Nukostnader och prisförändringar på tillgångar

Prisförändringar på tillgångar skall rapporteras separat enligt den amerikanska inflationsredovisningsrekommendationen. FARs utkast borde följa samma modell.

FARs redovisningskommitté föreslår att företagen såsom supplementär information skall ge en nukostnadsredovisning varvid den traditionella redovisningens anskaffningskostnader ersätts av aktuella priser eller, med den av kommittén föreslagna terminologin, av ”nukostnader”. Man ansluter sig därvid till en av de två redovisningsformer som föreskrives enligt den amerikanska rekommendationen (FAS 33). Med tanke på den villrådighet som kännetecknar de svenska företagens inflationsredovisning är det angeläget att FAR snarast kommer fram till en slutlig rekommendation. Det är också viktigt att denna i största utsträckning ansluter till de redovisningsformer som utvecklas i omvärlden. Anknytningen till amerikanska föreskrifter är därför glädjande.

På en väsentlig punkt går emellertid redovisningskommittén sin egen väg. Det gäller hanteringen av prisförändringar på lager och anläggningstillgångar. Det svenska förslaget innebär att dessa prisförändringar, realiserade och orealiserade, adderas till rörelseresultatet innan ett nettoresultat erhålles.

I den amerikanska rekommendationen (FAS 33) diskuteras denna fråga och man kommer till slutsatsen att prisförändringar på tillgångar skall rapporteras separat. FARs redovisningskommitté ger sin motstridande rekommendation utan någon som helst diskussion. Syftet med denna artikel är att i efterhand initiera en sådan diskussion. I det följande behandlas först teoretiska invändningar, sedan de praktiska svårigheterna med redovisningskommitténs förslag.

VÄRDEFÖRÄNDRINGAR I RESULTATET – SUBJEKTIVT CIRKELRESONEMANG

I en värld utan osäkerhet skulle resultat beräknas med utgångspunkt från diskonterade värden av framtida betalningsflöden. En sådan resultatberäkning skulle emellertid inte vara särskilt spännande eftersom resultatet alltid skulle motsvara marknadsräntan på ingående kapital. I den osäkra värld vi lever har ett sådant värdebaserat resultatbegrepp fått ersättas av schablonartade regler anknutna till det som är någorlunda säkert. Så länge priserna varit någorlunda stabila har anläggningstillgångarnas värdeförändring ansetts få ett rimligt uttryck genom olika avskrivningsschabloner.

Nu, när prisändringarna blivit så stora att de inte längre kan förbises, skulle det plötsligt bli möjligt att med tillfredsställande precision uppskatta anläggningarnas värden vid olika tidpunkter och därmed värdeförändringar. Anläggningsvärderingen är naturligtvis inte så enkel som att enbart applicera något eller några prisindex på historiska anskaffningskostnader för att få en (netto)nukostnad. Ingen torde hävda att ett företags resultat skall tillgodoföras en prisökning på dess anläggningar om det samtidigt står helt klart att det väntade betalningsflödet i bästa användning av dessa tillgångar inte har förändrats. Det man egentligen eftersträvar med att ta upp prisförändringar på företagets tillgångar är att få ett uttryck för den förändring i väntat framtida betalningsflöde som sammanhänger med prisändringen. I en expanderande bransch kan man vänta sig att prisnivån anpassar sig så att den medger normal förräntning av det kapital som till nukostnad investeras i ny kapacitet.

Men om man klarlägger syftet på detta sätt framstår både det meningslösa och det osäkra med all önskvärd tydlighet. Meningslöst därför att om man lyckas riktigt väl med att beräkna värdeförändringarna kommer man att närma sig den fullständiga säkerhetens ointressanta resultatbegrepp. Osäkert därför att resultatet hänger på mycket subjektiva uppskattningar om marknadsutveckling och konkurrentbeteende.

Överdriver jag? Inte alls – och redovisningskommittén förefaller också att i någon mån ha snuddat vid dessa tankegångar. Man varnar för en schablonmässig värdering till nukostnad och säger att om en anläggnings värde väsentligt och varaktigt understiger denna nukostnad skall nedskrivning ske till marknadsvärdet eller, om sådant ej föreligger, avkastningsvärdet.

STORT NEDSKRIVNINGSBEHOV

Ett praktiskt exempel. Av Volvos årsredovisning framgår att det i personbilsverksamheten engagerade kapitalet på nukostnadsbasis uppgår till över 10 mrd kronor. Det torde knappast vara ett uttryck för överdriven pessimism att hävda att det betalningsflöde som detta kapital kan väntas generera i löpande priser inte svarar mot ett marknadens avkastningskrav på omkring 15 %. Om Volvo och dess revisorer t ex inte anser sig kunna hävda högre väntad avkastningsnivå än 10 % skulle en högst avsevärd nedskrivning erfordras enligt redovisningskommitténs synsätt. Efterföljande år skulle däremot komma lindrigt undan vad gäller avskrivningar och därför redovisa förbättrade resultat – helt i enlighet med den normalvinsttendens som ligger inneboende i den föreslagna metodiken.

Låt oss fortsätta den praktiska exemplifieringen med Volvo och utnyttja den bedömning som företaget självt gör beträffande kalkylmässigt restvärde. Med utgångspunkt från de senaste årsredovisningarna kan prisförändringar på Volvos anläggningstillgångar uppskattas till + 1 200 Mkr år 1978 och + 670 Mkr år 1979. Volvos resultat efter nukostnader för sålda varor och nukostnadsavskrivning var – 76 Mkr år 1978 och + 420 Mkr år 1979. Siffrorna visar att det är inte några små marginella justeringar som redovisningskommittén föreslår. Det behöver väl knappast påpekas att ett resultatbegrepp i vilket sådana komponenter adderas blir svårt att förutse och svårt att tolka.

