Internationellt samarbete från svenskt perspektiv

Det finns många internationella organisationer på redovisnings- och revisionsområdet. Hur påverkas Sverige?

Svenskt näringsliv är i hög grad internationellt. Vår exportandel är mycket stor. FAR har många internationella kontakter. Förkortningarna på de internationella sammanslutningarna surrar i luften. Vad betyder dessa organisationer för redovisningen och revisionens utveckling i Sverige? BALANS har frågat ordföranden i FARs internationella kommitté Bertil Edlund, som var ordförande i FAR under åren 1978–80.

Vi behöver ett internationellt samarbete. Men är det fruktbart att så många olika organisationer arbetar med samma sak?

Det har under senare år onekligen blivit rätt många organisationer som arbetar med redovisnings- och revisionsfrågor på det internationella planet. Det är begripligt om revisorer och andra intresserade har svårt att orientera sig. Ibland får vi en känsla av att de är alltför många.

De organisationer som mer eller mindre aktivt arbetar med redovisnings- och revisionsfrågor kan indelas i fyra kategorier:

1 Revisorsorganisationernas (FAR och motsvarande sammanslutningar av kvalificerade revisorer) internationella intresseföreningar:

Regionala organisationer finns även i andra världsdelar.

2 Organ bildade av vissa revisorsföreningar:

3 Överstatliga organ:

4 Internationella fackliga organisationer:

FAR är medlem i NRF, UEC, IFAC och IASC. Det har för FAR varit självklart att delta i den internationella utvecklingen och harmoniseringen av redovisning och revision. FAR har också både direkt och indirekt praktisk nytta av de internationella organisationerna och de produkter som kommer fram i form av rekommendationer och annat.

Sveriges näringsliv är i hög grad internationellt beroende. Exportandelen är som bekant hög och de utlandsägda företagen utgör en betydande del av svenskt näringsliv. Det är då självklart att svenska revisorer måste ge svenska företag, som är beroende av verksamhet utomlands och den utländska kapitalmarknaden liksom utländska företag i Sverige, den service som krävs av en kvalificerad yrkeskår.

Revisionsbyråerna måste därför vara kapabla att ge svenska internationella företag service utomlands och en kvalificerad och likformig revision i alla länder. Medverkan i de internationella revisionsbyråerna liksom internationellt samarbete på föreningsplanet är förutsättningen härför.

Harmoniseringen av revisionen och utvecklingen av revisionsteknikerna måste givetvis revisorerna och revisorsorganisationerna ta på sitt ansvar.

Utvecklingen på redovisningsområdet har historiskt också helt skötts av revisorsorganisationerna. Detta beror inte på att dessa önskat skapa en monopolsituation utan det är helt enkelt så att andra intressenter tidigare visade inget eller ringa intresse. På senare år har både myndigheter och företrädare för andra intressenter visat ett allt större intresse för utvecklingen av redovisningsprinciper och harmoniseringen internationellt. Intresset koncentreras till de s k multinationella företagen, medan revisorsorganisationernas arbete har en något mer generell inriktning.

Revisorerna är fortfarande dominerande men tendensen är klar; det blir på sikt partssammansatta organ som utvecklar redovisningsstandards, både lokalt och internationellt.

I USA har FASB tagit över från AICPA, i Holland utvecklas standards av ett trepartsorgan (revisorer, arbetstagare och arbetsgivare), i Sverige har vi fått Bokföringsnämnden.

Till uppräkningen ovan kan också läggas att finansanalytiker, börsstyrelser etc också arbetar med vissa redovisningsfrågor, både lokalt och internationellt.

Intresset från de många skilda organen är mycket positivt, men jag förstår den som känner sig något förvirrad. Vi har paradoxalt nog fått behov av samordning av de internationella samordningssträvandena.

Det nordiska samarbetet sker genom NRF. De nordiska aktiebolagslagarna och andra institutionella förhållanden är ganska lika. Utnyttjar vi möjligheterna till samarbete?

NRF är internationellt sett en mycket gammal organisation. Den bildades redan 1931 och är måhända den allra äldsta internationella revisorsorganisationen.

Vi har i Norden en aktiebolagslagstiftning som till stora delar är gemensam och de institutionella förhållandena och traditionen i näringslivet är mycket närbesläktade. Skattelagstiftningen bygger också på gemensamma grundprinciper.

