Auktoriserade revisorerna Lennart Huldén och Hans Edenhammar diskuterar i novembernumret av BALANS FARs redovisningskommittés förslag till rekommendation beträffande vissa redovisningsproblem.
Under avsnittet avskrivningar nämns två tolkningar av lagens text ”om ej tillgången uppenbarligen redan är tillräckligt avskriven”, nämligen
Avskrivning kan underlåtas endast i de fall man tidigare gjort större avskrivningar än vad som krävs enligt fastställd plan.
Avskrivning kan underlåtas om marknadsvärdet uppenbarligen överstiger tillgångens bokförda värde.
I sitt förslag har redovisningskommittén fastnat för alternativ 1; bl a med motiveringen att värdestegring p g a inflation inte skall medföra att man kan underlåta att göra avskrivning. Tolkningen är ett uttryck för den härskande försiktighetsprincipen och en för mig omotiverad rädsla att nalkas inflationsproblemet. Detta är ingalunda enbart en fråga av akademiskt intresse. För de fastighetsförvaltande bolag som ingår i konglomerat är avskrivningsproblemet av särskild betydelse. En läsare av en sådan årsredovisning drar ingalunda alltid den slutsatsen att de redovisade avskrivningarna helt eller delvis motsvaras av värdestegringsvinster.
EXISTERAR INFLATIONEN?
Få företeelser i vår ekonomi är så självklara som att inflationen finns och att den påverkar ett företags finansiella ställning. Om man mot denna bakgrund betraktar den flora av upplysningar som skall lämnas i ett årsbokslut infinner sig frågan varför både lagstiftning och redovisningspraxis så konsekvent förnekar inflationens existens. Varför rekommenderar t ex inte FAR sina klienter att i förvaltningsberättelsen ge en kommentar till hur företaget påverkas av inflationen och att företagsledningen skall ge en bedömning av storleken på de dolda reserverna? En sådan information skulle för en utomstående bedömare vara av avsevärt större värde än mycket annat som skall anges.
SKYDDET FÖR BOLAGETS FORDRINGSÄGARE
Den information som idag förmedlas via ett årsbokslut går således till stor del ut på att ge en försiktig bild av ställningen till skydd för bolagets fordringsägare. Denna attityd att bortse från inflationen och att kräva avskrivning på värdebeständiga tillgångar ger vid snabb inflation den effekten att ett bolags balansräkning snart endast kommer att uppta en liten del av tillgångarnas marknadsvärden och att bolagets ställning ej kan bedömas ur den presenterade balansräkningen.
Banker och andra kreditinstitut gör då värderingar av tillgångssidan och beviljar sina krediter på basis av detta. Den leverantör eller annan kreditgivare som däremot ej förfogar över samma resurser tvingas däremot att lita till att dolda reserver finns trots att han ej har någon möjlighet att få detta verifierat. Först den dag när risken för fordringsägaren ställs på sin spets – när eventuell likvidationsplikt blir aktuell – inträffar det ologiska att balansräkningen plötsligt skall värderas till marknadsvärde. Ingen av dessa typer av fordringsägare har då heller varit särskilt betjänt av att tillgångarna i balansräkningen varit så försiktigt värderade.
INFORMATION TILL AKTIEÄGARNA
Ett i mitt tycke förbisett syfte med årsredovisningen är att den också skall ge en så korrekt bild som möjligt av bolagets vinst och ställning.
Detta är givetvis ett mindre problem i fåmansbolag, där ägarna har direktinsyn, men desto väsentligare i börsnoterade bolag. Ägarna har rätt att få information om hur väl deras satsade kapital förvaltas och ett bolag är beroende av dess ägares förtroende för att kunna få in mer kapital.
Man kan inte begära att den genomsnittlige läsaren av en koncerns årsredovisning skall dra annan slutsats än att den vinst som visas stämmer med verkligheten och att de avskrivningar som gjorts motsvarats av en värdeminskning.
KONKURRENTSITUATIONEN
Få fastighetsspekulanter, om några, räknar idag med avskrivningar som en reell kostnad. (Inte ens en medlem av FARs redovisningskommitté tror jag avstår från att bo i villa med motiveringen att avskrivningen gör boendekostnaden för hög.)
De priser, som är på fastigheter, ligger på en sådan nivå att man normalt ej kan få full täckning för både räntekostnad och avskrivning.
Följden blir den att ett expanderande fastighetsbolag som tvingas göra avskrivningar måste acceptera att dess redovisade vinst krymper.
Det bolag som inte har tillräckligt med redovisat eget kapital eller som analogt med ovanstående har behov av att visa en acceptabel vinstnivå gentemot sina aktieägare tvingas då avstå affärer till de konkurrenter, som är privatpersoner eller till bolag som inte lever med samma problem. Att redovisningsregler på detta sätt skall påverka konkurrensen kan inte vara tillfredsställande.
I artikeln efterlyses övriga FAR-medlemmars uppfattning. Jag hoppas verkligen att en diskussion om detta problem kommer till stånd innan rekommendationen fastställes och att tolkningen inte enbart skall gälla lagens bokstav utan att också ovannämnda synpunkter tas med i resonemanget.
Om ett bolag genom en avkastningsberäkning kan visa att en fastighet som innehas i kapitalplaceringssyfte, är betryggande lågt bokförd innebär ett avskrivningskrav att såväl resultat- som balansräkning blir mer missvisande än eljest.
Det är ju inte fråga om att nå sanningen men kanske kan man komma den närmare.
Gunnar Korpås, ekonomidirektör i Förvaltnings AB Bohus som är moderbolag för Säfveånkoncernens fastighetsgrupp. Gruppen har tre verksamhetsgrenar, förvaltning av fastigheter, byggnadsverksamhet och skogsförvaltning.