Real beskattning enligt Hofstra-rapporten

Hofstra-rapporten är benämningen på den holländska rapport i vilken en fullständig övergång till real beskattning rekommenderas. Ekonomie doktor Rolf Rundfelt, Sveriges Industriförbund, ger här en kort beskrivning av rapportens innehåll.

I England har den nya konservativa regeringen sagt att man är beredd att föreslå att bolagsbeskattningen skall ändras om revisorerna kan ena sig om en definitiv rekommendation om inflationsredovisning. Hur denna nya beskattning skall fungera har ännu inte utretts men uppenbart är att regeringen tänkt sig att företagens egna justerade resultat- och balansräkningar skall utgöra underlag. Det innebär att man går vidare på den väg som man redan slagit in på, dvs ger företagen kompensation för faktiska merkostnader som prisstegringarna medfört. Dessa merkostnader kan vara större eller mindre än vad som motsvarar den allmänna inflationen. I den CCA-modell som engelsmännen arbetar med har dock detta ingen betydelse. Syftet är således främst att underlätta företagens finansiering medan frågan om vad som är vinst sett ur aktieägarnas synvinkel kommer i andra hand.

I Holland har, tack vare Philips, inflationsredovisningen gamla anor. Den holländska bolagsbeskattningen är dock, liksom i flertalet länder, baserad på den nominella vinsten. Genom att skattemyndigheterna bl a accepterat LIFO-modellen vid lagervärdering har de värsta nackdelarna med den nominella beskattningen kunnat undvikas.

Nyligen har emellertid en rapport publicerats i Holland som rekommenderar en fullständig övergång till en real beskattning. Denna övergång skulle inte bara gälla företagen, utan också hushållens räntor och realisationsvinster. Rapporten kallas efter sin upphovsman för Hofstrarapporten.

REAL BOLAGSBESKATTNING

Hofstras utgångspunkt är att en real bolagsbeskattning skall omfatta samtliga företag. Delvis p g a detta förkastar han en återanskaffningskostnadsredovisning av CCA-modell. En sådan skulle nämligen ge upphov till mycket svåra kontrollproblem. CCA har också den nackdelen som berörts ovan att stora kostnadsstegringar i ett företag ger upphov till större skattelättnader än små kostnadsstegringar oavsett den allmänna inflationstakten. Detta menar Hofstra ger upphov till orättvisor genom att de prisvinster som uppstår genom att ett företag investerat i tillgångar med en snabbare prisutveckling än genomsnittligt, undandras beskattning.

Hofstra rekommenderar istället en annan lösning. Han föreslår att det redovisade egna kapitalet vid räkenskapsårets början får skrivas upp med inflationstakten, mätt med konsumentprisindex, under året. Ett lika stort belopp får sedan användas för uppskrivning av de reala tillgångarna. När sedan dessa reala tillgångar förbrukas kommer den kostnad som får dras av vid taxering att höjas och den skattepliktiga vinsten således reduceras i motsvarande grad.

Jämför följande exempel.

Balansräkning 1/1 år 1

Antag att inflationstakten under året är 10 procent. Det egna kapitalet får då skrivas upp med 10 procent dvs 50. Dessa 50 fördelas sedan på de reala tillgångarna varvid de tillgångar som har den snabbaste omsättningshastigheten (dvs lager och därefter maskiner osv) skrivs upp först. I vårt exempel skrivs alltså lagret upp med 10 procent till 440 varefter återstående 10 används för uppskrivning av anläggningar m m.

I resultaträkningen medför denna uppskrivning att kostnaden för sålda varor stiger med 40 medan avskrivningarna stiger med 2 (om vi antar att avskrivningstiden är 5 år). Den beskattningsbara vinsten blir således 42 lägre än den traditionella nominella vinsten. Dessutom har man rätten att reducera skatten med ytterligare 8 de närmaste fyra åren genom högre avskrivningar dessa år1.

Jämfört med de modeller för inflationsredovisning som diskuterats i andra länder kan konstateras att Hofstra vänder på problemet. Normalt har man utgått från en uppvärdering av de reala tillgångarna med något index. Det belopp som svarar mot uppvärderingen har sedan helt eller delvis redovisats som ökning av det egna kapitalet. Hofstra går den motsatta vägen. Detta får bl a den konsekvensen att balansomslutningen inte i normalfallet utgör något särskilt bra mått på tillgångarnas återanskaffningskostnad. I exemplet ovan uppvärderas anläggningstillgångarna således med endast 10, dvs 2 procent, trots att inflationen uppgick till 10 procent. Hade lagret varit större skulle uppvärderingen – i motsvarande grad – av anläggningarna blivit lägre och vice versa.

