Ny finansieringsanalys i årsredovisningen?

Vilka skillnader finns mellan de olika modellerna för finansieringsanalyser?

Den svenska aktiebolagslagen stadgar, att den finansieringsanalys (få), som upprättas av de större bolagen, skall redovisa bolagets finansiering och kapitalinvesteringar samt förändringen i rörelsekapitalet under räkenskapsåret. Frågan om fa:s utformning lämnas öppen. I sina årsredovisningar följer de flesta svenska företagen FARs modell1/, men modifieringar börjar bli allt vanligare.

I den debatt om fa:s utformning, som under senare år vuxit fram i Sverige har flera alternativ till FARs modell presenterats. Den starkaste konkurrensen kommer från den alternativgrupp, som initierats från EFFAS’ förslag 1976. (EFFAS’ står för The European Federation of Financial Analysts’ Societies). Modifieringar har bl a gjorts av Gunilla Strandberg (1977)2/, Hasso Strandberg (1978)3/, Boris och Gun Carlsson (1978)4/ och senast av Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF 1979)5/. I årsredovisningen för 1978 har några företag börjat tillämpa dessa idéer – t ex Astra, Beijerinvest och Weibulls. Frågan om en förändring av fa:s utformning diskuteras också inom många andra företag. I föreliggande artikel vill vi söka bidra med diskussionsunderlag genom att belysa följande frågor:

1. Vilka skillnader finns mellan FARs modell och de EFFAS’-initierade svenska förslagen?

2. Hur klarar de svenska förslagen de internationella rekommendationerna?

Låt oss inledningsvis konstatera, att fa inte är något nytt påfund. Redan vid mitten av 1800-talet förekom tidiga varianter av fa i amerikanska järnvägsföretags årsredovisningar och 1902–03 presenterade United States Steel Corporation en rapport med syfte att förklara förändringen i rörelsekapitalet. Rapporten startade från nettovinsten, vilken justerades till rörelsekapitalpåverkande netto. Debatten om behovet av fa och dess utformning tog i USA FARt omkring 1910 och pågår alltjämt. Här utfärdades också de första rekommendationerna från AICPA ’s Accounting Principles Board (APB). Den första versionen presenterades 1963 (APB no 3). Nu gällande rekommendationer utfärdades 1971 (APB no 19) och dessa har bildat bas för de flesta internationella rekommendationerna. Vi ställer därför de svenska förslagen mot APB no 196/.

FINANSIERINGSANALYSENS UPPBYGGNAD

Fa:s primära syfte är att ge en beskrivning av ett företags investerings- och finansieringsaktiviteter. Rent tekniskt åstadkommes detta genom att man först definierar de ”medel”, vars förändring man önskar studera. Analysen förklarar sedan periodens medelsförändring genom att beskriva medelsökande resp medelsreducerande flöden. Om ”medel” definieras som rörelsekapital får analysen följande basstruktur:

Vid en externanalys beräknas flödena genom analys av övriga konton. I budgetsammanhang kan man arbeta med utgångspunkt från resultatbudgeten, vilken kompletteras med uppgifter om investeringar, lånetransaktioner m m. En prognosticerad balansräkning underlättar arbetet men är då inte nödvändig.

De fa-modeller, som presenteras i de olika förslagen skiljer sig åt med avseende på bl a följande faktorer:

1. Olika definitioner av medel

2. Gruppering av poster

3. Beskrivning av flöden

Vi vill granska förslagen med avseende på var och en av de tre punkterna.

