Förslag till inflationsredovisning i Finland

Inflationskorrigerade bokslut förbättrar informationen om företagens resultat och ekonomiska läge.

Diskussion kring inflationens inverkan på boksluten och olika möjligheter att eliminera denna var synnerligen aktuella såväl i Finland som i andra länder under åren 1975 – 1978. Detta har naturligtvis sin bakgrund i en rätt hög inflation under dessa år. Partiprisindex steg i Finland med 13,5 % under 1975, 11,9 % under 1976, med 10,0 % under 1977 och med 8,0 % under 1978.

Den diskussion som uppstod gav även upphov till att Handels- och industriministeriet den 6 april 1977 tillsatte en kommission som fick i uppdrag att utreda hur man skulle kunna beakta inflationen i företagens årsredovisningar så att man garanterar återanskaffandet av produktionsfaktorerna samtidigt som man definierar begreppet utdelbar vinst på ett sätt som kan tillämpas i praktiken.

Kommissionen skulle samtidigt utreda hur inflationen hade påverkat företagens vinster under de senaste åren. Den konstaterade dock att den inte kunde utreda detta på ett tillfredsställande sätt.

Avsikten var att inflationsredovisningskommissionen skulle ha fått sitt arbete klart före den 30 juni 1978 men tiden förlängdes och kommissionen avgav sitt betänkande till Handels- och industriministeriet den 30 mars 1979. Betänkandet avgavs i första skedet enbart på finska och översättningen till svenska har fördröjt behandlingen av ämnet. Översättningen torde i detta nu föreligga i konceptform varför den fortsatta behandlingen av betänkandet och avgivandet av eventuella lagförslag kommer att aktualiseras inom en snar framtid.

Inflationsredovisningskommissionens betänkande har sänts på remiss till olika organisationer och bl a har Föreningen CGR avgivit ett utlåtande om kommissionens betänkande.

MOTIVERINGAR FÖR ATT GÅ IN FÖR INFLATIONSKORRIGERADE BOKSLUT

Betänkandet innehåller en kortfattad redogörelse för grundprinciperna för hur inflationen påverkar jämförbarheten i boksluten och analyserna av desamma. Denna diskussion finns dock mera utförligt behandlad i litteraturen på området varför den förbigås här.

När det gäller möjligheter att beakta inflationen i boksluten i andra länder nämner kommissionen t ex att en frivillig korrigering kan göras i Belgien, Spanien, Holland, Italien, Österrike och Frankrike. I de övriga nordiska länderna har som känt även förekommit diskussion kring möjligheterna att eliminera inflationens verkningar i boksluten. Man har dock inte i dessa länder gått in för att lagstiftningsvägen ge företagen möjlighet att beakta inflationen men experter på området har uppmanat speciellt de större företagen att komplettera sina bokslut med data rörande inflationens verkningar.

I Finland har bl a professor Reginald Jägerhorn och ekon dr Veijo Riistama presenterat metoder för att beakta inflationen i bokslut. Likaså har det givits rekommendationer för hur inflationen skall beaktas i samband med företagsundersökningar då kreditinstituten skall besluta om lån åt företagen. En kommitté som har behandlat behovet av att ändra på beskattningen av inkomst av näringsverksamhet har även ansett att inflationskorrigeringar är nödvändiga speciellt när det gäller anläggningstillgångar. Denna kommitté föreslår att man genom lagändring skulle ge statsrådet fullmakter att ge företagen ökade avskrivningsmöjligheter i tider med exceptionellt hög inflationstakt eller när det annars kan anses vara motiverat på ekonomiskt politiska grunder. Kommissionens genomgång av de möjligheter som bokföringslagstiftningen ger att beakta inflationens verkningar i boksluten i Finland visar bl a att det inte finns några särskilda regler för hur man kan beakta inflationen samt att de allmänna reserveringsmöjligheter som finns inte är tillräckliga för att förhindra att företagen i tider med t ex en tioprocentig inflation är tvungna att dela ut en del av sitt kapital i skatter och dividender. Bokföringslagen ger de facto möjlighet att göra reserveringar för framtida utgifter och förluster, vilket även kunde innefatta inflationsreserveringar. Dylika reserveringar har dock inte gjorts, vilket till största delen torde bero på att de inte är avdragbara i beskattningen.

Kommissionen konstaterar att det inte har varit möjligt att med empiriskt material konstatera hur de reserveringsmöjligheter som finns har varit tillräckliga emedan företagen p g a dålig lönsamhet inte har kunnat tillgodogöra sig maximala reserverings- och avskrivningsmöjligheter. Kommissionen anser därför att reglerna bör ändras så att inte deras osmidighet försvagar lönsamma företags möjligheter under inflationstider.

