En av årets FAR-dagar ägnades åt inflationsredovisning. Robert Barnden och Sten Dahlstrand refererar paneldebatten.
Årets paneldeltagare var Jan Blomberg, SCA, Jan Bröms, SACO-SR, Sven-Erik Johansson, Handelshögskolan i Stockholm, och Anders Rydin, AGA, samt från FAR Hans Edenhammar och Bertil Edlund.
Paneldiskussionen föregicks av en redogörelse av Hans Edenhammar över resultatet av den enkät om nukostnadsredovisningen som deltagarna besvarat under gruppdiskussionerna. En utförlig rapport som även beaktar lämnade synpunkter och kommentarer kommer att ges i senare nummer av Balans.
BEHOV OCH SYFTE
Panelens ordförande Bertil Edlund inledde med att konstatera att eftersom 97 % av gruppdeltagarna ansåg att inflationsredovisning är nödvändigt var det ingen bra utgångspunkt för panelen att diskutera behovet. Första frågan behandlade därför syftet med inflationsredovisning – vad skall vi ha den till?
Frågan ställdes till Sven-Erik Johansson som gav sin egen definition på inflationsredovisning:
”En jämförelse mellan nominella värdeförändringar mellan två tidpunkter omräknas till reala värdeförändringar via någon form av mått på inflation.”
Få krav har hittills ställts från internt håll av t ex styrelse och verkställande ledning på inflationsjusterad redovisning som beslutsunderlag. En avgörande fråga är: ”Påverkas vår bedömning utav hur industrin utvecklats, påverkas politikernas sätt att diskutera vad företagen orkar med, arbetstagarrepresentanternas sätt att diskutera lönestrategi av om de får nominell eller real information?”
Jan Bröms ville inte särskilja inflationsredovisning från annan redovisning. Redovisningen måste vara företagets information till omgivningen över vilket resultat man anser sig ha uppnått under ett visst år. Inte ens den mest nogräknade revisor kan se skillnad på en inflationskrona och en real krona när han har den i sin hand. Inflationsredovisning vid sidan av en annan redovisning är en orimlighet. Det kan bara finnas en redovisning som visar hur ett företag har gått. Om revisorer hade börjat med att säga att vi skall göra en ”bra” redovisning och inte inflationsredovisning hade själva hänsynstagandet bara varit att komplettera den nominella redovisningen med fyra fotnötter:
Anläggningens historiska anskaffningskostnad.
Dito värde för företaget enligt företaget.
Dito till nukostnad vid konsekvent uppskrivning med prisindex.
Skillnaden i pris mellan ingående och utgående lagervärden.
Anders Rydin var skeptisk till behovet av att formalisera kravet över en inflationsjusterad redovisning. Är bästa sättet att låta reflektera inflationens effekter att införa en teoretisk modell i våra årsredovisningar eller kan vi på annat sätt ge uttryck för hur inflationen påverkar företaget? En tyst majoritet, praktikerna, är skeptiska till
syftet. Kommer en formaliserad information att ändra vårt sätt att arbeta?
centrering på vinstbegreppet. FAR har exempelvis inte tagit upp en diskussion kring påverkan på utdelningsbar vinst.
statiskt going concernbegrepp. Företaget kan motverka inflationens effekter genom att omfördela resurserna i takt med att kostnaderna förändras.
subjektivitet beträffande kalkylmässiga värderingar.
ytterligare belastning i årsredovisningen. Redan idag är informationen i årsredovisningen omfattande och tung för läsaren.
Sven-Erik Johansson replikerade att exempelvis finansanalytikerna är kunniga och kvalificerade. De letar efter uppgifter och är inte störda av för mycket information.
Jan Blomberg instämde i behovet att begränsa den externa informationen, att det är viktigt att årsredovisningen inte överlastas med ett stort antal varierande mått på samma fenomen. Informationen skall vara mycket värdefull för att vara motiverad. SCA har bedömt det som väsentligt att åtminstone internt arbeta med reala mått för all resultatmätning, i synnerhet för räntabilitet. Om inflationens effekter elimineras i kapitalbasen behöver inte räntabilitetstalen ändras så ofta.
