Med anvisning nr 14 om förnödenheter har Bokföringsnämnden gett ut en anvisning som minskar onödig administration och byråkrati.
Regeringsrätten beslöt våren 1979 inhämta BFNs yttrande i en fråga om värdering av tillgångar av förnödenhetskaraktär. Nämnden, som i sitt remissvar på Företagsskatteberedningens slutbetänkande hade redovisat divergerande uppfattning i just detta avsnitt, hade att välja mellan att icke (kunna) yttra sig i frågan eller att deklarera vad som är god redovisningssed vid redovisning av förnödenheter. Eftersom det är BFNs uppgift och skyldighet att uttala sig om vad som är god redovisningssed var valet mellan de två alternativen icke svårt. Efter intensivt arbete föreligger nu, trots att tveksamhet därom framförts av denna tidskrift, anvisning nr 14 med rubriken ”Redovisning av förnödenheter”.
FAR gav 1975 ut ett förslag till rekommendation om redovisning av förrådsmaterial och förrådsartiklar. Förslaget emottogs kyligt och har inte fastställts. BFN bygger emellertid sin anvisning på FARs förslag. I den arbetsgrupp inom nämnden som arbetat fram anvisningen ingick bl a Hans Edenhammar, tillika medlem av FARs redovisningskommitté. Härigenom har FARs erfarenheter kunnat bli tillvaratagna på ett smidigt sätt.
BFN startade anvisningsarbetet med att ta fram ett frågeformulär som tillställdes såväl små som stora företag. Industriförbundet och SHIO-Familjeföretagen åtog sig att administrera undersökningen. Resultatet av denna enkät redovisades av Sören Densjö i BALANS nr 7/1980.
Det är således med FARs förslag, nämnda undersökning och eget kunnande i bagaget som nämnden arbetat fram anvisningen.
BFNs ANVISNING CONTRA FARs FÖRSLAG
Rubriken är ny. Varför? Termerna förrådsmaterial och förrådsartiklar har visat sig svåra att förstå i praktiken och har givit praktikens folk olika, och många gånger felaktiga associationer. För att tona ned den, i brist på definitionsbegrepp, omöjliga diskussionen om olika typer av förråd har BFN valt att använda begreppet ”Förnödenheter” som huvudbegrepp, en term som för övrigt förekom i FARs förslag.
Förnödenheter hänförs liksom hos FAR till såväl omsättningstillgångar som anläggningstillgångar. BFN inför emellertid också s a s en mellanstation. I de fall då man vid anskaffningstillfället ej kan avgöra slutdestinationen på en artikel äger man rätt att i avvaktan på denna redovisa förnödenheten såsom omsättningstillgång. Det gäller t ex artiklar som antingen vid en reparation skall omkostnadsföras eller vid en mera omfattande ombyggnad skall aktiveras. Kraftledningskabel och tegel är exempel på dylika artiklar. Det är detta praktiska redovisningssätt som BFN ger karaktären av god redovisningssed.
Förutom ovanstående konstgrepp ger anvisningen exempel på undantag från huvudregeln att inventering och värdering av förnödenheter som är omsättningstillgångar skall ske, ävensom när förenklad teknik kan användas vid värdering. Undantagen är därvid betingade av praktiska skäl.
Då kostnaderna för inventering och värdesättning är orimligt höga i förhållande till värdet av förnödenheten i fråga äger man rätt att omkostnadsföra. Väsentlighetsprincipen, som alltid ligger till grund vid redovisning, anges av BFN ur förtydligande syfte.
För de mindre företagen, alltså flertalet, gäller f n liksom tidigare att i fråga om artiklar hänförbara till omsättningstillgångar, det enbart är poster av betydande värde som behöver inventeras och värdesättas. BFN har nu exemplifierat med dyrbara metaller och bränsle. Självfallet är det inte god redovisningssed att införskaffa en extra stor kvantitet förnödenheter inför ett bokslut och därvid omkostnadsföra dem, om nu någon skulle komma på en sådan idé.
