Eget kapital i koncerner med utländska dotterbolag

Två redovisningssätt

Man kan i princip säga att det i världen finns två olika sätt att redovisa skillnaderna mellan en ”riktig” redovisning och den redovisning som ligger till grund för beskattningen. I Sverige som i vissa andra europeiska länder redovisar vi dessa differenser under posten bokslutsdispositioner i resultaträkningen. De ackumulerade beloppen visas som obeskattade reserver. Varulagret är enligt svensk god redovisningssed det lägsta av anskaffningskostnad och verkligt värde, medan enligt skattereglerna varulagret får tas upp till belopp som är mindre än hälften därav. Denna differens redovisas av åtminstone större och medelstora företag som lagerreserv bland de obeskattade reserverna. Skillnaden mellan de avskrivningar som görs enligt skattemässiga regler och de avskrivningar som görs enligt plan redovisas av många bolag som obeskattad reserv. Genom denna metod blir resultaträkningen en kombination av redovisning av resultat å ena sidan och deklaration å den andra. Vissa undantag finns förstås. Företag kan vägras skattemässigt avdrag för vissa avsättningar, och i dessa fall kommer företaget att ha en latent skattefordran. Företag kan också uppta tillgångar till ett högre värde än det skattemässiga, exempelvis genom uppskrivning av anläggningstillgångar. I dessa fall kommer företaget kanske att ha en latent skatteskuld. Latenta skattefordringar och -skulder redovisas dock sällan i Sverige.

Det andra sättet att redovisa skillnaden mellan ”riktigt” och skattemässigt resultat företräds framför allt av de anglosaxiska länderna. I USA, England, Kanada, Australien, Sydafrika osv redovisas de latenta skatteskulder och -fordringar som uppkommer genom differenserna mellan beskattningsbar inkomst och redovisningsmässig vinst före skatt. Den latenta skatteskulden beräknas enligt olika modeller i dessa länder men huvudprincipen är ändå densamma. Det egna kapital som redovisas är skillnaden mellan ”verkliga” tillgångar och skulder. Bland fordringarna eller skulderna ingår då den latenta skattepost som är hänförlig till differenser mellan redovisningsmässig och skattemässig vinst.

Här uppstår frågan hur man ska kunna lägga ihop dessa två redovisningsmodeller på ett lämpligt sätt.

Behandlingen i koncernredovisningen

Att redovisa alla i koncernen ingående företag enligt den anglosaxiska metoden vore både görligt och teoretiskt godtagbart. Man skulle då få bestämma sig för en av de olika metoderna att visa den latenta skatteposten. Detta skulle dock innebära ett stort avsteg från nuvarande svensk redovisning. Dels är redovisning av latenta skatter för oss svenskar ännu ett ganska främmande område, och dels får för närvarande knappast, enligt god redovisningssed såsom den definieras i bokföringslagen och i FARs rekommendation nr 1, delar av de obeskattade reserverna för det enskilda bolaget föras till det egna kapitalet. Därav följer förmodligen, att en sådan redovisning inte kan användas för koncerner.

Hur skulle det då gå om vi gjorde om de anglosaxiska dotterbolagens redovisningar till svensk modell? För det första skulle vi förmodligen få mycket svåra problem med att förklara för ekonomipersonalen i de utländska dotterbolagen hur redovisningen skall upprättas. Viktigare är dock att redovisningen ändå skulle bli felaktig. I de anglosaxiska bolagen är teoretiskt sett det egna kapitalet utdelningsbart. Det krävs alltså ingen återföring av differenser mellan redovisat och beskattningsbart resultat till beskattning för att utdelning skall få ske. Att då efter svensk modell återföra vinstmedel från det egna kapitalet och tillsammans med den redovisade latenta skatteskulden lägga in dessa i de obeskattade reserverna, innebär, att man i koncernen skulle redovisa alltför låga utdelningsbara vinstmedel. (Och vad skulle man göra med en latent skattefordran? Skulle man då kreditera fordran och det egna kapitalet och på detta sätt skapa en obeskattad reserv på debetsidan?) Vidare skulle man förmodligen få beräkningstekniska problem att bestämma hur stora vinstmedel som skulle föras bort från det egna kapitalet för att tillsammans med en latent skatteskuld läggas till de obeskattade reserverna.

Förslag till lösning

Den metod som efter vad jag förstår, är teoretiskt mest hållbar är att redovisa det egna kapitalet i vart och ett av dotterbolagen till samma belopp som redovisas lokalt. För ett svenskt bolag skulle detta vara efter avdrag av obeskattade reserver och i ett anglosaxiskt dotterbolag efter avdrag endast av latenta skatteskulder. Tillgångar och skulder (utom skatter) skulle dock redovisas efter gemensamma principer. Samtliga differenser mellan det lokalt redovisade egna kapitalet och nettot av tillgångar och skulder enligt koncernens redovisningsprinciper läggs bland de obeskattade reserverna. Såvitt jag förstår, innebär inte denna metod några teoretiska problem. Självfallet får man inte blint låsa sig fast vid denna princip. Om ett felaktigt eget kapital redovisas lokalt måste man naturligtvis ha möjlighet att korrigera dessa felaktigheter i koncernredovisningen. Sådana felaktigheter hänför sig ofta till avstämningsproblem mellan de olika koncernbolagen. Justering måste här göras för att fordringar och skulder inom koncernen skall kunna elimineras mot varandra, medan beloppen lokalt kan vara så oväsentliga att ingen justering görs. Sådana differenser måste man självfallet acceptera.

