Inflationsredovisning i England och USA

England har hög inflationstakt, USA relativt låg, men i bägge länderna har nya inflationsredovisningsmodeller presenterats.

I ENGLAND

Investeringarna i den engelska industrin har länge varit otillräckliga. Som en förklaring har nämnts att den höga inflationstakten i kombination med en anskaffningskostnadsbaserad redovisning lett till att företagen visar för stora vinster – vinster som efter skatter och utdelningar inte räckt till för att finansiera nya projekt. Krav har därför rests på en ny vinstberäkning som eliminerar alla ”skenvinster”. Märkligt nog är det inte i första hand från företagen som dessa krav förts fram. Initiativet togs istället i slutet av 1960-talet av revisorerna. 1974 lade dessa fram ett förslag som innebar att alla historiska kostnader skulle räknas upp till dagspriser med hjälp av ett index – det index som mäter konsumentprisernas förändring. Förslaget kom allmänt att kallas CPP-modellen (current purchasing power).

CPP-förslaget blev aldrig antaget som redovisningsstandard. 1975 publicerades nämligen den s k Sandilandsrapporten som totalt underkände resonemangen bakom CPP-modellen. Istället lanserades CCA (current cost accounting). Huvuddragen i CCA är:

1. omfattar alla företag,

2. tillgångar och skulder värderas till sitt ”värde för företaget” dvs vanligen åter anskaffningskostnaden,

3. historiska anskaffningskostnader får endast förekomma i fotnoter.

Vidare föreslogs att en arbetsgrupp skulle tillsättas för att utarbeta mer detaljerade riktlinjer för hur CCA skulle införas. Denna arbetsgrupp fick till ordförande Douglas Morpeth och kallades följaktligen för Morpethgruppen.

Morpethgruppens rapport, ED 18, som blev klar i november 1976 bemöttes överlag mycket positivt. Under våren 1977 växte dock kritiken framför allt från de mindre revisionsbyråerna. Vid ett stormigt sammanträde i juni 1977 lyckades oppositionen få majoritet och förkastade därmed ED 18.

Inflytelserika personer talade under denna period om en kris för revisorerna och deras möjligheter att leda utvecklingen av redovisningspraxis. Revisorerna lyckades dock komma igen. En ny arbetsgrupp tillsattes, denna gång under ledning av William Hyde. En preliminär rapport publicerades snabbt; redan i november 1977.

HYDERAPPORTEN

Hyderapporten skilde sig på några viktiga punkter från de tidigare rekommendationerna av Sandilands och Morpeth. Förslaget betecknades sålunda som ”guidelines” som inte skulle vara obligatoriskt, framför allt inte för de mindre företagen. Det framhölls också att inflationsredovisningen endast utgjorde ett komplement till den traditionella redovisningen baserad på anskaffningskostnader.

Huvudpunkterna i Hydes förslag är tre:

1. Skillnaden mellan kalkylmässiga och planenliga avskrivningar skall anges.

2. Kostnaden för sålda varor baserad på återanskaffningskostnaden skall också anges.

3. Från dessa kalkylmässiga merkostnader skall göras avdrag för den inflationsvinst företagen gör på sin nettoupplåning (gearing adjustment).

När det gäller detaljer i förslaget framhålls att det finns många olika metoder som var för sig kan ge tillfredsställande resultat. Det sägs uttryckligt att det vore en fördel om flera metoder kom till användning under förutsättning att en beskrivning lämnas i årsredovisningen. Därigenom skulle man lättare kunna ta ställning till för- och nackdelar med olika tillvägagångssätt vid en framtida tidpunkt.

I Hyderapporten påpekas att den mest kontroversiella frågan gäller hur inflationsvinster skall beräknas. Den teknik man valt ligger nära den som rekommenderats i bl a Västtyskland. Företagen skall således beräkna nettoskuldens (monetära skulder minus monetära tillgångar) storlek i förhållande till summan av nettoskulder och eget kapital. Motsvarande andel, som för ett genomsnittligt svenskt företag ligger omkring 50 %, av de kalkylmässiga merkostnaderna återförs i resultaträkningen som en inflationsvinst eller vinst på skulder.