En real beskattning enligt Hofstras modell kräver således en särskild fiskal balansräkning som inte lämpar sig för vare sig externt eller internt bruk för övrigt. Det är självfallet en nackdel eftersom man i den inflationsjusterade externa årsredovisningen exempelvis inte kan se hur årets skattekostnad beräknats. Å andra sidan är den tekniska enkelheten i Hofstras förslag så stor att de teoretiska invändningarna synes väga lätt.

AKTIER I DOTTERBOLAG

Hofstras modell är dock inte helt fri från komplikationer. Ett problem han själv tar upp gäller aktier i dotterbolag. Antag att ett företag redovisar följande tillgångar och skulder.

Lagertillgångarna överförs sedan till ett nystartat företag vars aktier ägs till 100 procent av moderbolaget. Balansräkningarna i de båda företagen får nu följande utseende.

Moderbolag

Dotterbolag

Innan verksamheten delades upp på två bolag skulle företaget kunna skriva upp sitt varulager med 100 och anläggningarna med 50 om vi nämligen antar att inflationstakten var 10 procent (10 % av EK 1.500 = 150). Efter uppdelningen däremot skulle företagen tillsammans kunna skriva upp sina tillgångar med 250 eller 150 i moderbolaget och ytterligare 100 i dotterbolaget.

För att hindra detta missbruk av reglerna föreslår Hofstra att om ett företag äger aktier i dotterbolag så skall värdet av dessa aktier kvittas mot det egna kapitalet. I exemplet ovan skulle alltså moderbolagets egna kapital sjunka till 500. Den sammanlagda tillåtna uppskrivningen av det egna kapitalet blir därigenom 150 (50 i moderbolaget och 100 i dotterbolaget) dvs samma resultat som vi hade innan uppdelningen genomförts.

Även andra problem finns som bara delvis behandlats av Hofstra. Hur skall man behandla exempelvis aktier i utländska dotterbolag? Vilka justeringar måste man göra om vinster vid försäljning av vissa tillgångar inte beskattas till 100 procent? Ställer fåmansbolagen och de enkla bolagen krav på speciella lösningar? Sannolikt är det dock möjligt att utan större svårigheter hitta svar på båda dessa och andra frågor.

FYSISKA PERSONER

Hofstra tar också upp beskattningen av fysiska personer. Eftersom inkomstbeskattningen i Holland liksom i Sverige är i huvudsak indexreglerad krävs inga ytterligare åtgärder på detta område. Istället koncentrerar sig Hofstra på problemet med hushållens räntor samt på realisationsvinster.

Beträffande räntor konstaterar Hofstra att räntesatsen normalt varierar med inflationstakten. Räntorna utgör alltså delvis en kompensation för inflationen vilken inte bör beskattas. Å andra sidan är det sällsynt att räntesatsen varierar lika mycket som inflationstakten över en längre period. Att reducera räntesatsen med hela inflationstakten skulle därför medföra en överkompensation. Hofstra föreslår därför att räntesatsen skall reduceras enligt följande skala:

Beträffande utdelningsinkomster anser däremot Hofstra att ingen inflationsjustering är nödvändig. Denna slutsats, som inte är självklar, förklaras främst av att realisationsvinster på aktier saknas i Holland. Om kompensation för inflationen ges i form av värdestegring på aktier som är skattefri behövs inga ytterligare åtgärder.

Problemet kompliceras av om en realisationsvinstbeskattning införs. Eftersom detta f n övervägs i Holland tar Hofstra upp också denna fråga. Hans förslag är här att vid beräkning av den skattepliktiga vinsten skall anskaffningskostnaden räknas upp med förändringen av konsumentprisindex. Det är alltså samma lösning som ofta framförts också här i Sverige. Intressant i detta sammanhang är att realisationsvinster på belånade tillgångar, exempelvis fastigheter, enligt Hofstra inte bör särbehandlas. Hela anskaffningskostnaden får således räknas upp med hänsyn till inflationen oavsett hur den finansierats. Istället medför den reducerade avdragsrätten för utgiftsräntor att den vinst som ägarna till belånade tillgångar idag gör kommer att reduceras.

Ekonomie doktor Rolf Rundfelt, Sveriges Industriförbund.