Inflationsredovisning på en kafferast – replik på kritik

FARs modell för inflationsredovisning är alltför komplicerad. Enklare modeller kan vara bättre.

Ordföranden i FARs redovisningskommitté, Hans Edenhammar, besvarade i BALANS nr 6/1981 mina kommentarer beträffande utkastet till nukostnadsredovisning (nedan kallat utkastet). Samtidigt framförde han vissa kritiska synpunkter på Kafferastmodellen, som presenterats av mig i BALANS nr 4/1979 och nr 2/1981.

Edenhammar och jag är i stor utsträckning överens om hur en inflationsredovisning bör se ut. Edenhammar tycks dock (ännu) inte till fullo ha insett Kafferastmodellens förträfflighet. De väsentliga punkter, där våra åsikter går isär gäller behandlingen av orealiserade prisändringar och skatteproblemet vid inflationskorrigeringen av eget kapital. Dessutom har vi olika mening om några tekniska problem. Då några ytterligare klarlägganden förefaller vara motiverade tillåter jag mig fortsätta diskussionen.

REDOVISNINGENS SYFTE

Redovisning är en konst som medger åtskilliga möjligheter att beräkna och presentera ett företags resultat och ställning – beroende på vilket syfte man har. Det är därför angeläget att redovisningsprinciperna anges. I fråga om resultatberäkning vid inflation är i första hand följande frågor värda att begrunda:

Vad är resultatet?

• nominellt eller realt

• genererat i rörelsen eller inflationsberoende

• realiserat eller orealiserat

• beskattningsbart eller skattefritt

• hur skall det presenteras?

Dessa övergripande frågor bör redas ut innan man ger sig in på detaljproblemen.

VAD ÄR RESULTATET?

Resultatet motsvaras av periodens förändring av det egna kapitalet, bortsett från nyemissioner etc. Denna utgångspunkt är Edenhammar och jag helt överens om.

NOMINELLT ELLER REALT RESULTAT?

Skillnaden mellan nominellt och realt resultat blir då inflationskorrigeringen av eget kapital, d v s det nominella belopp varmed det egna kapitalet måste öka för att behålla sitt realvärde. Så långt är vi också överens, bortsett från definitionen av eget kapital och korrigeringstekniken.

RÖRELSERESULTAT OCH INFLATIONSRESULTAT

I konventionell redovisning blir värdeförändringar i varulager och anläggningar hopblandade med rörelsekostnader. Detta är ett allvarligt fel. Värdeförändringar och rörelsekostnader är av varandra oberoende resultatkomponenter som i en ändamålsenlig redovisning måste anses vara för sig. Härom är vi också överens liksom om tekniken att rätta till rörelseresultatet (utom i utkastets Variant III).

Ifråga om behandlingen av prisändringar föreligger emellertid en skillnad. I utkastets resultatuppställning återfinns inflationskomponenterna utspridda utan delsumma. Kafferastmodellen har fördelen att ge en mer överskådlig bild där inflationsresultatet kan utläsas direkt. Inflationsresultatet är den reala förmögenhetsändring som uppstår enbart på grund av prisändringar, oberoende av företagets egna åtgärder.

REALISERAT ELLER OREALISERAT RESULTAT

Frågan om behandlingen av orealiserade prisändringar har blivit följetong i BALANS. Den får säkert ytterligare kapitel.

I mina föregående artiklar har jag hävdat att det är felaktigt och meningslöst att redovisa orealiserade värdeökningar i resultaträkningen. Detta omdöme gäller varulager och anläggningar med begränsad livslängd, säg 10 år.

Min inställning baseras på det faktum att orealiserade värdeökningar i dessa tillgångar i och för sig inte är något annat än framtida rörelsekostnader. Över anläggningens livstid blir värdeökningen realiserad och rörelseresultatet belastat med en real merkostnad på samma belopp. Redovisningen av dessa belopp är således en periodiseringsfråga.