DEFINITION AV ”MEDEL”

Större delen av debatten i USA har ägnats åt hur ”medel” lämpligen bör definieras. Alternativ som rörelsekapital, likvida medel (inklusive eller exklusive kortfristiga finansiella placeringar, förändringar i utnyttjad checkräkningskredit respektive förändringar i kortfristiga finansiella skulder) samt omsättningstillgångar exklusive varulager minus kortfristiga rörelseskulder utgör exempel på definitioner, som ingående debatterats. I APB no 19 lämnas frågan öppen, men man behandlar här bara rörelsekapital och likvida medel. Samtidigt fastslås, att alla väsentliga investerings- och finansieringsaktiviteter skall framgå av fa oavsett om transaktionerna involverar medel eller ej. Härmed förstås att transaktioner som t ex apportemissioner och konvertering av lån till aktier öppet skall redovisas i fa. Vidare anges att även om analysen fokuserar på betalningsflöden (medel = likvida medel) så skall förändringen i rörelsekapitalet och dess olika poster anges separat. Specifikationen skall åtfölja själva fa.

Hur de svenska förslagen redovisar medel och flöden anges i tabell 1.

SFF definierar likvida medel som summan av kassa, bank, postgiro, lång- och kortfristiga finansiella placeringar reducerad med kortfristiga låneskulder. Man följer här EFFAS’ definition. I Carlssons förslag definieras likvida medel som summan av kassa, bank, postgiro och kortfristiga finansiella placeringar. Förändringar i långfristiga finansiella placeringar och kortfristiga låneskulder redovisas inne i analysen.

Aktiebolagslagen stadgar, att fa skall visa förändringen i rörelsekapitalet. Hur rörelsekapital skall beräknas anges ej. Svensk praxis följer dock USA:s och definierar omsättningstillgångar och kortfristiga skulder med avseende på bundenheten i tiden. Detta till skillnad från Tyskland, där man även ser på användningen av kapitalet. Kortfristiga finansiella placeringar och dito lån uteslutes.

FARs modell uppfyller aktiebolagslagens krav och även de krav, som återfinnes i APB no 19. De övriga förslagen skulle eventuellt behöva kompletteras med en samlad beskrivning av rörelsekapitalets förändring.

GRUPPERING AV POSTER

Här förefinns en central skillnad mellan FARs modell och de övriga förslagen. FAR arbetar med en traditionell, s k kontoorienterad uppställning, där Tillförda medel redovisas för sig och Använda medel för sig. De övriga förslagen arbetar med en sektororienterad beskrivning, där man urskiljer Rörelsen, Skattefinansiering, Lånefinansiering samt Aktieägarfinansiering. Inom varje sektor anges såväl in- som utflöden. Internationella rekommendationer reglerar i sig inte grupperingen av poster.

I FARs modell delas Tillförda medel upp på Internt tillförda resp Externt tillförda medel. Internt tillförda medel utgöres av den löpande verksamhetens rörelsekapitaltillskott justerat för förändringar i Spärrkonton på Riksbanken och för utdelning. Spärrkontoförändringar ses som justeringar av skattekostnaden. Att också utdelningen fråndrages motiveras med att densamma kan anses utgöra löpande ersättning för aktieägarnas kapitalinsats.

I de sektororienterade svenska förslagen göres sektoriseringen fullständig. Under varje sektor redovisas såväl rörelsekapitalpåverkande intäkter och kostnader som förändringar i tillgångar och skulder. Under Lånefinansiering placeras således både upplåning och finansnetto och under Aktieägarfinansiering nyemissioner och utdelning. Rörelsesektorn upptar rörelsekapitalpåverkande netto från den rena affärsverksamheten, vilket justeras för dels kapitalbindning i rörelsen (varulager plus rörelsefordringar minus rörelseskulder), dels nettoinvesteringar. Härigenom erhålles Rörelsens kapital behov/kapitaltillskott.

Enligt de internationella rekommendationerna utgör upplysning om hur mycket medel verksamheten genererat efter det att löpande ersättning utgått för samtliga produktionsfaktorer en av de viktigaste informationsbitarna i fa. Till produktionsfaktorer räknas även kapital, varför finansnettot placeras under löpande verksamhet. Till skillnad från FARs modell behandlas utdelningen som vinstdisposition.

Placeringen av rörelsekapitalpåverkande resultatposter under olika sektorer är en svensk variant, som inte återfinns i EFFAS’ ursprungliga förslag. Där följer man de internationella rekommendationerna.

