Utvecklingsfondernas utlåning är ett komplement till bankernas. Fonderna går in när banklagen hindrar bankerna att gå in.

Den näringspolitiska debatten har under de senaste åren i betydande utsträckning handlat om de små och medelstora företagen – deras problem och utvecklingsmöjligheter. Från samhällets sida har en rad åtgärder vidtagits i syfte att främja utvecklingen bland dessa företag. Ett mer samlat grepp på småföretagarfrågorna togs genom det s k småföretagspaketet, som dåvarande trepartiregeringen lade fram hösten 1977. Viktiga inslag i detta var bl a lindringen av förmögenhetsskatten på det i företagen arbetade kapitalet, förstärkning av Exportrådets resurser samt uppbyggnaden av de regionala utvecklingsfonderna. Fonderna – vars embryo utgjordes av dåvarande företagareföreningarna – tillkom som samhällets samlande organ för stöd till småföretagen. Förutom fonderna finns vissa andra statliga organ som delvis arbetar med inriktning på småföretagen t ex STU (Styrelsen för teknisk utveckling), Investeringsbanken och Industriverket.

DE 24 UTVECKLINGSFONDERNA – EN I VARJE LÄN

Utvecklingsfonderna har landstingen i respektive län och staten som huvudmän och huvudsakliga finansiärer av verksamheten. Landstinget utser hela styrelsen. I ungefär hälften av fonderna är landshövdingen styrelseordförande.

MÅLSÄTTNING

Fondernas uppgift är att främja ”ett internationellt konkurrenskraftigt näringsliv inom respektive län”. Fonderna skall sålunda medverka till att öka lönsamheten i företagen. Fondernas resurser inriktas på lönsamma företag eller företag som förväntas bli lönsamma. Enligt min uppfattning är det viktigt att här understryka att fondernas roll inte är att hålla dödsdömda företag under armarna. Det avgörande för om fonden går in och hjälper till är sålunda att företaget bedöms ha överlevnadskapacitet och utvecklingsmöjligheter.

Även om tyngdpunkten i fondernas insatser ligger i att utveckla befintligt näringsliv har fonderna också en viktig uppgift i att medverka till att nya företag startas.

Fonderna skall primärt arbeta med företag inom tillverkningsindustrin men till målgruppen räknas även vissa serviceföretag med inriktning på service till de tillverkande företagen.

I fråga om målgruppens storleksmässiga avgränsning arbetar fonderna huvudsakligen med företag med upp till 200 anställda. Det bör dock framhållas att målgruppen kan variera något mellan länen p g a olikheter i näringslivsstrukturen. Detta innebär att fonderna totalt sett har en mycket stor målgrupp som man av resursskäl inte alltid hinner hjälpa i den utsträckning man skulle önska. Bara i Stockholms län finns 7 000 företag dvs 20 % av samtliga tillverkande företag i landet.

Två aspekter bör speciellt noteras i fråga om allmänna riktlinjer för fondernas verksamhet. Utvecklingsfonderna är ett kompletterande organ. I första hand skall företagen använda befintligt kredit- och serviceutbud tex banker, privata konsulter och näringslivsorganisationer. När detta utbud saknas eller är bristfälligt utformat skall fonden gå in och hjälpa till. Fonden är sålunda ett kompletterande, ej ett konkurrerande organ.

Utvecklingsfonderna skall vidare ge ”hjälp till självhjälp”. Det är företagarna själva som skall driva och ansvara för sina företag. Fonderna skall däremot vara en diskussionspartner, rådgivande och om så erfordras toppfinansiär för att få igång nya projekt och idéer, rationaliseringar och andra utvecklingsåtgärder inom företagen.

VERKSAMHETSOMRÅDEN

Fonderna har två huvudområden för sin verksamhet:

  • kreditgivning

  • företagsservice.

I och med att fonderna bildades fick de betydande resurstillskott och ambitionsnivån höjdes i förhållande till de gamla företagareföreningarna. Till de nya ambitionerna hör bl a att sammankoppla företagsservicen med kreditgivningen. Härigenom åstadkommes en större slagkraft i fondernas insatser ute i företagen.