Det är alltså inte överraskande att FAR och systerorganisationerna i Norden och enskilda revisorer finner nordiskt samarbete stimulerande, men framför allt praktiskt nyttigt och konkret. Under mina år som vice ordförande och ordförande i FAR har jag kunnat dra nytta av utveckling och produkter utarbetade i de nordiska länderna och vi har gett varandra många uppslag till aktiviteter. Som exempel kan nämnas de norska revisorernas ansvar för företagens skatter och avgifter, samarbetet med skattemyndigheterna och erfarenheterna av en utvidgad revisionsplikt till mindre företag. De danska revisorerna har gett oss impulser när det gäller going concernproblematiken. De har av tradition ägnat större uppmärksamhet åt de mindre företagens servicebehov.

Genom det konkreta arbetet med gemensamma vägledande grundläggande rekommendationer i revision vilka utarbetades av den nordiska revisionskommittén för fem–sex år sedan åstadkoms en konkret avstämning mellan revisorerna i de nordiska länderna. Det bekräftades också vid den nordiska revisorskongressen på Island 1976. Kongressboken ger en intressant redovisning av de nordiska revisorernas uppfattning i olika frågor.

En ny kongress anordnas som bekant under hösten 1981 i Helsingfors. Jag rekommenderar alla revisorer att besöka kongressen. Jag är övertygad om att denna kongress liksom sina föregångare kommer att visa sig mera konkret och matnyttig än andra internationella kongresser. Mina kunskaper om förberedelserna och ämnesval gör att jag med gott samvete verkligen kan rekommendera alla revisorer att besöka Helsingfors i augusti. Grannlandet i öster rymmer också mycket av intresse både kulturellt och industriellt.

Det måste finnas utrymme för en SAS-tanke bland revisorerna i Norden. Revisorerna kommer att följa näringslivets exempel att utvidga det nordiska samarbetet.

Det europeiska samarbetet sker genom UEC, en organisation som levt ett något oroligt liv men som nu tycks ha tillfrisknat. Får UEC stort inflytande på utvecklingen i Europa?

UEC är den enda revisorssammanslutningen i Europa. Låt mig direkt slå fast att det under alla förhållanden finns behov av en europeisk sammanslutning, men ambitionsnivån kan bli föremål för omprövning. Omfattningen av UEC:s verksamhet speglar givetvis i första hand effektiviteten i organisationen, men UEC:s uppgifter och roll kommer under de närmaste åren framför allt att bestämmas av utvecklingen i omvärlden och revisorsföreningarnas inställning.

UEC har under senare år fungerat relativt väl och många av kommittéerna är ambitiösa och produktiva. ASB (Auditing Statements Board) har producerat en mångfald rekommendationer som varit till nytta för harmoniseringen och utvecklingen i Europa men också av praktiskt värde för individuella medlemsorganisationer. ASB har utarbetat rekommendationer i de grundläggande revisionstekniska frågorna men har också ambitionen att vara en ”force-runner”. Ämnen såsom going concern, riskanalys, revision av delårsrapporter och forecasts avspeglar denna ambition.

IFAC har nyligen påbörjat sitt arbete med internationella rekommendationer inom revisionsområdet och har då stor nytta av UEC:s arbete.

Då det är självklart att dubbelarbete skall undvikas blir det också naturligt att ASB:s arbete får en något annan inriktning – förutsatt givetvis att IFAC visar sig kunna hålla ett högt tempo och en ambitionsnivå som inte styrs av de underutvecklade länderna.

Det finns faktorer som talar för att UEC får en ökad betydelse i framtiden men det finns också faktorer som verkar i motsatt riktning.

Allmänt sett noterar vi att Europas roll i den internationella ekonomin stärkts och de Europabaserade internationella företagen har också stärkt sin ställning i förhållande till de USA-baserade företagen. Denna utveckling har på revisionsområdet tagit sig flera uttryck. Det finns nu ett välutvecklat revisorsväsende i många europeiska länder med undantag för Sydeuropa. Flera av de större internationella byråerna är sammanslutningar av fristående lokala byråer med starka europeiska byråer. Allt fler skapar också särskilda organisationer för Europa.