Sven-Erik Johansson instämde i att reala räntabilitetsmått inte kräver någon justering vid långsiktiga jämförelser. För att uppnå detta syfte krävs således variant II eller III i FARs utkast.
Anders Rydin framförde det positiva i att debatten betonade sambandet mellan resultat- och balansräkning, räntabilitetens utveckling på längre sikt är det som vi måste få grepp om.
VAL AV MODELL
Bertil Edlund summerade så långt diskussionen med att inflationsredovisning behövs där olika uppfattningar främst beror på företagens olika behov av att styra informationen internt såväl som externt. Om en metod skall väljas att redovisa inflationseffekterna externt måste vi söka någon gemensam nämnare för den externa redovisningen. Kan vi då välja någon av FARs modeller?
Jan Blomberg ansåg att variant I inte var någon inflationsredovisning och följaktligen skulle bort ur rekommendationen och i stället tas in i tekniska anvisningar som en bra utgångspunkt för att beräkna ett realt resultat. Om inflationsredovisning skall finnas som ett komplement till den externa redovisningen så torde varianterna II och III vara de enda alternativen.
Värdestegringen bör dock exkluderas i resultatet och redovisas separat, då beräkningarna ofta grundar sig på subjektiva och osäkra värderingar av vissa tillgångar.
Debatten bekräftade åsikten att variant I inte bör betraktas som en självständig modell. Oenighet råder dock över huruvida reala prisändringar på lager och anläggningar skall föras över resultatet.
LATENT SKATT
Svaren från gruppdiskussionerna visade att det fanns en splittrad uppfattning bland deltagarna i frågan om behandlingen av de latenta skatterna i obeskattade reserver och orealiserade prisändringar. Diskussionen kan summeras med att den av FAR valda ”enkla” metoden att inte beräkna de latenta skatterna kan motiveras av:
Dagens företagsbeskattning innefattar kompensation för bl a inflationen.
Schablonbeskattning med ex vis 50 % blir alltmer tvivelaktig för koncerner med utländska dotterföretag.
Alla var överens om att detta område ytterligare måste diskuteras och utvecklas.
KONCERNREDOVISNING
Bertil Edlund meddelade att efter en hastig genomgång av enkätsvaren verkar det som om rekommendationsutkastets behandling av koncernredovisningens särskilda problem i samband med inflationsjustering ej är tillräcklig. Sven-Erik Johansson ansåg att även om utkastet tar upp vissa väsentliga problem som exempelvis goodwill, kräver området ytterligare eftertanke.
SAMMANFATTNING
Debatten visade att FAR är på rätt väg. De flesta företag har redan idag i sin externa redovisning någon form av information som visar inflationseffekterna. Det behövs en anvisning som kan tjäna som en utgångspunkt för gemensamma normer.
Det verkar vara motiverat att omarbeta vissa delar. Detta gäller speciellt inordnandet av variant I i tekniska anvisningarna som ett steg på vägen samt att undersöka möjligheten att flytta på reala prisändringar på anläggningstillgångar (ett närmande till den amerikanska modellen?).
Innan vi går vidare tycks det föreligga ett behov att klargöra begreppen. De redovisningsbegrepp som nämnts i debatten kan ofta tolkas på olika sätt, t ex realt/nominellt/konventionellt. Jan Bröms införde ytterligare ett begrepp, ”value to the business”, vilket motsvarar ”tillgångars värde för företaget enligt företaget”.
Slutligen kan Hans Edenhammar citeras inför den fortsatta debatten:
”Vi har en bokföringslag som vi måste hålla oss till. Någonstans måste vi börja, varför inte med en supplementär redovisning? Om den fungerar bättre som en beskrivning av vad företaget uträttar, kommer den till slut att vara den primära redovisningen.”
Robert Barnden och Sten Dahlstrand