Vad är vitsen med nukostnadsredovisning?

Risk finns att intresset för resultat- och balansräkningarna sjunker om de ej kompletteras med nukostnadsbaserade resultat.

Som Rolf Rundfelt påpekade i BALANS 5/81 har FARs utkast till rekommendation om nukostnadsredovisning mött ett svalt intresse. I varje fall i 1980 års årsredovisningar. Det beror knappast på bristande inflationstakt. Möjligen beror det på att det reala resultatet enligt den föreslagna metodiken blir deprimerande lågt i många företag. Säkert är man emellertid också på många håll osäker på värdet av en nukostnadsredovisning. Syftet med denna artikel är att peka på en central aspekt av nukostnadsredovisningen, nämligen att den innebär en annan och mer realistisk redovisning av kapitalkostnaderna.

NUKOSTNADSREDOVISNINGENS SYFTEN

Skillnaderna mellan nukostnadsredovisningen och den konventionella redovisningen är tre:

1. Anläggning och lager värderas till nukostnad, d v s aktuella priser. Härigenom erhålls mera realistiska värden på dessa tillgångar vilket är av betydelse för substansberäkningar, räntabilitetsberäkningar och för bedömning av soliditeten. Vidare beräknas resultatet på basis av dessa tillgångsvärden vilket leder till en annan periodisering av anskaffningskostnaden för f a anläggningstillgångar.

2. Prisändringsresultat särredovisas, d v s den del av resultatet som motsvarar prisändringen under året på företagets lager och anläggningar. Det är viktigt att särredovisa dessa eftersom deras storlek kan variera kraftigt mellan åren.

3. Resultatet presenteras i reala termer (detta gäller varianterna 2 och 3 i rekommendationsutkastet), d v s resultatet uttrycker hur mycket det överstiger vad som krävs för att bibehålla det egna kapitalets allmänna köpkraft.

I denna artikel skall jag diskutera betydelsen för resultatberäkningen av den annorlunda periodiseringen av anläggningskostnader.

INVESTERINGSKALKYLER OCH REDOVISNING

Ett rimligt krav på redovisningen är att den skall redovisa resultatet av gjorda investeringar på ett sådant sätt att om investeringen är lönsam enligt investeringskalkylen så borde den också vara lönsam enligt redovisningen. Så är emellertid inte alltid fallet i den konventionella redovisningen.

Inflation och prisändringar ställer till med stora problem inte bara i redovisningen utan naturligtvis också i investeringskalkyleringen. Antag att ett företag funderar på att investera 100 mkr i en anläggning med 20 års livslängd. Den beräknas vid konstant penningvärde framöver ge ett årligt resultat före avskrivningar på 8,0 mkr. Internräntan för denna investering är 5 %. Vid 5 % kalkylränta är alltså nuvärdet av de kommande 20 årens resultat före avskrivningar lika med 100 mkr. Antag vidare att förräntningskravet också är 5 %. (Obs inga inflationsförväntningar!) Då är alltså denna investering en lönsam investering.

Vad säger redovisningen? Om avskrivning sker med 100/20, dvs 5 mkr per år, blir resultatet konstant 3,0 mkr per år. Eftersom kapitalet sjunker successivt kommer räntabiliteten att stiga från 3,0 % år 1 till t ex 5,4 % år 10 etc. För att få konstant räntabilitet i redovisningen borde avskrivning göras enligt den s k annuitetsmetoden. Lineära avskrivningar brukar emellertid försvaras med att investeringars resultat före avskrivningar normalt sjunker över tiden beroende på sjunkande effektivitet, stigande reparationskostnader etc. Låt oss emellertid bortse från detta problem här och konstatera att om investeringens resultat (före avskrivningar) är konstant ger den konventionella redovisningen också en i stort sett konstant räntabilitet som motsvarar investeringskalkylens lönsamhet.

