Begreppet ändamålsredovisning som infördes i Sverige för cirka 20 år sedan har påverkat utvecklingen av redovisningssystem som konstruerats under 1970-talet. Redovisningskonsult Ilmar Roots framhåller i denna artikel att det sätt som begreppet ändamål använts på i olika redovisnings- och ekonomisystem lett till en nästan total begreppsförvirring.

Den redovisningslära, som lanserades av Vagn Madsen (professor i företagsekonomi vid Århus universitet) i slutet av 1950-talet (1957) under namnet variabilitetsredovisning har i mycket hög grad påverkat redovisningens utveckling i Sverige under 1960- och 1970-talet. Variabilitetsredovisning var, när den introducerades i Sverige i början av 1960-talet, en ny och i vissa avseenden revolutionerande redovisningsfilosofi. Vissa av dess grundtankar har redan för länge sedan införlivats med dagens redovisningstänkande. Således är variabilitetsredovisningens två grundsatser 1 ”Redovisningen får inte innehålla några godtyckliga fördelningar” och 2 ”Redovisningen får inte baseras på en enda analytisk princip” självklara i det databastänkande som man idag tillämpar i ekonomisystem.

Den traditionella redovisningen dominerades fram till slutet av 1950-talet av kostnadsfördelnings- och kostnadsställetänkande. Utgångspunkten för variabilitetsredovisning var kritik mot denna ensidiga kostnadsfördelningsfilosofi som dominerade i de traditionella kontoplanerna. Vagn Madsen flyttade tyngdpunkten redovisningen från kostnadsfördelningstänkande till ”variabilitetsanalys”. I denna redovisningslära behövdes en ny begreppsapparat och Vagn Madsen införde här ett nytt begrepp – ”ändamålsredovisning”. Begreppet ”ändamål” är ett centralt klassificeringsbegrepp för ekonomisk information i Vagn Madsens systemkoncept.

Vagn Madsens ändamålsredovisningslära har i Sverige sina mest hängivna anhängare i ”Göteborgsgruppen” (med Sandor Asztély och Thomas Polesie som ledande namn) som i sitt program haft flera forskningsprojekt i syfte att utveckla ekonomisystem med utgångspunkt från grundidéerna i ändamålsbudgetering och variabilitetsredovisning. Göteborgsgruppen har vidareutvecklat Vagn Madsens ändamålsredovisningslära och även påverkat utvecklingen av ett antal större redovisningssystem som konstruerats i Sverige under 1970-talet.

Man kan säga att ”ändamålsredovisning” har blivit något av en moderiktning i redovisningsdiskussioner i Sverige under 1970-talet. Det har varit ”inne” att använda termen ”ändamål” i sina ekonomisystem.

När man närmare studerar de olika redovisningssystem som är baserade på eller innehåller ”ändamålsredovisning” blir man dock förbluffad. Det sätt på vilket begreppet ”ändamål” har använts i olika redovisnings- och ekonomisystem har lett till en nästan total begreppsförvirring i de flesta system där man har försökt tillämpa ändamålsklassificering i sina system. Aldrig tidigare har man i svensk redovisning hamnat i sådan begreppsmetafysik som i samband med ”ändamålsredovisning”.

Många redovisningsmän torde ha haft på känn att det är något fel med begreppet ”ändamål”. Trots att en oklarhet föreligger beträffande ändamålsbegreppets innebörd har dock endast få kritiska röster hörts beträffande användningen av begreppet ”ändamål”. Professor Göran Widebäcks kritik syns knappast vara känd utanför akademiska kretsar.

Artikelförfattaren vill nu gå längre än tidigare kritik och hävda att hela begreppsbildningen bygger på ett logiskt misstag.

BEGREPPET ”ÄNDAMÅL” I ALLMÄNT SPRÅKBRUK

Begreppet ”ändamål” har i allmänt språkbruk ett klart och entydigt innehåll, som kan analyseras på följande sätt.