BFNs undersökning utvisade att merparten av förnödenheter såväl mängd- som värdemässigt ej tas till förråd utan levereras direkt till produktionsenhet. Därvid belastas omkostnadskonto hos producerande avdelning. Det materiella innehållet i detta avsnitt är i princip lika med FARs motsvarande innehåll, även om BFN som nämnts ovan tagit bort ordet centralförråd. Vid normal hantering och om de är av oväsentligt värde behöver således liksom tidigare förnödenheter utlämnade för förbrukning ej inventeras och värderas vid bokslut. Även här har dock försiktigtvis inskjutits att om det är fråga om större kvantiteter måste sedvanlig redovisning som varulager göras. Vad är då oväsentligt värde?
Liksom i avtal gäller det att läsa det finstilta vilket i detta fall är lika med not nr 5. Mot bakgrund av erhållet material från den ofta citerade undersökningen har BFN infört en i och för sig självklar men icke desto mindre betydelsefull klassificering. Vad som är oväsentligt är ju icke samma sak hos ASEA som hos Svenssons Mekaniska Verkstad. BFN deklarerar alltså att vid bedömning av vad som är oväsentligt belopp skall vägas in såväl företagets storlek som förnödenhetens värde. Det är alltså ett förtydligande av vad som av FAR kallades bedömning ”från fall till fall”.
I anvisningen har införts en passus om kontorsmaterial samt förnödenheter av försäljningsbefrämjande karaktär. BFN konstaterar att dessa typer kan omkostnadsföras vid anskaffningen. Undantagsvis, vid exceptionellt stora lager, kan periodisering av dessa kostnader vara berättigade. Säg att faktura på reklammaterial inkommer vid slutet av året och avsikten är att det skall förbrukas under nästa år. Under sådana förhållanden bör kostnaden drabba nästkommande år.
Med förenklad metod för inventering, vilket omnämns sist under stycket för omsättningstillgångar, avses t ex metodiken att med utgångspunkt från omsättningshastigheten göra en schablonmässig beräkning av antalet artiklar. Kostnaden för inventering får inte bli oproportionerlig i förhållande till nyttan av preciseringen av antalet. Detta avser alltså ett mycket stort antal artiklar.
INVENTARIER – RINGA VÄRDE
Rörande förnödenheter som är anläggningstillgångar konstaterar BFN att det är god redovisningssed.
dels att omkostnadsföra s k korttidsinventarier
dels att omkostnadsföra inventarier av ringa värde.
Varje läsare av anvisningen frågar sig naturligtvis vad är ”ringa värde”. Även här återfinns några läsvärda rader i en not. ”Vid bedömning av om en tillgång är av ringa värde eller ej bör hänsyn tagas till både det absoluta beloppet – såväl per enhet som totalt – och företagets storlek.” Man skulle naturligtvis här kunna ha preciserat en beloppsgräns för vad som får kostnadsföras. Det visade sig emellertid i undersökningen att företag – trots att det icke varit godkänt enligt KL – omkostnadsfört inventarier av rent praktiska skäl. Beloppsgränserna varierade från företag till företag och mellan branscher. Det har varit alldeles för arbetsbetungande att föra in alla inventarier i anläggningsregister och hålla reda på dem. Från kostnadssynpunkt är det helt likgiltigt vad man gör, ty i en going concern blir kostnaden ungefär lika hög vare sig man aktiverar och skriver av eller omkostnadsför direkt. Ett exempel. Om ett företag anskaffar möbler till ett nytt kontor är de enstaka delarna, stolar, bord osv, var för sig icke av så högt värde. Tillsammans är dock anskaffningssumman hög. Härvid gäller att aktivering måste ske, ty man måste se till helheten. Om emellertid ett storföretag senare måste komplettera med något bord och någon stol skall man icke behöva aktivera dessa delar ty det är ur storföretagets synvinkel av obetydligt värde. För mindre företag däremot blir värdegränsen lägre ty för dem har bordet à säg 1 500 kr ett helt annat relativt värde än för det större företaget. För att emellertid icke heller belasta de mindre företagen med alltför mycket administration kan gränsen 500 – 600 kr anses vara skälig för omkostnadsbokföring.
