SCAs försök med inflationsredovisning

Inflationsredovisningen inom SCA koncentreras till rörelsens kostnader, avskrivningar, fordringar och skulder.

Föreliggande artikel utgör i huvudsak ett sammandrag av ett anförande, som hölls inför Aktiespararna den 16 mars 1981. Anförandet behandlar enbart extern inflationsredovisning och berör inte alls de problem, som inflationen skapar för den interna styrningen.

I stort sett har västvärlden haft inflation under hela efterkrigstiden. Med jämna mellanrum har inflationen tagit FARt och då har också diskussionerna om inflationsredovisning blivit livliga.

Den här gången har emellertid kraven på inflationsredovisning varit ovanligt ihärdiga. Orsakerna härtill kan måhända illustreras med ett par bilder.

Den svenska inflationstakten var mycket låg under hela 1960-talet – genomsnittligt under 4 % per år (se figur i Balans 5/1981 sid 20). Åren 1970 till 1973 steg inflationstakten till ca 7 % per år för att under perioden 1974–1980 ligga på nivån strax över 10%.

Resultatbedömningarna har naturligtvis påverkats av denna successivt stigande inflationstakten, vilket framgår av figur 2 (se Balans 5/1981 sid 20). Den heldragna linjen representerar SCA-koncernens vinst per aktie baserat på anskaffningsvärden för lager och anläggningar. Utan att fördjupa sig i beräkningsmetoden, så representerar den streckade kurvan vinsten per aktie enligt nukostnadsprincipen. Som synes är skillnaderna mellan kurvorna mycket små för perioden 1972–1975. Därefter skiljer sig kurvorna åt på ett mer markant sätt, men fortfarande är inte skillnaderna överväldigande.

Man kan kanske av dessa diagram våga dra den slutsatsen att först när inflationstakten under en längre period ligger relativt högt påverkas resultatbedömningen. Motivet för inflationsredovisning är ju att den skall ge bättre information om det verkliga vinstläget än den traditionella redovisningen kan. Gör den inte det, fyller inflationsredovisningen ingen funktion. En kommande rekommendation från FAR bör om möjligt ta hänsyn till detta, så att man inte ovillkorligen vid alla inflationstakter kräver en inflationsredovisning.

I flera länder har inflationen periodvis varit mycket hög eller väsentligt högre än man är van vid och där har man efter mycken möda och stort besvär tagit fram rekommendationer om inflationsredovisning. Detta har t ex skett i USA, England, Kanada och Sverige.

Gemensamt för alla förslag är att:

• Inflationsredovisningen är supplementär, dvs huvudnumret är fortfarande den traditionella redovisningen.

• Inflationsredovisningen baseras på nukostnadsprincipen. Med det menas dels att rörelseresultatet belastas med aktuella kostnader för varuframställning inkl avskrivningar på anläggningarnas nuvärden, dels att värdeförändringarna på befintliga tillgångar redovisas i resultaträkningen vare sig de är realiserade eller ej.

INFLATIONSREDOVISNING I SCA

Efter denna mycket korta inledning om inflationsredovisning i allmänhet, skall jag i fortsättningen koncentrera mig på SCAs försök till inflationsredovisning, som i årsredovisningen enbart har berört resultaträkningen.

De första beräkningarna dyker upp i 1976 års årsredovisning och omfattar åren 1972–1976. Därefter har beräkningar gjorts i varje årsredovisning. Redan från början baserades beräkningarna på nukostnadsprincipen. Den metod, som använts, ansluter sig mycket nära till variant III i FARs utkast till rekommendation som presenterades hösten 1980.

Under de år som har gått har inga principiella förändringar gjorts vid beräkningen av nuvärden för anläggningar och varukostnader. Det innebär inte att vi har funnit de använda metoderna oantastliga. Tvärtom har vi mött många problem, som vi inte alls är säkra på att vi löst på ett riktigt sätt.

En del av våra problem är branschspecifika – som t ex beräkning av värdeförändringar på skogsmark och vattenkraftanläggningar, medan andra torde vara mer allmängiltiga såsom t ex:

• Nukostnad för lager i ordertillverkande industri. Varje order är ju unik och några återanskaffningar är därför inte aktuella. För övrigt kan man fråga sig hur tillgångar, som ej skall återanskaffas, skall prissättas.

• Metod för beräkning av värdeförändringar på ej börsnoterade aktier.

• Metod och data för beräkning av nukostnad för specialmaskiner.

Det vore önskvärt om FAR i sin kommande rekommendation om inflationsredovisning anvisade lösningar både på de generella och de branschspecifika problemen.

I vår inflationsredovisning har vi kringgått problemen genom att anta att summan av alla värdeförändringar på aktier, industrianläggningar, skogsmark och kraftverk är precis lika stor som inflationen, dvs den reala värdeförändringen är 0. Med hänsyn till storlek och sammansättning av dessa tillgångar i SCA-koncernen är det inte ett alltför osannolikt antagande.

Om de reala värdeförändringarna på vissa tillgångar sätts till 0, skiljer sig den reala resultatberäkningen från den traditionella med avseende på rörelsens kostnader, avskrivningar, fordringar och skulder. För att demonstrera inflationens effekter på dessa poster i resultaträkningen, skall jag jämföra koncernens resultaträkning för 1980 med den nukostnadsberäkning av resultatet som finns i kommentaren till årsbokslutet (se figur 3).

Figur 3

SCA KONCERNEN 1980

RÖRELSENS KOSTNADER