Hittills har vi i Europa lyckats undgå den onda cirkeln som de amerikanska revisorerna hamnat i med omfattande skadeståndsanspråk, detaljregleringar och ett förtroendegap. Denna miljö försvårar en aktiv utveckling av revisorsrollen och det är enligt min mening på sitt sätt destruktivt att tvingas söka minska förtroendeklyftan med ett omfattande kvalitetskontrollprogram. De europeiska revisorerna uppfattar också de amerikanska ”peer review”programmen onödiga, alltför kostnadskrävande och ineffektiva.

Revisorsmiljön i Europa är helt annorlunda och revisorsrollen utvecklas också mer konstruktivt och öppet. Det finns alltså ett behov av ett språkrör för den europeiska traditionen och miljön när det gäller utvecklingen av revisorsstandards i världen.

Det finns också flera faktorer som kan komma att begränsa UEC:s betydelse. Jag har redan pekat på att IFAC troligen kommer att ta över en del av arbetet med utarbetande av rekommendationer.

En annan faktor som märkbart kommer att påverka UEC:s arbete under de närmaste åren är EG. De dominerande länderna i Europa är medlemmar i EG och deras revisorsorganisationer deltar i det samarbetsorgan som bildats för avstämning med EG, Groupe d’Etude. Om detta samarbete fungerar väl är det inte sannolikt att UEC kommer att spela någon större roll när det gäller att utöva påverkan på EG. Däremot är det kanske Sveriges enda möjlighet att indirekt påverka utvecklingen i Europa att aktivt arbeta inom UEC.

Några av de större länderna har under hand markerat att de i första hand satsar på arbetet i EG och IFAC. Skulle de stora nationerna minska sitt engagement i UEC finns det skäl för Sverige att på allvar överväga ett ökat engagement i IFAC. Hittills har det visat sig alltför dyrbart att mer aktivt delta i styrelse- och kommittéarbeten. Jag avser att undersöka vad kostnaderna för FAR skulle bli i ett ”minimialternativ” och förelägga det FARs styrelse för övervägande.

EG:s direktiv kommer att styra utvecklingen inom redovisning och revision i Europa!? Är EG:s arbete av intresse för svenskt näringsliv och svenska revisorer?

Liksom mycket av internationellt arbete har EG:s arbete mot en gemensam lagstiftning gått långsamt. Ändå föreligger det nu ett antal direktiv och flera är på väg som kommer att få konkret betydelse för företagandet i de olika länderna.

Det fjärde direktivet, vilket omfattar redovisnings- och revisionsfrågor, har fastställts och arbetet pågår nu i EG-länderna att överföra detta i resp lands lagstiftning. Det 7:e direktivet som behandlar koncernredovisning närmar sig nu också slutet. (Skulle ha genomförts 1980.) Sverige ställer i allt väsentligt högre krav. För de mer högtstående länderna såsom England, Danmark och Holland innebär förslaget inte heller några väsentliga förändringar i nuvarande redovisnings- och revisionspraxis. Direktiven innebär förenklat således egentligen ingen höjning av standarden i Europa, men det är däremot ett viktigt steg mot en harmonisering av standarden, dvs en lyftning i framför allt de sydeuropeiska länderna.

Svensk redovisnings- och revisionspraxis ligger väl i nivå med den ambition som avspeglar sig i EG:s direktiv och därav följer att direktiven knappast kommer att leda till några direkta kortsiktiga förändringar av svensk praxis. Däremot kommer givetvis svenska företag med dotterbolag i EG-länderna att direkt påverkas av den nya lagstiftningen. Koncernredovisningskraven kommer sannolikt inte heller att medföra några större svårigheter för svenskägda koncerner, även om vissa skillnader mellan svenska regler noteras, exempelvis betr definitionen av koncern, konsolidering av underkoncerner och s k horisontell konsolidering.

Om EG uppnår vad det eftersträvar – det finns ingen anledning till tvivel för närvarande, men tidsplanen kan givetvis förskjutas – kommer givetvis EG:s direktiv att utgöra en av hörnstenarna i en internationell redovisningsstandard. Svenska internationella företag har därför anledning att följa utvecklingen inom EG.

Våra möjligheter att påverka utvecklingen inom EG är givetvis begränsade. Men via UEC och statliga samarbetsorgan kan vi möjligen indirekt utöva visst om än litet inflytande.