I följande utsagor används begreppet ”ändamål”:

  1. Person A: Ändamålet med mina akademiska studier är att ta akademisk examen.

  2. Person B: Ändamålet med mina akademiska studier är att skaffa mig kunskaper i företagsekonomi.

  3. Person C: Ändamålet med mina akademiska studier är att fördriva tiden på ett behagligt sätt.

Det som är gemensamt i ovanstående tre utsagor är att olika personer säger sig med samma typ av aktivitet – akademiska studier – eftersträva olika mål.

Förhållandet kan också vara det motsatta: ett och samma mål kan eftersträvas med olika aktiviteter. När målet t ex är att skaffa sig kunskaper i företagsekonomi, kan detta mål eftersträvas med olika aktiviteter, t ex 1 genom akademiska studier, 2 genom korrespondensstudier eller 3 genom andra självstudier. Begreppet ”ändamål” kan förekomma t ex i följande utsaga: Ändamålet med person Ds korrespondensstudier är att skaffa sig kunskaper i företagsekonomi.

I vilken betydelse används ordet ”ändamål” i ovanstående utsagor? Det som är gemensamt i alla dessa utsagor är att man uttalar sig om ett samband mellan en aktivitet och ett visst mål. Begreppet ”ändamål” kan alltså definieras på följande sätt: Om mellan en viss aktivitet A och ett visst mål M finns ett sådant samband att målet M eftersträvas genom aktivitet A, då är målet M aktivitet As ändamål. Det är alltså fråga om en relation mellan en viss aktivitet och ett visst mål som eftersträvas just med denna aktivitet.

Man måste alltså skilja mellan tre begrepp:

1 mål – någonting som eftersträvas, 2 aktivitet – genom vilken ett mål kan eftersträvas och 3 ändamål – relation mellan en aktivitet och ett mål som anger att ett visst mål eftersträvas med en viss aktivitet.

Det är inte meningsfullt att säga: ”Akademiska studier är ändamål för A”, ej heller att ”Akademisk examen är ändamål för A” (akademisk examen är mål). Däremot är det meningsfullt att säga: ”Ändamålet med As studier är att ta akademisk examen – under förutsättning att A med dessa studier just eftersträvar detta mål (vilket inte alltid behöver vara fallet).

Begreppet ”ändamål” är alltså något som man i den formella logiken brukar kalla ”relationsbegrepp” (motsatsen till klassbegrepp), i detta fall en relation mellan en aktivitet (en handling eller grupp av handlingar) och ett mål (en prestation eller ett tillstånd) som eftersträvas med denna aktivitet.

Det som vidare karakteriserar begreppet ”ändamål” är att man därmed menar sambandet mellan en mänsklig handling och ett mål. Man brukar inte använda begreppet ändamål i sådana fall där ett kausalt orsakssamband föreligger, t ex ifråga om naturföreteelser. Man brukar inte säga att ”regnandet har ett ändamål”.

Man kan tala om ”ändamål” i en direkt och i en indirekt betydelse. Om man t ex frågar vad som är syftet med någons akademiska studier kan en viss person svara: att erhålla ett välavlönat arbete. Och syftet med detta? Att nå en högre materiell levnadsstandard. Osv. Man kan i detta fall säga att det direkta ändamålet med akademiska studier är att ta akademiska examen med det indirekta ändamålet att nå en hög levnadsstandard.

De olika ändamålen i mänskligt handlande liksom i en ekonomisk verksamhet bildar ofta en ändamålskedja eller ändamålshierarki, där det ena ändamålet utgör ett ”deländamål” och ett visst ändamål ”slutändamål” eller ”huvudändamål”. För att förstå detta samband måste man beskriva hela ändamålskedjan.

Kärnan i ovanstående begreppsanalys av ändamålsbegreppets innehåll är att ”ändamål” är ett relationsbegrepp. Anders Wedberg, den framlidne professorn i teoretisk filosofi, som var en framstående logiker, ansåg 1945, när han skrev sin bok ”Den nya logiken”, att humanisters kunskaper i logik var alltför bristfälliga. Som exempel på detta nämnde han att de inte kunde definiera relationsbegrepp. Nu, mer än 30 år senare, kan professor Anders Wedbergs elever konstatera att läget inte nämnvärt har förbättrats. Akademiskt bildade ekonomer kan inte definiera relationsbegrepp. Ändamålsbegreppet är ett belysande exempel.

