Kursförluster kan redovisas som extraordinära kostnader om de uppgår till väsentliga belopp.
FARs redovisningskommitté lämnar nedan några synpunkter inför 1981 års bokslut. Årets kraftiga förändringar i valutakurserna föranleder kommentarer till värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta och omräkning av utländska dotterbolag. Vidare kommenteras en kommande rekommendation om redovisning av ränta på pensionsskuld liksom den förestående revideringen av finansieringsanalysrekommendationen. Läget beträffande nukostnadsredovisningsrekommendationen berörs också. Slutligen presenteras några andra planerade förändringar av rekommendationerna.
FORDRINGAR OCH SKULDER I UTLÄNDSK VALUTA
Den kraftiga dollarkursökningen plus devalveringen har lett till att många företag gjort stora kursförluster under 1981. Det kan därför finnas anledning att lämna synpunkter till ledning för redovisningen av kursförluster i årets bokslut.
FAR publicerade 1978 ett förslag till rekommendation om redovisning av fordringar och skulder i utländsk valuta. Eftersom förslaget innebar en lagtolkning som kunde sägas stå i strid mot vissa propositionsuttalanden sändes förslaget till Bokföringsnämnden för yttrande. Bokföringsnämnden ansåg att rekommendationsförslaget i och för sig var förenligt med bokföringslagen men ansåg att enklare och bättre regler skulle erhållas om bokföringslagen ändrades så att alla fordringar och skulder i utländsk valuta kunde värderas till balansdagskurs. Bokföringsnämnden ingick därför med ett sådant förslag till justitiedepartementet. Detta förslag gick sedan ut på remiss till en rad olika instanser. Remissvaren var inte odelat positiva. Bland annat framfördes att det vore lämpligt att avvakta den internationella utvecklingen innan bokföringslagen ändras. Förslaget om lagändring lades därför på is i avvaktan på bl a en ny amerikansk rekommendation på området. Troligen kommer en sådan under 1982. Därefter kommer troligen även en International Accounting Standard att utges. Frågan om svensk lagändring blir då åter aktuell.
I avvaktan härpå är FARs rekommendationsförslag det enda auktoritativa yttrandet över redovisning av fordringar och skulder i utländsk valuta. Den väsentliga innebörden av förslaget är att fordran eller skuld i utländsk valuta skall värderas till den lägsta respektive högsta av valutakursen vid anskaffningen eller vid balansdagen. Föreligger flera fordringar och/eller skulder får dock orealiserade kursförluster avräknas mot orealiserade kursvinster. Överskjutande förlust skall drabba resultatet medan överskjutande vinst ej får ingå i resultatet. För långfristiga fordringar föreligger på grund av uppskrivningsreglerna för anläggningstillgångar vissa begränsningar. Se vidare rekommendationsförslaget.
Rekommendationsförslaget vänder sig alltså mot fördelning av kursförluster på långa lån i utländsk valuta. Eftersom emellertid rekommendationen bara är ett förslag och eftersom det inte är ovanligt med en sådan fördelning (13 börsföretag 1980) kan det knappast sägas strida mot god redovisningssed att göra en sådan fördelning. Redovisningskommittén vill dock peka på riskerna med en sådan fördelning. Om det inträffar ytterligare kursökningar på den utländska valutan kommer avskrivningar på dessa successiva kursförluster att lagras ovanpå varandra och leda till successivt ökande kostnader för lånet. Eftersom den framtida kursutvecklingen knappast kan förutsägas kan ytterligare kursförluster inte uteslutas. Redovisningskommittén vill därför för sin del avråda från fördelning av kursförluster. Det bör nämnas att nuvarande amerikanska rekommendation på området, FAS no 8, inte tillåter fördelning av kursförluster på långa lån. Det föreliggande förslaget till ny rekommendation innebär ingen ändring därvidlag.
I stället vill redovisningskommittén peka på möjligheten att redovisa kursförluster som extraordinära kostnader. De kursförluster som uppkommit på grund av den ovanligt kraftiga dollarkursökningen liksom genom devalveringen kan enligt redovisningskommitténs mening redovisas bland extraordinära kostnader förutsatt att de uppgår till för företaget väsentliga belopp. Eftersom det kan vara svårt att särskilja effekten av devalveringen bör inte så stort belopp redovisas som extraordinär kostnad att övriga resultatpåverkande kurseffekter tillsammans blir positiva.
OMRÄKNING AV UTLÄNDSKA DOTTERBOLAG
I FARs rekommendation nr 11 om koncernredovisning finns ett avsnitt som behandlar omräkning av utländska dotterbolag. I avsnittet rekommenderas monetary-non-monetary-metoden. Med den precisering som görs motsvarar rekommendationen vad som gäller enligt den amerikanska FAS no 8 som där kallas ”temporal method”. Det aktuella avsnittet i FARs rekommendation har inte fastställts av FARs styrelse bl a därför att man i USA och England har en livlig diskussion om lämpligheten av temporal method.
