Industrins räntabilitet, kapitaltillväxt och kapitalstruktur under 1970-talet

Under 70-talet har industrin levt över sina tillgångar vilket medfört att soliditeten allvarligt försämras och den finansiella risken därmed ökat.

FINANSSTATISTIK

Statistiska centralbyrån (SCB) är ett statligt verk med uppgift att belysa olika förhållanden inom samhället med hjälp av statistik. Den del som här tas upp är industrins finansiella utveckling under 1970-talet enligt finansstatistik för företag.

Ursprungligen användes finansstatistiken främst för nationalekonomiska ändamål (finans- och nationalräkenskaper). Genom ett stort utvecklingsprojekt – som bedrivits i nära samarbete med Ekonomiska Forskningsinstitutet (EFI) vid Handelshögskolan i Stockholm – har vi på senare tid även börjat arbeta med olika former av företagsekonomisk analys. Nyckelbegreppen i detta fall är räntabilitet, kapitaltillväxt och kapitalstruktur, vilka också är utgångspunkten för denna artikel.

Genomgående sker här beskrivningen i aggregerad form, dvs beräkningarna grundas på summerade resultat- och balansräkningar för de studerade industriföretagen.

Med andra ord kan man säga att artikeln belyser AB Svensk Industri som om den utgjordes av ett enda företag.

Underlaget för artikeln är hämtat från ”Industrins finansiella utveckling under 1970-talet” (Promemorior från SCB 1980:2). För utförliga definitioner m m hänvisas till denna promemoria som kan beställas från SCB, telefon 08-14 05 60 eller 019-14 03 20; begär ”Nyckeltal”.

SOLIDITETSUTVECKLINGEN – EN KLAR TRENDMÄSSIG FÖRSÄMRING UNDER HELA 70-talET

Först i samband med ”krisåren” 1977/78 har massmedia och politiker mer allmänt uppmärksammat den svaga soliditeten inom svenskt näringsliv. Detta är något förvånande, eftersom soliditetsutvecklingen varit klart fallande under hela 70-talet. Vid periodens början uppgick industrins soliditet till ca 33 procent och har därefter successivt sjunkit med i genomsnitt nära en procentenhet årligen. För 1978 ligger således soliditeten på ca 25 procent.

Soliditeten har definierats som eget kapital plus hälften av lagerreserv och investeringsfonder. Här kanske någon helt riktigt invänder att vi därmed varken tar hänsyn till ackumulerade avskrivningar utöver plan eller värdestegringar genom inflation. emellertid visar en studie utförd av EFI – där dessa brister beaktats – en ännu större soliditetsförsämring (studien ingår i SOU 1979:10 och innehåller en mycket grundläggande och klargörande beskrivning av metoder för inflationsredovisning).

Soliditeten sjunker enligt EFIs mätning med ca 10 procentenheter från drygt 40 procent 1969 till ca 30 procent 1976. Nedgången enligt SCB är ca 6 procentenheter för motsvarande period.

OTILLRÄCKLIG RÄNTABILITET BAKOM SOLIDITETSFÖRSÄMRINGEN

En soliditetsförsämring uppstår om eget kapital växer långsammare än skulderna. Årets tillväxt i eget kapital kan härledas enligt följande:

Genom att relatera de olika posterna till EO erhålls det bidrag/avdrag som resp post utgör av den totala tillväxten i eget kapital (E’). Årets resultat definieras som resultat före bokslutsdispositioner minus beräknad skatt (redovisad skatt plus 50 procent av lagerreservförändring och investeringsfondsavsättning). Genom att sätta årsresultatet i förhållande till EO erhålls ett mått på räntabilitet efter skatt (RxE). I tabell 1 redovisas också tillväxt i skulder (S’), totalt kapital (T’) och årets soliditetsförändring.

