Redovisning av materiella anläggningstillgångar – några resultat och reflektioner

Ca 1 500 företag måste införa redovisning av anläggningstillgångar enligt plan om FARs rekommendation blir definitiv.

FAR presenterade sitt utkast till rekommendation om materiella anläggningstillgångar i oktober 1979. Den stora nyheten var att kräva obligatorisk redovisning av planavskrivningar för större företag (balansomslutning större än 1 000 basbelopp eller mer än 200 anställda).

Med den här artikeln vill jag belysa följande:

• Redovisning av avskrivningar enligt plan under räkenskapsåret 1979.

• Vilken effekt avskrivningar enligt plan ger på räntabilitet och soliditet jämfört med om bokföringsmässiga avskrivningar tillämpas.

• Begreppsförvirringen som uppstår vid planenlig värdering i kombination med uppskrivningar.

REDOVISNING AV AVSKRIVNINGAR ENLIGT PLAN 1979

I SCBs finansstatistik undersöks samtliga företag med minst 50 anställda. Fr o m räkenskapsåret 1977 infördes uppgifter om planenliga avskrivningar och restvärden som komplement till de rent bokförings-/skattemässiga värdena. Uppgifterna var frivilliga och syftade i första hand till att underlätta uppgiftslämnandet för företag som tillämpade avskrivningar enligt plan.

Föreliggande resultat avser räkenskapsåret 1979 och torde därmed ungefärligen visa redovisningspraxis opåverkad av FARs utkast till rekommendation. Undersökningen avser juridiska personer – alltså inte koncerner – inom tillverkningsindustrin med minst 50 anställda.

Av datatekniska skäl har jag definierat redovisning enligt plan lika med redovisning av ackumulerade över-/underavskrivningar i balansräkningen. Detta innebär att företag som tillämpar redovisning enligt plan, men som totalt sett inte gjort några skattemässiga över-/underavskrivningar, felaktigt klassificeras som företag med enbart bokföringsmässig redovisning av anläggningstillgångar.

Av tabell 1 framgår att drygt vart tredje industriföretag med minst 50 anställda redovisade anläggningstillgångar enligt plan under 1979. Dessa företag svarade för ca två tredjedelar av det bokföringsmässiga värdet. Den ackumulerade överavskrivningen uppgick till 17,9 miljarder, vilket innebar att planenligt restvärde översteg det bokföringsmässiga med nära 50 procent. Genom att medräkna överavskrivningarna bland obeskattade reserver ökar de senare med nära 90 procent.

Tabell 1

Industriföretag med redovisning av materiella anläggningstillgångar enligt plan. Siffror inom parentes anger procentuell andel av samtliga företag inom resp redovisningsgrupp.

En klar skillnad märks mellan statliga och privata företag. Trots att den redovisade andelen företag med planenlig redovisning är högre för de statliga företagen (54 procent), svarar dessa för endast 43 procent av anläggningsvärdet. Här spelar med säkerhet den använda definitionen en stor betydelse, genom att ett flertal stora företag saknar ackumulerade överavskrivningar. Utan att i detalj ha kontrollerat förhållandet, tror jag att samtliga statliga företag tillämpar planenlig redovisning. I så fall skulle detta innebära att nära hälften av företagen inte haft resultatutrymme – historiskt sett – för att utnyttja möjligheterna till skattemässiga överavskrivningar (kan också av någon anledning ha avstått från möjligheten).

I vilken utsträckning den felaktiga definitionen påverkar resultaten i övrigt kan inte avgöras utifrån undersökningen. Man kan dock utgå från att effekten är väsentligt mindre för de privata företagen med hänsyn till deras bättre historiska lönsamhet.

FARs utkast till rekommendation avser i första hand större företag. I tabell 2 redovisas därför företagen storleksuppdelade efter antal anställda.

Tabell 2

Företag med redovisning enligt plan fördelade efter storlek.

Som väntat stiger andelen företag med redovisning enligt plan med företagsstorlek. Totalt finns ca 550 industriföretag med minst 200 anställda (en av FARs föreslagna gränser). Drygt hälften av företagen uppfyllde rekommendationen redan under 1979.