MOTIVEN FÖR DE REGLER SOM KOMMISSIONEN FÖRESLÅR

När inflationsredovisningskommissionen går in för att föreslå att det skall bli möjligt att göra en inflationskorrigering i boksluten har den bl a motiverat detta med följande:

inflationen får inte försvaga företagens möjligheter till återanskaffning av produktionsfaktorer
man bör sträva till att förbättra informationen om företagets resultat och dess ekonomiska läge samt hur inflationen påverkat dessa.

Kommissionen konstaterar att den fått i uppdrag att komma fram med regler som är objektiva och som är praktiskt användbara. Dessutom skulle kommissionen ta speciell hänsyn till hur den utdelbara vinsten påverkas av inflationen.

Med ovannämnda som bakgrund anser inflationsredovisningskommissionen att de metoder som utvecklats i andra länder och i Finland inte som sådana fyller de krav som kommissionen ställer på dem. Kommissionen anser bl a att CPP- och CCA-metoderna ställer alltför stora krav på företagens redovisningsfunktioner för att det skall vara möjligt att tillämpa dem i praktiken. Metoder av CCA-typ skulle dessutom kräva ett betydligt mera omfattande indexsystem än det som finns i Finland, dessutom skulle övervakningen av använda indexserier bli alltför omfattande.

INFLATIONSREDOVISNINGSKOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL REGLER FÖR ATT BEAKTA INFLATIONEN I FÖRETAGENS BOKSLUT

Förslagets utgångspunkt

Kommissionen konstaterar att företagen inte borde dela ut vinst eller betala skatter förrän man har garantier för att verksamhetens omfång och produktionskapacitet kan bibehållas. Enligt nuvarande bokföringslag avdras från företagens inkomster de historiska anskaffningsutgifterna, vilket kan leda till att så stora vinster delas ut att produktionskapaciteten minskar och den fortsatta verksamheten äventyras. Detta kan även ge upphov till andra negativa följdverkningar. Därför föreslår kommittén att det skall bli möjligt att göra en inflationsreservering, som eliminerar inflationens negativa verkningar.

Motiveringar till att använda reserveringsmetoden

Resultaträkningen uppgörs i Finland i huvudsak enligt följande schema (endast huvudrubrikerna angivna)

Försäljningsintäkter
Försäljningens korrektivposter		–
Omsättning
Rörliga kostnader		–
Försäljningsbidrag
Fasta kostnader		–
Driftsbidrag
Avskrivningar		–
Rörelsevinst
Övriga intäkter och kostnader		±
Ökning (–) minskning (+) av reserveringar		±
Räntekostnader		–
Direkta skatter		–
Räkenskapsperiodens resultat

Inflationsreserveringens förändringar skulle i detta schema ingå som en del av rubriken ökning/minskning av reserveringar.

Kommissionen motiverar användandet av reserveringsmetoden med att man alltjämt kommer att använda realisationsprincipen ända fram till rörelsevinsten när man gör upp en resultaträkning. Man beaktar inflationsreserveringen först efter rörelsevinsten i enlighet med förfarandet när man beaktar övriga reserveringar. Om man beaktar inflationen på detta sätt sker det helt i enlighet med gängse bokföringsteori och -praktik. Denna metod kan även lätt anpassas till näringsskattelagens bestämmelser.

Index som definierar inflationen

Kommissionen föreslår att inflationen skall mätas med partiprisindex som måttstock. Om man använder endast ett index uppnår man en entydig och objektiv definition av inflationens storlek. Kommissionen anser vidare att emedan man med inflation avser penningvärdeförsämringen i allmänhet, oberoende av vad pengarna används till, så försvarar även detta att man använder endast en indexserie. Kommissionen erkänner dock att det finns företag som p g a penningvärdeförsämringen kan ha ett större reserveringsbehov emedan dess produkters pris stiger snabbare än den allmänna prisnivån. Detta tilläggsbehov bör dock tillfredsställas via andra reserveringar, t ex lagerreserven.

Hur beräknar man inflationsreserveringens storlek

Kommissionen föreslår att reserveringsbehovet skall beräknas på basen av det kapital som är bundet i finansierings-, omsättnings- och anläggningstillgångarna. Om finansieringstillgångarna och anskaffningsutgifterna för produktionsfaktorerna är finansierade med främmande kapital anses detta minska behovet av reservering.

