Investeringskalkylering och betalningsflöde

För att få de företagsekonomiska teorierna praktiskt hanterbara måste man utgå från betalningsflödet.

Inom företagsekonomin är investeringskalkylering ett område, där det gjorts stora forskarinsatser och det finns en omfattande litteratur belysande såväl teori som praxis. För min del måste jag erkänna att jag inte är särskilt väl bevandrad i all denna litteratur, men i min dagliga gärning har jag ändock haft anledning att någorlunda väl följa med även i teoriutvecklingen. En betydande svårighet är då ofta det matematiska framställningssätt, som i regel används inom detta område av företagsekonomin. Även med ganska hyggliga skolkunskaper i matematik vållar det ofta problem och särskilda ansträngningar att få grepp om innehållet och ta ställning till teoriernas praktiska användbarhet.

När vi i KF för ett 20-tal år sedan utarbetade våra första anvisningar för handläggning av investeringsärenden och investeringskalkylering, var det på teorins dåvarande ståndpunkt naturligt att knyta lönsamhetsbedömningarna i första hand till nyckeltalen intern ränta och återbetalningstid. Erfarenheterna har visat att båda dessa nyckeltal har väsentliga svagheter. Vi har då på senare år börjat att använda nuvärdesmetoden, som har många förespråkare. Nuvärdemetoden bygger som bekant på ett ganska renodlat matematiskt tänkesätt genom att man diskonterar ett beräknat framtida betalningsflöde till nuvärde enligt en viss kalkylräntesats.

Alltsedan jag lärde känna denna teori har jag känt en viss osäkerhet inför dess konsekvenser, beroende på att jag inte har kunnat föreställa mig vad nuvärdet egentligen representerar, uttryckt i betalningstermer. Nuvärdet och nuvärdekvoten har framställts som jämförelsetal, som skall användas vid prioriteringar mellan ett antal investeringsobjekt, men rimligtvis måste det också finnas ett samband med resultatmåtten i bokföringen.

Under den senaste tiden har jag haft anledning att försöka tränga mera på djupet med det ovan skissade problemet att skapa ett samband mellan nuvärdeberäkningen och betalningsflödet. Jag har därvid kommit fram till en del synpunkter och resultat, som jag tror kan vara värdefullt få fram till mer öppen debatt. Jag vill också gärna utnyttja det här tillfället att ytterligare betona betydelsen av att ständigt sätta betalningsflödet i centrum vid diskussion av företagsekonomiska problem.

PRINCIPERNA I NUVÄRDEMETODEN

Som utgångspunkt för mina resonemang har jag valt att konstruera ett ganska enkelt exempel på en lönsamhetskalkyl, som belyser effekten av diskonteringsmetoden, när intäkterna fördelar sig ojämnt över tiden.

Exempel:

Den ekonomiska livslängden uppskattas till 10 år. Varulagret beräknas under denna tid öka genom prisstegringar med ca 10 % per år. Vid periodens slut avvecklas lagret till sitt anskaffningsvärde. Intäktsöverskotten (särintäkter minus särkostnader) antas sammanlagt för perioden uppgå till 10 000 men med tre alternativ, som representerar olika fördelning i tiden. I första alternativet är fördelningen jämn med 1 000 om året, i andra alternativet stiger överskotten successivt över åren medan i tredje alternativet huvuddelen av överskotten infaller i början av perioden.

Betalningsflödet liksom de nuvärden som framkommer genom diskontering, visas i tabell 1.

Tabell 1

NUVÄRDEMETODEN

När man nu försöker analysera nuvärdemetodens konsekvenser är det ganska lätt att man vilseleds av matematiken. En intäkt förefaller vara mindre värd ju längre framåt i tiden den ligger. Enligt mitt exempel alt 1 innebär beräkningsmetodiken att intäktsöverskottet 1 000 kr för år 10 ingår i nuvärdet med endast 247 kr vid 15 % kalkylränta och med 107 kr vid 25 % kalkylränta.

I verkligheten är det dock inte alls på det här sättet det förhåller sig. Det är inte intäktsbeloppen, som minskar i värde med tiden, utan i stället det investerade kapitalet, som växer med ränta på ränta. Ju längre fram i tiden en amortering sker, desto högre blir ränteutgifterna. Den ränta, som reducerar intäkten vid nuvärdemetoden, är i själva verket en utgiftsränta på det kapital, som motsvarar grundinvesteringen fram till dess amorteringen sker. Vid nuvärdemetoden vänder man emellertid upp och ned på begreppen. Tiden räknas baklänges och utgiftsräntan blir en intäktsreduktion i stället för en kostnad.