BEGREPPET ”ÄNDAMÅL” HOS VAGN MADSEN

Vagn Madsen definierar inte begreppet ”ändamål” (formål). Han förutsätter tydligen att begreppets innehåll är bekant genom allmänt språkbruk. Ett sådant antagande kan accepteras under förutsättning att man använder termen i samma betydelse som ordet används i allmänhet i språkbruk. Är detta fallet?

Vagn Madsen talar (Redovisningens roll 70-talets redovisningssystem, 2:a revid upplaga 1970) om huvudändamål och självständiga ändamål. Huvudändamålet med företagets verksamhet är att framställa och avsätta produkter. Utöver de prestationer som direkt ingår i fullföljande av verksamhetens huvudändamål finns en rad andra nödvändiga prestationer som antingen inte kan mätas kvantitativt (insatser från fasta anläggningar) eller inte direkt kan kopplas till huvudändamålet utan står som ett självständigt ändamål. Som exempel på självständiga ändamål kan nämnas underhållsändamål och anläggningsändamål. Att underhållsändamål betraktas som självständigt ändamål motiverar Vagn Madsen med att kontakten mellan detta ändamål och huvudändamål (produktionsavsättning) är indirekt och subjektiv. Begreppet ”huvudändamål” har senare modifierats. I Vagn Madsen/Sandor Asztélys bok Budgetering (1973) indelas ändamålen i två huvudändamål: Huvudändamål avsättning och huvudändamål aktivering (vilket dock inte ändrar det principiella resonemanget).

Av Vagn Madsens begreppsbildning framgår att han använder begreppet ”ändamål” inte i den betydelse ordet används i allmänt språkbruk – som relation mellan en aktivitet och ett mål – utan i betydelse av aktivitet eller funktion, varmed ett mål eftersträvas. Det mål som eftersträvas ligger inte alltid i aktivitetsbegreppet. Denna glidning i begreppsinnehållet syns för många vara obetydlig och de flesta kanske inte har märkt vilka allvarliga konsekvenser detta leder till i begreppsbildningen. Låt oss exemplifiera detta.

När det gäller avsättningssidan (huvudändamål) talar Vagn Madsen om distributionsändamål, försäljningsändamål, reklamändamål och garantiändamål. (?) Enligt Vagn Madsen är reklam ett ”självständigt ändamål”. Är målet för reklamverksamheten ”reklam”? Ligger målbegreppet i aktiviteten ”reklam”? Detta är naturligtvis inte fallet. Man kan definiera reklamverksamheten som en grupp aktiviteter vars mål är att rikta allmänhetens eller kunders uppmärksamhet på företagets produkter. Detta mål kan eftersträvas med olika typer av aktiviteter – reklam, PR, produktinformation (utan reklamkaraktär) osv. Reklam är varken mål eller ändamål utan en aktivitet varigenom ett mål – att rikta uppmärksamheten på företagets produkter – eftersträvas. Reklamens mål är inte reklam. Det är uppenbart att här förväxlats två olika saker – en aktivitet varigenom ett mål eftersträvas och ändamål (relation mellan aktiviteten reklam och ett mål).

Att Vagn Madsens begreppsbildning strider mot vanligt språkbruk framgår ännu tydligare av hans begreppsbildning ”anläggningsändamål” (i stället för ”anläggningsändamål” har senare använts termer ”aktiveringsändamål” och ”investeringsändamål”, vilket dock inte ändrar det principiella resonemanget). Beträffande anläggningsändamålet säger Vagn Madsen: ”Detta omfattar förbrukning av alla varaktiga tillgångar och placeras självständigt med hänsyn till bedömningsperiodens längd (5–30 år)”. Enligt Vagn Madsen är alltså ”underhållsändamål” och ”anläggningsändamål” två olika (självständiga) ”ändamål”. I vilket avseende är det fråga om olika ändamål mellan underhållsverksamhet och anläggningsverksamhet?

