Nordisk revisorskongress

Aktuella ämnen i intressant belysning på den Nordiska revisorskongressen. Bodil Sjöö-Mårtenson sammanfattar.

Det har varit nordisk kongress i Helsingfors. Inte mindre än 375 revisorer har i fyra dagar lyssnat, tänkt och diskuterat kring:

• samhällets förväntningar på revisorn

• vidareutbildning

• konsultverksamhet och

• kvalitetskontroll.

Kongressen inleddes den 24 augusti med öppningsfestligheter. Det var musik och folkdans och det var tal av Carl Gustaf af Hällström, kongresskommitténs ordförande, Ivar Vibe Amundsen, Nordiska Revisorsförbundets ordförande, Christoffer Taxell, Finlands justitieminister, och Stig H Hästö från Industrins Centralförbund.

I festtalet av Christoffer Taxell gavs en orientering om väntade förändringar i den finska aktiebolagslagen. Ändringarna, som berör ett trettiotal paragrafer, kommer till övervägande del att innebära förenkling av svårtillämpbara regler och förtydliganden av oklara bestämmelser. Ett närmande till svensk bolagslagstiftning sker också till viss del. Ändringarna innefattar bl a

• möjlighet att på förenklat sätt kunna genomföra höjning av nominellt belopp på aktier

• förenkling och förtydligande av likvidationsreglerna

• möjlighet ges att utge aktier till underkurs varvid skillnaden skall täckas av fria fondmedel.

Justitieministern förutskickade också att en allmän lag om revision och revisorer i Finland inom kort väntades få förnyad aktualitet.

SAMHÄLLETS FÖRVÄNTNINGAR

I diskussionen om samhällets förväntningar på revisorn deltog chefdirektör Mika Tiivola, Föreningsbanken i Finland förbundsjurist Sören Mannheimer, Svenska Metallindustriarbetareförbundet statsautorisert revisor Erik Amundsen, Norge, och som ordförande under paneldebatten jur dr Curt Olsson, Högsta Domstolen, Finland

Mika Tiivola pekade i sitt anförande på de allt större krav som ställs på revisorerna och betonade vikten av ett förtroendefullt förhållande mellan företagsledning och revisor. ”Revisorn bör vara villig att verka för företagets intressen också i frågor som kanske faller utanför ramen för det formella revisorsuppdraget.

Den grundläggande skillnaden mellan företagsledningens och revisorernas roller bör dock hållas i minnet: revisorns roll är granskande och utvärderande eller rådgivande, revisorn bör alltid inta en försiktig attityd, betona risker och osäkerhetsmoment, medan företagsledningen väger olika möjligheter mot varandra, tar risker och fattar de strategiska besluten, verkställer dem och ansvarar för dem” sade Tiivola.

De offentliga verksamhetsberättelsernas innehåll borde revisorerna kunna påverka. Tiivola hänvisade till att åtskilliga företag är beredda att informera om sin verksamhet på ett sätt som överstiger lagens krav och tyckte att revisorerna i detta avseende borde övervaka efterlevnaden av lagens anda och inte bara dess bokstav.

Tiivola såg revisorn som en möjlig förbindelselänk mellan företagsledning och arbetstagare, som specialist på boksluts- och revisionspraxis i utlandet, som förmedlare av ADB-kunnande och som mycket annat. Som en konsekvens härav konstaterade han att kraven på revisorn bara ökar.

REVISORSROLLEN ÄNDRAS

Sören Mannheimer betonade i sitt anförande att många olika intressenter utnyttjar revisorernas kompetens och legala position och ställer därmed olika krav på dem.

• statliga organ vill ha både hjälp med att bekämpa ekonomisk brottslighet och med att allmänt bistå företagen att få en positiv utveckling och därmed expansion av sysselsättningen.

• borgenärer vill ha aktivare och tidigare insatser i krisföretag

• företagsledningen vill utnyttja revisorn som konsult i större utsträckning

• de anställda vill anlita revisorer som löntagarkonsulter.

Mannheimer ansåg att så länge ägarrollen ser ut som den gör i företagen är det naturligt att företagens revisorer har ägarna som sina uppdragsgivare och huvudintressenter. Om sedan staten eller de anställda vill utnyttja revisorerna till andra uppdrag så bör det ske genom särskilda uppdrag som är klart skilda från uppdraget som företagets revisor. Den utvidgade förvaltningsrevisionen motsvarar i hög grad de krav som ställs av staten, borgenärerna och de anställda. Men företagsrevisorns rapporteringssätt och skyldighet gäller inom företaget och rapporteringen sker oftast till styrelsen. En långt driven och utvidgad förvaltningsrevision övergår från granskning till förvaltning med kompetensproblem, ohanterlighet och hot mot revisorns trovärdighet som följd. (Mannheimers hela anförande återges i nästa nummer av Balans.)

OBEROENDE OCH OBJEKTIVITET

Erik Amundsen betonade revisorns oberoende och objektivitet och konstaterade att kåren var utsatt för få klagomål. Utvecklingen av god redovisningssed och god revisionssed medförde krav på vidareutbildning. Man arbetar i Norge på framtagande av en rekommendation om förvaltningsrevision. Gränsen mellan förvaltningsrevision och redovisningsorienterad revision var emellertid flytande.