INFLATION IN I BILDEN

Olika investeringar kan påverkas av inflationen på högst olika sätt. En obligationsinvestering ger sin ränta – i varje fall så länge denna är fixerad – oberoende av inflationstakten. Om en investering i en 10 %-ig obligation är en bra investering beror på vilken inflationstakt man förväntar sig. Även anläggningsinvesteringar kan vara av den karaktären att resultatet är oberoende av inflationsutvecklingen. För investeringar av denna typ – nominalinvesteringar – fungerar den konventionella redovisningen alldeles utmärkt. Men om man går till den andra extremformen – renodlade realtillgångar, d v s investeringar vars resultat (före avskrivningar) helt följer inflationen – är läget ett annat. Antag att den ovan nämnda investeringen är av denna typ. Första året är resultatet före avskrivningar 8,0 mkr och detta resultat följer sedan inflationen. Inflationstakten förväntas under de kommande 20 åren blir 10 % årligen. Om företaget har ett kalkylräntekrav på 5 % utan inflation borde man med inflationsförväntningar på 10 % ha en kalkylränta på 15 %. En investeringskalkyl baserad på de framtida resultaten i löpande priser (d v s 8,0, 8,8, 9,7, etc) visar en internränta på 15 % och ett nuvärde som vid 15 % är lika med 1 00 mkr. En lönsam investering alltså. Investeringskalkylen kan också göras i fasta priser (resultat före avskrivningar 8 mkr/år) men då måste kalkylräntan uttryckas i reala termer, d v s minskas med inflationstakten. Den blir då 5 % och kalkylen blir densamma som nyss då vi inte hade några inflationsförväntningar. Investeringen ger alltså enligt kalkylen nominellt 15 % och realt 5 %.

RESULTAT ENLIGT REDOVISNINGEN

En konventionell redovisning kommer att visa följande siffror. Se tabell 1.

Tabell 1

Trots att investeringen enligt investeringskalkylen visar en lönsamhet på 15 % visar redovisningen bara 3 % första året. Den stiger sedan successivt men blir inte 15 % förrän år 8. I gengäld blir lönsamheten fantastisk under den senare delen av investeringens livslängd. Om vi i stället gör avskrivningar enligt annuitetsmetoden blir lönsamheten i början bättre – 7 % år 1, 11 % år 5, 19 % år 10, 39 % år 15 – men mönstret är detsamma. Jämfört med kalkylen blir det en underskattning av lönsamheten de första åren och en överskattning de senare.

Problemet förvärras om investeringen delvis finansieras med lån. Antag i exemplet ovan att 70 % av kapitalet lånas upp till en ränta av 13 %. Resultatet år 1 blir då 3,0 - 0,13 x 70 = 3,0 - 9,1 = -6,1. En förlust på 6 mkr för en lönsam investering! Detta är knappast någon överraskning för erfarna företagare och redovisningsmänniskor. Företag eller avdelningar med stora och nya anläggningar visar vanligtvis dåliga resultat enligt den konventionella redovisningen.

Man kan ju verkligen fråga sig om inte en sådan redovisning är tillbakahållande på investeringarna. Det gäller ju att ha ett antal äldre ”mogna” investeringar som kompenserar de nya resultatbelastande investeringarna.

NUKOSTNADSREDOVISNINGEN BÄTTRE

Nukostnadsredovisningen ger en resultatberäkning som bättre överensstämmer med investeringskalkylen för denna typ av investeringar. Resultatet belastas visserligen med avskrivningar baserade på nukostnaden men det tillgodoräknas samtidigt årets värdestegring – prisändring – på anläggningen.

Siffrorna blir i exemplet. Se tabell 2.

Tabell 2

I exemplet har förutsatts att anläggningens nukostnad följer inflationen – 10 % per år. Prisändringarna har för enkelhetens skull antagits ske vid slutet av året. Prisändringen blir då 10 % av årets ingående nettonukostnad (efter årets avskrivning).

Nukostnadsredovisningen ger alltså ett resultat som i stort överensstämmer med investeringskalkylen. Hade nukostnadsavskrivningarna skett enligt annuitetsmetoden hade räntabiliteten blivit konstant 15 % per år. Denna nukostnadsredovisning har skett enligt FAR-utkastets variant 1 – utan inflationskorrigering. Resultat- och räntabilitetstalen är alltså uttryckta nominella tal.

Vid 70 %-ig belåning till 13 % ränta blir nukostnadsresultatet år 1 12,5 - 9,1 = 3,4 mkr. Detta motsvarar 10,2 % av det ingående egna kapitalet (30 mkr). Med annuitetsavskrivningar skulle det ha blivit ca 19 % (realt 9 %). jämför den konventionella redovisningens resultat på – 6,1 mkr och räntabilitet på det egna kapitalet på – 20 % ! Risken för att man drar felaktiga slutsatser ur konventionella bokslut är uppenbar!