Sverige befinner sig i tätgruppen och vi har i vissa frågor gått våra egna vägar. En aktuell fråga som illustrerar detta är den minimigräns som fastställs av EG för vilka företag som skall avlämna fullständig rapportering och bli föremål för revision. Gränsdragningen är föremål för livlig debatt i alla EG-länder.

Direktiven ger resp land möjlighet att för mindre företag eventuellt acceptera en mindre årsrapport och en s k review-type of audit. EG:s direktiv innebär en höjning av standarden i flera medlemsländer men ger andra länder en möjlighet att t o m sänka kraven.

Mot denna bakgrund är det intressant att notera att vi i Sverige går en helt annan väg när vi i stället för att söka vägar för en mera begränsad rapportering och revisionsplikt i de mindre företagen utvidgat revisionsplikten till även mindre företag och sådana som inte drivs i aktiebolagsform. Gränsen mellan stora och små företag i EG:s direktiv ligger vid 250 anställda, medan som bekant den nya gränsen för en fullständig redovisning och rapportering ligger vid 10-års-anställda i Sverige.

Skillnaderna är dramatiska. Lyckligtvis tycks det dock som om man i de flesta länderna i Europa anser att en begränsad revision inte är lämplig att införa. Däremot är det inte osannolikt att mera begränsade årsrapporter kommer att accepteras för mindre företag. De nya redovisningskraven enligt nya bokförings- och aktiebolagslagarna har kunnat uppnås relativt snabbt och smidigt, varför fråga om en mera begränsad avrapportering egentligen aldrig på allvar har diskuterats i Sverige.

IFAC har ambitionen att utarbeta internationella rekommendationer inom revisionsområdet. Kan den som världsomspännande organisation bli så stark att dess krav och rekommendationer följs?

IFAC bildades så sent som 1977 och är den internationella motsvarigheten till UEC. Medlemmar är sammanslutningar av revisorer och redovisare (accountants) i 76 länder, vilka representerar ca 750 000 kvalificerade redovisare och revisorer, onekligen en imponerande siffra. Häri döljer sig dock en del av organisationens problem.

Storleken är imponerande och det ger givetvis en allmän respekt för professionen att man lyckats samla i det närmaste samtliga kvalificerade revisorer och redovisare under en internationell hatt. Mot bakgrund av svenska förhållanden vill jag peka på två skillnader – svagheter –, som kan skapa problem i framtiden. Den ena är att den allmänna standarden hos revisorerna är ojämn. IFAC kan därför komma att få ännu svårare än UEC att utarbeta rekommendationer och vägledningar när man väl kommit förbi de områden man för närvarande bearbetat, dvs de allmänna och grundläggande rekommendationer som finns utarbetade av de flesta utvecklade länderna och även UEC. IFAC kommer att behöva vidtaga särskilda åtgärder för att dels hålla minst jämna steg med behoven hos de utvecklade länderna och de större internationella revisionsbyråerna, dels kunna leva upp till rollen som en organisation som utvecklar yrket och inte enbart likriktar-harmoniserar befintlig praxis.

Hittills har IFAC visat prov på handlingskraft och produktivitet och med de resurser som tillförs från de större ländernas organisationer finns det möjligheter att lösa problemen. Framtiden får visa hur man lyckas därmed.

Den andra stora svagheten hos IFAC är vad jag skulle vilja benämna identitetsfrågan. Problemet finns hos många av västvärldens revisionsorganisationer, nämligen att de är organisationer inte enbart av yrkesverksamma revisorer utan av ”accountants”, dvs kvalificerade redovisare och revisorer. En ”accountant” kan vara anställd i privat såväl som offentlig tjänst och syssla med allt från statsminister till städare. Det är fallet t ex i England. Det är självklart att intresset för och kunskaperna om revisionsteknik och revisorsetik är begränsat hos den del av medlemmarna som inte är ”in practise”. Samtidigt kan man inte undgå att frapperas av att insatserna inom ”management accounting” och andra ämnesområden som primärt är av större intresse för andra accountants inte lämpar sig för internationell standardisering och utveckling på samma sätt som revisionsteknik och revisionsetik. Det är också uppenbart att de produkter som utarbetats inte heller håller samma höga klass.

