Bo Darsenius och Sune Carlssons artiklar i BALANS nr 1/1980, som båda behandlar redovisning av statliga stöd, ger anledning till ytterligare funderingar om den goda redovisningsseden.
Som revisor läser man med förvåning, att vad som av oss uppfattas som bekymmersamma balansvärderingsproblem med vida konsekvenser, av politikerna uppfattas som enbart bokföringsproblem. Eller talar vi olika språk? I civilutskottets betänkande 1978/79:35 står att läsa:
”1972 års lag (med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m m) infördes för att lösa de bokföringsproblem som det tidigare tillämpade paritetslånesystemet gav upphov till.”
Lagstiftningen innebär i korthet att den som beviljats vissa statliga lån har rätt att som tillgångspost i balansräkningen ta upp ett lika stort belopp som skulden utgör. Posten saknar enligt gängse balansvärderingsprinciper verkligt värde och borde enligt god redovisningssed minska det egna kapitalet. Denna lagstiftning sades vid tillkomsten vara provisorisk. Provisoriet består ännu efter åtta år. Och nu har lagstiftaren använt samma knep en gång till för att klara av ett bokföringsproblem i samband med de s k underhållslånen.
”Utskottet delar de principiella betänkligheter som bl a bokföringsnämnden har anfört mot att man nu skulle bygga vidare på 1972 års lag och alltså låta lagen omfatta även underhållslån. Utskottet har därför övervägt också andra alternativ.... Inget av de alternativ som därvid har ansetts böra kunna komma ifråga skulle emellertid enligt utskottets mening på ett helt tillfredsställande sätt lösa de praktiska problem som bostadsföretagen ställs inför vid lånefinansiering av underhållsåtgärder. Enligt utskottets uppfattning måste emellertid vid valet av lösning hänsyn i första hand tas till att underhållslånen måste kunna utnyttjas för sitt ändamål.”
Och så:
”I annat fall skulle bl a grunderna för hyresöverenskommelserna svikta, vilket skulle få svåröverblickbara konsekvenser.”
Men:
”Utskottet vill i sammanhanget också betona att hyresmarknaden inte utan vidare kan jämställas med företagsekonomisk verksamhet i gängse mening.”
Anser lagstiftaren att företagsekonomisk verksamhet i gängse mening inte föreligger, dvs att intäkterna inte behöver täcka kostnaderna, bör han också ange vem som skall betala underskottet. För det är mer än ett bokföringsproblem för bostadsföretagen och deras revisorer.
Då lagstiftningen icke är i överensstämmelse med god redovisningssed bör revisorerna i företag med underhållslån, för att inte vilseleda läsarna av årsredovisningen, i revisionsberättelsen göra ett påpekande om avvikelser från den goda redovisningsseden.
auktor revisor Carl Erik Ekbom Sillén & Jacobsson A B