REAL VINST

För att få lönsamheten uttryckt i reala tal skall resultatet belastas med en inflationskorrigering på 10 % av ingående kapital. Eftersom anläggningens värde i detta fall följer inflationen blir inflationskorrigeringen lika med prisändringen. Real räntabilitet fås alltså genom att använda resultatet efter nukostnadsavskrivningar men exklusive prisändringar. Räntabiliteten blir då 3% år 1, 4 % år 5, 5 % år 10 och 10 % år 15. Jämför med den konventionella redovisningens lönsamhetstal! Det stämmer bra de första tre åren. Den konventionella redovisningen kan alltså ge ett hyggligt uttryck för den reala räntabiliteten de första åren men tappar därefter snabbt kontakten med verkligheten.

FÖRENKLAD METOD FÖR NUKOSTNADSREDOVISNING

Vid alla ekonomiska analyser är det viktigt att analysera inflationens effekter. För den som är enbart hänvisad till konventionella redovisningsrapporter – interna rapporter eller årsredovisningar – är det emellertid svårt att göra sådana analyser.

Antag att det tidigare exemplet avser en avdelning i ett företag och att vi befinner oss vid år 5. Vi får en resultatrapport för denna avdelning som visar på ett resultat på 6,7 mkr och en räntabilitet på 6,7/80 = 8 %. Detta ligger antagligen under koncernens avkastningskrav som säkert är på minst 15 %. Går vi däremot fram i tiden till år 10 går avdelningen strålande, 25 % avkastning! I verkligheten är avkastningen hela tiden 15 % och tillfredsställande.

Den som skall bedöma dessa resultatrapporter skulle kunna göra följande enkla kalkyl. Eftersom avdelningens enda tillgång är en realtillgång kan man inte kräva lika hög avkastning som normalt. Alltså sänker han avkastningskravet och säger sig att 8 % är nog egentligen ganska rimligt för denna avdelning och meddelar avdelningschefen detta. Men hur skall han då resonera år 10 då den redovisade avkastningen är 25 %?

Mer sofistikerat skulle han kunna säga sig att 15 % förräntning i en avdelning av denna typ motsvarar en real förräntning på 15 - 10 = 5 %, vilket är fullt tillfredsställande. Men även denna enkla metod fungerar dåligt år 10. Metoden fungerar bara i början av investeringens livslängd.

En mera tillförlitlig beräkning av realt resultat kan emellertid göras relativt enkelt om man förutsätter att anläggningstillgångarnas värde följer inflationen. Om man t ex följer FARs variant 3 och antar att reala prisändringar på anläggningar är lika med noll kan realt resultat beräknas på följande sätt:

En sådan beräkning av realt resultat förutsätter tillgång till nukostnadsavskrivningar. Sådana finns i många företag. Det är t o m vanligt att man använder nukostnadsavskrivningar i de interna resultatrapporterna. Dessa ger då uttryck för realt resultat men bara under förutsättning att avdelningens tillgångar i sin helhet utgörs av realtillgångar vars värde följer inflationen. Normalt består kapitalet av en blandning av realtillgångar och nominaltillgångar.

Om fordringar eller skulder ingår måste resultatet enligt ovan korrigeras för ”inflationsvinsten eller -förlusten” i dessa. Antag att avdelningen år 5 i exemplet ovan också disponerar ett monetärt rörelsekapital (fordringar minus skulder) på 50 mkr och att redovisat resultat i stället är 14,2 mkr (6,7 + 0,15 x 50). Redovisad räntabilitet blir då 14,2/130 = 11 %. Beräkningen av realt resultat blir:

En sådan här beräkning är inte svår att göra. Även utan tillgång till exakta siffror på anläggningarnas nukostnad brukar det gå att göra skattningar som i varje fall kan ge någon indikation om det reala resultatet.

Det måste emellertid framhållas att beräkningarna förutsätter att anläggningens värde följer inflationen. Om detta inte är ett realistiskt antagande skall resultatet justeras med den reala prisändringen och inflationen. Det är i medvetande om att detta ofta inte är fallet som rekommendationsutkastet föreskriver att reala prisändringar på anläggningar skall tas med i resultatet. Jag tror framför allt att det är stor risk för att reala prisändringar på anläggningar ofta är negativa och att man alltså överskattar resultatet om man utelämnar dessa.