Enligt Kafferastmodellen redovisas realiserade värdeförändringar och lika stora reala merkostnader i rörelsen under samma period. Goda skäl talar för denna lösning. Den överensstämmer med allmänt vedertagna resultatberäkningsprinciper och ger enkla, säkra och reviderbara beräkningar.

I utkasten medräknas även orealiserade prisändringar i resultatet. Därigenom kommer värdeökningar och rörelsekostnader i otakt. De orealiserade värdeförändringarna blir till en början positiva, senare negativa, totalt noll. Jag förmodar att det väsentliga syftet härmed är att få överensstämmelse med anläggningarnas nettonukostnad i den nukostnadsbaserade balansräkningen. Detta är enligt min mening ett dåligt skäl, ofta helt grundlöst.

Den vanligaste avskrivningsmetoden i Sverige är linjär planenlig avskrivning. Det ligger naturligtvis nära till hands att som i utkastet tillämpa samma metod på ett uppindexerat nukostnadsvärde. Det aritmetiska resultatet av denna omräkning blir naturligtvis korrekt, men om syftet är att balansräkningen skall avspegla tillgångarnas ”verkliga värde” finns anledning till betänkligheter. Enligt all erfarenhet sjunker nämligen realvärdet mest i början. Från balansteknisk synpunkt vore därför en degressiv avskrivningsplan mera realistisk.

Vid inflation kommer ett linjärt sjunkande nominellt restvärde att motsvaras av ett degressivt sjunkande realt restvärde. Vi finner alltså, paradoxalt nog, att inflationen å ena sidan snedvrider den konventionella resultaträkningen men å andra sidan – i många fall – gör balansräkningen mer realistisk.

Edenhammar åberopar i sitt resonemang Volvo, som har orealiserade prishöjningar på 3 600 mkr, mätt med nettonukostnad. Detta exempel passar emellertid bättre för mina argument. Det är osannolikt att beloppet skulle kunna realiseras vid avyttring av Volvos tillgångar, det kan inte användas för förlusttäckning, än mindre utdelas. Beloppet (motsvarande 173 kr/aktie) är resultatet av en räkneoperation utan betydelse för vare sig AB Volvo eller dess aktieägare.

Beträffande ej värdebeständiga anläggningstillgångar, avsedda att användas i rörelsen, har jag den enkla filosofin att de representerar förutbetalda kostnader som på ett eller annat sätt skall fördelas över anläggningens livstid. Det kan man lika gärna göra med planenlig linjär avskrivning som med någon annan metod. Om man med hänsyn till varierande livslängd och restvärde vill modifiera avskrivningsplanen kan de sista årens avskrivning uppskjutas till utrangeringstillfället. Att spekulera över vad t ex en begagnad bilfabrik har för ”verkligt värde” är bara meningsfullt om man avser att sälja eller köpa den.

REALVÄRDE BESTÄNDIGA TILLGÅNGAR

En helt annan sak är det med anläggningar med bestående realvärde eller mycket lång livslängd, som tomter, skogsmark, kraftverk etc. För denna typ av tillgångar anvisar aktiebolagslagen uppskrivningsregler. Uppskrivningar bör kunna redovisas över resultaträkningen.

Förekomsten av realvärdebeständiga tillgångar kan eventuellt också beaktas genom att deras bokförda värden avräknas från eget kapital innan detta inflationskorrigeras. Avräkningsbeloppet bör fördelas på beskattat och obeskattat eget kapital med hänsyn till reavinstreglerna för ifrågavarande tillgångar. Det bör observeras att eventuella övervärden i anläggningar och däremot svarande dolda reserver i eget kapital är utan betydelse för realresultatet om tillgångarnas värdeförändringar motsvarar inflationen.

