Institutet för Intern Revision kritiserar, genom dess ordförande Gösta Forshällen, i denna artikel några väsentliga punkter i FARs rekommendation om inverkan av intern revision på revisorns granskning. Även den attityd som FAR intagit att avvisa underhandssamarbete vid framtagande av rekommendationen kritiseras. En sådan attityd kan knappast försvaras med integritetsskäl framhåller institutet.
Vad den nu framlagda rekommendationen väsentligen gäller är när och hur revisorn skall kunna ”anlita” internrevisorer för utredning, verifiering och bedömning av interna kontrollen. Rekommendationen inför här väsentliga begränsningar. En naturlig sådan är att internrevisorerna har kompetens, objektivitet och oberoende i företaget. Institutet för Intern Revision har i sitt remissyttrande på det förslag som i januari utsändes till FARs ledamöter samt till Institutet klart accepterat detta. Men när rekommendationen framhåller att ”anlitande” förutsätter att internrevisionen utför granskningen antingen på direkt uppdrag av revisorn eller i sådant samråd med denne att planerna är fastställda gemensamt så måste man fråga sig vad som egentligen menas.
En granskning av interna kontrollen är ju självfallet inte något som genomförs isolerat inför ett visst bokslutstillfälle utan bedrivs löpande år ut och år in. Resultat från denna löpande granskning har varierande livslängd beroende på graden av förändring i företaget. Vissa granskningsresultat kan ha flerårig livslängd medan andra helt eller delvis måste förnyas årligen. Att basera rätten till ”anlitande” för revisorn på om internrevisionen drivit sitt arbete på ett direkt uppdrag eller efter gemensamt fastställda planer blir i vart fall praktiskt ogenomförbart samtidigt som det innebär en förmyndarartad inställning mot de ytterst kvalificerade revisioner som finns på många företag.
Institutet framhöll i det tidigare nämnda remissyttrandet att man istället borde se det så att den bolagsstämmoutsedde revisorn måste skaffa sig och vidmakthålla en uppfattning om internrevisionens kompetens och oberoende. Vi anförde två huvudsynpunkter som båda knöt an till vilket resultatet blev av denna revisorns granskning.
Den ena huvudsynpunkten utgick från att revisorn finner internrevisionen kompetent. Anlitande bör då kunna ske på ett betydligt friare sätt avseende allt av internrevisionen utfört arbete oavsett om detta bedrivits i samplanering med externrevisorn eller inte. Det väsentliga är ju att revisorn har tillgång till ett underlag för bedömning av den interna kontrollen och att han genom sin granskning av internrevisionen gör klart för sig att han har möjlighet att anlita dess resultat.
Den andra huvudsynpunkten knyter an till om revisorn vid sin granskning av internrevisionen finner att denna delvis eller ej alls kan anlitas. FARs rekommendation säger då endast att internrevisionen inte kan anlitas. Men är det då inte rimligt att ett så markant konstaterande borde bli föremål för överläggning med företagsledningen i anslutning till avrapporteringen av årets revision? Institutet anser att rekommendationen borde innehålla ett uttalande härom.
Ett strikt efterlevande av rekommendationen skulle i flertalet banker och många andra stora företag leda till antingen en väsentlig omfördelning av arbetet mellan extern och intern revision eller också en väsentlig ändring av internrevisionens ställning i riktning mot ett direkt underordnande den externa revisionen. Institutet frågar sig vad detta skulle nytta till. Vill FAR hävda att det finns skäl att frångå det system med mycket god och förtroendefull samverkan mellan extern och intern revision som idag finns i många av våra största företag?
VARFÖR ÄR FAR SÅ OINTRESSERAT AV SAMRÅD
Institutet fick genom en artikel i BALANS vetskap om det påbörjade arbetet med en rekommendation. Vi skrev i mitten av oktober 1976 och föreslog en form av samarbete. Svar fick vi i februari 1977 med ett accepterande samt att diskussionsunderlag kunde väntas föreligga i september/oktober. I realiteten kom en kontakt först i slutet av november och med krav på synpunkter några veckor senare. Det blev i realiteten bara tillfälle till några efterhandssynpunkter på ett redan lagt förslag. Några nämnvärda resultat syntes inte heller i det förslag som i januari 1978 sändes ut på remiss till FARs medlemmar och till Institutet.
Varför då denna ovillighet till kontakt när frågan ändå så uppenbart har betydelse för Institutets medlemmar? Att hävda att FAR i sitt rekommendationsarbete har behov av sådan integritet att man helt kan blunda för att rekommendationen kan få väsentlig inverkan på arbetstryggheten för internrevisorerna ute på företagen torde knappast vara rimligt. FAR åsyftar ju dock att rekommendationen skall accepteras som uttolkning av vad lagen menar med ”god revisionssed”.
FAR har med sitt utvecklingsarbete gjort enastående insatser att bidra till uttolkning av god redovisningssed. I det nu aktuella fallet föreligger med den grund som redovisats ovan en betydande risk att rekommendationsförslaget kan uppfattas som en strävan att öka de externa revisorernas arbetsområde. Att detta skulle få menlig följd vad gäller acceptans av rekommendationen som uttolkning av god revisionssed är knappast verklighetsfrämmande. Som vi framhöll i vårt tidigare remissvar skulle en underhandssamverkan mellan FAR och Institutet i framtagandet av rekommendationen effektivt kunnat eliminera risker i detta avseende.
Institutet vill med denna diskussion få till stånd en debatt som underlag för den slutliga utformningen av rekommendationen. Vi hoppas också att debatten skall bädda för ett utökat samarbete framöver. Det kan gälla rekommendationsfrågor men också annat, t ex på utbildningsområdet.
Gösta Forshällen, Institutet för Intern Revision