Lånesektorns netto blir i de svenska förslagen lika med nettoupplåning minus finansnetto. Skapar man härigenom en risk för feltolkning? Finansnettot skall ju inte täckas genom nyupplåning utan betalas från de medel, som försäljning av varor och tjänster gett upphov till.

Sektorindelningen utgör i sig ett intressant alternativ till den kontoorienterade uppställningen. Frågan är dock, om man inte borde återgå till EFFAS’ ursprungliga gruppering av poster och i likhet med FARs modell redovisa Internt tillförda medel.

BESKRIVNING AV FLÖDEN

Beskrivning av flöden kan göras i brutto- eller nettotermer. I samtliga förslag rekommenderas bruttoredovisning vad avser investeringar och lånetransaktioner. För investeringar anges såväl försäljning av anläggningstillgångar som inköp, och för lånen nyupplåning respektive amorteringar. Praxis uppvisar dock en restriktiv hållning. De flesta företagen redovisar lånetransaktioner netto och på senare år har alltfler företag övergått till en nettoredovisning av investeringar.

FARs modell skiljer sig från de svenska, sektororienterade modellerna vad avser beskrivning av medel från verksamheten. I FARs modell tillämpas nettoberäknings- eller baklängesmetoden, medan de övriga förslagen är uppbyggda kring en bruttoflödesmetod. I tabell 2 visas startbeloppen i de olika förslagen.

Utgår man från ett resultatbegrepp får detta justeras till rörelsekapitalpåverkande netto genom att addera/subtrahera icke rörelsekapitalpåverkande kostnader/intäkter. Utgår man från försäljningen visar fa de rörelsekapitalpåverkande flödena.

I olika länder har metodernas för- och nackdelar flitigt ventilerats. Argument för baklängesmetoden är:

1. Kontroll av beräkningarna möjliggörs. Justeringsposterna visas explicit. Detta var naturligtvis väsentligt i en tid, då t ex lagerreservförändringar och andra justeringsposter kunde bakas in i rörelseresultatet. Den nya redovisningslagstiftningen har till stor del undanröjt dylika problem.

2. Sambandet mellan resultatet och verksamhetens rörelsekapitalnetto visas.

3. Avskrivningarna kan lätt jämföras med investeringarna.

Argument för bruttoflödesmetoden är:

1. Information om vilka poster företaget anser vara rörelsekapitalpåverkande erhålles.

2. fa blir mer lättförståelig och enklare att förklara. Redovisningsbegrepp som ”vinst” och ”avskrivningar” försvinner. Informationen till de anställda underlättas.

3. Förklaringar till företagets finansiella utveckling kan lättare spåras. Beror ett sjunkande rörelsekapitaltillskott på krympande vinstmarginal eller stigande negativt finansnetto eller på både-och? Denna nog så väsentliga bild försvinner vid en baklängesmetod.

4. En bättre samordning mellan budgetering/uppföljning möjliggörs.

APB no 19 ger valfrihet mellan metoderna. Däremot anger man att det framräknade beloppet skall betecknas på ett riktigt sätt – t ex ”Rörelsekapital, genererat från periodens verksamhet exkl extraordinära poster”. Begreppet ”cash flow” bör inte användas – beloppet är vare sig ”cash” eller ”flow”. Och inte heller en faktor för mätning av vinstgenereringsförmåga. Det populära nyckeltalet ”cash flow/aktie” fördömes helt.

I såväl svensk som amerikansk praxis dominerar baklängesmetoden. Svårigheterna att rätt tolka fa, när man dels använder baklängesmetoden, dels anger investeringarna netto kan illustreras med följande exempel, hämtat från Trelleborgs årsredovisningar för 1977 och 1978. Den första tabellen återger värden från företagets ordinarie fa, där man konsekvent tillämpat nettoberäkningar. Den andra tabellen visar en bruttoflödesbeskrivning. Beloppen här har rekonstruerats från företagets resultat- och balansräkningar samt notanteckningar.