Följande exempel visar hur inflationsomräkningen är tänkt att redovisas.

I förslaget nöjer man sig med en justering av resultaträkningen. Balansräkningen berörs således inte direkt. Skatteberäkningen antas ej heller påverkas av inflationsredovisningen utan skattekostnaden skall i normalfallet utgöras av den faktiskt debiterade skatten. Förslaget föreslås tillämpas av företag med bokslutsdag den 31/12 1977 eller senare.

Hyderapporten kännetecknas av att de teoretiska principerna lagts på hyllan. Man har således släppt kravet på att en justerad balansräkning skall redovisas vilket försvårar räntabilitets- och soliditetsberäkningar. Den valda metoden för vinstberäkningar är också så tillvida otillfredsställande som att den blandar ett vinstbegrepp med finansieringsfrågor. Hyderapportens vinst är således varken rent nominell eller rent real utan en blandning som på teoretiska grunder kan ifrågasättas. Sådana betänkligheter väger dock lätt bland företag och revisorer i jämförelse med den stora fördelen att siffrorna är lätta att beräkna.

Mot bakgrund av oenigheten bland revisorerna om hur inflationsredovisningen bör utformas är det inte förvånande att attityden hos företagen bäst kan beskrivas som avvaktande. 84 av de 135 största engelska företagen har dock följt Hyde guidelines i de bokslut som publicerats under 1978. Bland de mindre företagen är andelen väsentligt lägre.

ED 24

Företagens och allmänhetens reaktioner inför Hyde guidelines har under 1978 fortlöpande registrerats hos Morpethgruppen. Under våren 1979 var denna färdig med en ny redovisningsrekommendation – ED 24. I motsats till den tidigare Hyderapporten förutses att ED 24 skall utgöra en del av god redovisningssed och således inte bara vara en ”guideline”. Detta innebär också att de inflationsjusterade siffrorna skall bli föremål för revision. Å andra sidan har man försökt undvika en ny revolt från de mindre företagen genom att deklarera att icke-börsnoterade företag med en omsättning under 5 miljoner pund inte behöver följa rekommendationen och man har också slagit fast att inflationsredovisningen bara är ett komplement till den traditionella redovisningen.

Huvuddragen i ED 24 är följande:

1. I årsredovisningen skall finnas med en resultat- och en balansräkning baserad på CCA.

2. I resultaträkningen skall framgå

   1. justerad rörelsevinst samt

   2. ”verklig” vinst.

   Den justerade rörelsevinsten erhålls genom att från den traditionella rörelsevinsten dra av kalkylmässiga meravskrivningar och kalkylmässiga merkostnader för sålda varor samt efter justering för monetärt rörelsekapital (se nedan). Den verkliga vinsten kräver härutöver ett tillägg för den s k ”gearing adjustment”.

3. Tillgångar i balansräkningen skall värderas till sitt ”värde för företaget” dvs normalt till återanskaffningskostnad.

4. ED 24 föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.

Jämfört med Hyde guidelines är de viktigaste förändringarna att man nu kräver att också balansräkningen skall inflationsjusteras samt att man gör en justering för det monetära rörelsekapitalet. Den senare förändringen är en nyhet också i förhållande till Sandilandsrapporten och ED 18. Innebörden av denna senare post är i praktiken att man utvidgar justeringen för inneliggande lager till att också gälla nettot mellan kundfordringar och leverantörskulder. Om detta netto är negativt kan man nämligen säga att en del av lagret är finansierat med leverantörkrediter. Eftersom denna del kan antas växa i samma takt som lagervärdet vid inflation minskar behovet av att innehålla vinstmedel för att finansiera återanskaffningen av varor i motsvarande grad. Det omvända gäller när kundfordringarna är större än leverantörskulderna. De kalkylmässiga merkostnaderna för sålda varor utvidgas då till att omfatta även detta saldo.

Jämför följande exempel (se figur 1).

Figur 1

Antag att rörelsevinst enligt anskaffningskostnadsprincipen är 100 och att alla priser förändrats med 10 % under året. Resultaträkningen får då följande utseende enligt ED 24 resp Hyde guidelines (se figur 2).