Allra sist kommer BFN med ett litet pekfinger. Man vill försäkra sig om att inte gärdet blir upprivet och företagen lämnas att bokföra lite hur som helst. Det verkar vid första genomläsningen aningen hotfullt men vid närmare eftertanke skall texten tolkas på så sätt att vanlig, normal intern kontroll skall finnas, alltså en självklarhet. Att dokumentera vad och hur man gör tillhör likaledes god ordning. De företag som får möjlighet enligt denna anvisning att omkostnadsföra inventarier av ringa värde och därvid på grund av sin storlek på verksamheten kan sätta gränsen vid några tusen kronor måste självfallet ange beloppsgränsen i sina konteringsanvisningar. Konsekvens i redovisningen över tiden framförs också som ett krav. Härmed vill BFN framhålla att de undantag som tillåts från huvudregeln skall tillämpas på likartat sätt över tiden. Om så icke sker blir redovisningen av förnödenheter av resultatreglerande karaktär och det är inte avsikten med anvisningen.
KONSEKVENSER FÖR FÖRETAGEN
Anvisningen om ”Förnödenheter” är, trots att den handlar om värdering av tillgångar, icke av revolutionerande art. Den beskriver snarare en evolution, eftersom den tagit fasta på vad som är en ”faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets av bokföringsskyldiga”. Det är ju detta som enligt förarbetena till bokföringslagen utmärker ”god redovisningssed”. Anvisningen torde således få läsare bland redovisningsfolk och revisorer.
Att tillämpa anvisningens bestämmelser för inventering och värdering av förnödenheter som är omsättningstillgångar kan medföra omläggning av förfarande hos de företag som levt kvar i den gamla föreställningen att det är ”fri” värdering av alla förnödenheter. Dessa företag torde tillhöra fåtalet men de får ju besvär dels med att införa nya rutiner dels med att lösa upp de felaktigt skapade dolda reserverna. För att mildra övergången har BFN givit dem ett anpassningsår så att de kan tillämpa föreskrifterna fr o m 1982.
Införandet av en mellanstation för de förnödenheter vars slutdestination är okänd vid anskaffandet kan innebära en nyhet för många företag. Detta praktiska förfarande torde kunna lösa en del problem hos redovisningsfolk.
Klargörandet att inventarier av ringa värde kan omkostnadsföras torde hos redovisningsfolk i större företag skapa lättnad. De rutiner man tidigare ”smugit” in kan nu deklareras officiellt. När man vet att det här kan röra sig om 10.000-tals inventarier i ett enda företag per år under 1.000 kr förstår man den stora lättnad många tjänstemän kommer att känna när de slipper den omständliga anläggningsregister-registreringen.
BFNs ANVISNING OCH KOMMUNALSKATTELAGEN § 29
I mitten av november framlades proposition 1980/81:68. Häri kan bl a läsas en ny paragraf lydande sålunda
§ 29, 3 a
– Omedelbart avdrag får även ske i fråga om inventarier av mindre värde.
I och med denna nya paragraf i KL, som kan förväntas bli antagen av riksdagen, förefaller bestämmelserna i KL sammanfalla med begreppet god redovisningssed vad avser omkostnadsföring av inventarier av ringa värde. Tyvärr finns det en liten hake. Föredraganden har gjort en, ur anvisningens synvinkel, olycklig skrivning.
Han har antytt en beloppsgräns på 500 – 600 kr. När Skatteutskottet nu får nytt material från BFN vid behandlingen av propositionen får man hoppas och torde kanske kunna räkna med att beloppsgränsen blir nyanserad på sätt BFNs anvisning avser. Enligt BFNs undersökning kan gränsen för omkostnadsföring för större företag vara flera tusen kronor, hos fåtalet företag tiofalt det föredraganden antytt. I och med att det icke är en fiskal utan praktisk fråga borde inte detta stöta på något hinder för Skatteutskott och Riksdag att hänvisa till god redovisningssed och därmed acceptera en högre gräns.
Det kan synas remarkabelt att BFN tar sitt beslut om anvisningen trots kännedom om att propositionen skulle komma. Det beror förvisso på att BFN är enig om att det icke rör sig om skatter eller skattelättnad utan om rent praktiska redovisningsfrågor. För att avslutningsvis spetsa till det hela en aning kan man ju säga att BFN handlat i riksdagens och Defu’s anda genom att ge ut en anvisning som minskar onödig administration och byråkrati.
Åke Steineck, Sveriges Industriförbunds representant i BFN