Källa: Trelleborgs årsredovisning 1978

De negativa investeringarna under 1978 beror på att försäljningen av anläggningar var större än inköpen. Man sålde sina äldre fastigheter till SPP på releasingkontrakt. Utrangeringsvinsten var 96,7 mkr. Transaktionen framgår inte av fa, eftersom man – i likhet med många andra företag – nettoberäknar. I stället visar analysen att Internt tillförda medel ökat från – 5,8 till + 48,7.

En rekonstruerad bruttoflödesbeskrivning får följande utseende:

1977 års utrangeringsförluster uppgår till 4,9. De extraordinära posterna 1977 avser kursförluster och 1978 omstruktureringskostnader.

Den rekonstruerade analysen visar att internt tillförda medel förändrats från – 0,9 till – 44,4. Hade man i företagets analys – i enlighet med FARs modell – justerat för utrangeringsförluster och dito vinster hade man erhållit motsvarande slutsumma.

Bruttoflödesbeskrivningen ger betydligt mer information om utvecklingen. Här framgår det klart att omsättningen sjunkit och rörelsekostnaderna stigit. Rörelseresultatet före avskrivningar täckte inte längre finansnettot, utan den löpande verksamheten tärde på företagets likviditetsresurser. Betydelsen av fastighetsförsäljningen, vilken skulle ge andrum för omstruktureringen, framhålles.

I en bruttoflödesbeskrivning anges explicit hur stor del av de extraordinära posterna som behandlats som rörelsekapitalpåverkande. I Trelleborgs fall skulle detta inneburit att man fått en signal om betydelsen av att investeringarna nettoberäknats.

Enligt vår uppfattning är en bruttoflödesbeskrivning att föredra. Tillämpas FARs modell bör man överväga att frångå baklängesmetoden.

De sektororienterade förslagen redovisar också skattefinansieringen brutto. Placeringen av skattetransaktioner varierar mellan de olika förslagen. Vid bruttobeskrivning redovisas dels en beräknad skattekostnad på resultat före bokslutsdispositioner, dels periodens skattekostnad. Skillnaden utgörs av periodens förändring i skattekrediter åvilande obeskattade reserver. I och för sig är det intressant att få information om skattekreditens utveckling. Den beräknade skatten – och därmed skattekrediten – blir ett grovt uppskattat belopp. Vi anser därför, att dylik information bör redovisas inom linjen eller som en not till fa. Än så länge är man ju inte beredd att göra en uppdelning av obeskattade reserver i balansräkningen.

SLUTSATSER

Huruvida man skall välja en kontoorienterad modelltyp eller en sektororienterad modelltyp för fa i årsredovisningen blir en avvägningsfråga. Hur medel skall definieras kan också behöva diskuteras. Trots att det är samma data som hanteras, tenderar bilderna av företaget att bli olika. Valet blir därför beroende av VAD som är viktigast och till VEM man vänder sig. Kanske behövs olika beskrivningar?

Föredrar man FARs modell bör man nogsamt överväga att vid beskrivning av internt tillförda medel starta från försäljning i stället för att utgå från resultat före bokslutsdispositioner och skatt. Bruttoredovisning bör tillämpas i enlighet med förslaget för investeringar och lån.

Föredrar man en sektororienterad modell och vill visa likvida medels förändring kan man behöva komplettera med en samlad bild av rörelsekapitalets förändring. Vidare tycker vi, att man bör frångå de svenska varianterna, där resultat-, tillgångs- och skuldförändringar blandas. Vi anser att frågan om hur mycket medel verksamheten genererat efter det att löpande ersättning utgått för samtliga produktionsfaktorer är viktigare än en renodlad sektorisering. Beräkningar av skattekreditfinansiering bör göras sidoordnat.

I exempel 1 har vi illustrerat modelltyperna i modifierade versioner. Underlaget har hämtats från Trelleborgs årsredovisning 1978. Testa gärna bilderna! Vilken tycker Du ger mest information om Trelleborgs investerings- och finansieringsaktiviteter under 1978?

Jill Elmgren-Warberg, ekon lic vid Företagsekonomiska inst, Göteborgs universitet