Det finns anledning att närmare studera likvidationsreglernas betydelse när det gäller att förebygga konkurser och ekonomisk brottslighet.
Artikeln behandlar styrelsens och revisorns åligganden resp ansvar under löpande verksamhetsår. Utgångspunkten är ABL 13 kap 2 § och vilken skyldighet styrelse och revisorer har att under löpande år aktivt söka information om när två tredjedelar av aktiekapitalet förbrukats. Artikeln avslutas med önskemål om vissa förändringar.
BAKGRUND
För en beskrivning av likvidationsreglerna och förhållandet till konkursinstitutet hänvisas till artiklarna införda i BALANS nr 6 och 7/1979 skrivna av auktoriserade revisorn Clas Blix resp advokat Björn Edgren.
Aktiebolaget är den i svenskt näringsliv dominerande associationsformen. Att aktieägarna inte har personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser innebär risker för missbruk. I en rad skrifter under senare år har gjorts gällande att det förekommer omfattande ekonomisk brottslighet i aktiebolagsform. Enligt gjorda undersökningar finns belägg för att många bolag fortsätter sin förlustbringande verksamhet i strid mot likvidationsbestämmelserna till dess det inte längre finns tillgångar kvar att betala ett ordinärt konkursförfarande. Under de senaste åren har omkring 4.000 konkurser inträffat varje år, varav 75 % utgörs av mindre konkurser (nytt begrepp i stället för ”fattigkonkurser” enligt SFS 1979:340 9 kap 185 §).
Oklart formulerad
Aktiebolagslagens 13 kap 2 § framstår för många åklagare, revisorer och styrelsemedlemmar som oklart formulerad. Det framgår inte om styrelsen skall vidta särskilda åtgärder för att i tid upptäcka om bolagets ekonomiska ställning är på väg att försämras och närma sig den kritiska gränsen. Hur revisorn skall agera uttrycks inte heller på ett entydigt sätt av lagtexten.
Vid Stockholms universitet, på fyra-betygsnivån i företagsekonomi, har jag undersökt vilken skyldighet styrelse och revisorer har att under löpande verksamhetsår aktivt söka information för att erhålla vetskap om när två tredjedelar av aktiekapitalet enligt 13 kap 2 § förbrukats. Avhandlingen behandlades på seminarium i mars 19801.
Undersökningen omfattade tolkning av samtliga lagtexter och förarbeten från 1895 som motsvarar resp berör aktiebolagslagens 8 kap (bolagets ledning) 10 kap (revision och särskild granskning) och 13 kap 2 § (likvidation och upplösning). Med stöd av intervjuer som omfattade 11 experter diskuterades tendenser i det tolkade materialet. Bland de intervjuade kan nämnas professor Knut Rodhe, professorn och auktoriserade revisorn Per V A Hanner samt auktoriserade revisorerna Bengt Bångstad och Ulf Gometz.
Undersökningen kan rekvireras genom insättande av kr 90:- på författarens pg 84 77 64-8.
STYRELSENS ÅLIGGANDEN OCH ANSVAR
Tanken bakom likvidationstvånget är att aktiebolag, som är på väg mot ruin, skall tvingas upphöra med sin verksamhet innan bolagets fordringsägare utsätts för alltför stora förlustrisker. Detta förutsätter att bolagsorganen informeras om bolagets situation. Syftet med själva utgångspunkten för likvidationsreglerna är av denna anledning att varsko aktieägarna. Om inte styrelsen är skyldig att löpande hålla sig underrättad om bolagets ekonomi, hur skall då aktieägarna få beslutsunderlag i frågan om verksamheten skall upphöra eller fortsätta då bolagets ekonomi börjar svikta? Det bör vara självklart att en så viktig fråga inte skall vara beroende av ett orörligt informationssystem eller en lättvindig styrelse. Förvaltar styrelsen verksamheten enligt aktiebolagslagen 8 kap finns inga möjligheter för styrelsen att i efterhand kunna säga – ”Vi ”fann” inte anledning misstänka” etc. Av undersökningens resultat framgår att styrelsen, enligt aktiebolagslagen, har en skyldighet att på ett aktivt och medvetet sätt söka information för att erhålla vetskap om när viss del av aktiekapitalet förbrukats.