Det är uppenbart att Vagn Madsen här har sammanblandat två olika saker: å ena sidan ändamål (relation mellan en aktivitet och ett mål) och å andra sidan med vilka olika typer av resursinsatser ett mål uppnås. Detta kan illustreras med följande exempel. Låt oss anta att man underhåller en eldistributionsanläggning och gör två olika typer av underhållsarbeten. Det ena avser ett omfattande arbete och anses ha så varaktig karaktär att kostnaderna aktiveras och skrivs av under 5 år. Det andra underhållsarbetet är av mindre omfattning och anses avse ”löpande underhåll”. Enligt Vagn Madsen är det här fråga om olika ”ändamål”, i första fallet ”anläggningsändamål”, i andra fallet ”underhållsändamål”. Detta är en besynnerlig beskrivning. I båda fallen är det fråga om samma slag av aktivitet – underhållsarbete – och i båda fallen är det fråga om samma mål – att hålla anläggningen i funktionsdugligt skick. De båda underhållsarbetena skiljer sig genom att de har olika omfattning och olika ”förbrukningstid”. Innebär olika förbrukningstid att arbeten har olika ”ändamål”? När man sammankopplar begreppet ändamål och ”bedömningstidens längd” gör man ändamålsbegreppet till en kostnadsperiodiseringsfråga. Skillnaden mellan de båda underhållsarbeten ovan är endast avskrivningstidens längd i redovisningen. Om avskrivningsreglerna skulle tillåta att skriva av underhållskostnaderna på en gång (oberoende av den verkliga ”förbrukningen”) skulle därmed ”ändamålet” med underhållsarbetet ändras? Enligt vanligt språkbruk är detta inte rimligt.

Ett annat exempel: Är det fråga om olika ”ändamål” när man i ena fallet köper en bil (och skriver av den på 5 år) och i andra fallet hyr bilen och redovisar hyreskostnaden som utgift för perioden. Enligt Vagn Madsen är det – enligt definitionen ovan – uppenbarligen fråga om två olika (självständiga) ändamål. På vilket sätt är bilens användningsändamål beroende av om man äger bilen eller ej? Skillnaden mellan en ägd bil och en hyrd bil avser olikheter i äganderätten till bilen vilket har vissa redovisningsmässiga konsekvenser men att kalla detta för olikhet i ”ändamålet” strider helt mot vanligt språkbruk.

Vagn Madsen skiljer inte mellan två olika saker: de aktiviteter resp funktioner med vilka ett mål eftersträvas och ändamål – relationen mellan ett mål och en aktivitet varigenom målet eftersträvas. Dessutom förknippar han ibland ändamålsbegreppet med olika typer av resursanvändning varigenom ändamålsbegreppet blir en periodiseringsfråga.

BEGREPPET ”ÄNDAMÅL” HOS THOMAS POLESIE

De ekonomisystem, där ändamålsbegreppet och ändamålsklassificeringen har använts, har beskrivits i Thomas Polesies doktorsavhandling ”Ändamålsbudgetering” (1976), som är den viktigaste källan i detta ämne i svensk litteratur. Thomas Polesie kan betraktas som den ledande vapendragaren till Vagn Madsen i Sverige. I sin avhandling har Thomas Polesie preciserat och vidareutvecklat ändamålsbegreppet.

Thomas Polesie preciserar ändamålsbegreppet: ”Begreppet ändamål avser det omedelbara syftet med verksamhetens olika delar”. Ändamålet bildar en struktur och ändamålsstrukturen visar de delmål som eftersträvas med en periods aktiviteter. ”Uppgift om ändamål ger svar på frågan om vad man vill uppnå med de aktiviteter som planeras för en period, dvs varför aktiviteten skall företas. ”Thomas Polesie synes likställa ”varför en aktivitet företas” med planeringsperiodens längd.