I den efterföljande paneldiskussionen framkom

• förvaltningsrevision är inget entydigt begrepp i Norden. I Danmark använder man överhuvudtaget inte termen. Diskussionen av förvaltningsrevisionen försvåras av att den språkliga tolkningen av termen ej motsvarar dess reella innebörd

• förvaltningsrevision uppfattas i Finland som en laglig granskning inklusive uppföljning av styrelsebeslut, bolagsstämmoprotokoll och andra handlingar. Undersökningen ger en god uppfattning och genomsnittsbild av företaget både framåt och bakåt

• förvaltningsrevisionen måste klart skiljas från konsultrollen

• skattekontroll skall inte utföras av revisorer. De får då ett för stort ansvar, det är företagsledningens plikt att se till att olika transaktioner är förnuftiga och sker på ett riktigt sätt

• den riskanalys som ingår som ett led i förvaltningsrevisionen kan innehålla en viss laglighetsprövning. Eftersom en riktig redovisning är grunden för en rättvis beskattning kan man överväga om revisorerna inte i ökad omfattning kan medverka till att intyga att underlaget är riktigt. Det är inte rimligt att låta myndigheterna med externa medel kontrollera redovisningen från fiskal synpunkt. Går inte revisorerna samhället tillmötes här finns risk för att kravet på oberoende splittras från samhällets sida.

• all verksamhet av viss omfattning borde kopplas samman med aktiebolagsformen vilken i sin tur skulle innebära krav på kvalificerad revisor

• för att säkra oberoendet kan revisorerna etablera samarbete med andra revisorer så att revision och konsultation klart kan skiljas åt i samma företag

• revisorn är inte ansvarig för lämnade råd. Därmed inte sagt att revisorn undgår ansvar om hans råd leder till konkurs

• styrelsen borde någon gång per år ta kontakt med revisorn och ta del av PM och andra skrivelser som ofta stannar hos VD och ekonomiavdelning

• revisorns oberoende stärks inte om annat externt organ (länsstyrelse, kommerskollegium) utser honom. Andra fördelar uppnås inte heller vid ett sådant förfarande.

VIDAREUTBILDNING

Avsnittet behandlade erforderlig utbildning efter auktorisation som revisor. Vidareutbildningens syfte, revisorns roll, ansvaret för vidareutbildningen och frågan om frivillighet eller obligatorium diskuterades.

Avsnittet avslutades med en enkät som besvarades av 290 kongressdeltagare. Mer än 90 % av dessa tyckte att fortbildningens syfte var att kontinuerligt uppdatera och bredda och fördjupa baskunskaperna. 50 % tyckte att vidareutbildningen också omfattade specialisering.

En fråga i enkäten var knuten till revisorns roll. Man kunde konstatera att den traditionella revisorsrollen är föremål för ständig påverkan från samhälle och anställda (95 % instämde), ökade krav ställs på revisorn att agera i krisföretag (93 % instämde). Som en följd av det senare ansåg 84 % att krav på s k riskanalys medför ökat utbildningsbehov.

Skall vidareutbildningen vara frivillig eller obligatorisk? Kongressdeltagarna var negativa till obligatorium gentemot tillsynsmyndighet och revisorsorganisation och tyckte att sådan kontroll borde ligga i revisionsbyråns intresse. Mer än en tredjedel av deltagarna tyckte emellertid att obligatorium överhuvudtaget inte borde ifrågakomma ens inom revisionsbyråns ram.

Cirka hälften av deltagarna tyckte att kontroll i någon form borde införas beträffande uppdatering av baskunskaper. En viss preferens för revisorsorganisationen som kontrollinstans kunde noteras.

KONSULTVERKSAMHET

Under rubriken ”Konsultverksamhet – utvidgning eller begränsning” gavs ur många synvinklar en bild av revisorns roll som konsult och rådgivare. Som föredragshållare deltog professor Reginald Jägerhorn, Finland, statsautoriseret revisor Poul Grüning, Danmark, statsautoriseret revisor Knut Eriksen, Norge.

Jägerhorn lämnade en redogörelse för gränsdragningen mellan revision och konsultation och förenligheten med revisorsfunktionen. Jägerhorn presenterade också den enkätundersökning som genomförts i Norden och som kartlagt konsultverksamhetens omfattning och inriktning.

I en artikel i föregående nummer av Balans granskade Reginald Jägerhorn konsultverksamhetens förenlighet med revisorsfunktionen. Enkätundersökningens resultat presenteras i detta nummer av Balans.

KONSULTROLLEN NATURLIG

Poul Erik Grüning talade i sitt anförande om den traditionella konsultrollen som revisorn har som rådgivare i beskattnings- och finansieringsfrågor. Ett naturligt område eftersom revisorn har grundlig kunskap om klientens ekonomiska förhållanden. Revisorn har också en utbildning som gör det möjligt att åta sig en sådan uppgift.

