Inflationsredovisning på en kafferast?

OREALISERADE PRISÄNDRINGAR

Utkastets resultatberäkning innehåller orealiserade prisändringar i varulager och anläggningar. Detta är felaktigt, meningslöst och kontroversiellt.

Det är fel att bibringa en icke initierad läsare föreställningen att en orealiserad prisökning representerar en intäkt, jämförbar med resultaträkningens övriga poster. En orealiserad prisökning medför under följande period(er) en realiserad nominell inflationsvinst och en lika stor real kostnadskomponent i rörelseresultatet. För den avslutade periodens resultat har den däremot ingen relevans. Skillnaden mellan de båda posternas nuvärde är noll.

Beträffande varulager realiseras ifrågavarande prisökning redan påföljande år förutsatt att lagret omsättes minst en gång per år. Oavsett vilken inställning man har i sakfrågan är således dess praktiska betydelse marginell och beräkningen meningslös.

Beträffande anläggningar förhåller det sig så att den orealiserade prisökningen sett över anläggningens livstid blir noll. Nyare anläggningar uppvisar positiva tal, äldre negativa. För ett företag med kontinuerliga investeringar blir även denna nettoeffekt marginell.

Varje ekonom med fötterna på jorden torde ha svårt att acceptera kommitténs inställning i denna fråga.

INFLATIONSKORRIGERING AV EGET KAPITAL

För att man skall komma fram till ett realt resultat måste det ingående egna kapitalet omräknas med hänsyn till inflationen (i %) till penningvärdet vid årets slut. Kommittén har gjort ett allvarligt förbiseende genom att härvid inte skilja på beskattat eget kapital (E) och obeskattade reserver (R).

Eftersom inflationskorrigeringen skall användas i ett sammanhang där övriga poster är obeskattade måste hänsyn också tas till den schablonskatt som krävs för att det egna kapitalets realvärde skall bibehållas även efter skatt. Vanligen kan beskattat eget kapital för detta ändamål multipliceras med två.

Inflationskorrigeringen blir således (2E + R) x i %.

I min föregående artikel redovisade jag detta värde i två poster, inflationskorrigering av justerat eget kapital (E + R:2) x i % och konfiskatorisk skatt (samma belopp).

Konfiskatorisk skatt är en realitet. Det förvånar mig att inte revisorerna upptäckt detta.

I utkastet inflationskorrigeras även den dolda reserv i eget kapital som motsvaras av orealiserade prisändringar i realtillgångarna. Som en konsekvens av resonemanget i föregående avsnitt är detta onödigt.

Slutligen vill jag invända mot att kommittén använder genomsnittskapitalet vid inflationskorrigeringen. Det är det redovisade egna kapitalet vid årets början som skall omräknas till penningvärdet vid årets slut.

PRISÄNDRING I VARULAGER

Ett företag som inte har något varulager köper och säljer lika många varor under en period. Resultatet för perioden blir därmed ett äkta rörelseresultat, ett mått på den affärsmässiga prestationen.

Vi kan också föreställa oss ett företag som vid periodens början äger ett varulager, men föredrar att vare sig köpa eller sälja något under perioden. Varulagrets värde, uttryckt i pengar, stiger likväl till följd av inflationen. Denna värdeökning har uppenbarligen inte med rörelseresultatet att göra. Den uppstår automatiskt.

Vi har alltså att göra med två av varandra helt oberoende resultatfaktorer.

1. Det egentliga rörelseresultatet som är skillnaden mellan försäljningsvärde och sålda varors återanskaffningskostnad under perioden.

2. Den prisändring i ingående lager som uppstår oberoende av våra åtgärder. (Prisändringen blir exakt densamma oavsett om varulagret anses finansierat med eget eller främmande kapital.)

Dessa båda resultatkomponenter blir i konventionell redovisning (FIFO) dessvärre hopblandade. Det är emellertid vanligtvis lätt att räkna ut prisändringar i redovisat ingående lager enligt formeln Q_IB x (P_UB – P_IB). För lagerposter som utgått under året kan P_UB uppskattas.

Prisändringen är en real kostnad som skall påverka rörelseresultatet. Samtidigt är det en realiserad nominell intäkt som vi kan använda för att räkna ut inflationsresultatet.

I de tekniska anvisningarna påstås att ovanstående metod att beräkna prisändring är ”mindre lämplig då mer betydande lagerförändringar ägt rum under året”. Detta är en missuppfattning. Det är anvisningen som är mindre logisk och föranleder en orimlig arbetsinsats.

RESULTATUPPSTÄLLNINGEN

Om man jämför den separata resultatuppställning kommittén förordar enligt variant II med Kafferastmodellens finner man att den senare har en stor fördel.

I Kafferastmodellen redovisas inflationseffekterna i den ordinarie resultaträkningen, med delsummor för de väsentliga resultatbegreppen. Det behövs inte dubbla redovisningsversioner och resultaträkningen behöver inte belastas med värdelös information.

BALANSRÄKNINGEN

Värderingen av anläggningar är under alla förhållanden ungefärlig och subjektiv. Det redovisade värdet är – med eller utan inflation – exakt rätt blott vid två tillfällen: vid förvärvet och efter utrangeringen. Under mellantiden är balansvärdet en funktion av periodiseringsprincipen.

Den avskrivningsplan som ger ett linjärt sjunkande nominellt restvärde ger vid inflation ett degressivt sjunkande realt restvärde, vilket i många fall är mer realistiskt.

Ett enkelt sätt att låta avskrivningsplanen bli delvis självjusterande är att underlåta planenliga och kalkylmässiga avskrivningar de 2–3 sista åren, och göra erforderlig justering vid utrangeringen.

Att successivt redovisa orealiserade prisändringar är inte motiverat i fråga om anläggningar med måttlig livslängd (säg 10 år).

I fråga om anläggningar med lång livslängd anvisar aktiebolagslagen möjlighet till uppskrivning och avsättning till uppskrivningsfond eller fondemission. Denna möjlighet kan utnyttjas då det bedöms motiverat.

I övrigt anser jag att mer eller mindre ungefärliga uppgifter om nuvärden kan redovisas i noter som den intresserade läsaren kan använda efter behag.

Praktiska skäl talar således för att balansräkningen behålles i historiska värden. Varulagret bör bruttoredovisas, anläggningar upptas till planenligt restvärde inklusive eventuella uppskrivningar.

SAMMANFATTNING

Mitt förslag är att redovisningskommittén med utgångspunkt från variant II omarbetar sitt utkast med syfte att användarna med mindre arbete skall kunna åstadkomma en mer ändamålsenlig redovisning. Det bör gå på en kafferast.

Det vore roligt om den handske jag nu kastat kunde locka fler praktiker att ge sig in i debatten. Teoretikerna tycks behöva lite motvikt.

Henry Nilsson, direktör Förenade Well AB