Den andra gränsen – balansomslutning på minst 1 000 basbelopp (13,9 miljoner kronor) – medför att ytterligare ca 770 företag kommer att beröras av rekommendationen. Av dessa hade drygt vart tredje företag planenlig redovisning under 1979.

Totalt fanns det nära 2 600 företag med minst 50 anställda inom näringslivet som 1979 uppfyllde villkoren för obligatorisk redovisning av avskrivningar enligt plan (990 enligt anställda och ytterligare 1 600 enligt balansomslutning). En mycket grov skattning utifrån förhållandet inom industrin tyder på att ca 1 500 företag måste införa redovisning av anläggningstillgångar enligt plan, om rekommendationen blir definitiv. Som jämförelse kan nämnas att ca 650 företag berörs av FARs rekommendation om nukostnadsredovisning.

EFFEKTER PÅ RÄNTABILITET OCH SOLIDITET

Under de senaste åren har räntabilitet och soliditet tillmätts allt större intresse. Inom finansstatistiken har vi hittills tvingats till att utnyttja bokföringsmässiga avskrivningar och restvärden vid sådana mätningar (de s k nyckeltalen är ett undantag där vi utgått från resp företags värdering). Därför var det med stor tillfredsställelse som vi tog del av FARs utkast till rekommendation, även om vi ”naturligtvis” gärna sett att ännu fler företag hade omfattats.

Vad gäller innehållet i rekommendationen finns en del övrigt att önska – åtminstone om man har målsättningen att mäta räntabilitet och soliditet. Detta återkommer jag till och redovisar i tabell 3 effekterna på räntabilitets- och soliditetsmätningar helt enligt företagens lämnade uppgifter.

Tabell 3

Räntabilitet och soliditet utifrån planenlig (P) resp bokföringsmässig (B) värdering 1979.

För 1979 innebar bokföringsmässig värdering en överskattning av räntabiliteten på eget kapital med ca 2 procentenheter. Räntabiliteten har definierats som resultat före extraordinärt netto i förhållande till redovisat eget kapital plus hälften av obeskattade reserver.

Vid värdering enligt plan ”krävs” även förräntning av ackumulerade överavskrivningar (0,5 x 17,9 = 8,9 miljarder). Skillnaden i resultatet mellan planenlig och bokföringsmässig värdering är årets överavskrivning exkl avskrivning mot investeringsfonder. Denna uppgick till knappt 0,2 miljarder, vilket gav en mycket låg ”förräntning” av de ackumulerade överavskrivningarna (knappt 2 procent). Därmed blev också räntabiliteten enligt plan lägre än enligt bokföringsmässig värdering (13,0 jämfört med 15,1). För att ”metoderna” skulle ha givit samma räntabilitet (= enligt plan) hade det fordrats ytterligare ca 1 miljard i överavskrivning under 1979.

Nu måste man komma ihåg att resultaten här avser industrin som aggregat (AB Svensk Industri). Därför är det svårt att dra några generella slutsatser om förhållandet på företagsnivå, genom att företag med överavskrivningar ”salderas” mot företag med underavskrivningar – se t ex privata resp statliga företag enligt tabell 3. Vidare är 1979 knappast något representativt år med hänsyn till de närmast föregående ”krisåren”. Under både 1977 och 1978 redovisades en nettoupplösning av industrins lagerreserver. Därmed fanns det 1979 ett mycket stort skattemässigt nedskrivningsutrymme i lager, som förmodligen i första hand utnyttjades – inte minst mot bakgrund av de sämre möjligheterna till upplösning av ackumulerade överavskrivningar.

Vad beträffar soliditeten underskattades denna med ca 2 procentenheter om bokföringsmässig värdering tillämpas. Soliditeten har mätts som redovisat eget kapital plus hälften av obeskattade reserver i förhållande till totalt kapital.

I tabell 4 redovisas räntabilitet och soliditet för samtliga företag. Av naturliga skäl används genomgående bokföringsmässiga värden.