När det gäller reserveringsbehovet för finansieringstillgångarna har man gått in för att föreslå att detta beaktas direkt som en egen post, vilket leder till att företagets finansieringsstruktur påverkar reserveringsbehovet så att hela främmande kapitalet har en minskande effekt på detsamma. Till detta har kommissionen bl a framfört följande orsaker:

finansieringstillgångarna är investeringsobjekt på samma sätt som omsättnings- och anläggningstillgångar
reserveringsbehovet beräknas till denna del exaktare då det är direkt beroende av mängden finansieringstillgångar
man får en automatisk lösning i det fall att finansieringstillgångarna är större än det främmande kapitalet
hela inflationsreserveringssystemet blir enklare om alla grupper beaktas separat.

När det gäller finansieringstillgångarna och omsättningstillgångarna föreslår kommissionen att inflationsreserveringsbehovet beräknas på följande sätt:

(partiprisindex i slutet av perioden/partiprisindex i början av perioden – 1)

x finansieringstillgångar och anskaffningsutgiften för omsättningstillgångar i början av perioden

Tillgångarnas värde i början av perioden avser de värden som erhålls från bokslutsspecifikationen för föregående bokföringsperiod. Med partiprisindex i slutet av perioden avses indexet en månad före bokslutsdagen och med indexet i början av perioden avses det index som gällde en bokföringsperiod före indexet i slutet av perioden. Kommissionen konstaterar att metoden är något bristfällig emedan den inte beaktar förändringarna i finansierings- och omsättningstillgångar. Man försvarar dock metoden med att den är entydig och enkel att använda.

När det gäller behovet av inflationsreservering för anläggningstillgångarna är det möjligt att göra en rätt beräkning endast om man känner till anläggningarnas ekonomiska livslängd och prisutvecklingen för varje enskild tillgång.

Emedan man såväl i bokföringslagen som i näringsskattelagen har frångått en uppföljning per enskild tillgång och arbetar med utgiftsrester och avskrivningar på dessa anser kommissionen att man även när det gäller inflationskorrigerade värden skall notera den inflationskorrigerade utgiftsresten bland bokföringsspecifikationerna. I båda boksluten höjs sedan värdet av denna utgiftsrest med en koefficient som baserar sig på förändringen i partiprisindex. Från detta avdras de försäljningsinkomster som erhållits från försäljning av anläggningstillgångar. Om företaget har gjort investeringar under perioden adderas investeringarnas nominella värden till den inflationskorrigerade utgiftsresten i slutet av perioden.

Kommissionen föreslår även att företagen inte skall tillåtas att beakta inflationskorrigeringar för kortare tidsperiod än en bokföringsperiod. Detta leder till att ingen inflationskorrigering kan göras under den period nyttigheten anskaffats.

Enligt ovanstående metod erhåller man den inflationskorrigerade utgiftsresten i slutet av perioden på vilken man sedan gör avskrivning enligt samma procentsats som i bokslutet i övrigt. Skillnaden mellan denna avskrivning och den bokföringsmässiga avskrivningen utgör det reserveringsbehov som förorsakats i inflationen. Om företaget i något bokslut lämnar inflationsreserveringen ogjord avdras de bokföringsmässiga avskrivningarna från den inflationskorrigerade utgiftsresten. När företaget startar med inflationskorrigeringen tar det som utgångspunkt de utgiftsrester som finns på de olika anläggningstillgångskontona. För att göra inflationskorrigeringen så enkel och objektiv som möjligt föreslår kommissionen att de avskrivningsprocenter som används alltid är desamma som de som använts i bokföringen. Detta betyder att om företaget t ex har gjort avskrivningar i enlighet med bestämmelserna i utvecklingsområdeslagstiftningen så används samma avskrivningsprocent även vid beräkningen av inflationsreserveringen. Observeras bör att man inte i Finland är tvungen att redogöra för planmässiga avskrivningar varför t ex utnyttjandet av bestämmelserna i utvecklingsområdeslagstiftningen kan möjliggöra 100 %-ig avskrivning under samma år som en anläggningstillgång avskaffats. Enligt den nya aktiebolagslagen som trädde i kraft den 1 januari 1980 bör dock ur årsredovisningen framgå väsentliga över- eller underavskrivningar som inte öppet framgår av bokslutet.