Praktiskt innebär styrelsens skyldigheter ett ansvar för att ett rörligt rapport- och redovisningssystem upprättas. Detta system skall kunna ge signaler om att den kritiska gränsen närmar sig. Närmar sig denna gräns har styrelsen en plikt att följa utvecklingen på ett sådant sätt att man inte helt plötsligt upptäcker att två tredjedelar av aktiekapitalet förbrukats. Detta förutsätter löpande kontakt med bokföringen. Kontakten skall vara tätare ju sämre läget blir.
Styrelsen bör tillse att periodbokslut upprättas för att hålla noggrann uppsikt över utvecklingen med syftet att erhålla information om hur nära gränsen bolaget befinner sig. Periodbokslut behöver emellertid inte upprättas om styrelsen kan påvisa att den ekonomiska situationen kommer att bli bättre. Finns enligt styrelseprotokoll budget som visar bättre prognos över orderingången, bättre priser etc kan detta utgöra tillräckligt underlag för att verksamheten skall kunna drivas vidare. Det kan även vara tillräckligt att vinst för första kvartalet redovisas för att likvidation inte skall behöva befaras.
Personligt betalningsansvar
Underlåter styrelseledamöterna att fullgöra vad som åligger dem enligt ABL 13 kap 2 § första stycket, ansvarar de och andra som med vetskap härom handlar på bolagets vägnar, solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser. Ansvarigheten gäller emellertid inte för förbindelser som uppkommer sedan likvidationsfrågan hänskjutits till rättens prövning eller sedan balansräkning som utvisar att bolagets eget kapital uppgår till hälften av det registrerade aktiekapitalet blivit granskad av revisorn och godkänd av bolagsstämma. Någon möjlighet för bolagets fordringsägare att framtvinga tvångslikvidation föreligger inte.
Sysslomannaställning
Styrelseledamöterna och verkställande direktören har som organ för bolaget en sysslomannaställning. Samma ställning intar styrelseledamot som tillsatts av annan än bolagsstämma, exempelvis offentlig styrelseledamot eller arbetstagarledamot. Anlitas en syssloman som missköter sitt uppdrag, blir sysslomannen skyldig ersätta den skada han uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållat huvudmannen. I grövre fall kan syssloman ådömas straff enligt brottsbalken 10 kap 5 § för trolöshet mot huvudman.
Skadeståndsansvar
Styrelseledamot och verkställande direktören har även ett skadeståndsansvar mot bolaget. Detta inträder om styrelseledamot och verkställande direktören vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget (ABL 15 kap 1 §). Aktiebolagslagens regler om skadeståndsskyldighet är emellertid inte uttömmande. Skadeståndsskyldighet kan även föreligga enligt skadeståndslagen (1972:207) 2:4 på grund av brott, exempelvis vid sådana förfaranden som straffbeläggs i brottsbalken 9:9 om svindleri. I övrigt regleras skadeståndsskyldighet i aktiebolagsförhållanden huvudsakligen i aktiebolagslagen. Reglerna i skadeståndslagen aktualiseras först när specialreglerna i aktiebolagslagen inte löser uppkommande problem.
Vårdslöshet mot borgenär
Bestämmelserna om anstånd med beslut om tvångslikvidation som regleras i aktiebolagslagen 13 kap 2 § första stycket, hindrar inte att styrelsen under anståndstiden kan ådra sig straff för vårdslöshet mot borgenär, om situationen är eller blir så dålig, att straffbestämmelsen i brottsbalken 11 kap 3 § kan tillämpas. Detta lagrum föreskriver att en skuldsatt rörelseidkare skall straffas, om han försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd genom att försätta sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Brottet benämnes vårdslöshet mot borgenärer. Tanken är att rörelseidkare, som arbetar med främmande kapital, i tid skall lägga ned rörelsen om den visar sig vara förlustbringande och söka uppgörelse med fordringsägarna medan han ännu har möjlighet att betala sina skulder.
REVISORNS ÅLIGGANDEN OCH ANSVAR
Revisorns arbete ägnas i stor utsträckning åt granskning av företagets historiska redovisning. För aktieägare är det väsentligt att revisorn kan intyga riktigheten av balans- och resultaträkningarna i styrelsens årsredovisning. Enligt svensk lag krävs även att revisorn uttalar sig om styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.