I övrigt har jag föreslagit att mer eller mindre ungefärliga uppgifter om nuvärden kan redovisas i notform. Självfallet har jag heller inget emot att de alternativt redovisas i en supplementär balansräkning. Den kan användas av en kunnig analytiker som kan bedöma hur en viss typ av approximation slår för ett visst företag. Den duger däremot inte som modell för inflationsredovisning i alla företag.

BESKATTNINGSBART ELLER SKATTEFRITT?

Behandlingen av skatt i samband med inflationskorrigeringen av eget kapital är en viktig fråga.

Jag hävdar att det är nödvändigt att vid inflationskorrigeringen av beskattat eget kapital ta hänsyn till den ”konfiskatoriska” skatt som erfordras för att dess realvärde skall kunna bibehållas även efter skatt.

Edenhammar förordar att man skall bortse från skatten med hänvisning till generösa konsolideringsmöjligheter. Dessutom tycker han att den är svår att räkna ut.

Edenhammars resonemang betraktar jag inte som argument, inte heller att revisorerna i England och USA hamnat i samma felaktiga tankegång.

Det är sant att svensk företagsbeskattning är förenad med liberala betalningsvillkor. Skattekrediten för ett företag med tillfredsställande lönsamhet är emellertid av tämligen kortfristig natur. Det väsentliga är att vi har nominell beskattning, ej real. Edenhammar medger själv att skattesystemet tyvärr inte är ”så utformat att man kan utgå från att beskattningen begränsas till de reala vinsterna”.

Skatten på skillnaden mellan nominellt och realt resultat är konfiskation. Detta obestridliga faktum måste avspeglas i redovisningen. Det får förödande konsekvenser för svenskt näringsliv vid fortsatt hög inflation.

Den för varje företag tillämpliga skattesatsen är inte särskilt svår att räkna ut. Vi kan fortsätta att ta Volvo som exempel. (Se tabell 1.)

Tabell 1

Vi finner att Volvos nominella resultat före skatt är mindre än det egna kapitalets realvärdeminskning. Det reala resultatet är således negativt. Trots detta utgår skatt med 83 mkr. Att detta belopp är konfiskation kan väl inte ens Edenhammar bestrida.

Det egna kapitalet ökar med 39 men hade bort öka med 409 för att behålla sitt realvärde. Volvo anger själv 50 % som genomsnittlig skattesats. Om man ökar det beskattade egna kapitalet med 370 uppstår alltså en ytterligare skattebelastning med samma belopp. Denna skatt hade inte blivit aktuell vid konstant penningvärde och skall därför uppenbarligen påverka inflationsresultatet.

En resultaträkning i reala termer får i sammandrag följande utseende. (Se tabell 2.)

Tabell 2

Volvokoncernen hade 1980 behövt tjäna ytterligare 545 mkr för att bibehålla det egna kapitalets realvärde efter skatt. Vi kan göra följande avstämning:

Real förändring av

Edenhammars uppfattning att man inte behöver skilja på beskattat eget kapital och obeskattade reserver finner jag mot denna bakgrund besynnerlig. I stället för att blunda för fakta borde FAR arbeta för en ändring av skattereglerna så att inflationskorrigeringen av beskattat eget kapital blir avdragsgill vid taxeringen.

INFLATIONSKORRIGERINGENS TEKNIK

Edenhammar anser att en av Kafferastmodellens svagheter består i att orealiserade prisändringar inte ingår i underlaget för inflationskorrigeringen. Detta är emellertid en självklar konsekvens av att periodens förändring av orealiserade prisändringar inte heller medtages i inflationsresultatet. Antingen får man ta med båda posterna eller ingen. Jag föredrar tveklöst det senare.

Vidare har jag invänt mot att man i utkastet använder genomsnittskapitalet för inflationskorrigeringen. Min invändning beror inte som Edenhammar tror, på att genomsnittsberäkningen är komplicerad utan på att den är ologisk. Resultatberäkningen avser en period, inflationskorrigeringen skall avse samma period. Det är därför det ingående egna kapitalet inklusive föreslagen utdelning som skall korrigeras. Eventuella nyemissioner bör korrigeras från inbetalningsdagen. Periodens nominella resultat skall inte korrigeras.