Thomas Polesie motiverar gränsdragningen mellan ”investeringsändamål” och ”driftändamål” (motsvarar Vagn Madsens ursprungliga ”anläggningsändamål” och ”underhållsändamål”) något annorlunda än Vagn Madsen. Med hänvisning till Vagn Madsen säger Thomas Polesie: ”Gränsen mellan ändamålen i klass 8 (driftändamål) och i klass 9 (investeringsändamål) dras med hänsyn till varaktigheten av resultatet av den aktuella verksamheten. I klass 9 registreras kostnaden för de aktiviteter som avser investeringar – dvs sådana ändamål som är aktiverbara.”

Thomas Polesies formuleringar präglas inte av logisk klarhet. Vad menas med ”varaktighet av resultatet”? Hur kan man ”aktivera ändamål”?

Thomas Polesie säger vidare: ”De kostnader som avser aktiverbara tillgångar klassificeras som investeringsändamål i klass 9. Dessa resursinsatser åsyftar att skapa kapacitet för företaget, dvs kapitalbildning”. ”Beslut om kapacitetsuppbyggnad är långsiktigt och ingår i företagets investeringsprogram.” ”Den löpande verksamheten betraktas som kortsiktig.”

Att betrakta den löpande verksamheten som kortsiktig är en direkt felaktig förutsättning för begreppsdistinktionen ”investeringsändamål” och ”driftändamål”.

Låt oss anta att ett företag planerar anskaffning av en datoranläggning. Den valda datorns beräknade livslängd är 5 år. För denna anskaffning finns två huvudalternativ: köp och 5-årsleasing. Enligt Thomas Polesies begreppsdefinition är det i första fallet fråga om ”investeringsändamål”, i andra fallet ”driftändamål” (löpande verksamhet). Men det finns ingen skillnad på planeringstidens längd vid de båda alternativen – den är i båda fallen 5 år. Den ”löpande verksamheten” behöver inte vara kortsiktig såsom Thomas Polesie förutsätter utan kan vara lika långsiktig som investering. Skillnaderna mellan köp och leasing är 1 finansieringsformen, 2 tiden för övergång till äganderätten för anläggningen och 3 olikhet i periodisering av kostnader under anläggningens användningstid. Hyra (t ex månadshyra vid leasing) behöver inte periodisering medan vid köp av anläggning kostnaden för värdeminskning måste periodiseras via balansräkning (Thomas Polesie kallar detta ”kapitalbildning”).

Thomas Polesies kriterier för begreppsdistinktionen ”investeringsändamål” och ”driftändamål” är alltså inte logiskt hållbara. Dessutom strider begreppen mot allmänt språkbruk.

Thomas Polesie skiljer inte på begreppen ”mål” och ”ändamål”. När Thomas Polesie säger ”För att förverkliga ett ändamål måste en eller flera målinriktade aktiviteter genomföras. Kostnaden härför hänförs till ett ändamål”, då använder han begreppet ”ändamål” i betydelse av ”mål”. Enligt allmänt språkbruk ställer man upp ett ”mål” för en verksamhet och förverkligar detta mål. Ändamål är inte samma som mål.

”Mål” är ett begrepp som konkurrerar med Thomas Polesies ”ändamål” och Thomas Polesie vet inte vad man skall göra med detta besvärliga begrepp. För att bli av med ”mål” hittar Thomas Polesie följande lösning: ”De aktivitetsmål som direkt åsyftas med bestämda aktiviteter har närmast samband med teknisk styrning. De ändamål som avses med företagets aktiviteter har närmast samband med beslut av management control-typ (verksamhetsplanering, budgeteringsprocess).

Thomas Polesie vill alltså – genom ett helt godtyckligt resonemang – begränsa användningen av begreppet ”mål” (aktivitetsmål) till ”teknisk styrning”. En sådan begreppsdistinktion är helt främmande för allmänt språkbruk och kan terminologiskt knappast accepteras. Enligt Thomas Polesies terminologi är det vid verksamhetsplanering fråga om ändamål, vid teknisk styrning mål (aktivitetsmål). Har verksamheten inget mål? Är begreppet ”mål” någonting som är begränsat till teknisk styrning? Skall man använda olika begrepp vid verksamhetsplanering och vid teknisk styrning? Var går gränsen mellan verksamhetsplanering, ekonomisk styrning och teknisk styrning? Det torde vara uppenbart att den ovan föreslagna begreppsdistinktionen är helt godtycklig och terminologiskt stridande mot allmänt språkbruk.