Aktiebolagslagen kräver inte att revisorn fortlöpande följer bolagets utveckling. Enligt motiven till aktiebolagslagen 1975 skall revisorns löpande kontroll i stället ha den omfattning som följer av god revisionssed. Innebörden av detta är att revisorn skall följa utvecklingen inom revisionsområdet såsom den kommer till uttryck i den företagsekonomiska teorin och i affärslivets praxis.
Om innebörden av revisorns förvaltningsgranskning framhölls i motiven till aktiebolagslagen 1944, att granskningen skall väsentligen gå ut på att upptäcka eller förebygga olagliga eller i övrigt oförsvarliga förvaltningsåtgärder. Under de nordiska överläggningarna i början av 1970-talet ansåg man att revisorerna skall anmärka på vårdslösa åtgärder eller försummelser såsom överträdelse av de till skydd för tredje man givna reglerna i aktiebolagslagen.
Lagstiftaren inser att revisorerna inte sällan observerar förhållanden vid sina granskningar som de finner anledning påpeka till bolagsledningen. Men i motiven till aktiebolagslagen 1975 sägs att det inte vore bra att juridiskt formalisera och med offentlig rapportskyldighet förena denna värdefulla biprodukt av revisionen. emellertid pekar utvecklingstendenserna i riktning mot en mera omfattande förvaltningsrevision än den som för närvarande förekommer. Enligt propositionen till aktiebolagslagen 1975 skulle en sådan ordning innebära att revisorerna skulle få granska och bedöma viktigare beslut och åtgärder inom bolaget från affärsmässig och ekonomisk synpunkt. De skulle kontrollera att företagets ledning har erforderliga instrument i form av kalkyler, organisations- och utvecklingsplaner etc. En sådan ordning anses kunna ge både ägarna och det allmänna samt de anställda värdefull information.
Av FARs rekommendationer framgår att väsentliga brister som framkommit vid granskningen bör rapporteras till företagsledningen, så att denna får möjlighet att avhjälpa bristerna under löpande period. Vidare påpekas att granskningen inte enbart skall utföras för att ge underlag för revisorn att uttala sig om årsredovisningen i revisionsberättelsen. Granskningen skall även utföras i syfte att skapa underlag för uttalande om bolagets bokföring samt om ansvarsfrihet för styrelseledamöternas och verkställande direktörens förvaltning.
Varken av lagregler eller rekommendationer framgår när den interna kontrollen och förvaltningsrevisionen skall utföras. I FARs rekommendationer finns heller inget nämnt om att revisorn bör följa företagets ekonomiska utveckling under löpande verksamhetsår. Revisorn har varken ett juridiskt eller etiskt ansvar att känna till bolagets ekonomiska situation under löpande år. Denna uppfattning stöds av intervjuundersökningen. Revisorn behöver inget veta och kan därför förhålla sig passiv.
Revisorernas aktivitet förutsätter vetskap
Förutsatt att revisorerna har kännedom om att bolagets ekonomiska situation är dålig bör de emellertid enligt god revisionssed vidta åtgärder. De åtgärder revisorn bör vidta syftar bl a till att informera styrelsen om den ekonomiska situationen. I denna situation har revisorn ett etiskt ansvar.
Revisorerna bör enligt sed föreslå styrelsen att upprätta löpande periodbokslut. Revisorerna bör vidare tillse att styrelsen skickar rapporter till revisionsbyrån för att de löpande skall kunna följa utvecklingen. Eftersom revisorerna inte har skyldighet att se till att lagarna efterlevs under det löpande året, har de inget juridiskt ansvar att tillse att styrelsen upprättar periodbokslut.
Av god revisionssed förutsätts vidare att revisorerna kan visa att de vidtagit särskilda åtgärder och varit särskilt aktiva. Aktiviteten får emellertid inte gå så långt att revisorerna själva upprättar periodbokslut. Revisorerna bör däremot tillse att rapportsystemet styrelsen skall förfina också förfinas med hänsyn till omständigheterna.
Även revisorerna ansvarar gentemot bolaget för det sätt, på vilket de fullgjort sitt uppdrag. Skadeståndsskyldighet för revisor förutsätter emellertid vårdslöshet. Detta stadgas i aktiebolagslagens 15 kap 2 §, som tillägger att revisor även ansvarar för skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av medhjälpare. En revisor kan även i grova fall dömas till ansvar för trolöshet mot huvudman. För närvarande kan emellertid ingen ställa revisorerna till svars för att ha varit passiva eftersom de inte har juridiskt ansvar att känna till bolagets ekonomiska ställning under löpande verksamhetsår. Kommerskollegium kan dock komma att ålägga revisorerna att visa att de vidtagit vissa åtgärder.