Av tabellen framgår att industrin endast ett år – 1973 – undgått en soliditetsförsämring. Detta år gav räntabiliteten på eget kapital i kombination med nyemissioner och utdelningar en nettotillväxt i eget kapital, som motsvarade tillväxten i totalt kapital. Annorlunda uttryckt kan man säga att industrins räntabilitet endast ett år under 70-talet (1973) givit tillräckligt hög självfinansiering av den totala kapitaltillväxten för att soliditeten skulle kunna bibehållas.

För periodens övriga år – inklusive det s k övervinståret – har räntabiliteten medfört en tillväxt i eget kapital som understigit tillväxten i totalt kapital. Skulderna har därmed vuxit snabbare än det egna kapitalet och följden har blivit en försämrad soliditet. Periodens största soliditetsförsämring uppvisas för 1977 (1,9 procentenheter) och 1970/71 (ca 1,5 procentenheter). För 1975 och 1976 har nedgången i ”bokföringsmässig” soliditet till en del begränsats genom ovanligt stora fondemissioner mot uppskrivningar av anläggningstillgångar – i princip rent bokföringstekniska händelser.

ÖKAD FINANSIELL RISK

Räntabiliteten på eget kapital – som är avgörande för tillväxten i eget kapital – kan delas upp enligt det välkända sambandet i tabell 2.

Tabell 2

Under 70-talet uppvisar RE mycket stora variationer (nära 30 procent 1974 mot ca 6 procent 1978). Vidare framgår det att det är den s k finansieringsfaktorn som främst bidragit till variationerna.

Just denna variabilitet är utmärkande för finansieringsfaktorn vid hög skuldsättningsgrad (= låg soliditet) och brukar användas för att belysa företagens finansiella risk. Mycket förenklat är utgångspunkten att en hög skuldsättningsgrad kan accepteras – och är fördelaktig – om skillnaden mellan RT och RS med stor sannolikhet kan förväntas vara positiv. I annat fall innebär en hög skuldsättningsgrad att företagen arbetar med hög finansiell risk.

Tillämpas riskresonemanget på industrins utveckling under 70-talet tror jag att ingen invänder om jag påstår att den finansiella risken har ökat. Under lågkonjunkturåren 1971 och 1972 (”de förlorade åren”) uppgick differensen mellan RT och RS till ca 2–3 procentenheter. För de båda sista åren ligger differensen under 1 procentenhet (0,6 resp 0,3). Samtidigt har skuldsättningsgraden ökat från 2,0 1969 till 2,9 1978. Sammantaget innebär detta att skuldsättningsgraden ökat kraftigt trots – eller snarare på grund av – en drastisk minskning av differensen mellan RT och RS.

Bakom den krympande differensen mellan RT och RS ligger dels en något lägre RT, dels en betydligt högre RS vid periodens slut. RS mäts i detta fall som redovisade kostnadsräntor i procent av totala skulder. Som bekant finns det både bra och dåliga skulder, dvs räntefria resp räntebärande. De bra skulderna – t ex latenta skatteskulder – har tyvärr haft en lägre tillväxt än de dåliga. Det senare har lett till att industrins skuldsammansättning blivit ogynnsammare med en större andel räntebärande skulder. Detta i kombination med ett högre allmänt ränteläge vid periodens slut har medverkat till den kraftiga höjningen i RS.

ETT FÖRSÖK TILL INFLATIONSRENSNING

Den studerade perioden kännetecknas av stora variationer i inflationstakt. Hur detta ska beaktas i studier av det här slaget har varit – och är – föremål för en omfattande debatt. Det senaste bidraget är EFIs studie av industrin för den s k Löntagarfondsutredningens räkning (ingår i SOU 1979:10).

EFIs använda metod går i korthet ut på att nominell räntabilitet beräknas utifrån återanskaffningskostnadsbaserade resultat- och balansräkningar. Denna räntabilitet kallas penningränta och är jämförbar med bankränta. Den reala räntabiliteten – som är opåverkad av inflation – erhålls genom att minska penningräntan med årets inflationstakt (konsumentprisindex).

