie stämma. Däremot kan en i tidigare årsbokslut redovisad uppskrivningsfond tas i anspråk för fondemission på en extra stämma. Då vi märkt att oklarhet ibland råder på denna punkt avser vi att även komplettera rekommendationen om materiella anläggningstillgångar med ett stycke med denna innebörd.

ANDELAR I HANDELSBOLAG

Redovisningen av andelar i handels- och kommanditbolag är ett tidigare föga diskuterat ämne och praxis torde vara högst varierande. I rekommendationsutkastet förordas i första hand en redovisning som nära ansluter sig till ”the equity method”. Motiven härför har angetts i rekommendationen.

I Norge har nyligen publicerats en redovisningsrekommendation om ”andeler i selskap med ubegrenset deltageransvar og i kommandittselskap”. Härigenom rekommenderas – förutom de två metoder som anges i vår rekommendation – en tredje metod som norrmännen kallar bruttometoden. Denna innebär att andelsägaren i sin egen redovisning inkluderar sin andel i handelsbolagets olika tillgångar och skulder, således ett slags klyvningsmetod. Metoden torde vara främmande för svensk praxis när det gäller redovisning av andelar i handelsbolag. Däremot tillämpas den ju i fråga om enkla bolag och då närmast för deltagande i konsortier.

Konsortier har ju varit föremål för ingående diskussioner i samband med tillkomsten av den nya lagen om handelsbolag och enkla bolag (SFS 1980:1102). I lagförslaget föreföll det som den nya lagen skulle medföra att praktiskt taget alla konsortier skulle förvandlas från enkla bolag till handelsbolag. Genom ingripande från lagutskottet, som genomdrev viss ändring av lagtexten, torde emellertid nu de flesta konsortier undgå handelsbolagsformen. Med hänsyn härtill har vi i rekommendationen ej tagit upp de redovisningsproblem som sammanhänger med deltagande i konsortier. Problemen är ju ganska branschspecifika, då konsortier främst förekommer i byggnads- och entreprenadbranschen. Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF) har tidigare ingående behandlat frågan i sin rekommendation ”Byggnadsföretagens årsredovisning” och kommer säkert att utge nya anvisningar om behov härav skulle föreligga med anledning av den nya lagen.

AVSLUTNING

Redovisning av aktier och andelar kanske inte hör till de områden inom redovisningen som ställer till mest bekymmer. Redovisningskommittén räknar därför inte med att den nu publicerade rekommendationen skall medföra några revolutionerade förändringar i företagens bokslut. Det är dock vår förhoppning att den skall bidra till en enhetligare och bättre redovisning inom området samt något underlätta tillvaron för revisorer och annat redovisningsfolk.

Lennart Huldén, auktoriserad revisor, Hagströms Revisionsbyrå AB och ledamot i FARs redovisningskommitté.