Tabell 4

Räntabilitet och soliditet för industriföretag med minst 50 anställda 1979.

För de privata företagen finns inga större skillnader mellan företag med planenlig redovisning (se tabell 3) och samtliga företag. Däremot är representativiteten väsentligt sämre för de statliga företagen (5 procents räntabilitet på eget kapital för företag med planenlig redovisning resp – 9,8 för samtliga). Anledningen är givetvis den använda definitionen av planenlig redovisning som satts lika med redovisning av ackumulerade över-/underavskrivningar. Därmed har ett antal betydelsefulla, statliga förlustföretag felaktigt klassificerats som företag utan redovisning av avskrivningar enligt plan.

BEHANDLING AV UPPSKRIVNINGAR VID REDOVISNING ENLIGT PLAN – ETT OMRÅDE FULLT AV FALLGROPAR

Min första ”praktiska” kontakt med avskrivningar enligt plan ligger snart tio år tillbaka. Den skedde i samband med ett forskningsprojekt inom Ekonomiska Forskningsinstitutet (EFI) vid Handelshögskolan i Stockholm kring större industriföretags kapitaltillväxt, kapitalstruktur och räntabilitet 1966–1972. Projektet drevs av Lars Bertmar och Göran Molin under ledning av professor Sven-Erik Johansson. Min roll var främst ”dataleverantör” genom att finansstatistiken utnyttjades som primärmaterial.

Studien förutsatte att de bokföringsmässiga resultat- och balansräkningarna enligt finansstatistiken – och dåvarande redovisningspraxis – omvandlades till rent anskaffningskostnadsbaserade värden. Därvid beräknades avskrivningar och restvärden enligt plan helt baserade på anskaffningskostnader. Vidare eliminerades effekten av uppskrivningar från såväl tillgångarna som det egna kapitalet. Anledningen var att man ville följa företagens utveckling i kapitaltillväxt, kapitalstruktur och räntabilitet opåverkad av bokföringsåtgärder.

Mot den bakgrunden var det med viss spänning jag tog del av FARs utkast till rekommendation. Tyvärr var det emellertid bara att konstatera att förslaget inte skulle ge resultat- och balansräkningar som svarade mot kraven för anskaffningskostnadsbaserade räntabilitets- och soliditetsmätningar. Detta har inte heller angivits som något motiv för rekommendationen, varför det finns risk för att min kritik snarare gäller syftet än innehållet (vore därför tacksam om FARs kommande rekommendationer försågs med ett klart och entydigt syfte).

Felet med utkastet – utifrån mitt syfte – är behandlingen av uppskrivningar. I detta fall hänvisar FAR till en artikel av Per V A Hanner ”ackumulerade överavskrivningar – ett område fullt av fallgropar” i BALANS nr 10/1978. Enligt artikeln redovisas uppskrivningar – visserligen efter avdrag för ackumulerade överavskrivningar på tillgången ifråga – som tillgångsvärde i balansräkningen. Vidare tillförs uppskrivningen i helhet det ”beskattade” egna kapitalet. Om det skattemässiga restvärdet är väsentligt lägre än det planmässiga bör kompletterande upplysning lämnas därom. Avskrivningar på uppskrivningsbelopp skall inräknas i avskrivningar enligt plan (FARs ”egen” skrivning).

Den föreslagna behandlingen av uppskrivningar anser jag leda till begreppsförvirring – åtminstone för mig. Begreppet ”värde enligt plan” hade jag tidigare trott vara förbehållet anskaffningsvärde minus avskrivningar på anskaffningsvärde utifrån ekonomisk livslängd. Vidare hade jag förutsatt att en balansräkning med tillgångarna värderade enligt plan skulle ge ett slutresultat i form av ett tillgångsvärde till anskaffningskostnad. Därmed skulle också passivsidan utgöras av skulder, obeskattade reserver och ett eget kapital bestående av tillskjutna och intjänade medel med avdrag för lämnad utdelning. En sådan balansräkning och mot denna svarande resultaträkning är vad som behövs för att kunna utföra konsistenta räntabilitets-, soliditets- och tillväxtmätningar. Så långt tycks emellertid inte svensk redovisningspraxis kunna utvecklas – åtminstone inte om FARs utkast till rekommendation följs. Parentetiskt kan nämnas att detta också torde vara en fundamental förutsättning för genomförande av en ren nukostnadsredovisning, som också föreslagits av FAR.

