Att redovisa med enhetliga mått

Om redovisningen bygger på köpkraften vid bokslutet kan det reala resultatet lätt omvandlas till ett nominalt resultat.

Om vi ser pengar som betalningsmedel och lämnar naturahushållningens i och för sig intressanta byteshandel bakom oss – i varje fall i det här sammanhanget – ligger det nära till hands att välja ett redovisningssystem som har kronan som mätenhet.

Men då kronans värde är föränderligt och vi vill att våra siffror skall vara något så när tillförlitliga kräver vi att belopp som hänför sig till olika tidpunkter uttrycks i samma mätenhet. Anskaffningskostnaden för en investering som gjordes när kronans köpkraft var hälften av vad den är idag är således i verkligheten dubbelt så stor i dagens penningvärde och i kronor räknat som vad den var ursprungligen. Ett annat sätt att räkna är att använda återanskaffningsvärden eller nukostnad. Fördelen med en sådan redovisning är att den innebär en bättre anknytning till anläggningarnas marknadsvärde men den ger till skillnad från indexuppräknade anskaffningsvärden större utrymme för subjektiva värderingar. Med ett enhetligt index som uttrycker förändringen i den allmänna prisnivån har vi möjlighet att återföra räkenskapernas trovärdighet till de förhållanden som rådde i tider med ett mer stabilt penningvärde. Då vi tar hänsyn till de effekter som uppstår när kronans köpkraft förändras kallar vi redovisningen real till skillnad från den traditionella, nominala, där man bortser från att siffror som hänför sig till olika tidpunkter inte är direkt jämförbara.

En real redovisning visar att tillgångar som skenbart är oförändrade, låt oss säga 100, vid årets början och slut i själva verket minskar från 110 till 100. Vi antar då att prisnivån under året stiger med 10 % vilket medför att ingående balans måste räknas upp med 10 % från 100 till 110 för att kunna jämföras med utgående. Detsamma gäller balansräkningens poster i övrigt.

Vi kan exemplifiera den reala redovisningen genom att utgå från redovisningskommitténs siffror på sid 12 i BALANS nr 8/80. För att förenkla bearbetningen använder vi nukostnadsredovisningens uppgifter och antar även att en framskrivning av reala anskaffningskostnader ger samma siffervärden som underlagets nuvärdesberäkning.

Ingående balans hänför sig till tidpunkten 19X0-12-31. För att siffrorna skall kunna jämföras med utgående balans måste de uttryckas i det penningvärde som gäller 19X1-12-31. Prisnivån under året stiger med 10 %. Vi får således:

REAL REDOVISNING

KOMMENTARER

1. Vid en real jämförelse mellan utgående balans i förhållande till ingående balans ser vi att företagets fordringar och varulager är i stort sett oförändrade.

2. Genom att investeringar och avskrivningar redovisas i bokslutets penningvärde beaktas de totala anskaffningskostnaderna. Värdet på företagets anläggningar har trots en större avskrivning ökat något men betydligt mindre än den skenbara ökningen från 547 till 612.

3. Företagets skulder minskas från 736 till 711 eller med 25. Den nominala redovisningen visar här en skuldökning med 42. I verkligheten är återbetalningen av skulder således 67 större. Det är resultatet av en dold, ofrivillig amortering som uppkommer på grund av att penningvärdets förändring urholkar skulden.

4. Företagets fordringar minskar på samma sätt med 10 % eller med 25. Sammantaget minskar företagets nettoskuld med 42. Av företagets nominala räntekostnad på 70 utgör 42 ersättning för den amortering som uppstår när pengarnas köpkraft avtar. Amorteringen kan lämpligen kallas indexamortering då storleken bestäms av indexutvecklingen. Den verkliga räntan, realräntan, uppgår härigenom till endast 28. De 42 utgör ett sparande som ökar det egna kapitalet.

5. Ökningen av det egna kapitalet från 416 till 446 är ett mått på företagets vinst. Att denna inte blir större än 30 trots att endast realräntan räknas såsom räntekostnad beror på att anskaffningskostnaderna har räknats upp med 52.

6. I exemplet höjs avskrivning av anläggningstillgångar såsom i underlaget från 81 till 129 medan kostnaden för anskaffning av sålda varor utgör ett restvärde och endast ökar från 244 till 248. En riktig analys av dessa poster ger sannolikt andra värden.

En mer noggrann beräkning av realräntan med hänsyn till förändringar under året av fordringar och skulder kan ge en avvikelse från den här angivna amorteringseffekten. Skillnaden är dock obetydlig. Den kan därför försummas om man inte har alltför stora anspråk på exakthet. Detsamma gäller alla förekommande små betalningsströmmar i olika riktningar under året. Försäljning av produkter motsvaras i stort av kostnader för varor och löner vid i stort sett samma tillfälle och samma prisnivå. Redovisningen i dessa delar kan således vara nominal utan att besvärande felaktigheter uppstår.

