Dessa tekniska anvisningar är ett tillägg till rekommendationsutkastet om nukostnadsredovisning vilket återgavs i BALANS nr 8/1980.
Dessa anvisningar som ingår som en bilaga till det i föregående nr av BALANS presenterade rekommendationsutkastet om nukostnadsredovisning har utarbetats av en särskild arbetsgrupp. Eventuellt kommer de – liksom de tidigare presenterade anvisningarna rörande nukostnad sålda varor och lager – att inarbetas i rekommendationstexten.
BERÄKNING AV NUKOSTNAD
Bruttonukostnaden för en anläggningstillgång motsvarar vad det på värderingsdagen skulle kosta att återanskaffa motsvarande tillgång. Det värde till vilket tillgången skall upptas i balansräkningen – (netto)-nukostnaden eller kalkylmässigt restvärde – utgörs av bruttonukostnaden reducerad med ackumulerade avskrivningar med hänsyn till tillgångens ålder.
Vanligen beräknas nukostnaden genom omräkning av anskaffningskostnaden med hjälp av index. Härvid kan antingen offentligt publicerade eller internt konstruerade index för olika klasser av tillgångar användas. I vissa fall, t ex då väsentlig teknisk utveckling ägt rum, då prisutvecklingen markant avviker från index eller då anskaffningspriset har påverkats positivt eller negativt av särskilda omständigheter kan indexering ge en missvisande nukostnad. Detsamma gäller för gamla anläggningar. I sådana fall får andra källor såsom uppgifter från leverantörer eller direkta värderingar användas.
Om nukostnaden beräknas med utgångspunkt från priset för en ny anläggning avses i första hand en likadan tillgång som den företaget innehar. Den tekniska utvecklingen kan medföra att de tillgångar som nu finns på marknaden avviker väsentligt med avseende på faktorer som driftskostnader och produktionskapacitet. Bruttonukostnaden för en sådan tillgång skall då korrigeras med hänsyn till skillnader i sådana faktorer. När det gäller skillnader i produktionskapacitet torde en proportionering kunna tillämpas som en enkel schablon. Hänsyn till skillnader i driftskostnader skall i princip tas genom att korrigera tillgångens pris med nuvärdet av skillnaden i driftskostnader.
AVSKRIVNINGAR
I nukostnadsredovisningen bör normalt samma avskrivningsmetod och livslängd tillämpas som vid beräkningen av den traditionella redovisningens avskrivningar enligt plan. Den enda skillnaden är det värde på vilket avskrivningen beräknas. Detta innebär bl a att nukostnadsavskrivningar inte skall beräknas för de tillgångar som helt avskrivits enligt den traditionella redovisningens avskrivningsplaner.
Nukostnadsavskrivningar skall beräknas på basis av anläggningars genomsnittliga bruttonukostnad under året.
UTRANGERING OCH FÖRSÄLJNING
Då anläggningstillgångar utrangeras eller säljs skall realisationsvinsten/-förlusten beräknas utifrån tillgångens nukostnad. Som en beräkningsteknisk förenkling används därvid lämpligen nukostnaden vid årets början.
STATLIGA BIDRAG
Har statligt eller kommunalt bidrag erhållits för en anläggningstillgång bör nukostnadsvärderingen endast avse den del av anläggningens anskaffningskostnad som inte täckts av sådant bidrag. Har t ex 60 % av anläggningskostnaden täckts av statligt bidrag skall anläggningen i nukostnadsredovisningen endast upptas till 40 % av aktuell (netto)nukostnad. På motsvarande sätt skall nukostnadsavskrivningen beräknas på 40 % av bruttonukostnaden.
NEDSKRIVNING
Har en anläggningstillgångs värde väsentligt gått ned så att det understiger nukostnaden och denna värdenedgång kan bedömas bli bestående, skall nedskrivning till detta lägre värde ske. Med detta värde avses normalt nuvärdet (diskonterat värde) av de betalningskonsekvenser ett innehav av tillgången medför (avkastningsvärde). Principer för beräkning av avkastningsvärde diskuteras i FARs förslag till rekommendation om materiella anläggningstillgångar.
För beräkning av avkastningsvärden krävs en diskonteringsränta. Storleken på denna beror bl a på om anläggningens framtida avkastning är uttryckt i fasta eller löpande priser. Vid fasta priser skall diskonteringsräntan uttrycka ett realt förräntningskrav, dvs förräntning utöver förändringen i det allmänna penningvärdet (inflationen) och ligger då på nivån 2 – 4 %. Om det t ex kan antas att anläggningens nuvarande avkastning (resultat före avskrivning och ränta) kommer att stiga i takt med inflationen kan avkastningsvärdet beräknas genom att denna konstanta avkastning i fasta priser under den återstående livslängden kapitaliseras med ett realt förräntningskrav. En kalkyl i fasta priser kan beakta förväntade förändringar i avkastningen t ex beroende på ökat kapacitetsutnyttjande eller prisändringar på intäkts- eller kostnadssidan som avviker från inflationen (relativa prisändringar). Om dessa förändringar omräknas till värderingstidpunktens penningvärde kan fortfarande diskontering ske med ett realt avkastningskrav. En avkastningsvärdering kan alternativt baseras på den framtida avkastningen uttryckt i löpande priser, dvs i respektive periods prisnivå. Därvid skall ett nominellt förräntningskrav användas vid diskonteringen.
I undantagsfall föreligger en fungerande andrahandsmarknad för anläggningstillgångar (t ex fordon, vissa slag av maskinutrustning eller fartyg). I sådana fall kan marknadsvärdet ge viss ledning för beräkning av avkastningsvärdet.