Kritiken mot temporal method har framför allt kommit från näringslivet som menat att metoden ger en orealistisk bild av valutaförändringars effekt på företagets resultat och ställning. Kritiken har medfört att FASB har kommit med en ”exposure draft” (reviderad version juni 1981) om ”foreign currency translation” som innebär att
alla tillgångar och skulder omräknas till balansdagskurs
resultatet omräknas till genomsnittskurs
omräkningsdifferenser påverkar inte resultatet utan förs direkt till ett särskilt konto inom det egna kapitalet. På detta konto skall omräkningsdifferenserna kvarstå tills det aktuella dotterbolaget likvideras varvid ackumulerade omräkningsdifferenser tillgodoförs eller belastar resultatet.
Remisstiden för denna ”exposure draft” utgick 28 september 1981. Troligen kommer beslut att fattas kring årsskiftet. Avsikten är att den nya rekommendationen skall tillämpas från och med 1983. Meningarna är emellertid mycket delade varför det idag inte går att nu förutsäga vilka besluten blir.
Om FASB stannar för denna eller någon liknande lösning blir det troligen en ganska snabb internationell anpassning. FAR får då naturligtvis anledning att överväga sitt rekommendationsförslag. Förhoppningsvis kommer situationen att klarna under 1982.
I avvaktan på säkra besked rekommenderas företagen att hålla fast vid sina nuvarande omräkningsprinciper. De som tillämpar monetary-non-monetary-metoden och får negativa omräkningsdifferenser har i viss utsträckning möjlighet att på motsvarande sätt som för kursförluster redovisa dessa som extraordinära kostnader.
RÄNTA PENSIONSSKULD
Som tidigare meddelats har redovisningskommittén övervägt en ändring av rekommendation nr 4 med innebörd att den del av kostnaden för årets avsättning för pensioner som kan sägas utgöra räntekostnad skulle redovisas bland finansiella kostnader och inte som nu bland rörelsens kostnader. Frågan har vilat i avvaktan på att PRI och FPG skulle färdigställa nya riktlinjer för pensionsskuldberäkningen. Även om effekten av dessa nya riktlinjer ännu icke helt kan överskådas, har redovisningskommittén i samråd med PRI/FPG kommit fram till följande komplettering av rekommendation nr 4:
”I årets kostnad för pensioner kan sägas ingå en ränta på pensionsskulden. För att få jämförbara rörelsekostnader i företag med pensionering i egen regi och företag som tecknar pensionsförsäkringar t ex i SPP är det önskvärt att räntedelen i årets pensionsavsättning inte belastar rörelseresultatet utan i stället redovisas bland finansiella kostnader. En sådan redovisning skulle också ge mera jämförbara räntabilitetstal vad gäller det totala kapitalet.
Vad gäller PRI-avsättningar har FAR i samråd med PRI och FPG kommit fram till att en lämplig lösning är att räntekostnadsdelen beräknas med utgångspunkt från den genomsnittliga avkastning som SPP uppnår på sina placeringar. Motivet härför är att den framtida utvecklingen av ITP-pensionerna i princip är beroende på den avkastning SPP uppnår på sina placeringar. Detta gäller oberoende av om pensionering sker i egen regi eller ej. Av praktiska skäl får senast tillgängliga medelränta användas, dvs i allmänhet räntan för SPPs senast redovisade räkenskapsår.
För andra pensionsavsättningar än PRI får motsvarande räntekostnadsdel beräknas med utgångspunkt från pensionsförpliktelsens innebörd. Om pensionsförpliktelsen är uttryckt i fast belopp bör räntedelen bestämmas till 3,5 %, d v s den ränta som skall användas vid beräkningen av pensionsförpliktelsens kapitalbelopp enligt SOU 1964:28. För indexreglerade pensioner bör räntedelen beräknas som 3,5 % plus årets procentuella förändring av den aktuella indexserien. För pensioner som regleras i takt med SPPs pensionstillägg kan samma ränta användas som för PRI-avsättningar.
Räntekostnaden beräknas normalt på basis av genomsnittet av ingående och utgående pensionsavsättning. Om stora förändringar skett i pensionsskulden på grund av tillkommande eller avgående pensionsberättigad personal kan en mer exakt beräkning av den genomsnittliga avsättningen behöva göras”.
PRI har lovat att i sina besked över PRI-skuldens belopp ange SPPs medelränta för föregående år. Den kommer att anges i helt procenttal vilket rimligen är tillräckligt eftersom det inte är fråga om en exakt beräkning. I 1981 års bokslut bör alltså SPPs medelränta för 1980 användas. Den var 10%.
FINANSIERINGSANALYS
Mot bakgrund av den diskussion som förts under senare år om finansieringsanalysens utformning har redovisningskommittén övervägt utformningen av rekommendation nr 10. Den reviderade versionen presenteras separat i detta nr av BALANS. Den innebär större öppenhet för alternativa utformningar av finansieringsanalysen. Två huvudmodeller presenteras, dels den gamla där ”medel” definieras som rörelsekapital, dels en ny där ”medel” definieras som likvida medel. Den senare innebär den förändringen att rörelsekapitalets olika poster flyttas in i finansieringsanalysen. Vidare anges att internt tillförda medel kan specificeras på olika sätt. Från resultatet med tillägg för avskrivningar etc eller från försäljningsintäkterna.
