Efter att ha diskuterat FARs inflationsredovisningsförslag med ett drygt tiotal börsföretags ekonomichefer skulle jag vilja karakterisera deras reaktion som reserverad eller möjligen likgiltig. Det finns ett intryck av att problemområdet inte engagerar i någon högre grad. Det är möjligt att läget skulle ha varit ett annat om vinstnivån i näringslivet varit högre. I varje fall verkar det som att företag med en högre lönsamhet än genomsnittligt i större utsträckning än andra företag gör någon form av inflationsjustering.
Å andra sidan vore det att förenkla problemet om man tror att en ytterligare vinstförbättring automatiskt skulle leda till att inflationsredovisning blir accepterad. Det finns en stor osäkerhet om vad en inflationsjusterad redovisning egentligen säger. En gissning är att en stor del av osäkerheten beror på en oklarhet om vad tillgångsvärdena i balansräkningen betyder.
En gemensam egenskap hos olika förslag om inflationsredovisning är att man överger den traditionella principen att värdera tillgångar till anskaffningskostnad. I stället föreslås ofta en nukostnadsvärdering. Förutom i det svenska förslaget till inflationsredovisning rekommenderas nukostnadsvärdering i bl a Storbritannien, Holland, Västtyskland och USA. (Amerikanska företag måste dock omvärdera sina tillgångar också med hänsyn till förändringar i konsumentprisindex.) I takt med att kostnaden stiger för nya varor, maskiner eller anläggningar skall alltså en uppskrivning göras som i sin tur leder till att det egna kapitalet ökar. Om man i likhet med t ex FARs redovisningskommitté definierar vinst som ökning i eget kapital inträffar således det paradoxala att en kostnadsstegring redovisas som något positivt! I ett företags resultaträkning har t o m ordet kostnadsstegringsvinst använts för att beteckna att varulagret ökat i värde under året.
Om det vore så väl att kostnadsstegringar omedelbart kunde övervältras på kunderna vore väl inte problemen så stora. Prisregleringar, byråkrati eller konkurrens hindrar dock detta. Kostnadsstegringar leder därigenom ofta till sänkta marginaler. Att i detta läge redovisa kostnadsstegringar som intäkt kan uppfattas som om man sparkar den redan slagne.
VARFÖR HAR MAN FASTNAT FÖR EN VÄRDERING TILL NUKOSTNAD?
Anledningen till att nukostnaden så ofta kommer till användning vid värdering av tillgångar är att den sägs ange vad tillgångarna normalt är värda för företaget. Om en anläggning skulle förloras, t ex genom en eldsvåda, är nukostnaden det pris företaget får betala för att kunna återuppta produktionen. En viktig förutsättning är att reinvesteringen är lönsam. Är den inte det, som inom ex vis varvsindustrin, faller grunden för nukostnadsvärderingen och andra alternativ måste tillgripas. Normalt finns det dock anledning räkna med att nyinvesteringar kommer till stånd. Det förutsätter i sin tur att de framtida vinsterna är tillräckligt höga för att möjliggöra nyinvesteringarna.
En uppvärdering av gamla anläggningar till nukostnad måste alltså ses som ett uttryck för en förväntan om en högre avkastning på lång sikt jämfört med läget när den ursprungliga investeringen gjordes. Denna förväntan kan tyckas vara en bräcklig grund för en balansvärdering. Jag kan dock inte se att det finns någon rimlig alternativ förklaring till att använda nukostnader. Visserligen har det ibland anförts att nukostnadsredovisning uteslutande skall ses som en finansiell information; som en statistisk uppgift med syfte att underlätta prognoser om framtida kapitalbehov. Det är dock svårt att tänka sig att kravet på dylika prognoser skulle ta över mer traditionella uppgifter för balansräkningen; att ge underlag för räntabilitets- och soliditetsberäkningar t ex.
FINNS ALTERNATIV TILL EN NUKOSTNADSVÄRDERING?
Finns det något alternativ till nukostnader i balansräkningar? En australiensisk teoretiker har länge argumenterat för en värdering till avsaluvärde. Det skulle alltså medföra en värdering snarlik den som tillämpas i likvidationsbalansräkningar. Även om avsaluvärden kan vara användbara i ex vis fastighetsbolag är det svårt att tänka sig dem i ett vanligt industriföretag. Här finns dock utrymme för experiment.
Sammanfattningsvis finns det alltså tre värderingsgrunder att välja mellan: vad tillgångarna faktiskt kostat, vad det skulle kosta att återanskaffa tillgångar resp vad tillgångarna skulle inbringa vid försäljning. Var och en av dessa har berättigande. För prognoser om framtida vinster i en going concern synes nukostnadsvärdering vara mest lämpad. Stigande nukostnader ger en signal om en högre vinstnivå i framtiden. Det i sin tur är ett motiv för att ta med värdeförändringarna som intäkt i resultaträkningen. Att inte ta med värdeförändringar är att förneka återanskaffning av förbrukade resurser och därmed hela grunden för nukostnadsredovisningen.
Rolf Rundfelt, Sveriges Industriförbund