Ytterligare en begreppsdistinktion måste lösas. Om ändamål är det man vill uppnå (här används begreppet ändamål återigen i betydelse av mål) kan det sammanfalla med begreppet kostnadsbärare. Nej, säger Polesie, ”Ändamål är ett aktivitetsorienterat begrepp, medan kostnadsbärare är intäktsorienterat” (Vad säger professorer i kostnads-intäktsanalys om denna nyhet: kostnadsbärare är intäktsorienterad?). ”Såsom aktivitetsorienterat begrepp avser ändamål det omedelbara resultatet som åsyftas med en resursinsats.” Och nu kommer poängen: ”Det föreligger kausalitet (!) mellan resursinsats och ändamål, medan relationen mellan resursinsats och kostnadsbärare är final”(!)

Detta är ren metafysik. Det mål man eftersträvar behöver inte uppnås – alltså är det inte fråga om kausalitet. Begreppet kausalitet, såsom detta begrepp används i naturvetenskapen, innebär att ett orsakssamband föreligger mellan två företeelser, att den ena företeelsen alltid förorsakar den andra. Det finns inget sådant orsakssamband mellan det mål man eftersträvar och den aktivitet varmed man eftersträvar målet. Ändamålsbegreppet är just det motsatta begreppet till kausaliteten. (Hur kan en sådan ”groda” passera i en doktorsavhandling?) Är inte termen ”final” ett annat uttryck för ändamålsrelationen?

Såsom framgår av ovanstående, använder Thomas Polesie ofta begreppet ”ändamål” i betydelse av ”mål”. När han skriver ändamålen i redovisningstekniska termer då använder han begreppet ändamål i betydelse av funktion (t ex administration). Liksom Vagn Madsen sammanblandar han i vissa fall ändamålsbegreppet och användning av olika typer av resursinsatser. Hans begreppsdistinktion ”aktivitetsmål” och ”ändamål” är logiskt oklar och terminologiskt oacceptabel. I sina försök att rädda Vagn Madsens begrepp råkar Thomas Polesie ofta i logiska oklarheter och inte sällan i begreppsmetafysik. Liksom Vagn Madsen har Thomas Polesie inte insett att begreppet ändamål är ett relationsbegrepp – ett begrepp som i allmänt språkbruk används för att ange att man med en viss aktivitet eftersträvar ett visst mål. Thomas Polesie kan inte alltid skilja mellan begreppen aktivitet, mål och ändamål.

BEGREPPET ”ÄNDAMÅL” I OLIKA REDOVISNINGSSYSTEM

I Thomas Polesies ”Ändamålsbudgetering” presenteras ett antal företags ekonomisystem där ”ändamålsredovisning” eller något som av Thomas Polesie anses likna ändamålsredovisning förekommer. Det är lärorikt att studera vilken begreppsförvirring som ändamålsbegreppet har lett till och vilka logiska inkonsekvenser och oklarheter som förekommer i många system.

En detaljerad genomgång av användning av begreppet ändamål i de olika systemen skulle få karaktären av en kuriosasamling. Ett genomgående drag i alla system är att man använder begreppet ”ändamål” i betydelse av aktivitet eller funktion genom vilket ett mål eftersträvas. Således kallas produktion, administration, marknadsföring osv för ändamål. Men därutöver kan praktiskt taget vad som helst kallas för ”ändamål”, t ex lager (!), producenttjänster, kapacitet hos ett rederi osv, för att nämna endast några exempel. Ofta har det varit svårt att skilja på vad som menas med ansvar och vad som menas med ändamål. Begreppsförvirringen har ibland gått så långt att t o m Thomas Polesie varit tvungen att konstatera: ”En ofta förekommande svårighet vid utarbetande av en ändamålsstruktur är att man glider över till att ange resursslag, ansvar eller något annat som underindelning i ändamålsstrukturen. Man är ej sällan fången av oklar och hemmagjord terminologi.” Artikelförfattaren skulle vilja tillägga: de flesta har överhuvudtaget inte uppfattat vad som menas med ändamålsstruktur.