Grüning presenterade en figur över möjliga arbetsområden för en revisionsbyrå (se figur 1). Den centrala utgångspunkten är de uppgifter som är förenade med uppdraget som auktoriserad revisor. Den innersta cirkeln (skatterådgivning etc) anger de konsultområden som med hänsyn till kompetensen/utbildningen är naturligast för revisorn. Den yttre cirkeln (investeringsmässig rådgivning m m) ger uttryck för en mängd uppdrag som revisorn på senare år ställts inför alltmer.

Som väsentliga förutsättningar för att arbeta med konsultuppdrag angavs att det sker på en professionell nivå och innehåller professionell självkritik. Sammanblandning mellan den rådgivande och beslutande funktionen får inte heller ske. Dessutom skall rådgivningen motiveras så att klienten själv kan utvärdera slutsatserna.

För att säkerställa oberoendet föreslog Grüning att revisorsorganisationerna utarbetade regler för god konsultverksamhet och att dessa offentliggjordes.

Grüning såg inga tecken på att revisorn i framtiden skulle utnyttjas mindre som konsult. Tvärtom menade han att behovet skulle öka och därmed också efterfrågan på ytterligare vidareutbildning. Revisorns ansvarsområde påverkas också och normer och riktlinjer måste utarbetas. Kvalitetskontrollproblemet måste lösas.

BEGRÄNSA KONSULTINSATSERNA

Knut H Eriksen ville begränsa revisorns roll som konsult. Revisorns primära uppgift är revision och han skall därför använda sin huvudsakliga tid och kapacitet till detta. Visst kan revisorn bistå klienter med konsulttjänster men detta får inte ske okritiskt.

Lagstiftningen ställer krav på revisorn att han i tillräcklig utsträckning granskar handlingarna. Dessa uppgifter får ej åsidosättas.

Revisorerna får inte riskera att andra yrkesgrupper kommer in och tär på det ordinarie arbetsområdet. Revisorerna måste hålla hög kvalitet och inte splittra sig på andra arbetsområden. Man har kommit in på en farlig väg om den valde revisorn ägnar sig för mycket åt konsultverksamheten. Tiden är en knapphetsfaktor för revisorn och den skall också användas för att kontrollera assistenternas arbetsinsatser.

Konsultverksamheten får ej motsvara mer än 40 % av revisorns totala intäkter. Det kräver bl a omvärlden genom sina förväntningar på revisorn.

Kanske är det dags att differentiera uppdragen så att konsultverksamhet hos klienter endast kan avse vissa begränsade åtaganden medan icke-klienter kan erbjudas ett bredare fält. Restriktiviteten gentemot klienten måste vara så stor att oberoendet inte äventyras.

KVALITETSKONTROLL

Statsautoriseret revisor John Andersen, Danmark, höll inledningsanförandet till ämnet kvalitetskontroll. Ämnet behandlades mot bakgrund av att man sedan en längre tid i USA och England inom de större revisionsbyråerna har försökt säkerställa hög kvalitet i revisionsarbetet genom en kvalitetskontroll.

Man har också i både Danmark, Norge och Sverige tagit fram utkast till rekommendationer om intern kvalitetskontroll.

Ett antal frågeställningar om kvalitetskontroll togs upp till behandling i grupparbeten. Grupperna svarade då ett klart ”nej” på om kvalitetskontroll endast skulle krävas dokumenterade i större revisionsbryåer och/eller vid större revisionsuppdrag.

Man tyckte inte heller att ansvarig revisor för en klient skulle utbytas med viss periodicitet. Motivet för ett sådant tillvägagångssätt skulle vara att säkra att problemområden fick en så allsidig belysning som möjligt.

Varje kongressdeltagare fick besvara frågor om vilka kvalitetskontrollprocedurer som finns eller borde finnas inom en revisionsbyrå. Bland frågorna kan nämnas:

• Finns inom byrån en rutin som tillförsäkrar att ansvarig revisor vid revisionens början har övervägt och dokumenterat väsentliga problemområden?

  Svar: Ca hälften av deltagarna hade sådana rutiner. 93 % tyckte att rutinen borde finnas.

• Sker konsultation (som dokumenteras) med annan revisor om väsentliga problem uppkommer hos en klient?

  Svar: Ja svarade 55 %. Borde finnas svarade 92 %.

• Finns vid större och mer komplicerade revisioner en procedur som tillförsäkrar att redovisning och resorsuttalanden före dess slutliga utformning genomgås av en revisor som ej deltagit i den aktuella revisionen?

  Svar: Nej svarade 77 % medan 69 % tyckte att det borde finnas.

KONGRESSBOK

Samtliga de behandlade ämnesområdena kommer att dokumenteras i en kongressbok som beräknas utkomma i början av 1982.

Det stora deltagarantalet i kongressen visar att intresset för nordiskt samarbete i denna form är stort. Kongressen blev mycket lyckad vilket i sin tur bevisar att kongresskommittén med kongressekreterare utfört sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt och att ämnena varit väl valda och disponerade.

Bodil Sjöö-Mårtenson