Denna bedömning är mera nordisk; revisorerna i de länder som avses upplever förhållandet som en styrka. Frågan diskuteras just nu i England där institutet söker samla alla organisationer under en hatt, dvs även analytiker och redovisare i offentlig tjänst. När jag framfört min oro till representanter för det engelska institutet har man antytt att en sannolik utveckling kan vara att institutet divisionaliseras, vilket då i någon mån löser identitetsfrågan.

Inom ramen för IFAC är det inte lika lätt att klara identitetsfrågan genom en divisionalisering och jag tror inte att frågan kommer att aktualiseras heller under de närmaste 10 åren.

IFAC är självklart inget ”överstatligt” organ som utfärdar bindande standards. Enligt överenskommelsen skulle medlemmarna försöka påverka landets lagstiftare och på annat sätt införa de rekommendationer som utarbetats. IFAC benämner också sina rekommendationer ”guidelines”. Styrkan i dessa och i IFAC självt blir beroende av, inte formell bundenhet, utan i vilken utsträckning de accepteras av medlemsländerna.

IFAC markerar sin existens utåt genom de stora världskongresserna; i Sydney 1972 och i München 1977. Nästa kongress blir i Mexico 1982. I München deltog ca 7 000 ”accountants” från hela världen – i Mexico räknar man med upp till 10 000 deltagare. Antalet kanske låter avskräckande, men staden och landet är intressanta och framför allt – ämnena för kongressen har säkert redan lockat många revisorer att anmäla sig.

Kongressens tema är:

The accounting profession – leadership opportunities in a changing world.

Sex huvudämnen kommer att diskuteras – alltifrån ”Accounting Principles” till ”The Image of the Accounting before Society”.

IASC är den organisation som utarbetar internationella redovisningsrekommendationer. De multinationella företagen kritiseras för oenhetlig redovisning och krav ställs också på utvidgad information. Kan en standardhöjning och harmonisering åstadkommas av IASC?

IASC bildades redan före IFAC på initiativ av bl a Lord Henry Benson, England, och med starkt stöd från revisorsorganisationerna i de stora industrialiserade länderna. De nio s k ”Founder-members” svarar också i dag för merparten av IASC:s kostnader. Det är i stort sett samma länder som också är stiftare till IFAC.

IASC har under sin korta existens gjort ett nyttigt arbete. Dess rekommendationer är välkända över hela världen och har säkerligen varit vägledande för ”standard setting bodies” i många länder. I vissa länder, t ex Danmark, översätts IASC:s rekommendationer och publiceras i stället för att utarbeta egna rekommendationer.

IASC:s fortsatta verksamhet har ändå kommit att bli föremål för en livlig debatt under de senaste två åren. Detta av två skäl. Tillkomsten av IFAC stöddes av IASC men den närmare utformningen av samarbetet överläts till en särskild arbetsgrupp för utredning.

I dagarna har en preliminär överenskommelse träffats mellan IFAC och IASC, vilken i huvudsak innebär att

1. IASC kommer att fortleva som ett självständigt och autonomt organ, men

2. IFAC kommer att bidra till IASC:s budget.

3. IFAC kommer att verka för att IASC:s rekommendationer implementeras i olika länder.

4. Efter 1987 kan IFAC utse de styrelseledamöter som i dag utses av revisorsorganisationerna. Samtidigt noteras dock att man är medveten om att vid den tidpunkten andra intressegrupper kan ha en viss möjlighet att ingå i styrelsen.

Det gläder mig att man nu nått en uppgörelse och att den fått denna utformning. Jag har under senare år ibland känt mig missförstådd när jag i internationella sammanhang argumenterat för att bibehålla IASC som ett självständigt organ och inte helt sammanslå det med IFAC. Den lösning, som nu valts, är självklart inte påverkad av mina funderingar, utan kan måhända ses som en personlig triumf för den holländske presidenten Hans Burggraaff och kanske också för en europeisk linje. Nödvändigheten av att samarbeta med andra organisationer som intresserar sig för utveckling av internationella redovisningsrekommendationer och därmed andra intressegrupper har växt sig allt starkare inom IASC under de allra senaste åren. Vid informella kontakter med enskilda ledamöter och inte minst sekreteraren i IASC har FARs inställning och FARs erfarenheter väckt intresse.