Utkastets Variant III med fördelad inflationskorrigering innebär enligt min mening informationsförstöring. Den bör förkastas.

HUR SKALL RESULTATET PRESENTERAS

Nukostnadsredovisningen enligt utkastet förutsättes ske i supplementär form, vid sidan av de nuvarande resultat- och balansräkningarna. Skälet är bokförings- och aktiebolagslagens utformning, mätproblem samt att de engelska och amerikanska rekommendationerna föreskriver detta. Det nominella resultatet återfinns således i den konventionella resultaträkningen, det reala i nukostnadsredovisningen, inflationsresultatet får man räkna ut själv.

Enligt Kafferastmodellen redovisas inflationseffekterna i den ordinarie resultaträkningen med delsummor för de väsentliga resultatbegreppen.

* Realt rörelseresultat

* Realiserat inflationsresultat

* Realt totalresultat

* Inflationskorrigering

* Nominellt resultat

Kafferastmodellen uppfyller bokförings- och aktiebolagslagens krav. Den bygger på dokumenterbara fakta som behandlas konsekvent och logiskt korrekt. Eventuella mätfel är självjusterande. Om man tillämpar Kafferastmodellen behövs inte dubbla redovisningsversioner och resultaträkningen behöver inte belastas med värdelös information.

Om något företag av speciella skäl skulle finna anledning syssla med orealiserade prisändringar går det naturligtvis att presentera dessa i supplementär form inom Kafferastmodellens resultatberäkningsram. Orealiserade prisändringar skall i så fall anges separat, inte klumpas ihop med realiserade prisändringar. Det stora flertalet svenska företag torde inte behöva överväga denna lösning.

SAMMANFATTNING

Enkla genvägar leder lätt fel, säger Edenhammar i sin kommentar till Kafferastmodellen. Denna kritik är emellertid ett slag i luften. Kafferastmodellens syften är klart redovisade. Metoden går ut på att beräkna periodens reala resultat som en funktion av realt rörelseresultat och realiserat inflationsresultat. Det reala resultatet skall kunna avstämmas mot det nominella och härigenom mot den konventionella balansräkningen.

Dessa syften är mycket relevanta med hänsyn till informationsbehovet vid inflation. De uppfylles genom Kafferastmodellen på ett sätt som är oöverträffat i fråga om realism. Att metoden dessutom är synnerligen enkel tror jag att praktikens män och kvinnor ser som en stor fördel.

Mitt förslag är därför att FAR i sin kommande rekommendation om inflationsredovisning upptar Kafferastmodellen som huvudalternativ och utkastets Variant II (efter viss förbättring) som bialternativ för företag som finner an ledning att i supplementär form redovisa orealiserade prisändringar. Utkastets Variant I och III kan utmönstras.

Första gången jag ser Kafferastmodellen tillämpad i ett större svenskt företags årsredovisning tar jag en extra kafferast.

Hur en resultaträkning skulle kunna se ut framgår av bilaga nr 1, ett räkneexempel byggt på uppgifter från SCA.

SCAs INFLATIONSREDOVISNING – PÅ EN KAFFERAST

Ekonomidirektör Jan Blomberg, SCA, redogjorde i BALANS nr 5/1981 för SCAs försök till inflationsredovisning. I sammandrag redovisades följande resultat för 1980. (Se tabell 3.)

Tabell 3

Den metod SCA valt är inte ovanlig i svensk praxis. Nackdelen är att det resultat man kommer fram till vare sig är uttryckt i reala eller nominella termer och endast delvis begripligt för redovisningsspecialister. En mer ändamålsenlig redovisning skulle man kunnat få med Kafferastmodellen (se tabell 4). SCA har inte 1980 skrivit upp några tillgångar men exemplet visar hur redovisningen skulle kunnat gå till.