Man kanske frågar sig hur den ”perfekta” resultat- och balansräkningen skall kunna åstadkommas utan att komma i konflikt med gällande lagar inom redovisningsområdet. Jag tror svaret redan finns i form av de i nämnda EFI-studie använda resultat- och balansräkningsmallarna. Uppskrivningar redovisas helt öppet i dessa, men får ingen effekt vare sig på tillgångarna eller det ”totala” egna kapitalet. Enligt Hanners företagsexempel fanns ett planenligt restvärde på byggnader på 5 mkr och ackumulerade överavskrivningar på 1 mkr före uppskrivningar på 3 mkr. Om man vidare antar att företaget hade 3 mkr i skulder och 1 mkr i eget kapital och utgår från balansräkning enligt årsredovisningspraxis erhålls följande (se tabell 5).

Tabell 5

Fördelen med EFIs modell är att den direkt ger användbara värden på tillgångar och eget kapital. Detta beror på att effekten av uppskrivningar elimineras helt på passivsidan genom införande av en negativ beskattad reserv som är lika med uppskrivningen. För att få FARs balansräkning användbar måste man ge sig in i fotnötternas djungel. Där finner man relativt enkelt att oavskrivet belopp på uppskrivningar uppgår till 2 mkr. Den resterande uppskrivningsmiljonen återfinns säkert också under uppskrivningsåret, men året därpå kan det vara svårare (överstiger det planenliga värdet det skattemässiga väsentligt?).

Utgår man från att en icke redovisningsexpert alternativt en sådan under tidspress beräknar soliditet utifrån balansräkningen, ger modellerna som synes högst olika resultat. Strävar man här efter att göra årsredovisningarna så svårbegripliga att endast experter kan omvandla dem till underlag för korrekta analyser? För ett antal år sedan läste jag också i ett mycket stort och framgångsrikt börsföretags förvaltningsberättelse, att företaget under året lyckats höja soliditeten genom att skriva upp fastigheterna. Är det månne denna möjlighet man vill ha kvar genom förslaget?

En huvudfråga vad gäller årsredovisningar tycker jag är var den relevanta informationen skall finnas – i resultat- och balansräkningen eller bland de ca 20–30 fotnötter som i dag verkar vara normalt för större företag. Personligen föredrar jag det första alternativet att direkt kunna använda den presenterade resultat- och balansräkningen för analys. I fotnot skulle man kunna förklara innebörden av t ex en negativ beskattad reserv (bokföringsmässigt avsteg från anskaffningskostnadsvärdering). I en annan fotnot kunde en ungefärlig soliditet utifrån beräknad återanskaffningskostnad anges – om man inte tar steget fullt ut och lämnar en nukostnadsbaserad resultat- och balansräkning (hur behandlas förresten uppskrivningar i så fall; realiserad eller orealiserad värdestegring?).

Avslutningsvis vill jag framhålla att utkastet i övrigt är en välkommen utveckling av redovisningspraxis. Beträffande uppskrivningsproblematiken rekommenderar jag FAR att ytterligare penetrera frågan (full av fallgropar?). Jag hoppas att slutresultatet kan ge följande typer av redovisning utan inbördes begreppsförvirring:

1. Planenlig redovisning med strikt värdering till anskaffningskostnader

2. Nukostnadsredovisning till beräknade återanskaffningskostnader.

3. Bokföringsmässig redovisning med värdering mellan anskaffningskostnad och taxeringsvärde avsedd för skattemyndigheterna, dvs inte särskilt lämpad för analys.

Leif Sundberg vid Enheten för finansstatistik Statistiska Centralbyrån