Behovet av en harmonisering, samordning och utveckling av internationell redovisningspraxis har blivit alltmer uppenbart under senare år. Allt fler länder har skapat en egen utvecklad redovisningsstandard och USA:s totala dominans har försvunnit.

Financial Times jämförande studier av de internationella företagens redovisningsstandards har i och för sig sina brister, men den har varit en nyttig väckarklocka och har skapat ett tryck på de organisationer som tagit på sig ansvaret. Författaren påvisar den oenhetliga redovisningspraxis som råder bland internationella företag. Det är då viktigt att observera att ojämnheterna i första hand beror på att företag från vissa länder inte följer den internationella redovisningsstandard som utarbetats. Detta beror sannolikt på att redovisningspraxis i vissa länder ligger på en mycket låg nivå. Undersökningen visade ju exempelvis att det fortfarande finns stora internationella företag som inte publicerar koncernredovisning och i övrigt lämnar mycket begränsad information om de redovisningsprinciper som tillämpats.

Till behovet av samordning mellan länder har som tidigare nämnts också numera tillkommit ett behov av att samordna det arbete som pågår inom olika internationella organisationer. Det är onekligen en fördel att andra intressenter än redovisare och revisorer ägnar sig åt utveckling av redovisningspraxis, men utvecklingen under senare år har som jag tidigare nämnt onekligen skapat en känsla av en viss förvirring.

IASC är på god väg att bli det organ som kan ta på sig den samlande samordningsuppgiften på det internationella planet. Men det finns många olösta frågor. En av dessa är om samordningen mellan andra intressenter och andra organisationer kan genomföras enligt den lösare ”samrådsmodell” som IASC uppenbarligen i första hand tänker sig. Personligen tror jag att man skulle hamna i ett omöjligt byråkratiskt krångel om man skulle försöka skapa en bokföringsnämnd på det internationella planet, dvs ett beslutande organ som innefattade en mängd olika intressenter. Det förefaller klokt att, i vart fall inledningsvis, pröva sig fram längs samrådsvägen.

Ett annat problem som IASC är medvetet om är att ”standard setting bodies” i många länder inte längre är revisorsorganisationerna själva, utan särskilda organ typ FASB och bokföringsnämnden har skapats. Organen är mycket heterogena, en del är statliga eller halvstatliga och det skulle knappast vara möjligt att organisera dessa internationellt. Däremot tror jag att oavsett hur IASC utvecklas blir det angeläget att utvecklingen av redovisningspraxis också innehåller inslag av samarbete mellan ”standard setting bodies” i de utvecklade länderna. Fråga är om inte den effektivaste vägen skulle vara att ett fåtal länders ”standard setting bodies” utvecklar vägledningar. Men, detta är sannolikt svårt att organisera. OECD och FN är alltför stora organ för att uppnå resultat.

Troligen är IASC ändå den praktiska lösningen. Ett IASC med intima kontakter med övriga organ och ”standard setting bodies” i viktiga länder.

Även OECD, FN m fl ställer krav på de internationella företagens information. Är det fruktbart att så många organisationer arbetar med samma sak?

Som jag tidigare sagt måste det för de företag som berörs vara förvirrande att så många arbetar med samma fråga. Men, det är kanske inte så oförståeligt som det tycks vara. Man angriper området från delvis olika utgångspunkter och en viss naturlig uppdelning har skett.

OECD har ett pågående projekt om informationsgivningen i multinationella företag och en allmän rekommendation utfärdades 1976. Det fortsatta arbetet inriktas på att klarlägga informationens omfattning (disclosures), medan man överlåter utveckling och standardisering av redovisningspraxis (accounting standards) till expertorgan, exempelvis IASC.

FN bedriver ett omfattande arbete med uppföranderegler för multinationella företag, eller transnationella som de också benämns. En arbetsgrupp arbetar även med standards för redovisning och rapportering. Rapporter från FN andas optimism, men det finns också en viss skepsis till vad icke-fackmän kan uppnå ifråga om praktiskt möjliga lösningar.

Det finns en risk att rekommendationerna upplevs som och kanske också är önskelistor som blir längre och längre. Financial Times undersökningar har visat att det i vissa länder finns företag som inte uppfyller ens minimikrav på redovisning och rapportering. En markant scenförändring kan sannolikt inte uppnås utan lagstiftningsåtgärder i dessa länder. Vi måste få en bättre balans.

