Redovisningspraxis i OECD-länderna

En OECD-kommitté har arbetat med att skapa förutsättningar för ökad jämförbarhet i företagens ekonomiska rapporter.

DEKLARATION OM INTERNATIONELLA INVESTERINGAR OCH MULTINATIONELLA FÖRETAG

1976 antog regeringarna i medlemsländerna i OECD en deklaration om internationella investeringar och multinationella företag med riktlinjer för multinationella företag, som förutom allmänna principer innehåller rekommendationer i avseende på informationsgivning, konkurrensregler, finansiering, beskattning, sysselsättning och arbetsmarknadsfrågor samt vetenskap och teknologi. Översyn av deklarationen skedde under 1980 1 varvid gjordes bl a följande konstaterande: ”Riktlinjerna syftar ej till att införa skillnader i behandling mellan multinationella och inhemska företag; i förekommande fall återger de god praxis för alla. I enlighet därmed är multinationella och inhemska företag, då riktlinjerna är tillämpliga på båda, föremål för samma förväntningar, beträffande sitt uppträdande.”

Det avsnitt bland riktlinjerna som berör företagens redovisningsenheter samt revisorer är kraven på information, som bör ingå i de multinationella företagens årsredovisningar (se inramat utdrag ur deklarationen här bredvid). Det kunde från början konstateras att redovisningspraxis varierade starkt mellan medlemsländerna. På flera punkter blev i Sverige informationskraven lagfästa (finansieringsanalys, medelantalet anställda etc). I andra länder saknades praxis helt. Man konstaterade sålunda inom OECD behovet av ökad jämförbarhet i informationen samt harmonisering av praxis.

REDOVISNINGSKOMMITTÉN (WORKING GROUP ON ACCOUNTING STANDARDS)2

På senhösten 1980 publicerade OECD 3 boken ”Accounting practices in OECD member countries”. Boken omfattar en analys av svaren från medlemsländerna på en enkät beträffande redovisningspraxis, under 1979 som genomfördes och bearbetades av en redovisningskommitté på uppdrag av kommittén för internationella investeringar och multinationella företag (CIME) 4.

Redovisningskommittén, som tillkom i juli 1978, arbetade till en början på ett 1-års-mandat och hade som sina uppgifter att klarlägga möjligheterna att skapa ökad jämförbarhet i företagens ekonomiska rapporter och att uppnå ökad harmonisering av redovisningspraxis samt ge CIME råd och förslag till åtgärder på berörda områden. Särskild uppmärksamhet skulle ges åt posterna i informationsavsnittet i 1976 års deklaration och beslut om internationella investeringar och multinationella företag. Den enkät, varav resultatet redovisas och utvärderas i boken ”Accounting practices in OECD member countries”, var ett sätt för redovisningskommittén att kartlägga gällande lagstiftning och praxis och sålunda skapa en plattform för nödvändigt utvecklingsarbete.

Mandatet för kommittén har sedermera förlängts och uppdragets ad hoc-karaktär har upphört. F n bedrivs arbetet på att definiera begrepp och konkretisera innehållet i de olika punkterna i informationsavsnittet i OECD-deklarationen.

RIKTLINJER FÖR INFORMATION

I det arbetet har kommittén enats om definitioner på ”bruttoomsättning” (sales), ”kapitalinvestering” (new capital investment) samt ”medelantalet anställda” (average number of employees) medan ”forsknings- och utvecklingskostnader” (research and development expenditure), ”finansieringsanalysen” (sources and uses of funds) samt ”redovisningsprinciper” (accounting policies) är under diskussion. Ställningstagande till ”rörelseresultatet” (operating result) och uppdelning av detta på divisioner, produktgrupper etc (segmentation) kräver enligt kommittén ytterligare kartläggning och blir föremål för en enkät bland medlemsländer under våren 1981. Svaren på denna kommer att ligga till grund för fortsatta diskussioner och ställningstaganden på berörda områden.

Fastställda definitioner – på originalspråk – har följande innehåll:

INNEHÅLLET I BOKEN ”ACCOUNTING PRACTICES IN OECD MEMBER COUNTRIES”

Den nu publicerade boken ”Accounting practices in OECD member countries” kan ses som en beskrivning av läget i medlemsländerna 1979 på behandlade områden. Den enkät som genomfördes var indelad i två delar. Den första delen behandlade frågor av mera allmän karaktär, såsom t ex hur redovisningspraxis skapas och införs. Den andra var koncentrerad till speciella punkter i informationsavsnittet i OECD-rekommendationerna. 21 medlemsländer har svarat på enkäten.

Den allmänna delen ger en situationsbeskrivning på följande områden:

• Different approaches to standard setting.

• Degree of flexibility of national systems for accomodating recommendations on accounting standards emanating from international bodies.

• Observance of non-mandatory standards.

• General purpose and objectives of financial statements.

• Relationship between accounting standards and rules adopted for tax purposes.

• Cost/benefit considerations with respect to harmonization of accounting standards.

Den del av boken som redovisar lagstiftning och praxis i medlemsländerna relaterat till riktlinjernas informationsavsnitt återger resultatet av enkäten bl a i tabellform. Som exempel kan tas vad som gäller rapportering av FoU-kostnader (figur 1) samt värderingsregler för varulager (figur 2). I avsnittet återges vidare de fullständiga svaren från medlemsländerna.