KOMMENTARER KRING EN FORTSÄTTNING
Det finns anledning att ifrågasätta om likvidationsreglerna fungerar så som avses. Är skyddet för det bundna kapitalet tillräckligt? Det tycks inte vara så. De senaste årens utveckling beträffande konkurser och ekonomisk brottslighet ger snarare anledning att ifrågasätta gällande lagstiftnings effektivitet. I praktiken krävs omfattande och kostnadskrävande utredningar för att i efterhand fastställa när bolag som gått i konkurs borde ha upplösts enligt likvidationsreglerna. Genom den nya konkurslagen som gäller från och med den 1 januari 1980 förväntas emellertid samtliga konkurser utredas.
Enligt nuvarande lagstiftning kan ingen utomstående tvinga bolaget i tvångslikvidation om de inblandade är överens om att driva verksamheten vidare. Förutsättningen är att de inblandade personerna – styrelseledamöter, VD och aktieägare – tar på sig det personliga ansvaret för därefter uppkommande förbindelser. Detta innebär att företaget i fortsättningen drivs med samma ansvar som gäller för enskild firma.
En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande Rådet har föreslagit vissa åtgärder till skydd för det bundna kapitalet (BRÅ PM 1979:5). emellertid har man inte gett förslag om hur revisorn bör agera, om han har uppfattningen att aktiekapitalet förbrukats till mer än två tredjedelar men styrelsen vägrar upprätta likvidationsbalansräkning och kalla till bolagsstämma.
Undersökningen gav mig erfarenhet av svårigheterna att tolka de ofta diffust formulerade lagtexterna och förarbetena. Ett önskemål är att lagstiftaren bör förtydliga innebörden av likvidationsreglerna både i lagtext och i förarbeten. Detta är kanske ett sätt att få de åtminstone teoretiskt betydelsefulla likvidationsreglerna att fungera även i praktiken.
Av prop 1979/80:143 framgår att nuvarande lydelse har vållat missförstånd om lagens innebörd. I propositionen har förslag getts om ändring av lagtexten ABL 13:2 till:
”Det åligger styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning så snart det finns skäl att anta” etc.
Vidare sägs på sid 186 att särskild balansräkning skall upprättas när styrelsen har vetskap om att bolagets ekonomi har försämrats och misstanke finns att aktiekapitalet har gått förlorat till mer än två tredjedelar.
Lagförslaget är mindre vagt formulerat än nuvarande lydelse. emellertid ger propositionen inte tillräcklig klarhet. Lagförslaget bör av denna anledning kompletteras i förarbetena med diskussion kring styrelsens skyldighet att aktivt söka information för att fortlöpande vara informerad om bolagets ekonomiska ställning. En sådan diskussion skulle undanröja alla tvivel om styrelsens skyldigheter.
Likvidationsinstitutet har betydelse för en sund avveckling av aktiebolag. Meningen är inte att styrelsen skall vara passiv åskådare. Fungerar inte själva utgångspunkten för likvidationsreglerna effektivt bör man naturligtvis ifrågasätta reglernas betydelse. Det finns anledning att i en fortsatt undersökning närmare studera likvidationsreglernas praktiska betydelse när det gäller att förebygga konkurser och ekonomisk brottslighet. Genom sin yrkesutövning har revisorn unika möjligheter till insyn i aktiebolagets verksamhet. Med hänsyn till rollfördelningen mellan styrelse och revisor bör en fortsatt undersökning studera konsekvenserna av att lagstiftaren ålägger revisorn att under löpande verksamhetsår vara informerad om bolagets ekonomiska situation. Denna skyldighet skulle inte nödvändigtvis behöva gälla samtliga aktiebolag. Av stor vikt skulle en sådan insats kunna vara för bolag av särskild betydelse för samhällsekonomin.
Det är angeläget att den mekanism som är reglerad i aktiebolagslagen 13 kap 2 § utlöses i tid.
Pär Hansén, civilekonom, Hagströms Revisionsbyrå AB