OECD:s och FN:s liksom amerikanska krav på redovisning går mot ökad detaljrikedom. Det finns ett visst motsatsförhållande mellan detaljrikedom och överskådlighet och förståelse. Jag återkommer till detta tema i en senare artikel.

Fler och fler svenska revisionsbyråer söker internationellt samarbete. Vilka för- och nackdelar har ett sådant samarbete?

Revisionsbranschen är mycket välorganiserad internationellt; bättre och med större täckning än andra konsulter. Större revisionsbyråer kan tillgodose multinationella företags behov både vad avser revision och konsulttjänster i alla länder. Detta är nästan ett måste; fördelarna är uppenbara.

De s k stora åtta skapade mycket tidigt ett världsomspännande samarbete som innefattade i stort sett alla länder utanför östblocket. Under senare år har allt fler samarbetsgrupper skapats. I dag vågar jag påstå att i västvärldens industriländer de flesta större och medelstora revisionsbyråer ingår i internationellt samarbete.

När de första kontakterna etablerades på 50-talet var det från svenska revisionsbyråers sida sannolikt utbildnings- och utvecklingsresurserna hos de större internationella byråerna som attraherade. Man bör dock komma ihåg att vid den tidpunkten FAR inte egentligen hade påbörjat sitt utbildnings- och utvecklingsarbete. Utan tvekan var det samarbete som då etablerades av stor betydelse för den snabba utveckling som revisorsprofessionen fick i Sverige i slutet på 60-talet och början av 70-talet.

Även idag är de stora byråernas utvecklingsresurser intressanta. De stora internationella byråerna har möjligheter att utveckla specialistkunskaper inom ADB-revision, revisionsprogram och tekniker för speciella branscher, exempelvis försäkringsbolag och banker etc. Utvecklingen mot specialisering ställer krav på resurser och volym.

Viktigast för revisionsbyråerna idag är att kunna ge företag med utländska dotterbolag en god service i alla länder. En effektiv koncernrevision underlättas också av enhetliga revisionsmetoder och etablerade kontakter.

Jag ser inga direkta nackdelar med internationellt samarbete. Man bör då komma ihåg att de flesta stora internationella byråerna är en sammanslutning mellan oberoende autonoma lokala revisionsbyråer. Risken för att utvecklingen i Sverige skulle bli alltför dominerad av de stora länderna, USA, England etc är därför inte alltför överhängande. Men självklart är det angeläget att utvecklingsarbetet inom FAR är välutvecklat. Svenska revisionsbyråer och även FAR är isolerat för små – har inte resurser – att självständigt bedriva det utvecklingsarbete som krävs inom revisionsområdet. Vi får därför hoppas att vi liksom hittills kan dra nytta av och ta del av de stora internationella byråernas utvecklingsarbete. Kombinerar vi detta med ett lokalt utvecklingsarbete inom FAR och svenska revisionsbyråer, framför allt för att tillvarata våra speciella särarter, förvaltningsrevision, småföretag etc skapas de bästa förutsättningarna.

Revisorsförordningen kräver att samtliga delägare i ett auktoriserat revisionsbolag skall vara svenska auktoriserade revisorer. Härigenom utsätts vi i Sverige inte för de hot som observerats i andra länder, nämligen att revisionsväsendet kommer att domineras av utlandsägda stora revisionsbyråer. Detta är givetvis inte i alla fall en nackdel; i de underutvecklade länderna kan det vara nödvändigt att ”importera” utlandsägda byråer. Genom sammanslutningar av oberoende lokala revisionsbyråer i internationella samarbetsorgan uppnår man dock fördelarna utan att nackdelarna gör sig gällande.

De stora internationella byråerna sysslar i stor utsträckning med konsultationer. Blir byråerna alltför specialistinriktade?

Omfattningen på konsultverksamheten varierar mellan olika länder. Totalt sett torde konsultverksamheten vara av samma relativa storleksordning i exempelvis USA, England och Sverige. De stora amerikanska byråerna publicerar sin statistik och det visar sig att konsultverksamheten svarar för mellan 35–50 %. Vi gjorde för flera år sedan en begränsad undersökning i FAR. Den indikerade att konsultverksamheten rörde sig kring 40 %. Det är svårt att dra en skarp gräns mellan revision och konsultverksamhet, varför resultatet bör utnyttjas med försiktighet.