Tabell 4

Anmärkningar:

1 a) Årets återanskaffningskostnad för förbrukade varor är 49 högre än anskaffningskostnaden, vilket beror på

1 b) att lagervärdet skulle ha ökat med 49 under året, vid oförändrad sammansättning. Varulagrets värdeökning beror på prisändringar, inte på det i rörelsen utförda arbetet.

Prisändringar i varulagret, QIB (PUB–PIB), är en real kostnad i rörelseresultatet och en realiserad nominell intäkt i inflationsresultatet.

2 a) Årets reala värdeminskning beräknad på anläggningarnas nuanskaffningsvärde är 146 större än den planenliga avskrivningen på anskaffningsvärdet, vilket beror på

2 b) att anläggningarnas nominella värde ökar vid inflation. Skillnaden mellan real värdeminskning och planenlig avskrivning är den del av värdeökningen som realiserats under året.

Skillnaden mellan real värdeminskning och planenlig avskrivning är en real kostnad i rörelseresultatet och en realiserad nominell intäkt i inflationsresultatet.

3) Det reala rörelseresultatet är rensat från inflationseffekter, det resultat man teoretiskt skulle uppnått om man vid årets början inte haft varulager och anläggningar utan köpt dessa resurser under samma period som de förbrukats.

4) Årets resultat skall vara lika med förändringen i eget kapital mellan årets början och slut bortsett från utdelningar etc. För att man skall kunna beräkna ett realt resultat måste emellertid de två kapitalbeloppen uttryckas i samma penningvärde, lämpligen det som råder vid årets slut.

Omräkningsbeloppet (inflationskorrigering av eget kapital efter skatt) motsvarar det nominella belopp varmed det egna kapitalet måste öka för att bevara sitt realvärde.

SCA hade 1979-12-31 enligt koncernbalansräkningen ett beskattat eget kapital på 1 437 och obeskattade reserver på 2 555, summa 3 992.

För att det ingående egna kapitalet skall ha kvar sitt realvärde vid 1980 års slut bör det ha ökat i takt med inflationen (14%) med 358+201=559 efter skatt, en real kostnad i inflationsresultatet. I detta räkneexempel har inte SCAs innehav av realvärdebeständiga tillgångar beaktats, vilket i och för sig varit motiverat. Uppgifter saknas emellertid.

5) För att det beskattade egna kapitalet, 1 437, skall behålla sitt realvärde krävs en ökning efter skatt på 201, vilket i ett företag med högre lönsamhet förutsätter en skattereservering på ungefär samma belopp. Om vi i SCAs fall räknar med faktisk skattebetalning blir beloppet 64 – en real kostnad i inflationsresultatet.

Denna skatt hade inte blivit aktuell vid konstant penningvärde, ej heller om vi i Sverige haft beskattning baserad på det reala resultatet!

6) Det realiserade inflationsresultatet är den reala förmögenhetsförändring som uppstått på grund av inflationen, oberoende av några åtgärder från företagets sida.

7) Det reala resultatet före ”normal” skatt är lika med årets förändring av det egna kapitalets realvärde, uttryckt i penningvärdet vid årets slut.

Avstämning:

Real ökning av

8) Skillnaden mellan realt och nominellt resultat är lika med inflationskorrigeringen av eget kapital före skatt (559+64=623). Denna nominella omräkning av det egna kapitalet är givetvis ingen vinst sett ur realvärdesynpunkt. Det är en aritmetisk konsekvens av inflation och skattesystem.

9) Det nominella resultatet är detsamma som i konventionell redovisning. Så länge vi redovisar i pengar är detta en fördel. Resultaträkning och balansräkning korresponderar. Det blir kontinuitet mellan resultat och eget kapital.

Henry Nilsson, direktör Förenade Well AB