Anläggningstillgångarnas inflationskorrigerade utgiftsrest före avskrivningar beräknas enligt kommissionens förslag på följande sätt:

partiprisindex i slutet av perioden/partiprisindex i början av perioden

x anläggningstillgångarnas inflationskorrigerade utgiftsrest i början av perioden

./. försäljningsinkomster från anläggningstillgångar o a ersättningar som erhållits under perioden

+ periodens anskaffningsutgifter för anläggningstillgångar

Skuldernas inverkan på inflationsreserveringen

Enligt kommissionens åsikt bör skuldernas inverkan även beaktas, dvs i den utsträckning skulderna inte är bundna vid penningvärdeförändringen. För att kunna beakta skulderna beräknar man först företagets skuldsättningsgrad:

100 x kort och långfristigt främmande kapital/balansens slutsumma

Om företaget har indexbundna skulder utelämnas dessa.

Kommissionen föreslår efter att ha diskuterat skuldsättningens betydelse följande:

Det faktum att företaget använder sig av främmande kapital anses minska behovet av den inflationskorrigering som baserar sig på finansierings-, omsättnings- och anläggningstillgångar med 50 %. Ifall det främmande kapital som företaget har är mindre än 50 % mätt med förutnämnda relationstal för skuldsättningsgraden minskas reserveringen endast med den procentsats som ifrågavarande relationstal utvisar.

INFLATIONSRESERVERINGEN I BOKSLUTET

Inflationsreserveringen föreslås vara frivillig och den kan även göras trots att bokslutets resultat är negativt. Till sin natur är inflationsreserveringen bundet eget kapital som inte kan delas ut som vinst. P g a sin säregna karaktär anser kommissionen att inflationsreserveringen i bokslutet skall tas upp under en separat rubrik. Enligt kommissionens förslag skall reserveringen tas upp på balansens passivsida efter investeringsreserveringen. Efter det att en ersättningsinvestering har gjorts skall reserveringen överföras till bundet eget kapital. Det belopp som under en bokföringsperiod skall föras över till eget kapital beräknas enligt kommissionens förslag som en viss del av de investeringar som gjorts under perioden. Det belopp som förs till bundet eget kapital får inte överstiga 50 % av de totala investeringarna i finansierings-, omsättnings- och anläggningstillgångar.

INFLATIONSRESERVERINGEN OCH LAGSTIFTNINGEN

Kommissionens mandat innefattade inte beskattningssynpunkter men den anser ändock att det är nödvändigt att även ge förslag gällande beskattningen av inflationsreserveringen. Kommittén föreslår att reserveringen skulle vara avdragbar även när man beräknar den beskattningsbara inkomsten.

För att det skall vara möjligt att utföra inflationsreserveringarna i enlighet med kommitténs förslag krävs förändringar i såväl bokföringslagen som i näringsskattelagen och kommittén har även kommit med förslag till nödvändiga förändringar i bokföringslag och -förordning samt i näringsskattelagen.

SLUTKOMMENTAR

Det allmänna omdömet om förslaget tycks vara att det är nödvändigt att få till stånd en inflationskorrigering som beaktas såväl i bokföringen som i beskattningen.

Man kan diskutera innehållet i det förslag som nu föreligger bl a på följande punkter

i och med att man går in för att använda endast ett index leder det till att företag med högre individuella prishöjningar inte får sitt korrigeringsbehov tillgodosett
man kan ställa sig något tveksam till kommissionens försök att via 50 %regeln när det gäller skuldsättningsgraden samtidigt lösa inflations- och konsolideringsproblematiken
behandlingen av reserveringen på balansens passiva sida kan diskuteras, man kunde tänka sig att föra hela beloppet direkt till bundet eget kapital.

Kommissionen uttalar sig i betänkandet i ovannämnda frågor vilket tydligt visar att de varit medvetna om det föreslagna förfaringssättets fördelar och nackdelar.

Den föreslagna metoden att observera inflationens verkningar är lätt att använda och detta kan leda till att den på frivillig bas införs rätt snabbt i de finländska företagens bokslut. Korrigeringens inverkan på årsresultatet kan lätt avläsas ur bokslutet vilket t ex ur revisionssynvinkel är att rekommendera. Den föreslagna inflationskorrigeringen kan dessutom sägas beakta den allmänna inflationen i landet ifall man mäter denna med förändringen i partiprisindex.

Trots all kritik som kan riktas mot förslaget kan man dock anse att detta är ett steg i rätt riktning, en schablonmässig korrigering är i varje fall bättre än ingen korrigering.

Man bör dock inte falla till ro med detta utan hela tiden följa med den internationella utvecklingen när det gäller metoder att beakta inflationen i de finländska boksluten. Samtidigt vore det skäl att utveckla indexserierna så att partiprisindex så småningom kunde ersättas med branschrelevanta indexserier.

Sune Almqvist, ekon mag, CGR-revisor vid Jägerhorn Lindberg Almqvist & Co Rev byrå, Helsingfors