För att ge en tillräckligt sann bild av det ekonomiska resultatet bör den reala redovisningen kunna bygga på den traditionella, nominala, med avvikelser i följande tre avseenden:

1. Ingående balans redovisas i samma måttenhet som utgående balans.

2. Anskaffning och avskrivning räknas upp till samma måttenhet med utgångspunkt från tidpunkten för anskaffningen.

3. Räntekostnaden begränsas till realräntan.

Redovisningens resultat utgår från att verksamhetens kostnader i stort möts i det penningvärde som gäller för bokslutet. Det bygger på de historiska anskaffningskostnaderna uppräknade efter index. Med utgångspunkt från dessa värden kan man bedöma behovet av extra avskrivning utöver den planenliga eller eventuella merkostnader för återanskaffning. De extra avskrivningarna påverkar bokslutets resultat medan avsättning för återanskaffning lämpligen bör ske genom bokslutsdisposition.

Redovisningskommitténs förslag att sammanföra värdet av prisförändringar med verksamhetens resultat kritiseras av Bertil Hållsten (BALANS 10/80). Årets prisändring på lager och anläggningar samt posten orealiserade prisändringar är på sätt och vis uttryck för brister i den nominala redovisningen. Omräkningen av ingående balans till bokslutets penningvärde ger en annan bakgrund till prisförändringarna under året. Endast påtagliga avvikelser från på så sätt uppräknade priser är av intresse och det finns ingen anledning att redovisa tillgångar eller kostnader som överstiger dessa värden vid en real redovisning.

Den reala redovisningen ger framför allt ett mer entydigt vinstbegrepp. Tillsammans med bokslutets information i övrigt bör det dessutom ge ett bra underlag för bedömning av företagets lönsamhet. Det bör utgöra en distinkt bakgrund till exempelvis Mats Åkerbloms avancerade bedömningar (BALANS 9/80).Avsättning för framtida behov bör dock som tidigare framhållits hänföras till bokslutsdispositioner. Det är även önskvärt att benämningen ”realt resultat” förbehålles den reala redovisningen. Eventuella avvikelser uttrycks genom tillägg, exempelvis ”realt resultat med kapacitetsavsättningar”.

John Hellman (BALANS 9/80) utgår från att ett traditionellt bokslut ger en sann och riktig grundinformation. Informationen är dock i grunden felaktig när kronans köpkraft förändras under året. Ingående balans är inte jämförbar med bokslutets siffror i övrigt. För att ta ett känt exempel döljer Gotlandsbolagets koncernredovisning för 1980 en oredovisad indexvinst i storleksordningen 50 miljoner. Den motsvaras för övrigt av en lika stor extra avskrivning utöver de cirka 100 miljoner som staten bidrar med. Hellmans farhågor för det bokföringstekniska sambandet mellan balans- och resultaträkning vid nukostnadsredovisning bör inte drabba den reala redovisningen även om här använt sifferexempel medför en del oklarheter. Det är som Hellman framhåller viktigt att skilja mellan verkliga och fiktiva värden. Man bör ha klart för sig att en prisstegring som orsakas av att pengarnas köpkraft förändras inte innebär någon vinst. Skenbart kan det se ut som en vinst men är det inte i verkligheten.

Hellmans investeringskalkyler (BALANS 5/81) ligger långt ut i periferin på en amatörs begränsade begreppshorisont. Men även dessa beräkningar bör bli mer realistiska om vi tar hänsyn till att penningvärdet förändras. Samtidigt är det nödvändigt att beakta kravet på praktisk hanterbarhet och samstämmighet med finansieringsformer och andra faktorer som påverkar likviditet och ekonomisk kontroll.

Av Rolf Rundfelts tre alternativa värderingsgrunder (BALANS 5/81) utgår den reala redovisningen från den första: ”vad tillgångarna faktiskt kostat”, med betoning på ”faktiskt” i betydelsen realt.

Med en redovisning som bygger på kronans köpkraft vid bokslutet uttryckt i ett officiellt index kan det reala resultatet enkelt återföras till ett nominalt resultat. Det behövs då vår beskattning ännu grundas på dessa förhållandevis missvisande siffror. Så här kan det se ut:

Att räkna om resultatet bör Henry Nilsson lätt klara av på bråkdelen av en kafferast (BALANS 2/81).

Det kan möjligen kännas ovant och främmande att först ta fram det reala resultatet och från detta härleda det nominala. Men med någon eftertanke bör det framstå som det enda naturliga. Det måste betraktas som egendomligt att först fästa på pappret skenbara, vilseledande resultat. Framför allt bör det vara stötande för den ekonomiska sakkunskapen att ställa samman siffror som i sig representerar skilda måttenheter.

Det finns starka skäl att ifrågasätta om den nominala redovisningen verkligen kan anses vara i överensstämmelse med god redovisningssed. Om nu bokföringslagen utgör hinder för en real redovisning bör lagen ändras.

Real redovisning

Ingvar Ekemark, Arkitekt SAR, Karlstad