KREDITGIVNING

Huvudtanken bakom fondernas kreditgivning är att den skall ligga på en högre risknivå än bankernas, dvs fondernas utlåning skall vara ett komplement till bankernas. Fonderna skall gå in där banklagen lägger hinder för bankernas engagemang. Oftast sker en kombination av ett lån från en bank och ett lån från utvecklingsfonden. Fondens lån ligger då ovanpå och på en högre risknivå. Som en följd blir fondernas låneförluster större än bankernas. Även om bankerna utifrån mina erfarenheter ställer upp bra, efterlyser jag ändå lite av större djärvhet och risktagande från bankernas sida. En utveckling i denna riktning är på gång men ännu återstår en del. En uppmjukning av banklagen skulle påverka utvecklingen.

I utvecklingsfondernas kreditverksamhet skiljer man mellan rörelselån och produktutvecklingslån. Rörelselånen ligger närmast bankernas ordinarie kreditgivning. Högsta lånebelopp är 1 miljon kronor per lån, räntan ligger på 4–5 % över diskontot, amorteringstiderna kan uppgå till maximalt 20 år. Säkerhet för lånet utgörs normalt av företagsinteckning och personlig borgen av företagsägaren. Borgen är ofta limiterad.

Produktutvecklingslånen är speciella högrisklån utan särskild säkerhet. Lånen är villkorliga, vilket innebär att fonden under vissa premisser kan avskriva sin fordran om det projekt som lånet finansierar misslyckas. Högsta lånebeloppet är 3 miljoner kronor. Ränta utgår på lånen. Återbetalningen av lånen bestäms av den takt projektet kan generera intäkter. Produktutvecklingslånen kan användas för både produktutvecklings- och marknadsföringsprojekt.

Vid årsskiftet 1980/81 hade utvecklingsfonderna totalt utestående fordringar i form av rörelselån på ca 1,1 miljarder kronor. Under 1980 låg nyutlåningen på ca 400 miljoner kronor varav ca 50 miljoner kronor på 200 låntagare i Stockholms län. Nyutlåningen i Stockholmsfonden beräknas till 60 miljoner kronor under 1981. Det stora intresset för nyetablering av företag kommer troligtvis att innebära att en ökande del av nyutlåningen går till nyetablerade företag.

Fondernas egna kapital uppgår sammanlagt till ca 1,5 miljarder kronor.

Fonderna svarar för ca 6 % av den totala externa finansieringen (exklusive factoring och leasing) av företag med mindre än 200 anställda. Bankerna inklusive Investeringsbanken svarar för ca 50%. Fondernas uppgifter framstår i detta totalperspektiv som marginella men utgör ofta det nödvändiga komplement eller den katalysator som erfordras för att underliggande krediter skall ”komma loss”. Utöver den egna långivningen har fonderna möjlighet att bevilja garantier för banklån. Dessa har hittills använts i begränsad omfattning. Det finns dock skäl att anta att garantigivningen kommer att öka framöver.

FÖRETAGSSERVICE

Det sammanfattande begreppet ”företagsservice” innehåller information, rådgivning och kontaktförmedling inom främst områdena:

  • företagsanalys

  • företagsutbildning

  • marknadsföring

  • export

  • företagsetablering

  • produktutveckling och innovationer.

En grundlig analys av företaget och dess förutsättningar kan vara första steget till ett samarbete företag – utvecklingsfond. Resultatet kan bli förslag till åtgärder som företagaren kan klara själv eller med hjälp av privata konsulter eller utvecklingsfonden. I sammanhanget bör nämnas att fonderna normalt inte debiterar sina tjänster då det rör sig om kortare insatser i företaget. För längre insatser, mer än några dagar, brukar däremot debitering ske med marknadsmässiga arvoden.

Utbildning genom utvecklingsfonden är en kombination av företagsanalys, individuell rådgivning, kursgrupper och uppföljande handlingsprogram. Kurserna drivs tillsammans med olika utbildningsorganisationer. Därigenom kan företagen erbjudas utbildning inom samtliga angelägna områden t ex ekonomi, marknadsföring, export, underleverantörsfrågor och produktutveckling. Särskilda kurser för dem som vill starta företag finns i så gott som alla län.

Många utvecklingsfonder har lagt ned betydande resurser på marknadsföring av underleverantörs- och exportföretagen och deras produkter. I samarbete med Sveriges Exportråd görs ofta en analys om möjligheterna till export och ett aktivitetsprogram läggs upp. Vanliga åtgärder är marknadsundersökningar och säljresor. Utvecklingsfonderna hjälper också företag att arrangera gemensamma montrar på mässor både i Sverige och utomlands.