Figur 2

Som framgår av exemplet leder ED 24 till samma ”verkliga” vinst som Hyde. Skillnaden är att i ED 24 delas vinsten på skuldsättningen upp på två poster varav den ena ingår redan vid beräkningen av den justerade rörelsevinsten.

Huruvida denna uppdelning medför att förståelsen för inflationsredovisningen ökar kan diskuteras. Motivet för uppdelningen är enligt ED 24 att man vill utvidga definitionen av det kapital vars köpkraft måste skyddas från lager + anläggningar till att också inkludera rörelsekapitalet. Ingen vill väl bestrida att rörelsekapital är nödvändigt för att ett företag skall kunna bedriva sin verksamhet. Därmed är dock inte sagt att ett ökat behov av rörelsekapital skall redovisas som kostnad i resultaträkningen.

10 ÅRS ARBETE BÄR FRUKT

Officiella kommentarer till ED 24 saknas fortfarande. I en intervju i november har dock Douglas Morpeth förklarat att reaktionerna på förslaget överlag är positiva. Ca 80 % av alla kommentarer är för ett införande av inflationsredovisning enligt ED 24 fr o m 1 januari 1980. Med all sannolikhet kommer därför revisorerna att lyckas genomföra sitt förslag denna gång – efter 10 års utredningsarbete! Även ledamöter i den konservativa regeringen har uttalat sig positivt till revisorernas försök att införa en ny redovisningsstandard. Det har ställts i utsikt att om ED 24 blir antagen som standard så kommer också bolagsbeskattningen att ändras så att bara den reala vinsten blir skattepliktig. Om man tillfullo insett de tekniska svårigheterna en sådan förändring medför, är dock oklart.

Den viktigaste negativa kritiken gäller valet av storleksgräns. Det anses att den ligger för lågt och att alltför många företag (5 500) måste göra inflationsjustering av sina räkenskaper.

I USA

Den internationellt sett låga inflationstakten i USA har gjort att diskussionen om inflationsredovisning, inte varit särskilt intensiv. Rätten att värdera varulager enligt LIFO-metoden har också medfört att de värsta skattemässiga nackdelarna av anskaffningskostnadsredovisning kunnat elimineras. 1947 och 1969 utfärdades visserligen rekommendationer som uppmanade företagen att publicera inflationsjusterade redovisningshandlingar. Dessa rekommendationer mottogs med entusiasm av många men fick ändå ingen effekt på årsredovisningarna. 1973 bildades FASB (Financial Accounting Standards Board) med uppgift att leda utvecklingen av god redovisningssed. Ett av dess första dokument publicerades 1974 – ”Financial Reporting in Units of General Purchasing Power”. Här ställdes för första gången ett krav på amerikanska företag att de skulle lämna kompletterande information om inflationens effekter på resultat- och balansräkningar.

”When financial statements are issued that present financial position at the end of an enterprise’s fiscal year or results of operations or changes in financial position for that fiscal year, they shall include certain information that is stated in terms of units of the general purchasing power of the U S dollar.”

”For each period for which an income statement is presented, the following information, at a minimum, shall be presented in units of general purchasing power:

1. Total Revenue.

2. Depreciation of property, plant and equipment.

3. Net general purchasing power gain or loss from holding monetary assets and liabilities.

4. Income from continuing operations (including net general purchasing power gain/loss on holding monetary items but before extraordinary items).

5. Net income.

6. Net income per common share.

7. Cash dividends per common share.”

”For each date for which a balance sheet is presented, the following information, at a minimum, shall be presented in units of general purchasing power:

1. Inventories.

2. Working capital.

3. Total property, plant and equipment, net of accumulated depreciation.

4. Total assets.

5. Total common stockholders’ equity.”

FASBs dokument var ett s k ”Exposure Draft” som näringslivet hade möjligheter att ge synpunkter på fram till den 30 september 1975. Strax innan svarstiden gick ut inträffade dock något oförutsett. I likhet med England ansåg en amerikansk myndighet, ”Securities and Exchange Commission” som övervakar de börsnoterade företagens informationsgivning, att frågan om inflationsredovisning var för viktig för att hanteras enbart av näringslivet självt. SEC ålade i stället företagen följande:

”The new rule as adopted required registrants who have inventories and gross property, plant and equipment which aggregate more than $100 million and which comprise more than 10 % of total assets to disclose the estimated current replacement cost of inventories and productive capacity at the end of each fiscal year for which a balance sheet is required and the approximate amount of cost of sales and depreciation based on replacement cost for the two most recent full fiscal years. In addition, registrants are required to disclose the methods used in determining these amounts and to furnish any additional information of which management is aware and believes is necessary to prevent the information from being misleading. This information may be presented either in a footnote to the financial statements or in a separate section of the financial statements following the notes. In either case, the information may be designated as ”unaudited”.”

Den stora skillnaden mellan FASB och SEC gäller val av index. FASB utgick från att företagen skulle räkna upp sin anskaffningskostnad med konsumentprisindex eller liknande (general purchasing power). SEC däremot föreskriver att företagen skulle beräkna återanskaffningskostnaden genom att beakta den faktiska prisutvecklingen för varje tillgångsslag.

SECs initiativ mottogs inte med någon entusiasm, allra minst från de berörda företagens sida. Dessa har klagat högljutt och hävdat att de av SEC begärda uppgifterna inte hjälper allmänheten att göra en korrekt värdering av företagens aktier. Att motståndet är så stort anses framför allt bero på att SECs redovisningskrav inte samordnats med skattemyndigheterna. Fortfarande beskattas alltså den nominella vinsten och utan en ändring på denna punkt är det osannolikt att de amerikanska företagen ändrar sin uppfattning om inflationsredovisning. Till detta kommer att amerikanska företag traditionellt är mer beroende av börsens värdering än svenska företag. Det finns en djupt rotad rädsla för att inflationsjusterade vinstsiffror skall skapa osäkerhet hos allmänheten och leda till en lägre värdering av aktierna. Hittills finns det dock inget som tyder på att denna rädsla är befogad.

Inte heller revisorerna har varit positiva till SECs förslag. I deras fall är det framför allt kritiken mot subjektiviteten i återanskaffningskostnadsdata som är den avgörande stötestenen. Av de åtta största revisionsbyråerna – ”big eight” – föredrar fyra en redovisningsmodell baserad på en generell uppräkning med ett index. Tre vill införa återanskaffningskostnadsredovisning medan den åttonde vill nöja sig med partiella justeringar. Mindre redovisningsbyråer är i likhet med sina engelska kollegor negativa till inflationsredovisning överhuvudtaget och särskilt då mot återanskaffningskostnadsbegreppet.

SECs krav på kompletterande information var aldrig tänkt som ett sista ord i inflationsredovisningsdebatten. Snarare skulle det ses som en varning till FASB att man inte var beredd att acceptera en inflationsredovisning enbart baserad på generella index. Klokt nog slog FASB till reträtt. De avstod från att utfärda en definitiv redovisningsrekommendation efter 1975 års Exposure Draft och avvaktade istället utfallet av SECs experiment. Samtidigt utsattes emellertid FASB för starka påtryckningar framför allt från SEC men även från näringslivet att komma med ett nytt initiativ och ånyo ta ledningen i inflationsdebatten. Den minst sagt delikata situation detta försatte FASB i har nu lösts i och med att FASB den 28 december 1978 utfärdade ett nytt Exposure Draft ”Financial Reporting and Changing Prices”. SEC har för sin del förklarat att de företag som följer FASBs förslag, inte längre är bundna av SECs krav på kompletterande information.

FASBs nya Exposure Draft skiljer sig på väsentliga punkter från det gamla. Man föreslår nu att företagen kan välja mellan

antingen

en redovisning av återanskaffningskostnaden (current cost)

eller

en redovisning med generell uppräkning av historiska priser med konsumentprisindex (general purchasing power).

Alla företag uppmanas dock att välja återanskaffningskostnadsredovisning försåvitt inte en redovisning baserad på generell uppräkning bättre återspeglar inflationens verkningar.

Mer konkret förutses två fall där generell uppräkning kan komma till användning

1. om avskrivningar och kostnad för sålda varor är relativt obetydliga eller

2. om kostnadsutvecklingen för dessa poster nära följer konsumentprisindex.