Figur 1

RESEARCH AND DEVELOPMENT EXPENDITURES

Figur 2

VALUATION OF STOCKS

RIKTLINJERNAS GENOMSLAGSKRAFT

I ”översyn en av 1976 års deklaration” rekommenderas företagen ”att offentligt förklara att de accepterar riktlinjerna, företrädesvis i sina årsrapporter. De uppmanas vidare fortlöpande i årsrapporterna kortfattat rapportera sina erfarenheter av riktlinjerna, vilka kan innefatta uppgifter om åtgärder vidtagna i syfte att tillämpa dem samt eventuella svårigheter i detta hänseende”.

Sådan information lämnas i vissa årsredovisningar för 1979, t ex Atlas Copco där man anger följande: ”Atlas Copco välkomnar OECD:s riktlinjer för internationellt verksamma företag, som vi anser oss följa i allt väsentligt. Vid utarbetandet av denna verksamhetsberättelse har riktlinjerna beaktats, med undantag för vissa uppgifter som vi av konkurrensskäl f n inte anser oss kunna lämna.”

Efterlevnadsgraden i Sverige då det gäller riktlinjerna för information har testats vid några tillfällen i uppsatser vid Handelshögskolan och utredningar, initierade av bokföringsnämnden, industridepartementet och Statens Industriverk. Senast i en nyligen avslutad undersökning av årsredovisningar 1979 för svenska och utländska multinationella koncerner och företag, som gjorts av Ekonomiska Forskningsinstitutet (EFI) vid Handelshögskolan i Stockholm.

De samlade intrycken från undersökningen sammanfattas bl a sålunda: ”Beträffande punkterna om FoU-kostnader, intern prissättning och rörelseresultatets fördelning är de svenska företagen mindre öppna i sina årsredovisningar än sina utländska motsvarigheter. Beträffande personalens geografiska fördelning är förhållandet det motsatta. Det senare förhållandet torde tillsammans med andra punkter där de svenska företagen har en hög måluppfyllelsegrad förklaras av den svenska lagstiftningen på området. Dessa slutsatser överensstämmer i huvudsak med resultaten från de tre studier i detta ämne som föregått denna. Förändringarna inom en tvåårsperiod mellan 1977 och 1979 tycks inte vara särskilt stora. De största framstegen har gjorts på punkterna procentuellt ägande i dotterbolag och principer för värdering av tillgångar och skulder i främmande valutor. Samtidigt kan man skönja några försök från vissa företag att börja redovisa just sådan information som tidigare varit mycket knapphändig i Sverige, typ rörelseresultatets fördelning, försäljning från olika områden, investeringar per geografiskt område, FoU-kostnader samt principer för internprissättning. För att uppnå en tillfredsställande måluppfyllelse för hela mängden företag på dessa senare punkter torde dock en betydligt längre omställningsperiod krävas. Som nämnts tidigare i rapporten tenderar ett företags årsredovisningar att få ett i stora drag likartat utseende från år till år. De mera genomgripande omarbetningarna sker med ett flerårigt perspektiv. I samband med dylika omarbetningar torde det dock finnas förutsättningar för att företagen utökar sin informationsgivning, åtminstone på de punkter som man inte av konkurrensskäl anser sig förhindrade att lämna information om. En förutsättning för en sådan utveckling är dock att man kan enas kring en precisering av OECD-kodens punkter.”

DEN FORTSATTA UTVECKLINGEN

Beträffande den fortsatta översynen av riktlinjerna föreslår kommittén (CIME) att ”nästa formella översyn av riktlinjerna och besluten skall göras inom fem år, alltså senast 1984. Kommittén föreslår samtidigt, att man 1982 skall lämna en delrapport till OECD:s råd som redogör för vunna erfarenheter från den fortsatta tillämpningen av 1976 års deklaration och beslut med beaktande av de förslag som återfinns i 1979 års översynsrapport”.

Inom redovisningskommittén (working group on accounting standards) fortsätter arbetet med att ta fram klargörande definitioner (clarifications) till återstående punkter i riktlinjernas informationsavsnitt. Det skall noteras att kommittén ser som sin främsta uppgift att avge clarifications (= standards of disclosure) och inte ta fram accounting standards (standards of measurements). För den senare uppgiften vill kommittén verka för (energize) en utveckling och harmonisering av redovisningspraxis inom ramen för den verksamhet som bedrivs av redan etablerade internationella expertorgan på redovisningsområdet (standardsetting bodies), typ International Accounting Standards Committee (IASC) samt Groupe d’Etudes inom EG. Därför har kommittén i sitt arbete löpande kontakter med dessa organ liksom också med de internationella arbetsmarknadsorganen Business Industry Advisory Committee (BIAC) och Trade Union Advisory Committee (TUAC), som representerar två viktiga intressenter då det gäller att ge och ta information.

FN har utveckling av informations- och redovisningspraxis på programmet genom ”The UN intergovernmental experts group on accounting and reporting standards”, en redovisningskommitté sammansatt av delegater från 34 länder, där utvecklingsländer och öststater är i majoritet. De nordiska länderna representeras i kommittén av Norge. Det kan konstateras att kommitténs målsättning och arbetsinriktning mycket liknar den som OECD-kommittén har valt, dvs arbeta med ”standards of disclosure” samt verka för ökad jämförbarhet i rapportering och ökad harmonisering av redovisningsprinciper. Man säger också att ”a standard setting activity should be excluded”.

Risken för dubbelarbete är uppenbar, men torde kunna undvikas genom viss personalunion i fråga om representanter från OECD-länder samt förberedande diskussioner inför sammanträden och beslut. Genom den homogenare ländersammansättning som OECD har finns vidare förutsättningar för en snabbare genomförandeprocess med en högre ambitionsnivå i OECD-kommittén.

Boris Carlsson, kanslichef på Bokföringsnämnden