Thomas Polesie fortsätter: ”Utvecklingen på databehandlingsområdet har gjort att man numera utan tekniska hinder kan registrera information om flera egenskaper av en företeelse samtidigt. En förutsättning för att man skall kunna dra nytta av detta är dock att varje aspekt (resursslag, ansvar, aktivitet, ändamål etc) var för sig byggs upp på ett klart angivet sätt, så att man vid utsökning i aktuella fall av behövlig information kan koppla ihop grunduppgifter på mot varandra svarande nivåer inom skilda strukturer. Det gäller att undvika ”blandade strukturer”. Skall man tillvarata teknikens landvinningar måste logikens spelregler respekteras.”

Ovanstående synpunkter delas med all säkerhet av alla som sysslar med konstruktion av datorbaserade ekonomisystem. Men har Thomas Polesie egentligen insett att den begreppsförvirring som uppstått till stor del har förorsakats av hans lärare Vagn Madsen och av honom själv genom sin felaktiga definition av begreppet ”ändamål”. Teoriskapare själva måste respektera logikens spelregler, bl a att inte blanda ihop relationsbegrepp och klassbegrepp.

SAMMANFATTNING

Begreppet ”ändamål” i allmänt språkbruk är ett relationsbegrepp som används för att ange sambandet mellan en aktivitet och ett mål som eftersträvas genom denna aktivitet.

Vagn Madsen och hans anhängare i Sverige har inte uppfattat begreppet ändamål som relationsbegrepp utan som ett klassbegrepp, vilket har lett till att begreppet ändamål ofta används i betydelse av en aktivitet eller en funktion (en grupp aktiviteter som har samma mål) med vilka ett visst mål eftersträvas. Ibland används begreppet ändamål i betydelse av en viss typ av resursförbrukning.

Den felaktiga definitionen av begreppet ”ändamål” har lett till en begreppsförvirring hos många företag som försökt använda ändamålsbegreppet i sina redovisningssystem. Man har ofta missuppfattat ”ändamålsläran” och använt ändamålsbegreppet i en betydelse som inte har någonting att göra med detta begrepp.

Artikelförfattaren syns inte längre vara ensam om åsikten att begreppet ”ändamål” inte hör hemma i redovisningen. En liknande åsikt har framförts av universitetslektorn Ingemar Claesson i ”Redovisning i Göteborg” (En vänbok till Sandor Asztély, 1977, artikel ”Från kontoplan till redovisningsplan”): ”I den praktiska verksamheten i ett företag sysslar man med aktiviteter. Det är aktiviteter man diskuterar när man skall genomföra ett projekt eller en produktionsorder. Aktivitet är därför ett mer naturligt registreringsbegrepp än ändamål. Genom att använda aktivitet som registreringsbegrepp underlättas också implementeringen av ett nytt redovisningssystem.” ”Den fortsatta utvecklingen kommer säkert att visa att en av de viktigaste förutsättningarna för att man skall lyckas med ett redovisningssystem är att redovisningen i så hög grad som möjligt avspeglar den fysiska verkligheten i företaget. Aktivitetsredovisningen torde vara ett bra alternativ.”

Ingemar Claessons ovan citerade rader uttrycker vad man även på andra håll har kommit fram till ifråga om ändamålsbegreppets oanvändbarhet. Man måste förutsätta att lojaliteten mot sin lärare hindrat Ingemar Claesson att säga hela sanningen, vilket man kan göra i Stockholm. Det är inte fråga om alternativ. Ändamålsbegreppet är en felaktig begreppsbildning, som uppstått genom ett logiskt misstag. Begreppet ”aktivitet” är den rätta termen i detta sammanhang. En stor del av företagets (interna) redovisning avser just mätning av resursinsatser för olika aktiviteter och de prestationer som åstadkoms genom dessa aktiviteter. Det finns ingen anledning att kalla dessa aktiviteter för ”ändamål”. Begreppet ”ändamål” hör inte hemma i redovisningen.

Ilmar Roots, redovisningskonsult