Rekommendationen gäller endast större börsnoterade företag vars reala tillgångar (lager + anläggningar) överstiger 125 miljoner dollar. Utländska bolag som noteras på de amerikanska börserna berörs ej.

De företag som väljer återanskaffningskostnadsredovisning skall ange följande uppgifter:

1. Lager och anläggningar till återanskaffningskostnad.

2. Avskrivningar och kostnad för sålda varor baserade på återanskaffningskostnaderna under punkt 1.

3. Årets värdestegring på tillgångar samt inflationsförluster på eget kapital.

4. Vinst/förlust på tillgångar och skulder i utländsk valuta.

5. Utvecklingen av vissa nyckelposter under fem år i fasta priser.

ÅTERANSKAFFNINGSKOSTNAD

Beträffande återanskaffningskostnadsberäkningar för anläggningar ges några kompletterande anvisningar. Om anläggningen står i begrepp att säljas skall således det förväntade försäljningsvärdet användas.

I normalfallet skall man dock utgå från vad det kostar att återanskaffa en likadan ny anläggning med avdrag för värdeminskning. Med likadan anläggning avses anläggning med samma kapacitet och driftkostnader. Finns inte sådan anläggning skall justering av återanskaffningskostnaderna göras som återspeglar förekommande skillnader. Kommentar skall lämnas till vilka antaganden som ligger bakom de redovisade uppgifterna. Värdering till diskonterat värde av framtida inbetalningsöverskott är tillåtet om värderingen resulterar i ett lägre värde.

VÄRDESTEGRING OCH INFLATIONSFÖRLUST

Den kanske viktigaste skillnaden i FASBs nya Exposure Draft både jämfört med sin engelska motsvarighet och med tidigare rekommendationer gäller beräkningen av s k ”holding gains” eller årets värdestegring. FASB har valt en modell som innebär att företagen både skall redovisa årets värdestegring på de reala tillgångarna samt hur stor del härav som enbart utgör en kompensation till aktieägarna för att det egna kapitalet minskar i köpkraft.

Innebörden härav kan illustreras på följande sätt

Under året antas värdet på de reala tillgångarna ha stigit med 8 % dvs 16. Samtidigt antas konsumentpriserna ha stigit med 6 %. Det egna kapitalet kan därigenom sägas ha förlorat 9 i köpkraft. Nettoeffekten blir emellertid positiv, dvs aktieägarna har som följd av prisändringarna tjänat 16 − 9 = 7 (utan hänsyn tagen till skatt).

FASBs förslag till redovisning av dessa poster följer dock ett något annorlunda mönster. Enligt FASBs modell skall företaget redovisa

1. årets värdestegring på reala tillgångar, dvs 16

2. hur stor del härav som svarar mot inflationen dvs 6 % av 200 = 1,2

3. vinsten på monetärt nettokapital, lika med inflationstakten multiplicerad med skillnaden mellan skulder och monetära tillgångar. I exemplet blir detta 6 % av 50 = 3.

Saldot av posterna a – c blir 16 − 12 + 3 = 7, dvs samma siffra som räknades fram tidigare. Skillnaden är att enligt FASBs förslag skall det vi kallade för köpkraftsförlust på eget kapital delas upp på två poster; en inflationsförlust på samtliga reala tillgångar plus en inflationsvinst på monetärt nettokapital.

I FASBs förslag ingår också att skatten på årets realiserade värdestegring skall dras av från årets värdestegring. Årets totala skatt, som skall beräknas på traditionellt sätt, dvs med utgångspunkt från anskaffningskostnader, skall alltså delas upp i två delar; en som avser årets löpande resultat och en som hänför sig till de realiserade värdestegringarna. (Om företaget dessutom har haft vinster eller förluster på utländska tillgångar och skulder skall därtill hörande skatt också särredovisas.)

Schedule A 1

Condensed statement of current cost income from Continuing operations and other data pertaining to changing prices

For the Year Ended December 31, 1978

Rolf Rundfelt, ekonomie doktor, Sveriges Industriförbund