Till en del har fondernas exportfrämjande verksamhet kommit att utvecklas kring deras roll som regionala kontaktpunkter för Exportrådet. I flera fonder finns en s k ”Exportchef att hyra”. Denne arbetar i motsats till fondens egen personal med ett mycket begränsat antal företag, 4–6, och skall för dessa bygga upp exportverksamheten över ett antal år. Företagen betalar marknadsmässiga priser för tjänsterna men de subventioneras dock i inledningsskedet.

I flera län har en särskild ”export-drive” arrangerats. Utvecklingsfonden i Stockholms län har bl a tagit initiativ till kampanjen ”Exportitalet” hösten 1980, i samarbete med bl a S-E-banken, Exportrådet och Stockholms handelskammare. Kampanjen är en gemensam satsning för att underlätta exporten för de små och medelstora företagen i Stockholm, Solna och Sundbyberg. Målsättningen med kampanjen är att:

  • ta till vara outnyttjade exportmöjligheter hos företagen

  • öka företagens kunskaper om export och exportmarknader

  • * genom konkreta åtgärder underlätta företagens export.

En enkät för att kartlägga dolda exportmöjligheter gick ut till ett antal små och medelstora företag. 350 svarade och av dessa har 185 genomgått miniexportdiagnos genom S-E Bankens försorg. Utvecklingsfonden och handelskammaren hjälper nu företagen med åtgärdsprogram.

STARTA EGET

Den 8 oktober 1980 fyrade industriminister Nils G Åsling av startskottet för Starta Eget-kampanjen. Mottot var att Sverige behöver nya företag. Kampanjen, som skall pågå under hela 1981, har två syften. Dels skall den öka informationen om företagandets villkor, dels skall den främja nyföretagandet i Sverige.

Industriverket är huvudansvarigt för kampanjen, medan utvecklingsfonderna svarar för genomförandet i respektive län. Bakom de landsomfattande aktiviteterna står också bankerna och näringslivets organisationer.

Under hösten arrangerades ett 100-tal informations- och tematräffar för personer med produkt- och affärsidéer. Sedan den 28 oktober 1980, då de länsvisa aktiviteterna inleddes och fram till våren 1981, har drygt 8000 personer deltagit vid Starta Eget-träffar runt om i landet.

I Stockholms län har 15 temakvällar arrangerats hittills. Vid dessa tillfällen har ungefär 2400 personer fått allmän information om nyföretagandets problem och möjligheter. De har också fått möjlighet till individuell rådgivning och närkontakt med en lång rad organisationer och företag, som kan ge företagsstartare service.

Bland de potentiella nyföretagarna i Stockholms län finns en hög andel personer i åldern mellan 20 och 30 år. Likaså tycks nyföretagarandan hos kvinnor vara stark. Ca 20 % av deltagarna på temakvällarna har varit kvinnor, vilket är positivt.

I dag bidrar också högskolorna med en långt utvecklad småföretags- och Starta Eget-utbildning i Stockholm. En tredjedel av Handelshögskolans avgångselever deltog under våren.

KASTA LOSS

Det finns, som nämnts, ett stort intresse hos många kvinnor att starta företag. Samtidigt saknar kvinnorna ofta företagartradition och det har historiskt sett mest varit männen som haft försörjningsansvaret. Stockholmsfonden var först med kursen ”Kasta loss”; ett seminarium med syfte att motivera, stödja och hjälpa kvinnor som planerar en företagsstart. Seminariet skall ses som en förberedelse för övriga Starta Eget-kurser. Det ger deltagarna möjlighet att diskutera egna idéer, sin eventuella rädsla, behov av stöd och utbildning samt vilka egenskaper, som behöver tränas för att lyckas som företagare.

En vidareutveckling av seminarier för kvinnliga företagsstartare planeras av Stockholmsfonden. Kvinnliga företagsledare kommer att fungera som seminarieledare. Erfarenhetsgrupper har redan bildats med ett 60-tal deltagare från tidigare seminarier. Detta är ett intressant inslag, som kommer att prövas generellt för personer som etablerat verksamhet i Stockholmsregionen.

ÖVRIG VERKSAMHET

Det skulle föra för långt att här redogöra för fondernas samtliga verksamhetsgrenar. Som jag tidigare nämnt kan förhållandena i hög grad skifta mellan länen. Tilläggas bör emellertid att fonderna även sysslar med bl a mark- och lokalförmedling, satsning på löntagarägda företag och energirådgivning. Dessutom är fonderna inom Norrlands- och skogslänen utredande organ åt länsstyrelserna ifråga om regionalpolitiskt stöd.