Min kritik är sammanfattningsvis denna: Det eftersträvade resultatbegreppet som innefattar värdeförändringar innebär i princip att man går i cirkel. Värdet måste nämligen fastställas så att man inte annat än övergångsvis får lägre än normal räntabilitet. Denna cirkelvandring sker på ett verkligt gungfly. Objektiva kriterier saknas för nivån för anläggningars värde. Förändringar mellan åren kan få ett väldigt stort och svårförutsebart genomslag. Jämförbarheten mellan olika företag blir mycket dålig. Exemplen har givit en antydan om de praktiska problemen. En annan antydan ges av det förhållandet att de börsnoterade företagen under flera år värderats till under 40 % av deras justerade egna kapital. Mot denna bakgrund måste det i många företag vara svårt för företagsledning och revisorer att inte föreslå utomordentligt omfattande nedskrivningar av företagens anläggningstillgångar om redovisningskommitténs rekommendationer skall följas. Sedan detta väl är gjort blir emellertid efterföljande nukostnadsavskrivningar i motsvarande mån blygsamma.

KOMMITTÉNS MOTIV

Varför har då redovisningskommittén föreslagit ett så problematiskt resultatbegrepp? Motiveringen är kort och kärnfull. Man hävdar att det ”.... innebär den minsta avvikelsen från nuvarande grundläggande redovisningsprinciper ....” och att det därför ” .... är lättare att förstå och tolka.”

Av de grundläggande principerna nämns i kommitténs utkast endast en – att resultatet skall vara lika med förändringen i eget kapital. Den betydelse som skall tillmätas detta krav bör emellertid bedömas mot bakgrund av att det gäller supplementär information. I den officiella redovisningen kommer kravet att upprätthållas under alla förhållanden. På denna supplementära information skall enligt min mening i första hand ställas kravet att det skall ge bättre vägledning än den historiska redovisningen då det gäller att bedöma vad som kan tas ut ur företaget utan att äventyra dess fortbestånd. Uttagsmöjligheterna gäller i första hand utdelning och skatt men man kan också se det som ett mått på utrymme för löneökningar. Det kan knappast på allvar hävdas att redovisningskommitténs resultatbegrepp utgör ett svar på frågan om vad som kan tas ut. Jag kan överhuvudtaget inte hitta på någon fråga där det föreslagna resultatbegreppet ger ett vettigt svar annat än för vissa speciella företag.

NUKOSTNADSBASERAT VERKSAMHETSRESULTAT

Min slutsats blir då denna: I tider med stora prisförändringar är det ett fåfängt hopp att finna ett resultatbegrepp som i ett enda tal ger den väsentliga sammanfattande bilden av ett företags ekonomiska utveckling. Fortsatta försök efter den linjen leder bara till ökad förvirring. Låt oss i stället använda ett antal beskrivningar som från fall till fall tillmäts olika betydelse. Däribland är ett nukostnadsbaserat resultat av verksamheten ett viktigt begrepp och det är därför tillfredsställande att redovisningskommittén föreslår en sådan redovisning.

RÄNTABILITET PÅ REN NUKOSTNADSBAS

Det är också viktigt att försöka uppskatta det i ett företag engagerade kapitalet. Under tider av stora prisförändringar är en historisk redovisning vilseledande i detta avseende. Det är därför glädjande att redovisningskommittén föreslår en värdering på nukostnadsbasis.

Det jag kritiserat är endast kommitténs förslag att sammanlägga uppkomna värdeförändringar med resultatet av verksamheten. Därmed ges dessa helt olika ”resultatmått” mer eller mindre samma vikt. Om man i stället håller resultat av verksamheten åtskiljt från eventuella prisförändringar på tillgångar undviker man inte bara att lägga ihop äpplen och päron. Det blir också lättare att väga päronen. Det är nämligen redovisningskommitténs sammanläggningstänkande som gör det omöjligt att renodlat tillämpa en nukostnadsvärdering och som framtvingar en nedskrivning av de tillgångar vars värde väsentligt understiger nukostnaden. Om man begränsar syftet till att i första hand gälla räntabilitetsberäkningar på basis av (totalt och eget) justerat kapital bör någon sådan nedskrivning inte ske. Principiellt följer detta av vad som tidigare sagts om cirkelgång. Resultatmåttet bygger på värdeuppskattningar som i sin tur bygger på den väntade framtida avkastningen. Rent praktiskt är det också uppenbart att ett räntabilitetsmått på ren nukostnadsbasis har en betydande fördel. Man vet i mycket högre grad vad måttet egentligen gäller än om det skulle innefatta subjektiva framtidsbedömningar.

Man kan också uttrycka sig på följande sätt: Redovisningskommitténs förslag till nukostnadsredovisning innebär egentligen för väldigt många företag inte en nukostnadsbaserad redovisning annat än första året. Därefter kommer avskrivningarna att bygga på så kraftigt nedskrivna anläggningsvärden att begreppet nukostnadsredovisning knappast längre är adekvat. Begränsar man i stället ambitionen vad gäller beaktandet av prisändringar på lager och anläggningar till att ge ett bättre underlag för räntabilitetsberäkningar kan tanken på nukostnadsredovisning upprätthållas och man är inte så utsatt för subjektiva bedömningar.

Bertil Hållsten, direktör, Aktiv Placering AB