Redaktionen för BALANS har berett mig tillfälle att ta del av och kommentera auktoriserade revisorn Bertil Lagströms inlägg avseende beskattningsreglerna för koncerner. Inledningsvis måste jag beklaga, att Lagström uppfattat min förra artikel, som att jag satt mig på mina höga hästar och gjort mitt bästa för att kritisera. Det är svårt – om inte rent av omöjligt – att skriva ett tillrättaläggande på ett sådant sätt att det inte innehåller kritik av ursprungsmaterialet. Alternativet är därför att avstå från att göra ett tillrättaläggande. Att ett sådant verkligen krävdes blev jag övertygad om sedan flera klienter kontaktat mig med frågor, om det verkligen förhöll sig på det sätt som beskrivits i Lagströms första artikel i ämnet.
KEDJEBESKATTNING ENLIGT HITTILLSVARANDE REGLER
Vad först beträffar innebörden av ”övriga företag” nöjer jag mig med att hänvisa till min artikel och till lagtexten. Av båda källorna framgår, vilka företag, som särbehandlas och därför inte skall räknas in i kategorin ”övriga företag”.
När det gäller förhållandet mellan rörelsebetingade aktier och organisationsaktier framgår av lagtexten, att organisationsaktierna är en undergrupp inom den större kategorin rörelsebetingade aktier. En aktie, som klassats såsom organisationsaktie är alltså alltid att betrakta som rörelsebetingad, medan å andra sidan en aktie, som är rörelsebetingad inte behöver vara – men väl ibland kan vara – att betrakta som organisationsaktie. Att man i företagsskatteberedningens slutbetänkande valt benämningen rörelsebetingade aktier endast för de aktier som inte också är organisationsaktier, är i och för sig beklagligt, eftersom detta – som jag i min tidigare artikel motiverat – är mindre lämpligt. Å andra sidan bör man då observera dels att företagsskatteberedningen klart sagt ifrån att begreppen rörelsebetingade aktier och organisationsaktier stundtals täcker varandra dels utvecklat sina definitioner på inte mindre än 7 sidor.
Med Lundintransaktionen avser jag, att ett bolag – det s k Lundinbolaget – förvärvar aktierna i ett annat bolag, som delägarna önskar upplösa utan att beskattas för uppsamlade vinstmedel och efter förvärvet låter till sig utdela det köpta bolagets vinstmedel utan att beskattas för utdelningen (Welinder, Beskattning av inkomst och förmögenhet del 2). Uppenbarligen har Lagström en annan uppfattning av vad som avses med Lundintransaktioner, eftersom det citerade stycket ur Skattehandboken avser en helt annan situation. Därmed inte sagt annat än att reglerna om frihet från kedjebeskattning självfallet var en förutsättning för Lundintransaktionerna, vilket bl a innebar, att lagreglerna om fåmansbolag säkerligen i viss mån påverkade möjligheterna till att genomföra Lundintransaktioner. När 1951 års lagändring om fåmansbolagens beskattning gjordes, var dock behovet av lagstiftning mot Lundintransaktionerna litet, eftersom regeringsrätten samma år underkänt en sådan transaktion (RÅ 1951 ref 8). 1953 godkändes dock i plenum en Lundintransaktion (RÅ 1953 ref 10) och först då tillsattes en utredning med syfte att föreslå lagregler som förhindrade sådana transaktioner. Lagstiftningen genomfördes dock först år 1966, dvs 8 år efter det att den upplaga av Skattehandboken, som Lagström stöder sig på, kom ut.
Ett av de svåraste problemen inom kedjebeskattningens område är just frågan om ett byggnadsföretags aktier skall anses som organisationsaktier eller som lageraktier. Frågan är av största betydelse, eftersom utdelningen i det förra fallet är skattefri och i det senare skattepliktig. Skatterättsligt kan lageraktierna aldrig anses innehavda som ett led i organisationen av verksamheten. Det är just det förhållandet, som är grunden till skatteplikten för utdelningen.
DEN NU GENOMFÖRDA LAGSTIFTNINGEN
En av svårigheterna inom kedjebeskattningens område är just terminologin. Det har varit skälet till att jag sett det som angeläget att framhålla, att det rörde sig om en ny terminologi, när Lagström kom in på de nya reglerna. Särskilt viktigt har detta varit, eftersom budgetministern i prop 1978/79:210 använder beteckningen organisationsaktier i dess gamla lydelse (se s 154). Han har nämligen inte anslutit sig till beredningens terminologi, även om den finns redovisad på s 149. Där betonas också uttryckligen, att beredningen använt begreppet i en ny och mera vidsträckt bemärkelse.
KONCERNBIDRAG
Problematiken kring den horisontella integrationen och dess påverkan på rätten till avdrag för koncernbidrag vid den kommunala inkomsttaxeringen, illustreras bäst genom att jag hänvisar till målet RÅ 1953 fi 1950. Fråga var där, om tillverkning av handskar och tillverkning av skor var tillräckligt näraliggande för att konstituera det integrationssamband som krävs för att organisationsaktier skall anses vara för handen. Även om frågeställningen inte är exakt identisk med koncernbidrag, är den enligt min mening fullt relevant, och det intressanta är att RR med rösterna 3 mot 2 fann, att sambandet var tillräckligt. Fallet belyser alltså det förhållandet, att det inte räcker med att man är inom samma bransch enligt nuvarande praxis. Dessutom krävs att man ligger inom i stort sett samma produktsortiment. Jag känner sålunda till flera fall, där process pågår, avseende tillämpningen av återläggningsregeln. Det är i dessa fall tal om bidrag mellan företag inom samma bransch – i samtliga fall är det tal om företag inom verkstadsindustrin – men med olika produktsortiment. Dessvärre är det således inte lika enkelt i praktiken, som det av Lagström citerade uttalandet från företagsskatteberedningens slutbetänkande antyder.
Göran Grosskopf, professor, Umeå universitet