Genom denna förändring av rekommendationen hoppas redovisningskommittén att det kommer till stånd en utveckling av finansieringsanalysen som medför att den blir en mer lättförståelig och använd redovisningshandling.
NUKOSTNADSREDOVISNING
Redovisningskommitténs utkast till rekommendation om nukostnadsredovisning presenterades hösten 1980. Den avsatte inte särskilt märkbara spår i 1980 års årsredovisningar. Kommittén tror inte detta beror så mycket på utformningen av rekommendationen utan snarare på osäkerhet i företagen om värdet av denna information, osäkerhet om styrkan i årsredovisningsläsarnas önskemål om sådan information och kanske inte minst på osäkerhet om hur siffrorna kommer att användas eller tolkas av finansieringsanalytiker och börskommentatorer.
Det har förekommit en hel del kritik mot rekommendationsutkastet. En del har ansett att utkastet innehåller för många resultaträkningsvarianter. Många har ansett att variant 1 – den variant som presenterar ett nukostnadsbaserat resultat utan inflationskorrigering – borde utgå. Andra har ansett att variant 3 är alltför komplicerad.
Variant 3 innebär att inflationskorrigering fördelas på olika poster i resultaträkningen så att både räntor och prisändringar i lager och anläggningar blir uttryckta i reala termer. Den del av inflationskorrigeringen som avser icke räntebärande rörelsefordringar och skulder skall ingå i rörelseresultatet. Modellen har fördelen att den medger beräkning av meningsfulla reala räntabilitetsmått på både totalt och eget kapital.
Huvuddelen av de företag som 1980 presenterade ett nukostnadsbaserat resultat enligt utkastets riktlinjer gjorde en förenklad resultatberäkning som baseras på förutsättningen att prisändringen på anläggningar och lager följer inflationen. Med utkastets sifferexempel skulle en resultaträkning enligt en sådan förenklad modell se ut på följande sätt:
Försäljning | 1.000 |
Nukostnad sålda varor | − 260 |
Övriga driftskostnader | − 565 |
Nukostnadsavskrivningar | |
Nukostnadsbaserat rörelseresultat | |
Räntekostnader | − 70 |
Tillkommer penningvärdeförändring på monetärt netto (10 % av genomsnittliga fordringar och skulder=53−10=43) | + 43 |
Realt resultat | 19 |
I det reala resultatet ingår alltså ej reala prisändringar på lager och anläggningar (i exemplet −6 + 14 = + 8).
Redovisningskommittén har i och för sig inget emot att penningvärdeförändringen på monetärt netto redovisas i en post i stället för uppdelat på ränteintäkter, -kostnader och rörelseresultat enligt variant 3. Däremot finns det anledning ifrågasätta det lämpliga i att utelämna reala prisändringar på lager och anläggningar. Ofta torde dessa prisändringar vara negativa – prisutvecklingen understiger inflationen – och då innebär ett utelämnande av prisändringarna en överskattning av resultatet. Om en förenklad beräkning av realt resultat görs som utelämnar dessa reala prisändringar bör detta klart framgå och företaget bör då också ange att man anser att antagandet om att prisutvecklingen på lager och anläggningar följer inflationen är realistiskt för det aktuella företaget.
Placeringen av prisändringar på lager och anläggningar har också diskuterats. I rekommendationsutkastet har prisändringarna placerats före finansiella poster. Motivet för detta är att resultatet före räntor blir användbart för beräkning av räntabilitet på totalt kapital. En del har ansett att prisändringarna bör placeras sist i resultaträkningen med hänvisning till tveksamheten till att överhuvudtaget ta med prisändringarna i resultatet. Redovisningskommittén har inget emot att prisändringarna läggs sist i resultaträkningen.
Redovisningskommittén har inte ansett det erforderligt att revidera rekommendationsutkastet på nuvarande stadium. I varje fall kommer 1981 års årsredovisningar att avvaktas. Det väsentliga förefaller idag att vara att stimulera intresset – internt och externt – att analysera inflationens effekter. Utkastet fyller i sin nuvarande utformning denna funktion.
ÖVRIGA REKOMMENDATIONER
Förutom normala ”putsningar” av rekommendationerna på grund av lagändringar etc avser redovisningskommittén att föreslå styrelsen göra följande ändringar i övriga rekommendationer:
I rekommendation nr 2 om Varulagervärdering och lagerreserv har den sammanfattande rekommendationstexten strukits. Som sker i rekommendationen om värdering av materiella anläggningstillgångar presenteras överväganden och rekommendationstext samlat.
Rekommendation nr 3 om redovisning av investeringsfonder utgår, eftersom den till stor del numera är lagfäst i bokföringslagen. Övriga delar tas in framför allt i rekommendationen om redovisning av materiella anläggningstillgångar.
Rekommendationen om värdering av materiella anläggningstillgångar kompletteras med ett påpekande om att uppskrivning av anläggningstillgång endast får ske i samband med framläggandet eller fastställandet av årsbokslut och alltså ej göras under löpande år.