Med anledning av artikeln i BALANS nr 7/1979 ”Begreppet ”ändamål” i svensk redovisning” har följande svar influtit.
Ilmar Roots angriper de senaste 20 årens redovisningsforskning vid universiteten i Århus och Göteborg genom att angripa personer. Jag är själv inte under attack men känner mig illa berörd.
Roots använder sig av logik och referenser till allmänt språkbruk som vapen. Problemet är att de båda vapnen inte går särskilt väl ihop. Man kan inte på logisk väg definiera ett begrepp som passar in i allmänt språkbruk. Formallogiken sysslar inte med verklighetens komplicerade händelseförlopp men det måste redovisningen göra. Det gör också språket. Om man ser redovisningen som ett språk att användas för diskussion, människor emellan, om företagets strategi och budget har man kommit nära kärnan i den teoribildning som Århus-Göteborgsgruppen står för. Kanske Roots angrepp ger Madsen och Polesie anledning att lätta lite på förlåten till sin nya bok?
Nu till logik och språk, vilket är en fråga som sysselsatt generationer av tänkare. Den viktigaste i detta sammanhang är Kant. Han betonade i sin ”Kritik der Reinen Vernuft” den roll ”sättet att bedöma” spelar. Det ger en struktur åt kunskapen liknande förhållandet mellan språk och grammatik. Kunskap är inte bara fråga om en konceptuell tolkning av rådata. Händelser uppträder för oss i en kunskapsstruktur och ordnas därigenom i ett slags bilder, föreställningar. Man kan inte förstå världen med hjälp av ”rena” skrivbordskonstruerade begrepp.
Via Schopenhauer, Mauthner, Kirkegaard (i viss mån) utvecklades sedan en grund för Wittgensteins arbeten som har särskild relevans för diskussion av begrepps mening. Av speciellt intresse är ”Filosofiska Undersökningar” som utkom på svenska 1978, översatt och kommenterad av Anders Wedberg. Där utvecklar Wittgenstein tanken att begrepps och ords innebörd bestäms av deras användning. Sättet att umgås i organisationen, sättet att planera, förhandla och fördela resurser utgör en ram som ger begreppen mening. En begreppsutveckling in abstractum, frikopplad från all kontakt med verkligheten, löper således stor risk att stötas bort, genom icke-användning, hur logiskt välfunnen den än är.
Det får sägas vara styrkan i det synsätt de angripna representerar att man arbetar med förankring av begreppen i den verkligt pågående verksamheten. Då blir redovisningen förhoppningsvis använd och utvecklingsbar. Att begreppen får olika betydelse i olika organisationer är då ett hälsotecken och inte ett bevis för att begreppsapparaten inte är den ”rätta”. Uppfattningen att man genom att fullända logiska strukturer skulle kunna fånga upp användbara bilder av världen är nog en illusion. Att så är fallet går självklart inte att bevisa på logisk väg. Resultaten av olika sätt att arbeta får fälla utslaget. Man frestas att hänvisa till ett poem av Graves:
In Broken Images
He is quick, thinking in clear images; I am slow, thinking in broken images.
He becomes dull, trusting in his clear images;
I become sharp, mistrusting my broken images.
Trusting his images, he assumes their relevance;
Mistrusting my images, I question their relevance.
Assuming their relevance, he assumes the fact;
Questioning their relevance, I question the fact.
When the fact fails him, he questions his senses;
When the fact fails me, I approve my senses.
He continues quick and dull in his clear images;
I continue slow and sharp in my broken images.
He in a new confusion of his understanding;
I in a new understanding of my confusion.
Robert Graves
(Collected Poems, Anchor Books, 1966, sid 78)
Det skönlitterära området erbjuder för övrigt många insiktsfulla tankar. Tolstoj, som sysselsatt sig mycket med tanke och förståelse, låter i Anna Karenina sin alter ego Konstantin Levin komma till insikt att man inte kan komma fram till principer för beteende på intellektuell väg. ”Om godhet har en orsak är den inte längre godhet, om den har en konsekvens – en belöning – så är den inte heller godhet.”
Man får hoppas att orsaken till Ilmar Roots synpunkter på ändamålsbudgetering är vetenskapligt intresse och att den belöning han eftersträvar är kunskap.
Sten Jönsson, professor i företagsekonomi vid Göteborgs universitet.