På resultaträkningen skulle man göra på likartat sätt. Resultatet före bokslutsdispositioner och skatter skulle bara bestå av intäkter och kostnader bestämda på för koncernen gemensamt sätt, nettovinsten skulle vara den lokalt redovisade, och därigenom skulle alla differenser hamna bland bokslutsdispositionerna.

I vissa länder kan ett belopp debiteras eller krediteras på resultaträkningen medan motposten går direkt mot det egna kapitalet. Ett exempel är den brasilianska rörelsekapitalsfonden. En avsättning görs på resultaträkningen till en reserv som i princip bara kan användas till aktiekapitalhöjningar. Jag anser att det viktigaste är att det egna kapitalet överensstämmer med det lokalt redovisade egna kapitalet och att årsvinsten i fall såsom detta kan tillåtas avvika från den lokalt redovisade. Denna resultaträkningspost kan därför återläggas. På det sättet får man en avstämning mellan ingående och utgående eget kapital med användning av endast ett fåtal olika typer av poster (resultat för året, utdelning, uppskrivning, nyemission och återbetalning av aktiekapital).

Förslag till definition

Jag anser att det kan vara lämpligt att definiera begreppet fria vinstmedel ännu mera noggrant än vad som sker i FARs rekommendation. Mitt förslag till definition är att i koncernens fria vinstmedel skall ingå vad som fritt kan utdelas till moderbolaget inom ett år. Ackumulerade förluster avgår. Dessutom ingår naturligtvis moderbolagets egna fria vinstmedel. Vid bedömningen av vad som fritt kan utdelas, skall den skatt som kommer att utgå vid utdelningen dras av, eventuellt med undantag för skatt på sådana vinstmedel som kan anses vara långfristigt återinvesterade. Omräkningen av de fria vinstmedlen skulle ske till balansdagens kurs.

Denna definition innebär att avsättningen till bundna reserver inte endast består av medvetet gjorda avsättningar, utan avsättningen till bundna reserver kommer även att innehålla påverkan på de fria vinstmedlen av kursförändringar, ändringar av valutalagstiftningen m m. Enligt min åsikt är inte orsaken till överföringar mellan fria och bundna vinstmedel av sådant intresse att någon särredovisning av dessa poster skulle bli nödvändig.

Definitionen skulle också innebära att årets vinst inte kan visas i balansräkningen. Årets vinst består ju dels av fria vinstmedel som kan utdelas till moderbolaget inom ett år och dels av ökningar av bundna vinstmedel genom kursdifferenser m m. Att visa årets vinst uppdelat på två ställen i balansräkningen, dels bland de bundna vinstmedlen och dels bland de fria vinstmedlen, förefaller onödigt. Årets vinst framgår ju ändå dels av resultaträkningen och dels av den not som skall visa avstämningen av det egna kapitalets olika poster.

Upp- och nedskrivningar av aktier

Ovan har behandlats vad som skall föras till fria vinstmedel i det enskilda koncernbolaget. De fria vinstmedlen påverkas ju också av hur elimineringen av förvärvat eget kapital görs. Jag skulle vilja ta upp ett speciellt problem i detta sammanhang, nämligen behandlingen av upp- och nedskrivningar av aktier i dotterbolag.

FARs rekommendation (de tekniska anvisningarna, sid 115 i 1979 års ledamotsförteckning) förutsätter att tekniken för eliminering av köpt eget kapital är att moderbolagets egna kapital justeras tillbaka till situationen som om ingen upp- eller nedskrivning gjorts. En bedömning av situationen på balansdagen och av ändamålet med upp- eller nedskrivningen får då göras, och baserat på denna bedömning justeras moderbolagets bundna eller fria egna kapital.

I exemplen nedan förutsätts att moderbolaget skrivit ned aktierna med 100 på grund av dotterbolagets förluster. Enligt FARs rekommendation skall denna nedskrivning återföras och läggas till det fria egna kapitalet (se exempel 1). I exemplet kan moderbolaget dela ut alla fria vinstmedel. Detta innebär, som jag förstår det, att man föregriper en upplösning av dotterbolagets aktiekapital för att täcka förlusten i det fria egna kapitalet. Jag är inte övertygad om att detta överensstämmer med aktiebolagslagen 12 kap 2 § där det sägs att utdelning inte får överstiga koncernens fria vinstmedel med avdrag för redovisad förlust.

Exempel 1

Jag anser att det historiska anskaffningsvärdet är ointressant. Det intressanta är situationen på balansdagen. Därför bör enligt min mening eliminering ske av det bokförda värdet av dotterbolagsaktierna, utan justering för upp- och nedskrivningar som skett i det förgångna. Jag skulle alltså föredra en eliminering av aktierna enligt exempel 2. (Innan eliminering sker på detta sätt måste naturligtvis oavskrivna över- resp undervärden på tillgångar och skulder redovisas. Netto övervärden bör därvid läggas till bundna (ej utdelningsbara) reserverna medan netto undervärden (”badwill”) får minska de fria vinstmedlen.)

Exempel 2

Dessa frågor har, såvitt jag har sett, debatterats mycket litet och det skulle vara intressant att få ta del av hur andra läsare av BALANS ser på dem.

Olle Herolf, auktor revisor, Price Waterhouse & Co