NÅGRA BÖRSEXEMPEL

En värdering av realtillgångar till aktuella priser påverkar naturligtvis jämförelsen mellan företag som har realtillgångar och de som inte har det. Hur mycket beror på hur mycket realtillgångar företaget ifråga har, hur gamla de är och hur prisutvecklingen är. Effekten blir större ju mer realtillgångar företaget har. Jag har roat mig med att plocka ut några börsföretag som kan vara intressanta ur denna synvinkel. Realt resultat har beräknats med den förenklade modellen ovan där prisändringarna på lager och anläggningar har antagits motsvara förändringen i konsumentprisindex (14 % 1980). Se tabell 3.

Tabell 3

Konventionellt resultat per aktie är beräknat efter avdrag för redovisad skattekostnad och är därför betydligt högre än de siffror som vanligen används. Som synes blir P/E-talen högst varierande.

Realt resultat har beräknats med den förenklade modellen – värdestegring på anläggningarna lika med inflationstakten – och har belastats med samma skattekostnad som de konventionella resultaten. Relationerna mellan realt och konventionellt resultat varierar också kraftigt. Däremot är det intressant att notera att variationerna i det reala P/E-talet är avsevärt mindre än för de konventionella.

Med den förenklade metoden för nukostnadsredovisning blir relationen mellan realt och konventionellt resultat beroende på dels storleken av realiserade prisändringar (d v s skillnaden mellan nukostnadsavskrivningar och avskrivningar enligt plan) dels storleken och riktningen på penningvärdeförändringen på det monetära nettot. Storleken på realiserade prisändringar beror dels på hur mycket anläggningar företaget har, dels på deras ålder (eg ackumulerad prisändring).

Handelsbanken har inga realtillgångar varför det reala resultatet blir betydligt lägre än det konventionella. I runda tal var den konventionella räntabiliteten på eget kapital ca 19 % medan den reala var 5 % (inflation 14 %).

För både Elverk och Fortia gäller att de har ett negativt monetärt netto – d v s skulderna överstiger fordringarna. Inflationsvinsten på detta netto är nästan lika stor som de realiserade prisändringarna på anläggningarna varför det reala resultatet blir ungefär lika med det konventionella.

Fabege har belånat sina fastigheter i stor utsträckning och får härigenom ett kraftigt skuldöverskott som medför att den reala vinsten blir betydligt högre än den konventionella.

P/E-talen beräknade på de reala resultaten är betydligt jämnare än de konventionella. Med en sådan här enkel kalkyl kan man alltså förklara en stor del av skillnaden i de konventionella P/E-talen. Börsen tycks således – gudskelov – ha genomskådat den konventionella redovisningens svaghet i inflationstider. Nu är ju det här bara ett fåtal observationer. Det vore intressant att få se en vetenskaplig studie över om det inte generellt är bättre korrelation mellan börskurser och reala nukostnadsbaserade resultat än med de konventionella.

SLUTSATSER

Man kan säga att problemet med den konventionella redovisningen är att den utgår från att alla investeringar är nominalinvesteringar, d v s ger en konstant avkastning i löpande priser. Detta är en orealistisk utgångspunkt i många fall. Nukostnadsredovisningen ger möjlighet att i resultat- och balansräkningen beakta att det finns realtillgångar. Därigenom erhålls en mer realistisk kapitalkostnadsredovisning.

Den konventionella redovisningens resultat är ytterst svårtolkade i inflationstider. För att kunna göra någorlunda intelligenta analyser av speciellt anläggningstunga företag är det till stor hjälp att som komplement ha tillgång till nukostnadsbaserade resultat. Detta gäller naturligtvis i första hand för interna resultatanalyser men även för externa årsredovisningsläsare. Om årsredovisningarna inte innehåller nukostnadsbaserade resultat får finansanalytikerna använda sig av andra uppgifter, vilket kan få till följd att intresset för resultat- och balansräkningarna sjunker.

KAFFERASTMODELLEN IGEN

Henry Nilsson har återkommit i BALANS nr 7/1981 med sin kafferastmodell. De väsentliga skillnaderna mellan hans och redovisningskommitténs modell är dels den ”konfiskatoriska skatten”, dels orealiserade prisändringar. I skattefrågan har jag inget att tillägga utöver vad jag tidigare anfört (BALANS 6/81).

Kafferastmodellens reala resultat är helt enkelt lika med det konventionella resultatet minskat med inflationen gånger konventionellt eget kapital. Ur den synvinkel jag diskuterat i denna artikel har den därför samma svaghet som det konventionella vinstbegreppet.

Hans Edenhammar, auktoriserad revisor, Bohlins Revisionsbyrå AB och ordförande i FARs redovisningskommitté.