När jag arbetade med rapporten, varifrån den här artikeln är hämtad, prövade jag att reducera den ”bokföringsmässiga” räntabiliteten med inflationstakten. Resultatet framgår av diagram 1 (för exakt kurva se Balans 7/1980 sid 28). Trots metodens teoretiska ofullständighet överensstämmer utvecklingen i real RE mycket väl med EFIs studie. Genom att perioden innefattar inbördes högst olikartade år förefaller det troligt att ”metoden” är någorlunda rättvisande även för åren 1977–1979 (för 1979 har en grov prognos gjorts utifrån SCBs undersökning av delårsresultat).

Av diagrammet framgår att 1977 är periodens klart sämsta år med en uppskattad real RE på minus 6 procent. Näst sämsta år är 1978 med en negativ real RE på ca 2 procent.

Prognosen för 1979 tyder på en fortsatt återhämtning i real RE till ca plus 3 procent. Med reservation för prognosers sedvanliga osäkerhet indikerar detta ungefär samma räntabilitetsnivå som 1971 och 1976. Därmed skulle det endast vara ”krisårena” 1977/78 som uppvisar en lägre räntabilitetsnivå än 1979. Den pånyttfödda diskussionen om övervinster syns mot den bakgrunden minst sagt förvånande.

Det s k övervinståret 1974 framstår i delvis ny dager enligt EFIs mätning av real RT. Det högsta värdet erhålls för 1969. 1974 års nivå överträffas även av åren 1967, 1968 och 1973. När det gäller real RE uppvisar dock 1974 periodens högsta värde genom ett extremt stort bidrag från finansieringsfaktorn. Det senare sammanhänger med en kraftigt negativ real skuldränta, orsakad av årets höga inflationstakt. Den reala skuldräntan har för övrigt varit negativ under samtliga år fr o m 1970.

Ser man till skillnaderna i utveckling mellan räntabilitet enligt nuvarande redovisningspraxis och real räntabilitet framstår onekligen en fungerande inflationsredovisning som ett mycket väsentligt krav på framtiden. Man kan inte heller låta bli att fråga sig om utvecklingen blivit som den är om företag och politiker haft en inflationsrensad redovisning som grund för sina beslut.

VILKA KRAV STÄLLER 70-TALETS UTVECKLING PÅ INDUSTRIN UNDER 80-TALET?

Utvecklingen under 70-talet kan grovt karaktäriseras som att industrin levt över sina tillgångar. För att klara verksamheten har det krävts en stor skuldökning. Detta har medfört en allvarlig försämring av soliditeten och lett till en ökad finansiell risk.

Den kraftiga höjningen av diskontot under 1979 kommer med hög sannolikhet att få stort genomslag på industrins genomsnittliga skuldränta. Därmed kommer den tidigare konstaterade uppgången att ytterligare förstärkas. Detta ställer krav på en högre räntabilitet på totalt kapital än vid 70-talets början för att skuldräntan skall kunna balanseras (= positiv finansieringsfaktor).

Vad beträffar industrins tillväxtmöjligheter under 80-talet tror jag att dessa blir betydligt mer avhängiga räntabilitetsutvecklingen än vad som var fallet under 70-talet. Detta sammanhänger med att det helt enkelt torde bli både dyrare och svårare att få ytterligare krediter. Antagandet grundas på att industrins finansiella risksituation – som nu uppnåtts – medför skärpt kreditprövning och dyrare lån. Om tillväxten inte kan ske på ”kredit” återstår självfinansiering som enda alternativ. Utan en acceptabel räntabilitet på totalt och eget kapital skulle därmed tillväxtmöjligheterna vara begränsade.

Avslutningsvis tycker jag att 70-talets utveckling påvisar ett mycket stort behov av inflationsredovisning som komplement till eller ersättning för den traditionella redovisningen. Jag hoppas här att FAR ytterligare påskyndar sitt arbete på detta område och kanske gör vissa avkall på exakthetskravet till förmån för aktualiteten.

Leif Sundberg vid Enheten för finansstatistik Statistiska centralbyrån