PERSONAL

Totalt har fonderna ca 600 personer anställda, varav ca 40 vid Stockholmsfonden, som är den största. Genomgående eftersträvar fonderna att rekrytera personer med erfarenhet från företag och banker. Fondernas personal måste kunna tala småföretagarens språk och ha erfarenhet av hans problem och möjligheter. Annars kan inget förtroendefullt samarbete byggas upp. Jag tror vi lyckats på den punkten.

SAMARBETE FONDER – REVISORER

Var kommer då revisorerna in i bilden?

Ser man till småföretagaren och hans situation finner man att denne ofta är en ”ensam” person. Han fattar sina beslut utan att ha någon att samråda med. Ett fungerande styrelsearbete är något ganska ovanligt i småföretagen.

Min erfarenhet från fonden – som varken är unik eller revolutionerande – visar att det finns två intressenter i företagarens omgivning som företagaren normalt har förtroende för och som kan påverka hans tänkande och beslutsfattande. Det är hans bankförbindelse och hans revisor. Enligt min uppfattning skulle den kompetenta och erfarna revisorskår, som vi har här i Sverige, kunna utnyttjas på ett mer aktivt sätt som diskussionspart och rådgivare till småföretagen. En sådan utveckling är på gång men den borde snabbas upp ytterligare. En bra revisor har inte bara information om vad som händer i företaget utan han har också möjlighet att på ett naturligt och otvunget sätt lägga sina synpunkter på företagets skötsel, planering, affärsidé osv. Många småföretag har negativ eller avvaktande inställning till att anlita externa konsulter, men här har revisorn en särställning.

Flertalet av de s k krisföretag som fonden kommer i kontakt med saknar ekonomisk styrning och kontroll. Företagen gör inga budgets. De har dålig kunskap om vilka produkter eller produktgrupper som går bra och vilka som går dåligt osv. Här menar jag att en mer aktiv revisorsroll skulle kunna innebära att många kriser förebyggs, därmed inte sagt att kriserna helt hade kunnat undvikas.

Ur långivarsynvinkel ser jag det som en självklar uppgift för både fonderna och bankerna att man i sådana situationer – som villkor för lån – kräver att ett fungerande ekonomiskt styr- och kontrollsystem införs och kanske t o m att revisorn byts ut om denne fungerar otillfredsställande.

Jag är väl medveten om de risker en mer aktiv och rådgivande revisorsroll kan innebära ifråga om revisorns objektivitet och integritet. Jag tycker dock att dessa risker är överdrivna i debatten. Råder ett bra förtroendeförhållande mellan revisorn och företagaren – vilket är normalfallet – ser jag inga problem med att revisorn utökar sin nuvarande och mer traditionella roll.

När jag nu förordat ett mer aktivt samarbete mellan företag och revisor gäller detta även samarbetet Utvecklingsfonderna och revisorer. Från fondernas sida ser jag revisorn som en mycket viktig diskussions- och informationspart, t ex när vi överväger att gå in med ett lån i ett företag. En bra modell, tycker jag är att revisorn tillsammans med företagaren deltar i lånediskussionen. När företagaren själv inte kan svara på våra frågor brukar han ändock hänvisa till revisorn. Finns denne med redan från början i diskussionen snabbas också våra beslut upp.

En annan aspekt på samarbetet revisor-utvecklingsfond gäller tidsaspekten. Som långivare är det självklart värdefullt med så färska siffror som möjligt. Tyvärr släpar ofta boksluten efter tidsmässigt. Här kan revisorn hjälpa till för att företagen snabbare skall få fram sina bokslut.

Stockholmsfonden, liksom andra fonder, har mot denna bakgrund eftersträvat ett intimt och fortlöpande samarbete med de etablerade revisionsbyråerna. Enbart under första hälften av 1981 har Stockholmsfonden, förutom kontakter i enskilda företagsärenden, haft s k informations- och kontaktträffar med 10 större byråer. Vid dessa har ett värdefullt erfarenhetsutbyte skett mellan fondens handläggare och klientansvariga på byråerna. Dessutom anordnar fonden olika seminarier tillsammans med byråer. Ett återkommande sådant är ”Ställ krav på Din revisor”.

Sammanfattningsvis är mitt budskap att revisorerna i ökad utsträckning bör vara rådgivare och diskussionspart åt speciellt de mindre och medelstora företagen, inte bara ”siffergranskare”. Många revisorer arbetar redan på detta sätt, men fler borde göra det.

Bo Söderberg