Däremot har amerikanarna gått längre när det gäller området för konsultverksamheten. De amerikanska revisionsbyråerna sysslar med områden som inte är förenliga med FARs stadgar och reglerna om god revisorssed, exempelvis marknadsundersökningar och försäkringsservice. FARs regler för god revisorssed är strängare än motsvarande regler för god revisorssed när det gäller krav på förenlig verksamhet. Även SRS’ regler är som bekant något liberalare.

Den kritik som revisorerna fått i USA för att ha utvidgat konsultverksamheten alltför långt kommer därför knappast att aktualiseras i Sverige.

Specialisering är nödvändig. Utvecklingen inom revision och konsultation kommer att leda till specialisering och anlitande av specialister i större utsträckning. Det är inte längre möjligt för en revisor att ensam täcka hela området för revision och konsultation. Så exempelvis kräver en effektiv ADB-revision tillgång till specialistkunskaper. Dessutom är de särskilda datorrevisionsprogram som måste framtas så dyrbara att man här får förlita sig på utvecklingsinsatser hos de större internationella byråerna. Revisorerna kommer i ökad utsträckning att känna ett behov av tillgång till specialistkunskaper ifråga om skatter, redovisning etc. Vi kommer att se samma utveckling i Sverige som internationellt, nämligen att revisorerna specialiserar sig till vissa områden, branscher etc samt att revisionsbyråerna organiserar specialistavdelningar. Allt detta givetvis inom ramen för FARs relativt stränga regler om förenlighet.

Var står Sverige internationellt? Har vi en egen utveckling?

Jag har väl i någon mån redan svarat på dessa frågor.

Jag tror jag vågar påstå att Sverige står högt internationellt både på redovisnings- och revisionsområdet.

På redovisningsområdet vet vi att vi kommit längre än de flesta länder. Beträffande den offentliga rapporteringen från större företag har vi fått ett fint betyg i Financial Times välkända undersökning av större internationella företag. SCA fick hederspris och även andra företag har fått mycket goda betyg i internationella bedömningar, bl a Volvo.

Ansiktslyftningen har gått mycket snabbt efter den nya aktiebolagslagens tillkomst och jag påminner alltid om hur snabbt vi lyckades gå över till en acceptabel koncernredovisning.

I ett av de senaste numren av World Accounting Report påminner Mike Lafforty världen om att de stora länderna bör påminnas om att det finns en högt utvecklad standard även i andra länder, exempelvis Sverige. Vårt goda internationella rykte tror jag är av betydelse för alla svenska företag på den internationella marknaden.

På ett annat område tror jag att vi har kommit ännu längre utan att det uppmärksammats internationellt och det gäller den offentliga rapporteringen från mindre företag. Genom den nya bokförings- och aktiebolagslagen infördes enhetliga och ambitiösa regler för årsbokslut och extern rapportering. Med omfattande utbildningsinsatser från organisationer och revisorer har detta kunnat genomföras utan alltför stor klagan från näringsliv och företag. Vi har därmed fått en standard som jag tror är relativt unik i världen.

Till detta kommer då att vi detta år inför en utvidgad redovisningsplikt för andra företag än aktiebolag.

Inom revisionsområdet har vi alltid legat väl framme. Såvitt jag vet var vi ett av de första länderna efter USA som gav ut revisionsrekommendationer. England publicerade sin första rekommendation 1965 och FAR sin första 1967.

Sverige har en egen tradition på revisionsområdet som gör att vi inte okritiskt bör kopiera utvecklingen utomlands. Vi har inte heller gjort detta. Det är inte bara förvaltningsrevisionen utan även exempelvis revisorns ansvar under löpande år och överhuvud taget revisorsrollen i företaget som skiljer sig. Det är en tradition som vi bör värna om.

Vi har egen tradition och en egen utveckling. Vi skall bevara dessa men detta innebär givetvis inte att vi skall isolera oss. FAR är internationellt sett en mycket liten organisation med begränsade resurser. Vi måste därför dra nytta av arbete som utförs inom ramen för internationella byråer och internationella organisationer och i lämplig omfattning själva delta i arbetet.

Bertil Edlund, ordförande i FARs internationella kommitté