AMORTERINGSPLAN I STÄLLET FÖR DISKONTERING

För att förstå sammanhangen på rätt sätt kan man enklast göra upp en helt vanlig amorteringsplan. Man startar med en ingående skuld = grundinvesteringen. Denna skuld skall man sedan förränta och amortera med hjälp av intäktsflödet. Enligt denna enkla och lättbegripliga beräkningsmetod får vi följande kalkyl (tabell 2).

Tabell 2

AMORTERINGSPLAN

(betalningsflöde enligt tabell 1)

Genom att räkna fram såväl slutvärde som nuvärde på denna väg i stället för enligt den vanliga diskonteringsmetoden rättvänder man begreppen. Tiden räknas framlänges i stället för baklänges och räntan blir en normal utgiftsränta på kvarstående skuld. I och för sig kan nuvärdet därefter användas exakt som tidigare vid bedömning av investeringars lönsamhet, men jag vill hävda att amorteringsplanen som sådan lämnar underlag för en mycket mer upplysande finansiell bedömning av investeringsprojekt än den vanliga nuvärdemetoden.

Först kan konstateras att slutvärdet till skillnad från nuvärdet ger just det samband med betalningsflödet, som jag efterlyst. Ett positivt slutvärde representerar ”pengar i plånboken” vid periodens slut, dvs under förutsättning att kalkylräntesatsen motsvarar normal utgiftsränta (jag återkommer senare till frågan om kalkylräntesatsen också skall lägga in avkastningskrav utöver kapitalränta). Egentligen förhåller det sig också så att ett nuvärde utan samtidig uppgift om slutvärde hänger i luften och saknar mening. När man diskonterar betyder detta rent matematiskt att man beräknar det belopp, som med ränta på ränta efter visst antal år skall ge det givna talet = utgångspunkten för beräkningen. Nuvärdemetoden lämnar emellertid aldrig uppgift om något salderat slutvärde. Det är ändock detta som är det väsentliga: Vad får jag kvar i plånboken efter investeringsperiodens slut?

Amorteringsplanen ger mig emellertid ytterligare viktig information. Om jag följer den kvarstående skulden kan jag enkelt avläsa, när grundinvesteringen är slutamorterad. Detta blir en betydligt mer rättvisande bild av återbetalningstid än den vanliga metoden, där ingen ränta ingår. Denna amorteringstid bör därför kunna användas som ett viktigt nyckeltal.

Det framgår vidare av amorteringsplanen vilken betydelse det har hur intäktsflödet fördelar sig i tiden. Om de första åren ger svagt resultat, som i alt II, är risken stor att skulden växer med ränta på ränta, exakt som sker i verkligheten, så att amorteringstiden väsentligt ökar och lönsamheten spolieras. De sammanlagda räntorna uppgår sålunda i alt II till 10 415 kr och i alt III till 1 870kr (saldo av utgifts- och inkomsträntor). Vid nuvärdemetoden ger diskonteringen samma matematiska effekt, men med den skillnaden att räntebelastningen som sådan blir osynlig. Amorteringsplanens kanske viktigaste funktion är att utgöra underlag för ett företags likviditetsplanering. Särskilt vid större investeringar torde likviditetspåverkan och finansieringsbehovet vara mycket avgörande delar av beslutsunderlaget.

KALKYLRÄNTA OCH AVKASTNINGSKRAV

En förutsättning för här förda argumentering är att kalkylräntan motsvarar en normal kostnad för kapitalet. I dagens läge kan den sägas ligga omkring 15 %. Oberoende av det totala avkastningskrav, som jag ställer på ett investeringsobjekt, anser jag det viktigt att konstatera just hur stort överskott jag får vid perioders slut, uttryckt som pengar i plånboken. Först därefter bör jag ta ställning till frågan huruvida detta överskott är tillräckligt stort eller inte för att genomföra investeringen.

Enligt min bedömning finns det många skäl till att inte blanda samman kalkylräntan med ett allmänt avkastningskrav.

SLUTSATSER

Företagsekonomi är i grunden en lära om betalningsströmmar. Teorier som innebär att man avlägsnar sig härifrån, dvs från de ekonomiska realiteterna i ett företag, blir som regel såväl svårbegripliga som verklighetsfrämmande. Detta har jag som bekant många gånger hävdat när det gäller ämnet inflationsredovisning. Avsikten med denna framställning, som självfallet behandlar ämnet investeringskalkylering ganska ytligt och ofullständigt, har varit att påvisa det nödvändiga i att angripa företagsekonomiska problem med utgångspunkt för betalningsflödet. Först då blir teorierna verklighetsanpassade och möjliga att lägga till grund för det praktiska handlandet.

John Hellman, redovisningschef i Kooperativa Förbundet